Hej
Jag är alkoholist.
Jag dricker inte särskilt ofta. jag föraktar alkohol och allt som det har med att göra...
Hur det gör oss till monster, hur vi sviker alla de som bryr sig om oss och oss själva.

Jag är så otroligt nöjd med mitt liv egentligen, men allt som jag kämpat för är så väldigt bräckligt när man har alkoholproblem.

Jag känner mig ofta som en passiv åskådare när jag tittar i backspegeln och försöker förstå mina resonemang och val.
När jag stänger av telefonen för att skjuta problemen framför mig... när jag bestämmer mig för att dricka en dag till utan att höra av mig till min sambo som lämnats hemma med MINA ansvar. Hur jag kan behandla henne så respektlöst, som att hon saknade värde...
Hur kan jag göra detta? Jag älskar ju henne så och hon betyder allt för mig. Ändå så är jag i mina maniska perioder beredd att offra allt...

Jag sökte hjälp för mina problem för 6 år sedan. Jag fick tala med en jättebra tjej som hjälpte mig genom kbt.
Det var mycket värre på den tiden. Jag var yngre, dummare och naiv.
Nu när jag skapat mig det liv som jag älskar tycker jag att dessa problem skulle försvinna. Men de består. Som en cancersjukdom som bara återkommer och vägrar släppa mig.

Är det jag själv som är så rubbad att jag inte kan tillåta mig att vara lycklig?
Varför repeterar jag samma misstag om och om igen?
Skammen och ångesten jag känner är fruktansvärd. Det känns så oerhört patetiskt att gång på gång krypa till korset.
Jag känner mig så osjälvständig, jag vill ha kontroll, jag vill verkligen aldrig mer dricka och det är ett mantra jag försöker repetera dagligen... men efter en månad, eller i bästa fall 6-9 veckor så får jag för mig att "testa" igen
Kan jag dricka 2-3 öl på en uteservering en gång utan att fortsätta så lurar jag mig själv... då får jag för mig att jag är "botad", att jag kan dricka med måtta...
helvete heller. Veckan efter super jag skallen av mig och vet inte vad som hänt dagen innan... sen blir det återställare och en heldag för att sedan ha dödlig ångest i en veckas tid.... då reser jag mig ur askan och tar nya tag... bara för att en månad senare eller mindre trilla dit igen på en sådan galenskaps helg..
Att detta inte händer "ofta" är en relativ beskrivning... det får inte hända.

Det här blev långt... men det känns bättre att skriva av sig.

Vad ska jag göra? Jag måste sluta... jag hatar detta.. jag vill bli fri... hur tar jag tillbaka kontrollen över mitt liv?
Efter mitt senaste återfall har jag igen insett att jag inte klarar det här själv. Jag behöver hjälp.
Jag vill inte offra mitt liv för den här skiten.

Ellan

Hej C,
Jag heter Ellan och är oxå en alkoholist. Nykter sådan mars förra året. Trodde aldrig det skulle gå att bryta det destruktiva mönster jag levde i. Känner smärtan och ångesten i det du skriver. Den är fruktansvärd. Du skriver att du känner att du inte klarar detta själv och jag kände precis likadant. Jag fick hjälp med internatbehandling via jobbet och den var fantastisk för mig. Det är ett sätt men det finns fler. Det jag dock tror är väldigt svårt är att klara det på egen hand. Det finns de som gör det men jag är inte en av dem. Ett alternativ är att söka upp en AA-grupp på din hemort. Det hjälper mig något enormt. Många drar sig för att gå dit pga uttryck kring Gud eller att det känns så definitivt på något vis. Men vill du ha till en ordentlig förändring i ditt liv så krävs det att vi aktivt gör något. Sjukdomen slår hårt och brutalt och den drabbar även våra anhöriga. Skammen är vidrig men ta ett beslut för din egen skull och ta tag i dina alkoholproblem på nytt. Vad har du egentligen att förlora på det? Du har allt att vinna och är värd att få må bra.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan

C

Jag är precis 30 år fyllda och när jag var yngre så drack jag på det här viset 2-3 gånger i veckan.
Jag dök inte upp på mitt arbete flertalet gånger och jag gjorde sådant som jag fick ångra bittert efteråt.
Under mina tonår fram till att jag var 24 så har jag hamnat i fyllecellen ett dussintal gånger.
Jag har blivit dömd för skadegörelse när jag i fyllan blivit så arg på mig själv att jag gick lös på en bil.
Som tur är har jag aldrig skadat någon annan människa eller djur. Inte fysiskt i alla fall.
Men mina nära och kära, dom som verkligen bryr sig om mig har fått lida något kopiöst pga mig.

