Jag har en 2.5 årig son med en man som jag lämnat för att han dricker på ett livsfarligt sätt. Han erkänner aldrig att han druckit om han så står med en hela (halvdrucken) spritflaska i handen.
Förra sommaren då sonen var 1.5 år och jag flyttat ut med barnen så drack han sig stupfull ensam med sonen flera gånger, bl.a ute i kollektivtrafiken och ensam hemma med min äldre son, som berättat att pappan ramlat omkull med lilla sonen i famnen. Efter det har jag krävt att nån ska vara med honom vid umgänge och senare krävt att han ska blåsa i en alkomätare för att han ska få träffa sonen.
Han har i större delen av sitt liv skickligt döljt sina problem för familj och omgivning och jag har istället blivit anklagad för att vara en överorolig mamma.
I höstas gick han en behandling för sitt missbruk och nu på eftervård. Han hävdar att behandlingen hjälpt honom att kunna dricka måttligt. Men i januari var han inblandad i en misshandel och hamnade på akuten, stupfull. Han ljög om att han var nykter vid incidenten till hans behandlare. Under våren avbokade han i sista stund umgänge med sonen flera gånger och jag tror han inte blåste rent. I sommar så eldade han upp sin lägenhet, en brand som startade i sängen, och totalförstörde hans lägenhet. Han hävdar elfel men han sängröker ofta när han är packad så jag tror risken är stor att han var full och vårdslös. När han kom in till akuten med rökskador så visade blodprov på så höga värden alkohol att de skickade en orosanmälan om vår son till socialen. Vi hade ett möte där då jag sa att jag inte vill lämna sonen ensam till honom om han inte lämnar prover på långvarig nykterhet. Dessa prover verkar han dock inte vilja eller få ta via sjukvården och socialen lade ner utredningen. Han hävdar att det var för att de inte är oroliga över hans drickande medan jag tror att det var för att jag lovat att inte lämna sonen till honom om inte jag är säker på att sonen är trygg.
I juli kom han till umgänge, luktade sprit och hade "glömt" alkomätaren så jag bad honom gå, så sorgset för sonen som blev besviken.
Nu har vi varit på samarbetssamtal. Där ljög han om att han bara varit full med sonen en gång, han bagateliserade branden och ljög om att han skulle kommit full till umgänge. Han sa att han inte har problem med drickandet längre för att behandlingen hjälpt honom att få kontroll. Det verkade som att mannen i samtalsstödet sympatiserade med honom och menade att jag borde lita på att pappan har kontroll om han säger det. Men hur kan man lita på en person som konsekvent ljuger om sitt alkoholbruk? Om en person verkligen har fått hjälp och förändrat sitt beteende, varför fortsätter man då ljuga? Är inte just ansvarstagandet för ens handlingar en viktig del av tillfrisknandet? Jag vet att han kan charma och dölja skickligt för det har han gjort hela sitt liv med framgång. Jag känner mig tvekan till samtalsstödjarens kompetens när han säger att jag ska ta en alkoholists ord för sanning och riskera att vårt barn hamnar i livsfara. Var tog barnperspektivet vägen? Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har senaste året gjort allt jag kunnat för att möjliggöra umgänge genom att själv vara med, köpa alkomätare, kollat när han blåser, skjutsa sonen långt till hans farmor över helgen. Men jag är trött på att ha allt ansvar, och dessutom bli anklagad för att utan skäl hindra honom att vara ensam med sonen. Jag känner att jag sitter fast i en rävsax där jag å ena sidan har ansvar att skydda vår son samtidigt som jag inte orkar ta ansvar för hans pappas nykterhet. Den hjälp jag hoppats på från social och samtalsstödjare verkar ju utebli och situationen känns hopplös. Har någon nån konkret erfarenhet att dela eller råd att ge. Hur ska jag hantera situationen?

InteMera

Välkommen hit Tissla!

Råd har jag svårt att ge dig men delar hela din erfarenhet av att detdär stödet för att hålla barnet säkert är obefintligt. Jag har själv idag fått besked att soc inte kommer göra nåt alls trots en anmälan från polisen om min sons pappas hemförhållanden med fylla, självmordsbenägenhet, osanitär bostad och psykisk misshandel. Tack och lov är min son större än dina barn och kan själv vägra umgänget men vill han åka har jag inte rätt att neka. Frågade handläggaren vems ansvar det är den gång sonen råkar illa ut hos pappan och det finns en anmälan som inte behandlas sen tidigare och jag rent juridiskt är tvungen att tillåta umgänet. Alkoholister pratar lätt omkull handläggare, dom är suveräna på att vara normala och trevliga för stunden på kansliet och alla låter sig luras och där sitter man sen med dumstruten som den osamarbetsvilliga överbeskyddande mamman. Ingen lyssnar. Ingen vill höra. Gå till rätten och få umgänget ändrat, du har väl en advokat säger dom. Vet dom vad en sån kostar? Och att rättsprocessen kan ta flera år och under tiden ska barnet lämnas hos missbrukaren som om inget hänt?

