Hej
Jag är alkoholist.
Jag dricker inte särskilt ofta. jag föraktar alkohol och allt som det har med att göra...
Hur det gör oss till monster, hur vi sviker alla de som bryr sig om oss och oss själva.

Jag är så otroligt nöjd med mitt liv egentligen, men allt som jag kämpat för är så väldigt bräckligt när man har alkoholproblem.

Jag känner mig ofta som en passiv åskådare när jag tittar i backspegeln och försöker förstå mina resonemang och val.
När jag stänger av telefonen för att skjuta problemen framför mig... när jag bestämmer mig för att dricka en dag till utan att höra av mig till min sambo som lämnats hemma med MINA ansvar. Hur jag kan behandla henne så respektlöst, som att hon saknade värde...
Hur kan jag göra detta? Jag älskar ju henne så och hon betyder allt för mig. Ändå så är jag i mina maniska perioder beredd att offra allt...

Jag sökte hjälp för mina problem för 6 år sedan. Jag fick tala med en jättebra tjej som hjälpte mig genom kbt.
Det var mycket värre på den tiden. Jag var yngre, dummare och naiv.
Nu när jag skapat mig det liv som jag älskar tycker jag att dessa problem skulle försvinna. Men de består. Som en cancersjukdom som bara återkommer och vägrar släppa mig.

Är det jag själv som är så rubbad att jag inte kan tillåta mig att vara lycklig?
Varför repeterar jag samma misstag om och om igen?
Skammen och ångesten jag känner är fruktansvärd. Det känns så oerhört patetiskt att gång på gång krypa till korset.
Jag känner mig så osjälvständig, jag vill ha kontroll, jag vill verkligen aldrig mer dricka och det är ett mantra jag försöker repetera dagligen... men efter en månad, eller i bästa fall 6-9 veckor så får jag för mig att "testa" igen
Kan jag dricka 2-3 öl på en uteservering en gång utan att fortsätta så lurar jag mig själv... då får jag för mig att jag är "botad", att jag kan dricka med måtta...
helvete heller. Veckan efter super jag skallen av mig och vet inte vad som hänt dagen innan... sen blir det återställare och en heldag för att sedan ha dödlig ångest i en veckas tid.... då reser jag mig ur askan och tar nya tag... bara för att en månad senare eller mindre trilla dit igen på en sådan galenskaps helg..
Att detta inte händer "ofta" är en relativ beskrivning... det får inte hända.

Det här blev långt... men det känns bättre att skriva av sig.

Vad ska jag göra? Jag måste sluta... jag hatar detta.. jag vill bli fri... hur tar jag tillbaka kontrollen över mitt liv?
Efter mitt senaste återfall har jag igen insett att jag inte klarar det här själv. Jag behöver hjälp.
Jag vill inte offra mitt liv för den här skiten.

C

Mer än 3 veckor utan alkohol nu
Känns givetvis väldigt bra.

"Det ska bli bra nu" har jag sagt till min sambo, och hon tror på mig.

Jag har tur som har en så härlig tjej som lyssnar på mig, så jag kan dela mina funderingar kring livet, känslor och tankar om alkohol och varför/hur jag är besatt av den.
Innan jag fattade hur det hänger ihop så kände jag mig enbart skamsen, ångerfull och arg när jag blev så packad att jag inte gick till jobbet dagen efter, eller kom hem, utan bara fortsatte dricka, med mitt verkliga "jag" som en hjälplös åskådare. När jag kommer över en viss gräns, kanske 3-4 starköl så KAN jag inte sluta. Det känns som att mitt riktiga jag står bakom en tjock glasvägg och bankar och skriker, försöker bli hörd, men istället dränks bara allting i en äcklig sörja. Alkohol....
För det är ingenting annat än just en jävla vidrig sörja som frambringar det absolut värsta i oss.
Det mest skrämmande är hur den bryter ned oss, och hur den får oss att tappa all kontakt med vårt gamla jag. Det rena och fina, det vi var när vi var barn och oförstörda.
Allt detta tar den från oss... till och med viljan att leva.