Jag lever mitt drömliv. Jag har köpt ett torp med min sambo som vi ska flytta till om bara några veckor. Men får jag inte ett stopp på detta så kommer jag förlora allt.
Jag tycker så synd om min fina, underbara sambo som fått lida så mycket för min skull..
att hon orkar stanna kvar.
Det är en psykiskt misshandel jag utsätter henne för... Hade hon bara vett om att sluta älska mig hade hon dragit för längesedan.

Jag har gått en kbt behandling för 6 år sedan. Jag upplevde att det hjälpte mycket att få tala om problemen och ha återkommande möten. Tyvärr så är det bara en kortidsbehandling som var över efter några månader.
Samma sommar bröt jag foten och var tvungen att avbryta min planerade långresa som jag hade drömt om så länge... detta blev för mycket för mig och jag satte igång med mitt supande igen... friskt. Det var inte många dagar den sommaren som jag var nykter.
Jag träffade min sambo för 4 år sedan och det har sedan dess blivit bättre. Ganska så mycket bättre med tanke på att jag är väl medveten om mitt problem och att jag VILL sluta. På riktigt.
Tyvärr så räcker inte bara viljan som det verkar utan jag lurar mig själv gång på gång... även om det är mycket mer sällan nu, jag kan hålla uppe i 3-4 veckor men sedan lyckas en sida av mig övertala mig att dricka igen. Det känns som en personlighetsklyvning.
Du förstår säkert vad jag menar.
Det känns bra att skriva av sig, har aldrig prövat detta förut. Tack för att du svarade på min tråd. Det känns jätteskönt att tala med någon annan helt okänd som förstår mig.
Jag har nu ikväll även kontaktat en god väns morbror och hans fru som slutade dricka för 15 år sedan i hopp om att dom vill samtala med mig. AA har jag också tänkt på, men det känns skrämmande och man hittar på ursäkter för att ta kontakt..
För mig är tanken om att ge upp alkoholen för gott inte skrämmande. Det är en befriande tanke. Men att det ska vara så svårt att låta bli.
Att 12 stegsmetoden, Minnesota modellen och AA råkar vara kristet, och att man vänder sig mot det spirituella är inte heller något problem.
Jag är själv inte troende, men det är inte viktigt här. Att ta hjälp av något som är större än sig själv är viktigt. Jag vet inte om jag kommer ta kontakt med AA men jag ska definitivt tänka på det. Att detta forum finns är nog guld värt då det alltid finns till hands och är mer praktiskt.
Tack än en gång för att du svarade, och det är väldigt inspirerande att du hållt dig från skiten så länge!
Jag ska också lyckas med det här

Ellan

Jag tror det handlar mycket om beslutsamhet, mod och acceptans. Så har det varit för mig i alla fall. Jag har varit tvungen att gå emot mina rädslor för att övervinna detta och jag har behövt vara modig. Tror du har det inom dig du vet bara inte vilket ditt nästa steg är. Att hitta någon med samma erfarenheter och som hittat en väg ur skiten är fantastiskt. Lyssna på dem.
Gällande AA så är det inte kristet alls. Jag är inte religös men tolkar den högre makten på mitt sätt. Det är upp till var och en. Det handlar mycket om att ha ett öppet sinne. När jag valde den vägen så tänkte jag att jag vore en idiot som inte testade ett program som fungerat för så många. Och så hittade jag en trygghet och kunskap som jag saknade. Ingen annan i min närhet kan rimligtvis förstå allt kring detta med beroendesjukdomen men den biten finner jag där. Programmet bygger egentligen på det sunda förnuftet och att våga se på sig själv med klara och nyktra ögon. Ett bra komplement till detta forum bla. Sedan vet jag att det inte passar alla. Och det viktigaste är att vi alla finner en väg som är hållbar inte hur vi gör det.
Du är 12 år yngre än mig så du är fortfarande ung och har som sagt allt att vinna. Ett helt liv med din sambo.
Kram
Ellan

