Hej!

Jag är i en jobbig situation just nu, det är så att min flickvän sitter på behandlingshem för alkohol någonstans i Sverige och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi träffades för 3,5 år sedan och allt var bra till en början sen började det drickas till en början normalt sen ökade det mer och mer. Det har tagit slut flera ggr mellan oss, men vi valde att flytta ihop, vilket inte höll så länge p.g.a att hon sa upp sitt jobb och lgh och flyttade till min stad, och det var väl inte det smidigaste och komma till mig å inte ha kollat upp jobb innan! Iallafall det var sommar och hon drack ju ofta medans jag var på jobbet, jag fick tråkiga sms/samtal till mig när jag jobbade, riktigt jobbigt. Visste aldrig om hon var nykter eller full när jag var på jobbet, hade ångest på dagarna. Och det var ofta i slutet att hon var aspackad när man kom hem från jobbet. Men hon gjorde aldrig något utan oftast så somnade hon bara. En gång så fick jag hämta henne på biblioteket där hon smög drack. Hon ljög ofta för att hon inte hade druckit, vilket jag hörde direkt när vi pratades vid i telefon, när hon var hemma hos sig och jag 10 mil därifrån hos mig då. Min flickvän har förresten gjort en Gastric Bypass så vet ni, hon drack bara folk öl, och det gick hon igång på. Alltså tålde ingenting. Tillslut så sa jag en dag efter jobbet att nu får du hitta något annat boende, för jag pallar inte att du sitter här å dricker. Hon fick fatt på en lgh i en by jämte, där hon inte trivdes alls. Jag hämtade hem henne flera ggr för att jag tyckte synd om henne och för att jag givetvis forfarande hade känslor. Hon hade jobb iallafall men drickat blev för mkt och tillslut så tog hon jobb bilen till jobbet och åkte dit för rattfylla. Jag hjälpte henne till psykakuten, men där kom hon inte in för hon hade för mkt i utandningen. Till sist kom hon in och fick lite hjälp i 3-4 dar. Jaja det hela slutade med att Hennes föräldrar hämtade hem henne till sin stad och där fick hon bo fram och tillbaka hos sina föräldrar. Jag hamnade mitt i mellan, och hon visste inte vad hon kände för hon mådde dåligt. Och en morgon ringde hon mig kl 07 på morgonen och gjorde slut...å sa att hon träffat en kille, å jag bröt ihop och hon ville inte ha någon kontakt alls. Jag mådde dåligt i ca 2 veckor sen ringer det plötsligt och då är det hon, hon ville kolla läget. Och sa att det var inget med den killen. Sen började vi prata mer mer å allt kändes som förut, träffades några ggr också. Sen fick tillslut fatt på en lgh och hon var jätte glad för det, och självklart jag också. Själva flytt dagen svarade hon inte i telefon, jag fick tag på hennes farsa som skulle hjälpa henne med flytten, och han sa att hon var där och att hon hade druckit. Föräldrarna är ju rätt less på henne märkte man. För det har varit mycket strul förut långt innan vi träffats. Det gick några dagar och jag försökte få fatt på henne men inget svar, jag blev orolig och kontaktande hennes mamma som och till sist hade gått in i hennes lgh för dom hade fått nyckel och hittade henne full sovande på soffan, för hon hade inte varit kontakt bar i flera dar.
Iallafall så tog hennes föräldrar henne till ett behandlings hem, där hon är nu...
Sen kom hon till hemmet och vi messade och ringde varandra som vanligt och allt kändes jättebra, var till och med och hälsade på henne och dom 4 timmarna som besöket var, var fantastiskt bra....jag åkte hem och sen fortsatte vi messa och allt var bra. Sen efter en månad så kom plötsligt ett sms att hon hade det lite jobbigt just nu och hon ville ha ett uppehåll, OK? sa jag och fick värsta paniken och grät som fan, hon skrev att hon inte hade samma känslor längre och att hon inte visste vad hon ville. Jag stack till henne i söndags 10/9 utan hon visste om det, men hon var väldigt avvaktande å det var knappt man fick en kram...å jag grät. Sen sa hon du får inte va här man var tvungen å anmäla sig å så det visste jag ju iof...stannade i typ 20 min sen åkte jag hem. Men känslan när jag var där kändes stelt och jag fick nätt och jämt en kram. Hon hade halsbandet på sig som jag skickade ner till henne. Så där är vi idag, har messat henne sen dess men nu svarar hon inte alls. Hon har inte blockat mig heller för messen kommer fram och så också telefonen. Vad ska jag göra?? jag blir knäpp älskar och saknar henne som fan.

lizzbet

Jag TROR (vet förstås inte med säkerhet) att i de samtal hon har därpå hemmet, med terapeuten, uppmuntras till just det som händer nu. Att de talar om vikten av att ligga lågt med (kärleks)relationer och fokusera på sig själv. Terapeuten tutar alltså inte i henne att just du är en dålig människa :)
Förstår att du lider, men försök tänka på hennes bästa. Är det meningen att det ska vara ni så blir det också det, tålamod!

Jimpa

Är det en vecka sen jag var och hälsade på henne, obokad kom jag dit, kändes som å träffa någon man inte kände...så stelt fick nätt och jämt en kram :( har inte hört ett ord från henne sen dess...

så kommer polletten att trilla ned för dig.
Att det kanske är över,att ni inte är i relation längre.
Håll nollan så länge du bara kan.
För varje dag så kommer du att bli starkare.