Så jag kan bara lida med dig, du är inte ensam med din upplevelse i detta avlånga land!

AliceAlice

Känner allt för väl igen detta!

Har du skrivit ner alla händelser? Om inte så börja med en gång!

På många håll finns det umgängesstöd för små barn där umgängesföräldern har missbruk eller psykiatriska problem ofta är det socialtjänsten som står för detta, typ en öppen förskola där barnen kan träffa föräldern och där det finns personal som har koll.

Har du pratat med BVC, kanske finns något i ditt barns journal som kan stödja dig?

Pratat med BUP, har ofta en lite lättare öppenvård.

Du ska inte ge dig, kämpa!!! Men håller med det är en svår kamp. Håller med om att samtalsstödjarens kunskaper måste vara bristfälliga, jag fattar inte hur de kan vara så dåligt insatta! Ja barnperspektiv!, vart tog det vägen, det är inte föräldrarna som har rätt till sina barn utan barnen som har rätt till sina föräldrar och då ska de vara nyktra.

Inget i det du skriver låter som om ditt x har den minsta insikt.

Har ni gemensam vårdnad?

Kan farmodern komma och vara med, istället för att du kör?

Om ni bestämmer att han ska ha barnet och det inte känns rätt pga. olika saker, så kan du hindra umgänget men det är viktigt att du då kontaktar socialtjänsten och berättar varför, kanske gör en orosanmälan för hur barnet har det hos pappan (även om han inte varit där).

Kan du kontakta de som gjorde samtalet vid den första orosanmälan?

Jag frågade en gång och det svar jag fick var minst sagt luddigt och motsägelsefullt. Barnen har rätt att träffa sin pappa men det ska vara säkert, jag ansvarar för att barnen har det bra hos mig men jag ska bara överlämna barnen om jag är säker på att pappan kan ta hand om dem. Hur ska jag vara säker? det kan jag inte, han kan vara nykter vid hämtning men stupfull en timme senare. Således har vi som tar ansvar, ansvar för barnen både när de är hos oss och när de ev är med den andre föräldern! Hur nu detta går ihop.

Alla vuxna ska ta ansvar men här lägger man allt ansvar på oss och inget på missbrukaren, samtidigt ska vi våga lämna våra guldklimpar....

Finns det något du kan göra en polisanmälan på, så gör det.

TISSLA

Men hur kan soc. inte göra något om polisen anmält att barnet är i en sån miljö? Det låter helt vrickat. Jag tänkte inte på att rätten kanske kan besluta om umgänget. Men är det i samband med en vårdnadstvist i så fall? Jag går och funderar på om jag borde stämma honom på vårdnaden, men jag har hört att det inte har någon betydelse för umgänget. Vet du?
Jag har en förhoppning om att rätten då kan fatta ett beslut om att han måste ta nykterhetsprov (långsiktigt) för ensamt umgänge och att ansvaret för kontroller lyfts bort från mig. Och att han annars får umgängesstöd. Jag har ingen kraft kvar att vara med vid umgänge, har hållit på ett år och det tär på mig att vara "barnvakt" åt honom.

Jag vet inte om det känns bra eller dålig att inte vara ensam i denna situation. Skönt att få stöd (tack!) men hemskt att så många har det så här.

TISSLA

Jo, jag har faktiskt skrivit ner det så till vida att jag har laddat ner alla sms som jag skickat till honom och om saker som hänt till vänner. Där finns ju datum och detaljer. Sen har jag alltid med en liten lapp med alla datum när vi varit på samtal, ifall det skulle behövas. Men jag har inte tagit fram den.

Idag har jag mejlat polisen för att försöka få ut ev. polisrapporter från misshandeln i januari / branden i juni. Kanske står det nått där som visar att han varit kraftigt berusad. Då kan han ju knappast övertyga familjerätten att han nu har kontroll över spriten.

Det finns faktiskt en öppen förskola här i närheten för personer som behöver umgängesstöd. MEN bara om man är i en vårdnadstvist. Har senaste dagarna tänkt att jag ska stämma honom på vårdnaden. Jag tror inte längre att det gör någon skillnad på hans tillfrisknande om jag gör det eller inte. Men jag är rädd att det inte har nån betydelse för umgänget. Vet du om det gör det?