C

Jag har kollat upp platser där AA har möten och det finns inte alls långt från mig. Både där jag bor nu och vid min kommande hemort!
Jag ska definitivt ge det en chans. Innan jag läste ditt inlägg så talade jag med min sambo om det och hon hjälpte mig hitta platser för AA möten. Jag använde faktiskt samma ord som du använde. Självklart så kan jag inte vända mig till människor som inte har samma problem som jag. Dom kan aldrig förstå det fullt ut om dom inte lider av det själv.
Det känns SÅ mycket bättre att bara tala om detta med fler

Goda chanser att förändra ditt liv.. Din sambo är intresserad , mycket bra. Du vill bli nykter mycket bra. Dessa 2 saker är avgörande. Läs och skriv på forumet. Kolla dina fällor och triggers. Vad går fel efter ett tag? Hur kan du göra annorlunda? Jag tror på dig. Du har kraften och viljan..

C

Min fälla är att jag efter en tid slappnar av och glömmer bort, repeterar samma mönster.
Det är typiskt mänskligt att repetera vårt invanda beteende, hur mycket vi än avskyr det.
Det är därför jag har god tro på att det kan hjälpa att prata med andra som har samma problematik.
Jag har bett min sambo om hjälp att komma iväg på AA möten och vill skaffa mig som GOD vana att läsa/skriva på detta forum dagligen.

Som vanligt känner jag mig stark när jag bestämt mig för detta, men skillnaden denna gång är att jag aktivt kommer att söka hjälp från andra och inte bara mig själv.
Jag kan inte lita på mig själv gällande detta. Det kanske jag aldrig kommer att kunna göra.
Tack för ditt stöd!

Sannah

Behöver!! Det låter klokt att be om hjälp, det är en framgångs faktor att ta efter!
Med tiden kommer nya bättre vanor att ta över! Fundera på vad du vill ha för nya vanor att ersätta med!
Kram

C

Jag har ikväll varit på mitt första AA möte
Jag är väldigt glad att jag tog mig dit, och så tacksam mot min sambo som följde med som stöd. Alltså, hon körde med mig dit och väntade i bilen.

Jag är än mer tacksam till de starka och inspirerande människor som jag fick träffa där ikväll!

Det var så fantastiskt skönt, om än lite skrämmande och jobbigt i början, att få lätta mitt hjärta inför andra som har samma "beroendesjukdom"
Så skönt att vara helt ärlig och att utan dömande blickar, få gråta ut och söka stöd!
Att tala om skammen, ilskan och förtvivlan var helt ovärderligt för mig.

Att vissa delar i mötet kändes främmande och lite konstiga har bara att göra med fördomar och rädsla för nya saker.
Men i en så ärlig gemenskap så släppte snart ambivalensen över något som jag kanske alienerat mig mot tidigare.
Kanske att jag just gjort det för att jag aldrig i tidigare kunnat känna mig så förstådd och ärlig? Att aldrig riktigt våga vara sig själv till 100% att alltid vara rädd för att bli dömd...

Tack för stödet i det här forumet också!
Jag ska definitivt fortsätta gå till dessa träffar.
Flera delar i tolvstegsmetoden har jag redan "behandlat" i min tankegång om nykterhet och själslig rening, så det känns inte alls främmande eller konstigt att börja implementera dessa på allvar. Men den största insikten är att Jag inte kan sluta ensam.
Alla människor måste få känna sig förstådda och kunna vara ärliga för att känna sig delaktiga
Människor som inte lider av samma mani kan omöjligt förstå hur vi känner och kan därför aldrig erbjuda samma gemenskap och förståelse som någon med samma problematik. Man kan få ett visst stöd av sådana människor, men det kan aldrig bli samma sak.

Jag talade och grät länge tillsammans med min kära sambo efteråt och det är så oerhört skönt att känna hennes stöd.

Att läsa alla inlägg här på forumet gör mig verkligen rörd och hoppfull. Genom att hjälpa varandra blir vi själva friska.

Jag har bestämt mig.
Jag ska göra allt jag kan för att aldrig mera dricka.
Detta är min fjärde dag utan alkohol.
Mina förebilder är numera de människor jag träffade idag som har varit nyktra 1 år, 2 år och 30 år!
Den livskraften, lycka och ljus jag såg i deras ögon är verkligen inspirerande!
Jag vill också, på riktigt!
Tack!

