Ett långt, desperat mail... känner mig ensam i allt och behöver nån sorts bekräftelse i att jag tänker rätt...

Allt handlar om min exman som jag har tre barn tillsammans med och gemensam vårdnad. Den äldsta har blivit 19 år, den mellersta 17 och vår yngsta är 12.
Min exman dricker i perioder väldigt mycket. Ett av de stora problemen är att han inte kan sluta dricka om han börjat, dricker flera gånger i veckan och inte ser hur dåligt framför allt vår yngsta mår. Hon har larmat till mig många gånger. Hon har bett sin pappa låta bli alkoholen men får till svar att "det inte är några problem, han ska bara ta ett glas/en öl och att hon inte är hans mamma". Men det stoppar aldrig vid ett glas eller en öl.
Jag har gjort mitt yttersta och tjatat, förklarat försökt prata honom till rätta, skrivit brev, jag har pratat igen, skrikit, gråtit, bönat och bett om att han ska kontrollera sitt drickande och iaf avstå de veckor han har barnen.
Min yngsta har berättat hur hon upplever obehag och att hon på kvällarna när hon märker att han druckit byggt en mur i sängen av gossedjur då hon känt sig otrygg och rädd när han är "konstig". Det har i perioder gått okej (barnen har iaf inte berättat något utmärkande kring alkoholen) men sedan har det spårat ut igen och han har inte klarat det. Enligt honom har han inga problem och han påtalar ofta att han klarar "vit period" om han bara vill. Varför ska han låta bli att dricka när ingen annan gör det, är hans fråga... jag har försökt förklara skillnaden på hans okontrollerbara alkoholkonsumtion men det är som det rinner av honom.

I perioder då jag pratat så känns han förstående och lovar att vara helt "ren" fortsättningsvis när barnen (vår yngsta) är där, men sedan är det som att det "glöms bort" och jag får höra om nya alkoholintag/ hemmafester som vår yngsta dotter upplevt som väldigt jobbiga och obehagliga. Våra äldsta barn har oftast stöttat, men har de inte varit hemma så har hon mått ännu sämre. Ofta har hon inte velat berätta för mig förrän efteråt, vilket har fått mig att må ännu sämre över att jag inte har vetat om och kunnat "skydda" henne....

Under perioder då han druckit tar han inte ansvar som han ska, kommer inte hem då han lovat, hämtar inte upp vår dotter deras avtalade tid hos kompisar på kvällen etc etc etc
Jag har pratat mycket med barnen och även om min dotter är tydlig med hur hon känner och inte vill vara där när han dricker, så försvarar hon ändå honom i perioder då hon tycker jag är "för hård" och kräver att han ska ta hjälp.
Hon är rädd att jag ska berätta för andra och vill vara med honom när han är "vanlig".
De två äldsta vill inte heller riktigt se hans problem/ undviker att prata om dem. Även om de pratar vissa stunder, så finns det ändå ett försvar för sin pappa. Vilket inte är så konstigt, då det enda de vill är att han ska vara "vanlig" och den pappan han är, som nykter.

Jag har varit i kontakt med hans mamma och barnens farmor efter en av de senaste händelserna som hände då han kom hem full en vardagsnatt då barnen sov (17-åringen var hemma med 12-åringen). Han väckte min dotter för att säga att han var hemma för att i nästa stund skrika och bråka i telefon och sedan försvinna lika snabbt iväg med en taxi in till stan igen.
Min dotter sprang efter och visste inte vad som hände och försökte sedan somna om.
Dagen efter ringde han under skoltid på hennes mobil, mådde dåligt och lovade henne att "gottgöra" nattens händelser med shopping av massa kläder följande helg.
Det är så här det håller på. Dricker, ställer till, mår dåligt, försöker gottgöra, minimerar sina problem inför mig och barnen, håller fasaden uppe tills det brakar igen.
Han har under senare tid haft stora problem med ryggen där han ordinerats stark medicin som han enligt sin mamma nu blandar med alkohol.
Hans mamma och jag hade iallafall ett långt samtal kring de senaste händelserna och hon sa att hon skulle prata med honom och kräva att han söker hjälp mot sin alkoholism, annars bryta kontakten. Men hon har inte gjort det ännu och nu verkar han vara lugnare och "vit", vad jag hört på håll...