Tack att du peppar! Det behövs verkligen. Var oerhört nerslagen efter mötet och tänkte att nu ger jag upp. Jag låter honom hämta/lämna sonen på dagis, skriver en omfattande orosanmälan så soc. startar en utredning och sen håller jag tummarna att dagispersonalen reagerar när han luktar sprit på dagis och gör en orosanmälan eller hoppas på att nån med civilkurage tar vagnen ifrån honom när han går och vinglar längs tunnelbaneplattformen. Sen hörde jag om ett barn nånstans i Stockholm som ramlat ut från ett fönster flera våningar upp och jag tänkte att det kunde vara min son. Och så tänkte jag att den där samtalsstödjaren kanske inte ens har nån utbildning om personer med missbruk och varför skulle jag låta honom styra mig till att försätta min son i livsfara. Visst, om en rättslig instans beslutar att jag måste det så gör jag förstås det, men då har ju det beslutet förhoppningsvis fattats efter en ordentlig utredning med flera inblandade, där det väl måste finnas någon som ser igenom pappans charm och har insikt i missbrukarens natur.

Jag tänker att jag ska fortsätta skjutsa sonen till farmor varannan helg. Då möjliggör jag umgänge samt får lite avlastning, vilket jag aldrig har annars. Dessutom kan han ju inte helt övertyga henne och hans familj att jag är en ondskefull människa som hindrar honom och dem att träffa sonen helt utan anledning. Det har varit en massiv smutskastning och farmor är medberoende. Hon verkar tro på det mesta han säger, även att det är jag som fått honom att dricka för att jag är så taskig mot honom, samt att jag sagt och gjort helt horribla saker som inte är sanna. Som att hans familj inte ska få träffa sonen t.ex. Tvärtom värdesätter jag att han har tillgång till farmor och familj, särskilt som jag själv saknar syskon och föräldrar. Men jag förstår mekanismerna i hennes medberoende som gör att hon går på hans lögner. Det är för outhärdligt skamligt för henne att tro att hennes son missbrukar. Jag tror även att hon kan känna lite skuld över att hon själv skickade pappan till HANS missbrukande pappa när han var liten. Under en kort period när hon och jag samarbetade kring hans missbruk så anförtrodde hon mig att hon varit medberoende hela livet. Sorgligt nog lyckades han sen slå in en kil mellan oss och kunde återigen manipulera och dupera.

Ringde soc. idag, tack för tipset. Jag kunde inte tala med dem som var med vid mötet efter orosanmälan för hon hade slutat men kvinnan jag talade med verkade redig, skulle läsa journalen och återkomma. Jag förklarade situationen och jag uppfattade att hon förstod att jag inte vill låta sonen vara ensam med pappan eftersom , han hamnat i slagsmål och branden kraftigt berusad EFTER att han genom gått behandlingen. Det tyder ju på att han fortfarande har problemen. Men hon skulle ringa imorgon. Men jag blev lite orolig över svaret på frågan om jag ev. kunde begå en brottslig handling om jag vägrade lämna sonen till pappan. Hon sa att jag absolut hade rätt att vägra om pappan var påverkad vid överlämnandet, men att om han inte var det så skulle det kunna vara det. Men hon var lite luddig, precis som du beskriver..Jag känner mig alldeles häpen över hur mycket ansvar den fungerande föräldern har för att se till att den ickefungerande ska uppföra sig. Det är verkligen en förlängning av och underblåsande av det medberoende som jag så kämpat för att ta mig ur! Min psykolog som jag träffar för utmattningssyndrom/ångest/depression säger att jag måste minimera min kontakt med pappan för att han triggar igång ångestreaktioner, som gör att jag riskerar att återfalla i depression och ångesttillstånd. Så egentligen så är det kanske rimligt att jag tillåter mig själv att inte ta så stort ansvar för umgänget så jag inte faller ihop igen. Om inte annat för att jag ska vara en fungerande förälder. Vilket jag ju har ett ansvar att se till att jag är.

Tack för peppen! Dina ord betydde så mycket. Det var nästan som en spegling av min egen situation och tankar.

AliceAlice

Bra steg! Bra att du har en samtalskontakt, be om en sammanfattning och kanske kan du lämna detta till soc för att visa på hur farlig pappan är. Det är skrämmande hur maktlös man är, hur förnedrad man bli när de väljer att tro på missbrukaren och precis som du skriver så gör vården att vi anhöriga tvingas in i ett medberoende. Både vi och barnen är helt rättslösa, har bloggat om min resa under många år, skriv lämpliga sökord så hittar du säkert dit för det handlar om både missbruk, medberoende, utmattning/PTSD, barn, stress, psykopti/sociopati, manipulation, psykisk misshandel, ja listan kan göras lång för vad vi går igenom.