Jag förstår nu att jag egentligen inte var en dålig människa, jag var inte ett svin som bara brydde mig om mig själv och ingen annan..
Jag var inte mig själv när jag drack. Någon helt annan.
Min kropp är ett skepp och jag är kapten, men när jag lämnar över rodret till alkoholen så går det käpprätt åt helvete.
Alkoholen tar bort allt konsekvenstänk, den är som en gräshoppsvärm som drar fram och slukar allt i sin väg.
När till slut skeppet har kraschat och "jag" själv vaknar upp så är det jag själv som måste reparera båten. Det är jag själv som måste navigera skutan tillbaka på rätt kurs... och det är inte lätt när hela havet stormar, och när hela familjen Ågren står och skriker en i örat...
När väl havet lugnat sig, familjen Ågren kliver av, och båten går fint igen, när allting känns bra... då är det lätt att slappna av, som kapten har man gjort ett bra jobb. Kanske till och med ett så pass bra jobb att man kan fira med sin gamle hatkärlek, fröken alkohol.
Hon är charmig, kraftfull och listig som en räv.
Gång på gång blir jag lurad av henne, även fast hon sänkt mitt skepp så många gånger.
Jag har förpassat henne till isoleringscell så många gånger, men efter gott uppförande hon jobbat sig fram från sumprunkare, till att svabba däck och slutligen till närmsta rådgivare och styrman...

Efter senaste kraschen för mer än 3 veckor sedan så lämnade jag kvar henne på en öde ö. Där ska hon ensam få svälta ihjäl och jag ska aldrig mer återvända dit.

Att min partner förstår detta är otroligt viktigt för mig. Att alla som jag verkligen bryr mig om, och som bryr sig om mig kan förstå detta är viktigt.
Jag har aldrig svikit människor genom mitt drickande för att jag velat göra det.. jag har aldrig gått ut en fredag och sagt till mig själv att "nu ska jag supa tre dagar i streck, med råge! Och sen ska jag skita i allt och alla och bara supa mig själv i bitar"
Tvärtom... men det fungerar aldrig. Jag kan inte dricka. Det går inte.
Det slutar alltid på samma vis. I katastrof.

Att ge upp alkoholen totalt är inte en uppoffring, det är en befrielse.
Att säga JA till livet och NEJ till alkoholen är det det bästa man som alkis kan göra.
Annars finns det bara en väg, och den leder rakt ned i avgrunden.

Ellan

Nej det är inte en uppoffring för mig heller. Det ger en frihet och skapar möjligheter för mitt riktiga jag att överta kontrollen. När vi släpper alkoholdrömmarna befriar vi oss själva.
Jag brukar tänka som så att skulle jag dricka så blir jag sjuk. Och jag vet exakt hur det skulle bli. Jag skulle förlora mig själv.
Fortsätt på din resa precis som du gör. Härlig läsning.
Kram
Ellan ❤️

C

Nykter i snart 5 veckor
Min sambo är bortrest i 8 dagar och jag har alltid smygdruckit när hon varit iväg förut

Denna gång har jag inte ens haft en tanke på det.
Eller ja, snarare tankar "om" det. Alltså inte att just dricka men att jag tänkt tankar om att jag brukat göra det. Snurrigt, eller hur?
Tankar om alkohol eller att dricka känns faktiskt väldigt malplacerade och lika osjälvklara som att hoppa från en bro- man kan tänka tanken, men den känns bara helt galen, främmande och overklig.
Det är detta tankesätt som jag velat uppnå.
Jag har varit under extrem press och stress de senaste veckorna, men har inte en enda gång under denna jobbiga period haft några tankar på att hälla i mig sprit. På vilket sätt skulle det hjälpa? När det är tid som jag haft ont om, varför slösa än mer på fylla?
När det är pengar det är ont om, varför i all sin dar' slänga bort dom på sprit?
När jag är deprimerad och känner mig handlingsförlamad- varför göra mig än mer eländig och trött genom att förgifta mig med alkohol?
När jag är glad och lycklig- varför inte njuta av denna känsla istället för att förstöra den med ett falskt rus?

