Hej!

Detta är första gången någonsin jag är med i en grupp eller publicerar något sådant. Vet inte ens om denna sida används men gör ett desperat försök.

Jag och min sambo har ni varit ihop i drygt 2 år. Han är en person som kommer från fantasin i hur han behandlar mig. Otroligt omtänksam, givmild, stolt och SNÄLL. Han hade bokstavligen gjort allt för mig.

Dock har han en brist, som tyvärr väger rätt tungt. Enligt mig kan han inte hanter alkohol. Han dricker väldigt sällan men när han gör ser sveper han varenda glas i ett kast och kan inte dricka med måtta. Detta resulterar i att han 8 av 10 gånger blir en helt annan människa. Han blir obehagligt aggressiv i sin ton, han skriker och säger dem elakaste sakerna man kan tänka sig. Han tappar kontrollen totalt och gör mig otroligt otrygg. Jag bara tar emot hans ord och skrik och pekande medans tårarna forsar åt alla håll. Men när han blir sådan så finns inget viktigare än utloppet för hans ilska. Ibland är det svartsjuka, ibland är det att jag gjort något fel. Det är olika triggande faktorer varje gång men samma reaktion.

Jag känner inte att jag pratar med honom när detta sker och ser hur det bara svartnar i ögonen på honom. Jag försöker att vara stark och visa att jag motsäger detta men jag blir trött på att bli lovad att det ska få Ett slut när det ej gör det.

Är det någon som har tips på hur jag kan hjälpa för att han ska nå en förändring eller känner igen sig och kan dela råd?

Bedrövadsambo

Och vad vill du inte? Det måste du berätta för din sambo när han är nykter. Utgå från dig själv. "Jag känner/tycker/tänker/upplever..." för din upplevelse kan han inte snacka bort. Berätta gärna hur mycket du älskar honom i övrigt också. Och slutligen måste DU bestämma dig. Stanna och leva med oron, eller avsluta.

många som känner igen oss i din berättelse! Jag gör det definitivt! En varm och kärleksfull personlighet och en personlighet som skrämmer och sårar! Man är ihop med en person som är som två helt olika personer! Om man ska ge ett råd så är det att låta honom ta ansvar för sig själv! Ytterligare ett råd är att du ska vara rädd om dig själv och inte vänja dig vid att bli sårad! Min lärdom är att man inte kan få någon annan att förändras! En annan lärdom är att ord inte alltid betyder det man tror! "Jag vill sluta dricka" behöver inte nödvändigtvis betyda att han vill sluta dricka utan de orden kan också betyda att han vill få dig att tro att han vill sluta dricka! En stor skillnad och man skall inte lyssna för mycket på hans ord utan dra slutsatser av hans agerande! Nä luta dig tillbaka och låt HONOM skrida till handling och gör han inte det blixtfort så lägg benen på ryggen och dra! För detta är skadligt att leva ihop med den saken är säker!

Så bra att du hittade hit! Här hittar du många medsystrar och någon enstaka mansperson som upplever liknande situationer och problem. Det du kan göra är att tala klartext med honom om vad du upplever och känner inför hans drickande. Och hur du vill ha det i livet. Det som händer när han dricker låter väldigt otrevligt och hotfullt. Läs här på forum och info på Anhörigstödet och fortsätt skriva! Det är viktigt och hjälpsamt för egen del att sätta ord på sina erfarenheter, funderingar och frågor. Det du verkligen kan påverka är ditt lliv, hur du vill leva och ha det! Kom ihåg att du inte är ensam! / mt

Saga689

Oj, det låter som hämtat ut mitt liv. I mitt fall har det bara blivit värre trots att jag tagit upp problemet med min sambo, ställt ultimatum med mera. Kram till dig.

Polly123

Alltså jag har försökt med alla möjlig metoder för att detta ska få ett slut. Jag har varit arg, bestämd, ledsen mm. Oavsett vilken reaktion jag får eller vad jag säger händer det igen.

Det har hänt kanske 7 gånger totalt men jag tycker ändå det är en katastrof med tanke på hur sällan han dricker.

Senaste gången det hända var jag väldigt stark och ignorerade honom helt i en vecka, lät de gå flera dagar innan vi träffades och det var en lång period av bönande innan vi var sams. Den gången ställde jag ett ultimatum att han inte får dricka om vi ska vara tillsammans. Detta började bra, han var nykter alla tillställningar och inget liknande skedde. Sedan började det på något sätt övergå till att det var okej att ta 1-2 öl för att sedan resultera i att vid nästa fest dracks det för fullt och samma sak hände igen. Detta känns hopplöst och jag känner att jah verkligen inte kan ta detta. Jag är en otroligt stark och självständig tjej och därför skäms jag för att jag "accepterat" detta.

Jag undrar egentligen om det bästa är att vara väldigt sträng och ställa ultimatum eller om man bör ta honom i handen och säga att vi tillsammans tar oss igenom detta, med till exempel psykolog eller att jag inte heller dricker (vilket jag iofs aldrig någonsin ens gjort)...

/ Polly

Polly123

Alltså jag har försökt med alla möjlig metoder för att detta ska få ett slut. Jag har varit arg, bestämd, ledsen mm. Oavsett vilken reaktion jag får eller vad jag säger händer det igen.