Håller med psykologen, du bör minimera kontakten med ditt x, det hjälper faktiskt och kanske kan du ansöka om hjälp från socialtjänsten, eftersom du inte bör träffa ditt x, då kan de förmedla ev kontakt så du slipper.

Klart du kan ansöka om enskild vårdnad om ni inte är överens så blir det en utredning (man får då hoppas på att de har kunskap om missbruk och hur ditt x manipulerar men det är inte lönt att du säger det, då får du det bara emot dig) och förhoppningsvis kommer man fram till att du ska ha ensam vårdnad och då bestämmer du om, när och hur barnet ska träffa sin pappa. Att du ansöker kan vara ett bevis som visar på att du värnar om barnet.

Vad han kan göra om du inte lämnar barnet till honom som planerat är att du gör ett avtalsbrott, om ni har ett avtal vill säga... se bara till att skriva ner varför du inte lämnade barnet, att han var påverkad, aggressiv, betedde sig på ett oroväckande sätt...

Om du någon gång skulle lämna sonen till honom så har soc akutnummer du kan ringa, fast risken är väl att han duperar dem med, så säkrast att inte lämna. Fråga dagispersonalen om de märkt ngt på ditt X, någon gång? Kan de skriva en orosanmälan?

Vill pappan ha sin son så får han ordna så det är ngn med, han får kontakta dig för att bestämma tid osv. Lägg bollen hos honom och ofta rinner det då ut i sanden. Det är synd om sonen men kanske ändå det bästa.

Ang din svärmor så kan det ta tid, lång tid. Vi separerade för drygt 5 år sedan och först nu har mina svärföräldrar sett och förstått och bett om ursäkt och stöttar mig o barnen vad de förmår, eller vi stöttar varandra. Men då har x et börjat försöka ställa till med intriger mellan oss, men ingen köper det. Man behöver allt stöd man kan få, för det är en urdjävlig situation, de som inte varit här, kan inte föreställa sig, inte ens nära!

Massor av styrka! Du fixar detta!!!! Kram Alice

InteMera

Vårdnad och umgänge hör inte juridiskt ihop. Även om du får ensam vårdnad så utesluter det inte umgänge. Med egen vårdnad har du rätt att bestämma alla barnets officiella saker som skolgång, hälsovård, pass mm men den andra förälder har ändå rätt till umgänge för att det oavsett hur vårdnaden är ordnad anses vara bäst för barnet att ha kontakt med bägge föräldrar. Att få umgänget helt uteslutet vet jag ingen som lyckats med, oacsett hur den andra föräldern betett sig med missbruk eller vad som helst i bagaget. Umgänge kan ordnas på många sätt och vägrar man som vårdnadshavare låta den andra föräldern träffa barnet ( hur skadligt man än anser umgänget för barnet) så riskerar man i vårdnadstvist sammanhang mista den ensamma vårdnaden. Ensam vårdnad kan såvitt jag vet endast beviljas med mycket tunga argument och då måste den som får ensam vårdnad också anses vilja samarbeta om att barnet ska kunna upprätthålla en god kontakt med den andra föräldern. Allt ansvar på den skötsamma och bara rättigheter till den som missköter sig som här redan konstaterats. Och inställt umgänge brukar bara vara tillfälligt, efter en tid tvingas man alltid ge den andra en ny chans...och sen en ny...och sen en ny. Nerver och tålamod av stål och att stänga av sina egna känslor är nog enda sättet att stå ut som den skötsamma föräldern.