Jag tog iaf hem min yngsta dotter helt efter den här sista händelsen och skrev att långt mess att hon stannar hos mig tills han sökt professionell hjälp. Jag har sagt så många gånger att hon ska bo hos mig full tid om han inte slutar dricka, men han har hela tiden lovat förändra och gjort det i kortare perioder.
Han är så manipulativ och "korrekt" när det kommer upp och jag har gett honom så många chanser. Detta kan jag kan må dåligt över idag, att jag trott gott och utsatt vår dotter för det...
Nu är min dotter hos mig men nu gör han allt för att gottgöra henne och göra allt bra (IGEN). Han skriver massor med sms att de måste ses, åka in på restaurang, prata om situationen på ett fik, skriver att hon ska få pengar bara dom ses etc etc Jag gissar att han försöker vara nykter nu och göra allt bra igen...
Hon vill inte nu. Hon har svarat att hon vill att han ska sluta dricka men det ignorerar han och svarar bara att dom måste ses inte ta sånt på sms.
Jag har bett honom att inte kontakta henne nu, ist söka hjälp och sedan komma hem till oss och berätta sin plan, men det ignorerar han och fortsätter skriva till henne.
Jag märker hur jobbigt hon tycker det är. Jag har sagt att hon kan blocka honom tills vidare, "men hon kan inte göra så med sin pappa" förklarar hon.

Vet inte hur jag ska bete mig och agera längre...??? Vad är rätt och vad är fel?
Vet inte heller riktigt vad jag vill med mitt mail? Kanske bara få en bekräftelse på att jag gör rätt som ställer krav och nu till slut säger stopp för att min dotter ska behöva bo där...?!
Ibland när han är "normal" och pratar/resonerar som vanligt tvekar jag på om jag ens tolkar allt rätt...?!
Känns vissa dagar som det är jag som överdriver, men så händer det nåt igen där min dotter blir utsatt och sådär håller det på.
Känner mig rätt hjälplös i vad som är rätt att göra.

Vet att det här blev långt mail men känner mig lite i desperat behov från nån som vet och förstår. Vill nog mest höra att jag har rätt i mina tankar om att han är sjuk och hans beteende är osunt...?! Vill nog ha någon form bekräftelse och kanske nåt råd om hur jag fortsätter...
Tack för att ni orkade läsa.

när jag läste ditt inlägg trodde jag nästan att du var min särbos ex! Min gubbe har tre barn ihop med en annan kvinna! Han dricker på precis samma sätt som din exman gör! Jag är så orolig och frustrerad över vad det gör med hans barn, vilka spår det sätter i dom! Har själv tre barn och skulle förgås av oro om deras pappa hade detta problem (vilket han inte har). Rent spontant när jag läser ditt inlägg; försök avlasta dina barn den skuld och skam de troligtvis känner! Förklara att pappa är sjuk och inte kan råda över sig själv! Han gör inte så på grund av brist på kärlek utan sjukdomen tar över honom! Och oxå att pappa kan bli frisk först när han själv gör något åt det, dom och du kan inte göra något! Du har säkert redan pratat mycket med dom men det var min spontana tanke. Vet inte om jag tänker rätt men tror barn till alkoholister känner att de inte är älskade. Tror dom känner "om pappa verkligen älskade mig hade han låtit bli"! Men så "lätt" är det ju tyvärr inte! Tänker ofta på hur min gubbes barn känner det när han prioriterar sprit framför omsorg för sina barn! Mår skit av dessa tankar för jag vet hur JAG känner inför problemet och jag är ju ändå vuxen! Hemskt att du ska behöva ta och känna sådant ansvar det är ju fullt upp med bara vanliga saker när man har tre barn! Har ofta undrat över hur min gubbes ex känner fast hon verkar inte reflektera som du gör! Fast det gör hon säkert! Fattar inte hur hon kan lämna barnen hos honom när han har sina perioder fast hon måste väl! Bra att dina barn pratar med dig! Tycker du ska rådfråga nåt proffs, barnpsykolog eller liknande! Dina barn har dig som en stor trygghet här och nu men det man tänker på är ju hur de blir i vuxen ålder! Vilken typ av man kommer en dotter välja mm! Styrka till dig!