Det har hänt kanske 7 gånger totalt men jag tycker ändå det är en katastrof med tanke på hur sällan han dricker.

Senaste gången det hända var jag väldigt stark och ignorerade honom helt i en vecka, lät de gå flera dagar innan vi träffades och det var en lång period av bönande innan vi var sams. Den gången ställde jag ett ultimatum att han inte får dricka om vi ska vara tillsammans. Detta började bra, han var nykter alla tillställningar och inget liknande skedde. Sedan började det på något sätt övergå till att det var okej att ta 1-2 öl för att sedan resultera i att vid nästa fest dracks det för fullt och samma sak hände igen. Detta känns hopplöst och jag känner att jah verkligen inte kan ta detta. Jag är en otroligt stark och självständig tjej och därför skäms jag för att jag "accepterat" detta.

Jag undrar egentligen om det bästa är att vara väldigt sträng och ställa ultimatum eller om man bör ta honom i handen och säga att vi tillsammans tar oss igenom detta, med till exempel psykolog eller att jag inte heller dricker (vilket jag iofs aldrig någonsin ens gjort)...

/ Polly

MCR

Jag valde att stanna. Jag stannade i över tio år och flyttade konstant mina gränser. Jag försökte allt. Jag älskade så otroligt mycket. Men jag känner att jag har förlorat så många år och så mycket självrespekt. Jag har också blivit så ensam på vägen eftersom skammen över mina handlingar och beslut bara har gjort att jag har isolerat mig.

Nu känner jag förlust över många förlorade år. Samtidigt som jag lever med så mycket skuld för det jag har utsatt mina barn för.

Jag kan inte säga vad du ska göra. Men jag försökte verkligen allt, men fick inget tillbaka.

Kom ihåg att sätta dig själv först.

MCR

Nej, tyvärr räcker det oftast inte. Kärleken räcker oftast inte för att få ett slut på allt det jävliga som förpestar. För sjukdomen håller sitt grepp så hårt om den beroende - precis som den griper så hårt om de anhöriga.

Så dansen fortsätter.

Jag satte hårda ultimatum. Ringde läkare. Såg till att vi fick hjälp på beroendeenheten. Gick i enskilda samtal hos kuratorer och terapeuter. Gick i gemensamma samtal på psykiatrin.

Hoppet alltid lite starkare än förtvivlan.

Och dansen fortsatte.

Och jag förlorade mig själv.

behöva vara något (arg, bestämd, ledsen) annat än dig själv! Du skall inte behöva hanter din egen karl, man ska liksom bara kunna va ihop! Det är HAN som ska äga problemet, inte du! HAN ska förändra sig, inte du! Och det är han som ska ta ansvar och konsekvenser! Jag har precis som du slagit knut på mig själv för att markera, försöka hålla på sina gränser mm! Känner också igen mig i att man skäms över sig själv: man är självständig och framåt men förlåter sånt man aldrig i livet trodde man skulle förlåta! Var rädd om dig själv!

liljekonvalj84

Min man o jag har vart gifta o tillsammans två år.. Allt du beskriver är hur han är.. Aggressiv, våldsam, extremt elak.. För att skifyäta på två röda till ledsen o glad..o sen tillbaks till aggressiv... I helgen som var så vart jag utslängd o nästan örfilad... Jag fick mitt i natten åka till min mamma min bort i pyjamas... O så har han mage att smsa mig o fråga vart jag är... O säga att han aldrig bett mig dra eller höjt handen åt mig... Anklaga mig för att ja e otrogen o be om bildbevis... Anklaga mig för att tagit hans pengar då de i själva verket va han som spendera dom på krogen... Ja e så psykiskt slut att ja vet inte va ja längre ska göra.. Ja vill bara ha nån som man kan prata med.. En som e i samma situation som kan relatera

Saga689

Jag kan helt klart relatera till din situation. Jag har också blivit utkörd mitt i natten av min sambo. Min sambo har också ett sånt skiftande humör, aggressiv, kärleksfull om vartannat. Sen minns han inte riktigt allt han sagt och gjort. Säger att det måste vara något jag retat upp honom för innan han blev arg, att jag ljuger, överdriver. Som att prata med en vägg. Ohyggligt jobbigt. Det enda råd jag kan ge är att försöka flytta därifrån. Kram

liljekonvalj84

Ja, jo jag förstår det innerst inne också.. Men man frågar ju sig själv om de e så att problemen ligger hos en själv... O att få höra förlåt konstant upprepas som en trasig lp skiva har blivit så uttjatat också... Varför be om ursäkt för nåt man ändå inte minns.. De blir så fel i mina ögon...

Hejsanhoppsan

Har en sambo med spel och alkoholmissbruk. Han dricker inte varje dag, men tappar all kontroll När han dricker och beter sig som en skit.
Han spelar även bort alla sina pengar.

Lämnar mig själv med vår bebis på 6 månder och tar alltid sina vänner före oss.

Vet inte vad jag ska göra länge.
Idag gjorde han slut. Igen. För jag sa att han inte kunde dra iväg pga jag ligger sjuk och vår bebis måste han ha.