TISSLA

Vet inte hur jag ska hitta din blogg, kan du länka? Vill gärna läsa, du verkar vara en klok och empatisk person.
Pratade med soc igår igen. Hon tyckte det var konstigt att man inte tog min oro på allvar vid samarbetssamtalet. Hon tyckte att jag skulle ringa dem och diskutera det men jag vill inte bli anklagad för att försöka påverka dem, så jag väntar till nästa möte så pappan är med när jag pratar. Men nu har jag skrivit ner allt som hänt och känner mig mer förberedd. Hon tyckte det skulle kunna vara en bra idé att söka ensam vårdnad, för om jag då skulle vägra umgänge, så skulle han kunna stämma mig på umgänge och då kanske man skulle kunna få till att han behöver börja lämna prover. Jag vet inte om det kan vara så, men hon sa att jag skulle ta kontakt med en jurist och fråga.
Vi har inget avtal, vi har inte varit hos familjerätten ännu, det vi går till är nån slags frivilligt samarbetsavtal. Men med eller utan avtal så får man ju inte vägra umgänge, men jag måste också se till att sonen är trygg..man kan verkligen inte göra rätt.
Fast egentligen vägrar jag inte umgänge, och vill inte göra det. Jag ställer upp villkor att han ska ha någon med sig som inte missbrukar. Kanske är det försvårande av umgänge i så fall. Jag vet inte. Men om man ställer hans kränkta känslor mot sonens säkerhet OCH har barnperspektivet så kan jag inte förstå hur man inte skulle tycka att han då får stå ut med att någon är med.
Precis, jag behöver lägga bollen hos honom, precis så är det.
Jag är så glad att farmor pratar med mig igen mellan okt-16 och juli-17 hörde jag inte ett ljud trots flera sms om att jag ville ha kontakt. Men efter branden när jag totalvägrade att lämna sonen till pappa så smsade jag henne igen att jag gärna lämnade sonen till henne, och att hon gärna fick ringa. Hon ringde efter några veckor, var väldigt kylig men när jag sa att jag inte vill diskutera saker rörande sonens pappa utan bara ville ha kontakt för att jag skulle kunna lämna sonen till henne, så verkade hon ok och nu känns situationen relativt avslappnad. Fattar att hon får höra mycket skit om mig, men jag bryr mig inte lika mycket om det längre.
Tack för orden!

TISSLA

Ja, precis så har jag hört att det är, att vårdnad och umgänge är helt olika saker. Men att pappa inte skulle ha något umgänge alls, vill jag inte. Jag vill att de ska ses men att pappa ska hålla sig nykter långsiktigt för att vara ensam med honom. Det kan man eventuellt begära, vad jag förstår, om han utsatt sonen för fara. Som jag förstår det så fattas ett beslut om hur umgänge ska gå till vid en vårdnadstvist. Kanske kan rätten villkora ensamt umgänge med att han lämnar prover, eller tilldela honom umgängesstöd.
Det är i alla fall min förhoppning, men jag ska fråga en jurist om saken.
Ja, man behöver verkligen stålsätta sig för att orka. Känns som jag ska fixa och ställa upp för pappan, samtidigt som jag får höra att jag det är min plikt och att jag "valt det själv" genom att vara orolig.
Tröttsamt!

TISSLA

Satt och läste saker jag skrivit ner från åren innan yngsta sonen föddes och är chockad. Hur kunde jag välja att bli gravid, försöka bli gravid med en man som hade ett så gravt alkoholmissbruk. Vi snackar "somna-med-byxorna-vid-anklarna-och-bajs-mellan-skinkorna"-fyllor. Visst han är otrolig på att förneka och mörka, men jag var ju där, jag såg det ju och ändå så trodde jag hela tiden att det skulle bli bättre och hjärnan sorterade liksom bort minnen av vad som hänt. Så jag har ju också förnekat och mörkat för mig själv.
Nu när jag inte lever i det längre känns förstås livet så mycket bättre.
Allt kämpande för att bli fri medberoendet, all ångest , alla tårar, all skuld - såklart blir det bättre, men hur ska jag hantera skulden jag känner mot mina barn som äter i mig?

MCR

Hoppet är alltid starkare än förtvivlan.

Och skammen, skulden, stressen och alla de andra känslorna som trängs i oss gör att livslögnen växer. Vi blir sjuka. All den här stressen gör att vi får svårt att ta logiska beslut. Funktioner i pannloben förändras. Vi får svårt att tänka i nya banor. Så vi gör som vi alltid gjort.

Och vi inbillar oss att kärleken ska räcka. Kärleken är lösningen. Men bara kärleken kommer aldrig räcka till mot sjukdomen. Hur mycket vi än vill det.

Jag brottas dagligen med denna skuld jag med. Den tar lite av mig varje dag.

Precis efter det att jag fick mitt andra barn fick jag veta att jag hade livmoderhalscancer och fick sen ta bort livmodern. Jag är så tacksam för att jag har mina barn. Men vissa dagar då självhatet är starkt känns det som om jag inte förtjänar mina fina barn. Att cancern borde ha kommit tidigare.

Men vi har gjort så gott vi kunnat. Och nu gör vi det bästa vi kan. Allt vi förmår. Och bara genom att möta skammen kan vi komma vidare.

Små steg i taget.

TISSLA

Jo, vi får tänka framåt. Det kommer kanske en dag då de frågar oss varför vi gjorde si eller så och det är då det är viktigt att ta det. Ta ev. ilska och sorg, äga den, vara ärlig om ens tillkortakommanden och bristfälliga val.
Och fram till dess göra allt för att skapa en positiv och trygg livsmiljö för våra älskade små.