Ensammamma

Tack snälla för ditt svar och tack för att du orkade läsa! Jag känner mig så otroligt ensam i det här. Håller på gå sönder av maktlöshet och frustration över att stå emot och alltid vara på min vakt.
Nu efter att jag varit tydlig i skrift och krävt att han ska söka hjälp hör han av sig till alla gemensamma bekanta och förtydligar att han inte dricker något nu. Det är nästan så att jag börjar tvivla själv om jag gör rätt... även om jag innerst inne vet att min dotter inte ska behöva uppleva mer saker nu.
Tydligen har han på grund av värk i ryggen fått ännu starkare medicin utskriven och därför betonar till alla att han nu måste ha en helt vit månad och att jag är den "överdrivna och hysteriska" som tror att han har problem.
Det är som att han vill att han nu ska se "ordentlig" ut. Det är samma visa varje gång jag konfronterat honom, men jag vet också att det aldrig håller. Han faller alltid tillbaka om han nu inte övergår till tabletter istället...?Usch, idag är en dag då jag känner mig så ledsen och maktlös. Hade det inte varit för att skydda mina barn hade jag bett honom att försvinna ur mitt liv och aldrig mer visa sig...
Åter igen, stort, stort tack för ditt svar. Dina ord och att du tar dig tid att svara, betyder otroligt mycket!!

Johejo

Du har rätt i att hans beteende är osunt. Jag tycker du gör helt rätt som ställer krav på att han ska vara nykter när dottern är hos honom. Jag har själv lämnat min man för att han smygdricker. Mina barn är varannan vecka hos sin pappa nu och jag oroar mig för att något ska hända dem när han är onykter. Det jobbiga tycker jag är att vara så maktlös. Det är ju inte olagligt att dricka alkohol när man har hand om sina barn. Där jag bor är det först när det händer något som visar på att barnen blir misskötta som de sociala myndigheterna kan och får ingripa. Men då kan ju barnen redan ha tagit skada av det som har hänt. Jag tycker du ska fortsätta kämpa för att din dotter inte ska behöva vara hos sin pappa när han dricker!

Ensammamma

Tack för ditt svar! Ja, man är maktlös och jag blir dessutom tvivlande när han manipulerar och "leker" frisk under vissa perioder. Frågar mig själv om jag överdriver eller om jag är alldeles för hård... Samtidigt så VET jag att det kommer att braka igen som det alltid gjort
Även om det är sorgligt att du också känner igen dig så är det väldigt skönt att läsa dina ord och känna att jag inte är ensam. Tack snälla och kämpa på du också!

umgås med sina barn hemma hos dig istället? Försök förklara för honom när han är nykter vad som oroar dig! Allt i från barnens säkerhet här och nu till hur de "fostras" av hans beteende! Min gubbe kan tända levande ljus och sedan bli full och däcka av! Han kan ju elda upp både sig och barnen! Har också frågat honom om han vill att hans dotter i framtiden ska bli ihop med någon som han. Nej blir svaret! Vill du att sönerna ska dricka som Du gör? Nej säger han uppgivet! Men inget verkar bita på djupet! Du behöver verkligen avlastning, hoppas du har människor omkring dig som stöttar!

Ensammamma

Just nu orkar jag inte ens prata med honom. Håller mig undan och låter min dotter stanna här. Han inser inte själv och nu hävdar han att han är nykter men äter istället morfin och några andra piller mot nervsmärtor. För sin rygg... säger han.
Alldeles nyss kom min 19-åring hemförandes och slängde sig i mitt knä och bara grät. Han hade ifrågasatt sin pappas beteende var på han hade blivit skitarg och bara skrikit som en galning. Han inser inte att han har problem och så länge det är så är det väl tröstlöst gissar jag.
Jag har omgivning som lyssnar, men jag skulle vilja ha någon som kunde stå upp mot honom och "banka" in i huvudet att han har problem och behöver hjälp. Men ingen gör det, jag har bönat och bett till omgivningen om hjälp för barnens skull, men det händer inget.
Jag kommer fortsätta att kämpa för mina barns skull, men jag känner mig väldigt ensam.
Tack för ditt mail och tack för stöd, det betyder jättemycket!

Jag är ett vuxet barn, min pappa började dricka när mina föräldrar skildes. Jag vill bara säga att du inte överdriver och fortsätt kämpa för dina barn. Men så länge det funkar att ni håller er undan så är väl det ett bra sätt att spara energi. Kan ni få stöttning och avlastning nånstans av andra m erfarenhet eller som är proffs? Jag har mått så dåligt i mitt medberoende, och bara skämts och smygit och kompenserat under så många år. Det var nog svårt att hjälpa mig tidigare, jag hade en sjuk lojalitet mot min pappa. Men tänker nu att kanske träffa andra barn/ ungdomar i liknande situation+ förstå mer om alkoholism kunde ha hjälpt mig.. Du verkar göra ett grymt bra jobb som mamma, jag ville mest säga det egentligen, kämpa på fast det är tungt.