Att inte behöva intala mig detta, att inte behöva kämpa och strida mot alkoholens sluga argument och kraft, är så otroligt jävla skönt!
När man ska sluta supa så behöver man ha någon typ av uppenbarelse och att ta vara på den och föda den är vägen ut.
Att bara bestämma sig hjälper nog dessvärre inte. Inte för mig i alla fall.
För mig så är rätt tajming allt.
Snart så kommer jag ha glömt räkningen på hur många dagar, veckor, månader och år som jag varit nykter. Mannen som förstörde sitt liv med sprit finns inte kvar. Han är bara en relik från mitt gamla liv. En påminnelse om en fallen era och en dyster tid.
Dit skall jag aldrig återvända igen

Gunda

kloka ord du skriver. Blir så inspirerad och
känner att, även jag är på rätt väg. den 3.8 klev jag också in på ett AA
möte, kände mig som en liten harkrank, som klev in där. Men fick en varmkram
och ett jättefint bemötande.
Det finns verkligen en massa värme och fina människor på dessa möten.
Jag har fått en sponsor och vi har börjat jobba med de 12 stegen det känns riktigt bra
och jag känner att, inte blir det en lätt match när man kommit in på steg 4-5 och de framåt
men det är en viktig väg att gå, bena ut vad det är som påverkar mig att dricka och även
ta bort en massa skuld och skam från axlarna.
Ångrar verkligen inte att jag tog steget, nu längtar jag efter mötena.
Ha en fin helg. <3 <3

C

Hej Gunda!
Jag blir glad för din skull att AA kan hjälpa dig också!
Jag har tyvärr inte varit på några möten de två senaste veckorna. Pga flytt har det varit omöjligt att gå.
Nu på ny ort måste jag börja i en annan grupp, men ska dit kommande fredag.
Tror det är viktigt att gå på dessa möten. Om inte för att det är lättare att hålla sig nykter, så bara för att ventilera tankar och påminna sig om vad vi är. Det hjälper

Angående de 12 stegen så hade jag redan inlett de flesta.
Det svåraste steget är nog steg 9... men jag är inte längre rädd för att blotta strupen.
Jag är så trött på alkoholen och vill nu bara vara nykter. Att be människor jag svikit och sårat under alkorusen om ursäkt känns väldigt befriande.. Att förklara för dessa människor varför detta hänt och gottgöra dom gör att vi kan gå vidare med våra liv.

Jag tycker verkligen om människorna jag mött på Aa mötena.
Även om jag bara hunnit med att gå på 4 möten så känns det som om det är ett gäng gamal vänner. Förmodligen för att dom var så ärliga, och genuint empatiska. För dom var det lika viktigt att jag skulle lyckas som dom själva.
Jag tror att det är själva essensen i denna gemenskap, och det är det som är så fint.
Jag hoppas att jag kan tajma in ett möte på min gamla ort när jag är i de trakterna igen.

Jag har nu varit nykter alkoholist i 5 veckor och jag kommer inte återvända till det fängelset igen.

Om du vill så får du gärna dela med dig om dina tankar och hur det går för dig med de 12 stegen här i min tråd?
Jag filosoferar mer än gärna med dig angående stegen.
All lycka till dig! Och mig! Till oss!

Gunda

Så skönt stt det är många här som känner till och är med i AA
Då blir det lättare att diskutera just aa funderingar.
Jag går på täta möten minst 3 ggr i veckan det stärker mig i min nykterhet.
Jag har ju sponsor och har träffat en massa fina människor där.
Just nu sitter jag på dlm för b12 spruta och provtagning.
Egentligen är provtagningen är onödig då jag inte har planer på att börja dricka igen. Har jag fel på levern så kommer den att så sakteliga läka.
Är förnöjd med tillvaron.
Kram

C

6 veckor nykter och fri.
Bra går det!
Tyvärr har jag inte varit på aa möte på 2 veckor nu men ska gå på möte kommande fredag på ny ort.
Har inte kunnat gå på möten de senaste veckorna pga förhinder. Alltså, "riktiga" förhinder, och inga ursäkter ;)
Jag går gärna på aa möten
Trots att jag bara varit på 4 möten i mitt liv så är det något jag vill fortsätta med. Det ger mycket värme och en skön känsla av att bara träffa främmande människor och prata om vårt gemensamma problem.
Det slår mig faktiskt att vi ens kallar det för "problem" det är en välsignelse att vi inte kan dricka. Så länge vi bara inte gör just det.
Istället för att gå miste om så mycket i livet så måste vi hålla oss nyktra och alerta!
Så länge vi håller oss från denna jävliga drog så kan vi uträtta vad vi än vill.