Jame

Jag ligger lite före i spåret, 17 dagar nu! Jag får nog kalla hälsoeffekterna, de fysiska, mentala och sociala mirakulösa!
Jag hade glömt hur det känns att må bra. Nu inser jag med skrämmande tydlighet hur fruktansvärt vidriga effekterna av alkohol är på alla plan. För mig innebär det att jag ska kämpa till varje pris!
Du har också tagit tag i det, STARKT!! Tänk på att njuta av alla positiva effekter du kommer märka den närmaste tiden! Känn dig stolt! Tillsammans kämpar vi mot friheten! Det är VI och våra nära värda!!

Ellan

Helt underbar läsning C! Välkommen till AA:s varma gemenskap. Jag känner igen det du skriver så väl. Det är en del saker som känns lite främmande i början men det landar så småningom.
Och vilken fantastisk sambo du har.❤️

Stor kram
Ellan

C

Är nu sedan en vecka tillbaka helt nykter.
Inget märkvärdigt, säger mitt gamla jag.
Kanske inte. Jag har haft perioder på flera månader utan att dricka förut. Tror jag i all fall.. förmodligen har jag säkert druckit i hemlighet för mig själv och andra under de perioderna... förträngt.
Men det spelar ingen roll, för till skillnad mot tidigare har det tänts en glödlampa i huvudet på mig och jag har äntligen förstått att jag är alkoholist och vad det innebär.
Tidigare har jag bara "vetat" om att jag är det. Det är stor skillnad på att veta något och att faktiskt förstå det.
Att "veta" vad jag är per definition, vad någon annan "definierar" och titulerar mig som är egentligen en helt onödig och värdelös information.
Jag kan repetera massor av saker som jag "vet" om, och som jag har lärt mig eller läst någonstans. Men förstår jag det jag repeterar?
Mycket sällan...

På något vis så fick jag en typ av uppenbarelse, en kontakt med mig själv och mina känslor för första gången i mitt vuxna liv.
Detta i samband med att jag erkände totalt för mig själv att jag inte fixar det här själv. Det och i sällskap med andra människor som lider av samma mani och galenskap.

Kanske är det mitt/vårt stora problem? Att våga vara sårbara, att blotta strupen, är det vägen ut?
Att få kontakt med sig själv och sina känslor igen?
Är det detta människor menar när de "talar med Gud"?
Jag känner mig nästan som pånyttfödd efter mitt första AA möte. Kunde aldrig föreställa mig vad jag skulle få uppleva där.

Jag har grubblat och tänkt en hel del den senaste veckan och jag känner mig så oerhört ödmjuk och förlåtande...
Inte alls så cynisk och kall som förut.

Nu ser jag fram emot mitt andra AA möte, och sedan nästa, och nästa..
Och ett nyktert liv!!
Att återfå kontakten med sig själv och sina känslor... Vilket rus det är!
Alkohol? Ppffffff!!! NEJ TACK!!! FUCK that
High on life baby!

Tjoho!

Bedrövadsambo

Du har verkligen bestämt dig. Bravo! Skönt att AA gav dig precis det stöd du behöver.

C

Är nu sedan 14 dagar tillbaka helt nykter
Känns bra såklart

Jag var och hälsade på en gammal kompis som inte vet om detta, att jag börjat gå till AA möten osv...
han frågade mig om jag ville ha ett glas skumpa i och med att han satt och smuttade på en flaska denna kväll.
Jag sa NEJ och förklarade med allra största ärlighet mina besvär och varför jag inte vill dricka längre
Jag har inga besvär eller problem att förklara detta för folk.
Jag anser inte att jag behöver skämmas för att jag inte kan dricka.
Jag känner mig snarare stark och modig som kan och vågar stå för mina problem.
Ärligt talat så är det ju bara som det är.
Vissa tål inte nötter, jag tål inte alkohol.
När jag funderar över när det gick snett, när jag blev beroende osv så slog det mig att jag aldrig kunnat hantera alkohol!
Ända sedan första gången jag blev berusad (jag var 12 år gammal) så har jag ALLTID druckit så länge det funnits alkohol eller tills dess att jag däckat.
Skillnaden är bara den att jag inte hade vett eller förstånd nog att få ångest de första 12 åren. "Alkohol är ju ett lagligt och socialt accepterat berusningsmedel och det är ju snarare mer accepterat att dricka och festa på helger och högtider än att inte göra det... konstigt nog... så jag fattade inte att det jag gjorde var ett missbruk.
Alkis!? Jag!?
Nänänä... en alkis det är såna som sitter på
t-centralens parkbänkar...
"Alla" dricker ju... inte fan är jag annorlunda...
Ungefär så gick nog resonemangen...