Lyra

Kämpa på!

Jag tror på att prata mer öppet om sina upplevelser! Nu är mina barn mindre och det kanske är enklare då för allt är mer självklart och mindre tabu men saker är ju som det är!
När jag tillslut tröttnade på att gömma och lösa åt honom så berättade jag mer eller mindre öppet för skolan om vad som pågick! Barnen fick samtalsstöd hos kuratorn på skolan. Hon gjorde en orosanmälan hos socialtjänsten. Först var jag arg och livrädd, men det var det bästa som hänt!
Saker och ting kom upp i "verkligheten".

Exmannen var först jättearg, men när han väl lugnat sig och jag förklarat för honom att det är HANS beteende och deras upplevelse av det som är det enda som spelar roll. Oavsett vad han tror så är barnens verklighet det som spelar roll...

Det har ju inte löst problemen men det är enklare att förhålla sig till deras fars alkoholmissbruk upplever jag. Att de har en annan vuxen som står utanför familjen att prata med ger dem på något sätt ett lugn som jag ensam hade svårt att upprätthålla..

Mitt tips: ge barnen styrkan att säga vilken relation de önskar med sin far. Om de vill att han inte dricker så kvittar det ju egentligen om han själv tycker att han har ett problem eller inte...

Ta hjälp utifrån!

Och om jag får vara lite fräck; din 12åring visar klara medberoendebetenden! Även som vuxen är det jättesvårt att ta sig ur det själv! Om ni inte redan tagit hjälp av proffs anser jag att det verkligen är dags nu!

Jag har inte alla svaren! Men jag har barn med en alkoholist. Som när han inte dricker är en underbar pappa. Mitt jobb i hela röran är att se till att barnen får en relation till sin far där de lär sig att deras pappas alkoholkamp inte är deras kamp! Att de kan välja sin relation med honom (om du vill träffa mig får du vara nykter).

Och mitt jobb är att lära dem att aldrig nånsin skämmas!

Min åttaårings fritidsfröken berättade för ett par månader sedan, att mitt barn berättat för en kompis mitt i en lek; "att idag orkar jag nog inte leka det här mer, för jag är ledsen, när min pappa just nu bara ligger hemma och dricker" den andra kompisen sa "men jaha, då kan vi ju pyssla ihop istället"
fritidsfröken sa att det var så skönt att höra att mitt barn ville dela sin sorg med sin vän istället för att vara ensam och ledsen.

Allt är lättare att bära när man känner sig mindre ensam!

Ensammamma

Jag blev rörd av ditt inlägg, tack! Att få läsa upplevelser från dig som varit i samma situation, berörde mig verkligen och träffade mig. När jag gick in och skrev här var det för att jag tvivlade på om jag verkligen gör rätt. Det kändes tröstlöst, ensamt och jag kände mig ensam ansvarig för att stå upp och stå emot. Efter att jag läst här, har jag fått mer styrka att fortsätta. Fortsätta för mina barns skull och kämpa för deras rätt till trygghet och lugn. Tack snälla!

Ensammamma

Du kommer med väldigt kloka synpunkter och jag läser och tar in. Att din dotter kan förklara sina känslor och hur hon mår är väldigt fint. Min dotter pratar mycket med mig men jag tror också hon kommer behöva mer hjälp. Jag vet att hon pratar med en nära vän och hon vet allt och är en stor trygghet.
Jag tror att vi alla runt honom är medberoende. Vi vill så gärna tro honom, minimera hans problem och ge honom chanser. Jag skriker på stöd av de runt mig.
Vet att han kontaktat min bror nu idagarna och förklarat hur överdriven jag är som hävdar att han har problem. Istället för att min bror står upp för mig och också är tydlig med vad han sett så lyssnar han och blir en tyst medhållare...
Jag har ringt gemensamma vänner och gråtit och frågat om hjälp, jag har försökt via hans mamma, flera säger att de ska, men sen händer inget mer.
Jag grät igår, hulkade av ensamhet och maktlöshet. Trodde jag skulle gå sönder av allt som rann över.
Men dina kloka synpunkter och tankar om vad som behövs nu och framåt hjälper och att du läser, svarar och tar dig tid betyder mycket. Tack!

skäms för att prata med andra! Tror de gör vad de kan och försöker prata med honom och trycka på! Men är ju det som gör detta problem så svårt, ingen annan kan få en alkoholist att förändra! Verkar inte spela någon roll vad andra säger och gör, kan hjälpa för stunden! Skall det bli en långsiktig förändring så måste de verkligen vilja själva och de måste vilja väldigt mycket! Tycker du gör en enorm insats för dina barn, skönt för dom att ha dig som mamma!