TISSLA

,, känner att jag absolut vill få chansen att klargöra var min oro kommer ifrån. Ha gärna synpunkter. Mitt mål är att samtalsledaren ska förstå att situationen är allvarlig och att jag inte bara kan chansa på att pappan har kontroll bara för att han säger det.

"Innan vi kan diskutera hur vi ska samarbeta kring umgänge så känner jag att jag vill få förklara hur jag upplever situationen. Jag kände sist att min oro inte togs riktigt på allvar och eftersom ord står mot ord så vill jag få chans att beskriva det.

Jag är övertygad om att X inte ännu har kontroll över sitt drickande. Det är min övertygelse att Xs missbruk är så gravt att total avhållsamhet är hans enda väg till kontroll. Denna inställning delar jag med majoriteten av de som jobbar inom missbruksvård, även om vissa menar att man i vissa fall, då missbruket inte är så allvarligt kanske skulle kunna lära sig dricka måttligt. Denna inställning är dock mycket ifrågasatt eftersom den riskerar att hålla hoppet uppe hos personer med missbruk som aldrig kommer kunna lära sig dricka måttligt och som lider mycket längre under perioden då de försöker.
Ni vet ju förstås inte vem som talar sanning när jag och X säger olika saker om vad som hänt.

Men om man ställer konsekvenserna mot varandra: om jag har fel så innebär det att X behöver ha nån med sig vid umgänge alt. lämnar prover om nykterhet, vilket han upplever som kränkande. Sonen påverkas inte så mycket av att nån är med.
Om X har fel, så riskerar sonen att hamna i situationer som skulle kunna innebära livsfara, om det är så att pappa inte har kontroll över alkoholen. Om man tänker ur barnperspektivet så är pappas kränkta känslor inte lika allvarliga som att sonen riskerar att bli skadad.
Sist så sas det att vi inte ska älta gammalt. Men för mig är det mycket viktigt att få beskriva hur det sett ut så att ni kan förstå varifrån min oro kommer.

Under tiden vi levde tillsammans så drack X starksprit i stora mängder, ofta direkt ur flaskan på vägen hem. Jag hade vid det laget sagt att jag inte ville att han skulle komma hem full eller ha sprit hemma. När han kom hem full blev han ofta aggressiv, hotfull och behandlade mig kränkande, även framför barnen. Min äldsta som har tagit mycket illa vid sig och vill inte ha någon kontakt med X, därför han är rädd att X ska bli full igen.
Vid ett tillfälle när X kom hem full och jag sa att han inte fick hålla i sonen så formade X sin hand till en pistol och höll den mellan mina ögon och därefter mot sonens huvud. Jag uppfattade situationen som mycket obehaglig och tror att X gjorde så för att skrämma mig.