Vi människor behöver gemenskap och känslor av tillhörighet, annars blir vi sjuka.
Varför aa fungerar så bra är nog för just detta.
Att få känna att vi inte är ensamma, att det inte är fel på oss, och att bli förstådda är livsviktigt för oss. Det känns så jäkla bra att få ta del i en sådan gemenskap och att bidra med positiv energi.

De som har gått på aa möten i lång tid måste ju få världens boost av att det kommer nya människor dit, och att se dom lyckas! Denna altruistiska inställning är något man sällan ser annars i dagens samhälle, där det är en för en, och alla för alla mentaliteten som gäller.
Det är en hård värld, och till vilken nytta?
Ingen människa mår bra av att känna sig ensammen. Inte konstigt att var och varannan måste gå på lyckopiller och känner sig misslyckad och menlös. Eller att var och varannan missbrukar droger som sprit och knark. Känslan av tillhörighet och gemenskap är främmande i det individualiserade samhället.
Det betraktas som en svaghet.
Rädslan för att bli dömd och inte passa in hämmar oss från att vara oss själva och vi målar in oss i små hörn av ramverk och kontroll.. att släppa på livremmen och supa skallen av sig är nog därför så populärt.
Att lätta på trycket.
Sedan kan vissa av oss inte vara utan den.
Vi blir beroende av Känslan och inte själva drogen. Tyvärr så driver den bara oss längre och längre från oss själva och till slut har vi blivit så emotionellt störda till den grad att vi inte kan, eller vill leva utan den.

Jag vill tro att genom att gå igenom denna fas, att erkänna vår sinnesförvirring, vår svaghet, vår sjukdom eller vad vi nu vill kalla det, gör oss till mycket mer empatiska, ödmjuka och hjälpsammare människor.
Mognare, vakna...
På sätt och vis är jag glad och tacksam för att få göra denna emotionella resa. Jag har äntligen mognat tillräckligt för att kunna dra lärdom av dessa år av missbruk och jag kommer INTE dricka igen.

Bedrövadsambo

Du verkar verkligen mogen i ditt beslut att vara nykter. Härligt!

C

Nykter i 8 veckor
Fick lov att titta i almanackan, för jag har glömt bort hur länge sedan det var jag slutade.
Känns mycket längre :)
Har nu sedan ett par veckor tillbaka gått in i en fas där nykterheten känns som en självklarhet. Har varit där förr, men det var 4 år sedan, och tyvärr så började jag dricka igen efter några månader. Dock hade jag inte kommit fram till samma insikter den gången. Jag hade heller inte bestämt mig för att lägga av för gott.

Det känns bra och väldigt skönt. När någon gång tankar om alkohol har kommit upp så försöker jag inte argumentera vare sig för eller emot. Jag låter tanken komma och kämpar inte emot. Så fort jag slutar kämpa mot dessa retfulla tankar så rinner dom av mig som vatten.

Hur går det för dig gunda? Hoppas allt är bra och att du mår fint

C

9 veckor nykter ??
Har varit på fester där det druckits men har avböjt från att dricka själv.
Det med den helt ärliga och fördjupande förklaringen.
Det är lite trist när vissa verkar ta mitt NEJ som en förolämpning. Vissa känner tydligen att de måste förklara sig själva då, fastän jag aldrig kritiserat deras drickande.
Som typ "ääh, nä men det är ju skönt att dricka och bara släppa kontrollen och rulla runt" typ.
Men alltså, nääej. Jag tycker inte det!
Jag är faktiskt helt ärlig till 100% när jag säger att JAG har egentligen ALDRIG haft kul på alkohol.
Jag har kanske trott att jag har haft det... men det har bara varit falsk lycka och ett dövande av mitt riktiga jag.
Detta är ingen självförsvarsmekanism eller lögn som jag måste intala mig själv för att hålla mig från flaskan. Det är dagens sanning och jag är så lycklig och glad över att jag kan se det nu!
Det är INGEN uppoffring för mig att vara nykter.
Men jag offrar ALLT OM jag dricker.
Jag kan stolt säga att jag inte alls haft några tankar på att dricka under dessa tillställningar.
Tvärt om faktiskt!
Hörs igen om en vecka eller så.
Önskar er alla en nykter vecka
Kram