Du är en fantastisk mamma i en tuff situation. Håller med övriga skrivare om det mesta. . Just att prata med barnen är viktigt. Deras pappa är sjuk, men han vill inte ha hjälp att bli frisk. Man kan jämföra med psykisk sjukdom och en person som vägrar ta vårdkontakt och mediciner. Det blir aldrig bra. Man kan även kontakta arbetsgivaren om problemet. Dom är skyldiga att göra något åt situationen. Så gjorde min dotter. Hon mailade min chef om mitt a-problem. Det är mycket tack vare det som jag väljer att vara nykter sedan 1,9 år. Jag har ett ex som valde att fortsätta dricka. Han tror han kan hantera det. Än så länge verkar han kunna hålla sig dom helger sonen är hos honom. Jag hoppas naturligtvis att det går bra. Beroendet är ju progressivt så det blir ju värre hela tiden. Det är bara en person som kan göra den beroende nykter, Ingen närstående, ingen professionell, Utan endast personen själv som dricker. Jag och mitt ex var nyktra tillsammans ca 1 år. Vi är såklart fortfarande beroende båda två, det försvinner aldrig. Han väljer att mata beroendet jag väljer nykterheten för att jag själv vill. Stor kram till dig och dina kloka barn..

Ensammamma

Jag blir verkligen berörd av era uppmuntrande och peppande ord! Idag efter att den vanliga frasen "har du haft en bra helg" som mötte mig på jobbet valde jag att svara "nej, det har varit kaos". Jag valde sedan att berätta i fikarummet att mitt ex har problem med alkohol, att jag har en jättetuff situation just nu, att jag försöker vara stark och stå emot, försöker peppa mina barn, försöker hålla humöret uppe, men att jag egentligen känner mig väldigt ensam och har ett jobbigt läge just nu.
Jag lät allt rinna ur mig och öppnade mig kring allt. Det var tufft, men ändå tvunget då jag känner mig ganska vilsen och ensam med allt ansvar och alla funderingar.
Att få läsa ert stöd och era fina ord går rakt in i hjärtat. Blir rörd och varm och det ni skriver går rakt in.
Jag kommer fortsätta kämpa för att barnen ska må bra och slippa uppleva obehag runt sin pappa. Min högsta önskan är att han ska inse själv och söka hjälp. En dag kanske ham inser vad han förlorat. Jag hoppas...
Tack för allt stöd!! Det betyder massor.

AliceAlice

...att du öppnat upp! Du har inte gjort ngt som du ska skämmas för!

Modigt av din dotter att reagera, det är inte lätt när det är en älskad förälder.

Orkar du eller någon i din närhet, skola... eller gärna flera, att göra en orosanmälan till socialtjänsten, den kan utgå ifrån hur barnen/dottern har det hos sin pappa. Därefter är frågan om du inte ska ansöka om enskild vårdnad, då kan du bestämma, det handlar inte om att han inte ska träffa barnen men du kan bestämma när och villkor.

Jag har barn i samma ålder som du, du kan läsa om mina tankar och lite tips här http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/

Det är tufft att förklara för barnen och de gör oss gärna till syndabockar och vi blir de elaka, men en dag kommer de att förstå. Sök hjälp så både dottern och du får samtalsstöd, det är en tuff resa, skönt dock att du verkar ha din svärmor med dig, alltid lättare om man är fler.

Självklart ska barnen inte vara hos honom under dessa omständigheter!

Mycket styrka!!!