Efter jag lyckats ta mig och barnen ur denna situation förra sommaren så var han kraftigt berusad när han hade ansvar för sonen vid tre tillfällen.
Första gången var 17 juni då han var med min äldsta son, då 11 år och lilla sonen i vår nya lägenhet, jag var själv iväg och körde grejer i samband med flytten. När jag lämnade lilla sonen till X så verkade han nykter. När jag varit borta ca en timme får jag sms från stora sonen om att X uppför sig konstigt. Jag ringer och hör att X är full. Sätter mig i bilen och kör hem. När jag kommer fram kommer de ner för att möta mig, X bär lilla sonen ner för tre trappor och är så full att det ser ut som han ska ramla omkull. Senare berättar stora sonen att X hade ramlat omkull med lilla sonen i famnen i lägenheten och att han sett en flaska i Xs väska i badrummet. Stora sonen hade varit mycket orolig för sin lillebror och gått efter X för att se till att lilla sonen inte skulle bli skadad.
8 juli åker X till grönan med sin syster och familj. Vi kom överens om att hon skulle ha lite koll så X höll sig nykter. Systern bedömde att X var ok att åka med sonen hem och jag talade med X i telefon och han lät rätt ok. När jag möter X vid tunnelbanan hemma är han så full att han går och vinglar med vagnen, det är svårt att få ögonkontakt med honom och han sluddrar.
15 juli hämtar X sonen för att åka till sin mamma i Norrort. Efter han hämtat sonen så ska han ha åkt hem till sin lägenhet och hämtat 3 vinflaskor och en spritflaska. På vägen till sin mamma dricker han och när han går av bussen är han kraftigt berusad, han bråkar med sin mamma och hon ringer mig så jag akut får sätta mig i bilen och åka och hämta sonen.
18 juli orosanmäler jag X till socialen. Efter det påbörjar han behandling för sitt missbruk.
15 dec får jag suicida sms av X
16 dec svarar X ja på frågan om han varit 100% drog och alkoholfri sedan han påbörjade behandlingen.
30 jan ringer X kraftigt berusad från akuten sedan han blivit misshandlad. Han är knappt kontaktbar, han vet inte vilket sjukhus han är på och lyckas inte kommunicera med personalen för att ta reda på det. Han vägrar erkänna att han är full. Några dagar senare erkänner han att han köpt och druckit en flaska sprit.
31 jan missar X sitt möte på behandlingen (eftervård) och jag begär att X tar kontakt med sin behandlare för att tala om att han tagit ett återfall. Men när jag ringer behandlaren säger han att X ringt och sagt att han inte kommer på mötet för att han har blivit misshandlad, men att han varit helt nykter vid händelsen.
Jag försöker få X att lämna långvarigt nykterhetsprov, men han är ovillig och det verkar svårt att få till det, man måste ha en remiss.
7 april sms avbokar han umgänge 3 timmar innan, han var sjuk och sängliggande. Kommer dagen efter till synes symptomfri.
21 april sms avbokar 1,5 timme innan umgänge för att hans depression har ”blossat upp”.
18 maj ringer säger att han glömt alkomätaren hos mamma men vill hämta sonen ändå, jag ifrågasätter om han verkligen glömt den eftersom han blåst när han senaste lämnade sonen. X blir arg och säger att han inte längre tänker ha sonen den helgen.
20 juni, X ringer från akuten med rökskador, säger att han bara har druckit lite. Lägenheten totalförstörd efter en brand som startat i sängen. X brukar säng röka men han hävdar ett det var elfel.
22 juni vägrar jag lämna sonen till X på midsommar eftersom jag inte litar på att han har kontroll över alkoholen, p.g.a branden, samt för att midsommar är ett tillfälle då det kan finnas stor tillgång på alkohol och därför risk att X inte ska kunna motstå.
23 juni får brev från socialen om orosanmälan för sonen som akuten skickat för att X hade S-etanol i blodet vid ankomst till sjukhuset. Möte 30 juni.
20 juli X kommer till en lekplats för umgänge. Han luktar alkohol och kan inte blåsa i alkomätaren för han säger att han glömt den.

Allt detta tycker jag tyder på att X inte lyckats ta kontroll över sitt drickande sedan behandlingen trots att han hävdar det. Att X fortsatt att ljuga och mörka om sitt drickande ser jag också som ett stort varningstecken att han inte har kontroll.

Jag har som förälder ansvar för att mina två barn är trygga och att jag är en fungerande vårdgivare. Jag kan inte längre ta ansvar för Xs nykterhet eftersom det går ut över min egen förmåga att vara en fungerande vårdgivare. Jag kan i dagsläget tänka mig att fortsätta skjutsa sonen till farmor i norrort, och på så sätt möjliggöra umgänge. Jag kan inte längre tänka mig att vara med vid umgänge eller kontrollera Xs nykterhet med en alkomätare.
Vill X ha umgänge utöver helgerna då jag skjutsar sonen till hans farmor, så får han ta sin del av ansvaret och ta med sig en pålitlig person till umgänge, t.ex. hans syster eller umgängesstöd.
Eller så ser han till att bli nykter och bevisar det genom att lämna prover om långvarig nykterhet, via remiss eller på egen bekostnad.

Jag kommer att göra allt som är nödvändigt för att se till att sonen inte utsätts för fara, även ansöka om ensam vårdnad om det krävs eftersom jag tror att en vårdnadsutredning kommer att visa att Xs missbruk gör honom till en olämplig vårdgivare och jag tror att rätten har befogenhet att kräva att X lämnar prover på långvarig nykterhet för att han ska få ensamt umgänge. "

InteMera

Vad sakligt och tydligt du klarar av att redogöra för din ståndpunkt. Med alla datum och tydliga beskrivningar kan ingen neka hur du känner oro, varifrån oron kommer. Stå på dig och kräv han gör rätt för sig, du gör mer än nog redan för barnens säkerhet!

Jag har lite samma strid på gång men tyvärr har mina handläggare helt glömt barnperspektivet och vill tvinga sonen till nån form av umgänge även om han vägrar själv träffa pappan och enligt lag borde ha rätt att vägra eftersom han är gammal nog att bestämma själv som lagen är skriven men ändå säger dom han kan hämtas om han själv inte vill och jag som vårdnadshavare anser ungänge för skadligt.

TISSLA

Hårresande att man ska tvinga barn att vara med personer de själva inte vill vara med. Kan inte förstå var argumentet ska vara. Är det handläggare på soc som säger det? Eller en rättslig instans?