Men allt detta spelar ingen roll nu. Jag kan inte se tillbaka på mina fyllor som något bra eller positivt. Åtminstone inte när jag analyserar dom med ett klart och kritiskt sinne.
Vad var det som var så jävla kul egentligen?
Allt detta var ju bara idiotiskt och rentav äckligt och dekadent... på vilket sätt var det roligt?
För att inte tala om alla de hundratusentals kronor som kastats bort på dessa spritdränkta äventyr...

Jag har kommit på mig några gånger med att tänka positivt om alkoholen och har genast börjat kämpa emot dessa "idéer"
Bland annat med logiska resonemang t.ex det jag skrev några rader tidigare.
Men varför kämpa? Det är ju det alkoholdjäveln vill... denna sida av oss vet att vi inte har en chans om vi ger oss in i debatt med honom... så det är bättre att bara vifta bort det och släppa tanken. För mig fungerar det mycket bättre att bara sluta kämpa och sparka..
Att prata och vara ärlig mot folk, och inte bara säga att "nej jag vill inte dricka sprit" fungerar mycket bättre för mig. Att förklara djupgående ger en mycket större förståelse och är samtidigt en bra påminnelse om varför man inte ska eller bör dricka.
Jag ser fram emot nästa AA möte.
Det är verkligen skönt och givande att få dela med sig av sina tankar kring detta, och jätteskönt och inspirerande att lyssna på andra.
För mig är det en tankesmedja och filosofiskt rum att gå på AA möten, och jag ser på nykterheten som ett äventyr och ett nytt liv. Ett liv med riktiga känslor, och där man måste lära sig hantera dom utan berusningsmedel.
Framför allt är det väldigt spännande och stärkande!

Det var min dagliga fundering och delning.
Ha det bra!

Bedrövadsambo

Du känns väldigt stabil i ditt beslut, och du gör helt rätt som ärligt berättar om det. Vägen dit är nog olika lång, men du gör helt rätt tycker jag. Då kan fler få både insikt att sluta dricka, och berätta om det. Positiva förebilder behövs!

och till ditt uppvaknande och din fördjupade insikt om din egen situation.

Jag har just läst i genom din tråd och det ser väldigt lovande ut för dig. Du har fått en bra start på nykterheten.
Du är på väg ut i friheten, och jag önskar verkligen att du får stanna där. Fri, trygg och nykter.

Gunda

Har läst din tråd och vilket jobb du gör och vad modig du är.
Kram

Ellan

Grattis till dina första 14 dagar i frihet. När poletten trillar ner och vi slutar kämpa så förbaskat det är då det börjar vända. Att sedan ha AA-gemenskapen i ryggen som stöd är ytterligare ett steg mot friheten. Jag förstår numera skillnaden på att vara promillefri och att vara nykter. Du är på god väg och jag blir varm av att läsa din text.
Grattis!
Kram
Ellan

C

Vad härligt med all positiv respons!
Tack ska ni ha.
Det är precis detta som är så viktigt, att vi alla blir förebilder för varandra.
Det är en stor del i att lyckas bli nykter alkoholist tror jag.
Att man mycket hellre går till ett AA möte och stolt kan säga "nu har jag varit nykter i ännu en vecka!"och får dunk i ryggen och pepp, än att gå dit och berätta att man tagit ett återfall,
På samma vis känns det här.
På något sätt känner jag ansvar gentemot mina "alkoholistkollegor" att hålla mig nykter och kämpa för dom liksom min Egen skull.
Påminner vi inte oss själva hela tiden om vad vi är så är det så satans lätt att trilla dit igen.
Vi är ju otroligt bra på att manipulera oss själva och vår omgivning när vi fått för oss att dricka!
Vart vi än befinner oss på samhällets framgångskarta så är vi alla lika inför spriten.
På något vis är det fint.. när vi förstår detta försvinner alla fördomar om klass och status.
Vi har ett gemensamt problem, vi sitter i samma båt och vi ska ta oss ur soppan tillsammans. Det spelar ingen roll om vi är fattiga, rika, bor i slott eller koja... alkoholen bryr sig inte om det.. den är lika skoningslös mot alla som lider av denna besatthet.
Som tur är går det att ta sig ur den, det finns det många exempel på!
Jag vill också bli ett sådant exempel!
Jag SKA bli nykter!
Kram på er alla