Ensammamma

Tack AliceAlice för dina råd och ditt stöd! Just nu är det tufft igen. Min exman manipulerar alla han kommer åt i vår gemensamma omgivning. Han idiotförklarat mig, överbevisar sin nykterhet genom att förklara för alla han träffar att han har börjat träna, mår toppen och att JAG sprider lögner om honom trots att han inte har några som helst problem.
Vår dotter har skrivit till honom att hon vill fortsätta bo här och han svarade att "bra då vet jag, jag har inga problem, har bara varit lite berusad ibland med det är stor skillnad från att vara alkoholist som din mamma försöker få det till. Han fortsatte messet med att hon inte skulle få någon hjälp av honom med saker eller något annat hon skulle vilja ha,.,"
Vår dotter och jag pratar öppet om vad han förmedlar, men jag känner sorg för hur han agerar mot henne.
Jag har gett honom så många chanser att vara nykter 50% av tiden när han haft barnen. Jag har sagt att om han ändå blir sugen på alkohol när barnen är där så kör ner dom till mig. Jag kan ta ansvar då och de får slippa att uppleva oro och ont i magen för hur han blir. Men inte ens det har fungerat...
Jag är så trött och less på den han är och alla lögner. Jag orkar inte höra att JAG hittar på och överdriver.
Vår dotter har beskrivit situationer så många gånger. Hon har gråtit, förklarat och satt ord på sin otrygghet när hon ska sova och hon vet att han dricker
Jag har själv sett hur han spårar ur av mängder han dricker och där han inte kan stoppa intaget. Jag vet att han druckit vin i kaffemuggar för att dölja sitt drickande för barnen.
Ändå är det enligt honom jag som är lögnaren..?! Hur ska man få honom att själv inse och vakna upp? Kommer det någonsin hända?

avskärma dig/er från honom! Han verkar ju inte "tvinga" fram umgänge med barnen tack och lov! Sorgligt att de förlorar kontakt med sin far men bättre än att umgås med beroende. Och försök släppa tankar på (vet att det är jättesvårt) förändring för det har du ingen makt och kontroll över! Han äger problemet, bara han! Tar sån oerhörd energi att tänka och hoppas på något som aldrig blir, besvikelsen dränerar en på kraft! Du verkar va så fin mot dina barn och märks att du har deras förtroende, de vågar prata om det och sätta ord på känslor! Något jättebra, både här och nu och inför framtiden. Märker att mina bonusbarn är så där farligt "lojala". Tror aldrig de sagt något i skolan om hur det är hemma, döljer "hemligheten" väl!

Ensammamma

Tack för ditt svar Nordäng67! Ja, det är nog det jag måste göra för min "överlevnad". Jag känner mig ändå mycket lugnare när min dotter är här och jag slipper oron och klumpen i magen som jag levt med varannan vecka under lång tid.
Min 17-åring bor hos sin pappa varannan vecka fortfarande, men han "klarar sig" bättre och påverkas inte på samma sätt, även om han säkert funderar mycket i det tysta och ser saker som han nämner ibland.
Jag ska försöka lyssna till dina ord och spara energi tills vidare. Det känns som jag hela tiden går och väntar på "nästa grej" men jag inser också att det bara får mig att må sämre.
Snurriga tankar, men vill mest tacka för dina kloka ord, din medmänsklighet och ditt stöd. Betyder jättemycket att få skriva och läsa inlägg här, Vetskapen om att det finns andra som förstår och känner igen sig är min räddning just nu. Tack!

Lyra

...av glädje när jag läser att du inte slentianmässigt svarade att det varit en bra helg och sedan bet ihop!

Hurra för dig! Berätta om hur du mår när du får frågan. Stöd kan komma från de mest oväntade håll! Sakta sakta hittar du din styrka. Nån gång ibland faller man ett par pinnhål men på det hela taget utvecklas du och blir starkare för varje dag!

Du är inte ensam! :)

Jag brukade tänkta när det var som värst att en sak varje dag skulle jag vara riktigt nöjd över. Att det viktigaste fick gå först!
En godnattsaga i sängen är mer värt än ren disk till exempel.
En halvtimme på lekplatsen trumfar städad toalett.

Varje kväll bad jag om sinnesnärvaro och styrka. Tillslut fann jag den. Nu har vi en verklighet som fungerar till 95%. Exmannen sköter sina barnveckor men sina barnfria helger kan jag inte räkna med honom alls det har han tydligt visat. Jag vet att jag är den vuxna som kommer få reda ut allt på slutänden men har gjort mitt val. Jag skulle kunna utesluta honom helt men våra barn tjänar inget på det. De behöver en närvarande pappa den tid de får.

Jag får svälja min stolthet och släta över inför barnen för de tjänar inte på att veta att han väljer semester med kompisar framför semester med dem. När han inte haft nån semester alls knappt på hela året.

Det är inte lätt att svälja sin stolthet och ibland vill jag bara ge igen. Hårt. Men som sagt. Det tjänar inte barnen på så jag harvar vidare.
Skillnaden mot innan är att nu tar jag mig tid att odla mina egna intressen. Låter mig själv ta lite mer plats.