Brittah

Jag har en son som är 12 år nu. Jag har haft ensam vårdnad av honom sedan han var 2.5 år. Hans pappa är alkoholiserad i perioder och tar droger, piller. Det har varit perioder då de inte träffats alls. Ibland någon timma. Ett tag tvingade familjerätten oss/mig till sammarbets samtal om att min pojk skulle vara där mer dvs många dagar i veckan utan övernattning han har ingen bil så jag körde som en skottspole för att göra rätt. Han misslyckandes även med detta engagemang. Jag har alltid varit "snäll". Han är manipulerande och talför. Kan inte behålla jobb eller bostad pga sina problem. Listan är lång på allt han ställt till med. Men vad jag skulle komma till var att jag är glad att den dag kom när han skrev på papper om att jag skulle ha vårdnad. Han hade precis kommit från psyk och darrade.
Min pojk var 2.5 år som jag skrev.
Det bästa jag gjort för honom och glad att det gick igenom. För han har sluppit se sin pappa i värsta skick. Det är så ofattbart att när det är så öppenbart att barn far illa och soc går emot.
Jag kanske hade tur?
Eller en bra handläggare som såg vad som kunde ske.
Min pojk skuldbelägger ofta mig som deb onda. Men jag vet ju bättre. Hindrar aldrig honom att träffa sin pappa osv.
Men jag har hökögonen med mig.
Får eller fick rätt ofta psyk/hotfulla sms och otrevliga samtal från hans pappa...
kämpa kämpa kämpa.

InteMera

Ja i mitt fall är det en soc handläggare som anser umgänge ska ordnas, med hänvisning till att vi har ett avtal från rätten där umgänget regleras. Att jag i samma avtal fick ensam vårdnad verkar i umgängesfrågan inte betyda nåt alls och att pappan strulat till verkar heller inte vara grund för att ta bort umgänget. Endast ett nytt beslut från rätten säger dom hjälper, dom anser soc trots inkommen anmälan inte kan hindra umgänget om pappan kräver få barnet till sig. Bara om han frivilligt avstår kan man undvika umgänget. Låter helt förvrängt i mina öron och jag ringer runt och ber få byta handläggare tills jag hittar nån vettig mänska som kan se att sonen inte ska tvingas till umgänge mot sin vilja och att pappan inte ska vara ensam med honom om han nu måste ha umgänge. Så att tro man får hjälp när man hamnar hos soc är tyvärr inte alltid fallet och man ska se till man är extremt påläst om juridiken för att kunna kräva rätt saker.

AliceAlice

Jag blir helt uppgiven när jag läser och jag vet ju att det är så! Tyvärr vet jag ingen väg att gå för att det med säkerhet ska lösa sig.

Tissla, det du skrivit är bra men försök att fokusera på fakta, det som faktiskt skett i första hand. att blicka framåt, visst men med detta i ryggsäcken så tycker man att pappan borde få bevisa först, tex. lämna prover och initialt ha ngn med, detta borde inte vara ngt konstigt!!! Faktiskt en självklarhet.

Barn från skolåldern brukar kunna tala ganska väl för sig, varför låter man dem inte göra det?

Får inte länka till min blogg, men skriv sökord som passar in på det vi diskuterat så tror jag du hittar!

All styrka till alla kämpande!!!!

TISSLA

Usch, han försöker övertyga mig om att han ska få hämta på dagis själv imorgon. Han är spydig: "Allt handlar inte om dig, tänk på sonen" bla bla. Skriver att jag få vara med om jag vill det. Hela min kropp är i uppror, strupen krymper, obehag, vill inte träffa honom. Skriver att han få ha med sig nån, nån annan. Han skriver att han inte behöver ha med sig någon, tänk på vad de sa på mötet... Jag skriver att vi får prata på nästa möte (nästan 20 dagar kvar, känns som en evighet), skriver att jag ringt soc och frågat om hur jag ska hantera situationen. Vilken situation skriver han, i förnekelse. Allt passar så bra in med hans narrativ att jag är galen och har inbillat mig allt, inbillat mig att han har problem.
Så svårt att stå på mig, känner mig så dålig. Men han har inte ens försökt hitta nån annan. Han tycker att det är min plikt att ställa upp, det är ju jag som har problemet eftersom jag oroar mig utan anledning..

TISSLA

Känner igen det där, man åker som en skottspoling, man är snäll och de tar inte sitt ansvar, manipulerar.
Ditt barn kommer förstå sen, men det måste vara så smärtsamt att du får skulden, när du bara försökt skydda. Räknar med att få stå till svars en dag. Men jag vet att jag gjort som jag gjort av rätt anledning så jag hoppas att han kommer förstå. Älskade barn.