Hon leker troligtvis inte med dig, hon mår dåligt och pallar inte trycket! Hemskt för dig att känna att hon leker med dig, försök låta bli att tänka sådana jobbiga tankar! Du bara sänker dig själv och gör det helt i onödan!

Jimpa

Jag undrar bara om hon ligger och tänker på mig om kvällen innan hon somnar? Eller är det så att det är helt dött...

Jimpa

Av mig å åka ner sist kanske, det fick väl bägaren att rinna över för henne, tycker väl inte om mig mer nu direkt :(

Kliver över andras gränser.
D s struntar i vad de sagt så kränker man både personen och sig själv.
Respekt för vad den andra vill och behöver.
Som anhörig gör
man det ofta för att man liksom anser sig stå över det.
De förstår inte sitt eget bästa.
Om de bara..och så vidare.
I alla fall gör jag det.

Börja rikta fokus mot dig själv.
Vad kan du göra för att må bättre som inte har med henne att göra?

Jimpa

Jag tänkte jag skulle börja igång å träna igen, det har hjälpt mig mycket iallafall förr...men tomheten gnager otroligt mycket hela tiden :(

Jimpa

är hur hon bara kan stänga av mig sådär...tänker hon inte ens på mig någonting alls?? Jag menar vi har varit ihop i 3,5 år? Sen säger hon ena sekunden att hon älskar mig å andra så vet man inte vad man känner?? Och sist jag var nere hos henne så sa hon innan jag stack att hon hör av sig om ett par, tre dar...för hon skulle landa. Men det är tyst sen dess.

Hon kanske inte stänger av... att sluta med ett missbruk innefattar att rannsaka sig själv, se sina livsmönster, sina egna behov. Kan vara skuldtyngt och arbetsssmt. Det är oerhört påfrestande. Så det kan kanske inte handla om dig just nu, i det långa loppet är det nog bra att det handlar om henne och att hon uttrycker vad hon vill. Se det som positivt istället. Hon gör det hon ska, tror inte att hennes terapeuter pratar om dig, däremot kanske de tycker att hon inte ska involvera andra.

Förstår att du har det jättetufft med alla obesvarade frågor, men du får kanske bara ge det lite tid och ge henne det utrymme hon behöver.

Under tiden kan du kanske själv fundera över din roll i relationen. Hon var ju definitivt ingen drömflickvän... varför var /är hon så viktig? Vad fyller hon för behov hos dig? Du fick ta hand om henne -är det viktigt? Ja, det finns saker du kan fundera över helt enkelt, som kanske är med konstruktiva än mess. När hon kommer ut så har hon jobbat med sig själv i tre månader. Du behöver också göra en inre resa tror jag, annars är du kvar där ni slutade och hon miltals därifrån. Alanon kanske om du behöver stöd i det.

ÄlskadeM

Hej, det tog ont att läsa om din resa. Jag vet hur det känns uppgivenheten man känner.
Hur de stöter bort en tar tillbaka en , tills man är som en urvriden trasdocka.
Jag kan tänka mig att du nästan går med en förväntning nu när hon är under behandling?
Så har det varit för mig med min man/ex , jag förväntade mig att han skulle få en riktig uppenbarelse och allt skulle lösa sig. Att han skulle komma och be om ursäkt och verkligen mena det och hålla sig till det.
Tyvärr har jag själv börjat tappa hoppet och bestämt mig för att lämna, hur svårt det än är.
Jag vet hur det "kliar " i fingrarna och man vill ringa , smsa , men gör det inte, om hon älskar dig och om hon menar allvar med sin behandling kommer hon inse detta då hon kommit ut ur sitt missbruk och landat i det, tror jag iaf. Du förtjänar någon som behandlar dig bra och inte som en tröst när bakfylleångesten slår till.
Jag hoppas att du finner styrka att motstå att kontakta henne, eller svara, jag själv är i den sitsen efter ett trassligt förhållande på nästan 7 år.
Kram
/E

Jimpa

Kanske är så som du säger, att det är fokus på henne som gäller, men det är svårt å ta in. Jag vet nog inte vad det är som jag saknar...det är väl att när vi har det mysigt å bra så är det verkligen bra, sen har vi lite speciell kommunikation med varandra bara en sån där skön känsla, svårt å förklara. Men visst finns det frågetecken varför? Hur? Etc etc...men måste FÖRSÖKA å lägga fokus på mig själv...men jag saknar henne otroligt mycket...å vill bara messa hela tiden, men stoppar mig själv.

Jimpa

Jag läste din fruktansvärda resa...usch att man kan behandla folk som skit...det gör så ont när man läser det. Å visst är det så att man hoppas ju att när hon kommer hem så kanske hon inser att det var mig hon vill ha, frågan är vad jag står då i livet? Kanske faller direkt eller är jag hård å verkligen säger vad som gäller om det bli något igen. Men det är ju bara spekulationer...hoppet är farligt å tro på också. Men sorgen över att dom "bollar" med en hela tiden så fort det är något som går emot dom. -jag är hemskt ledsen att det skulle bli såhär skev hon...hur mycket sanning ligger det i det? Vem vet?

Kram

att du har ett lite annat fokus nu när du skriver.
Lite mer inriktat på dig och det är bra.
Fortsätt så.

Jimpa

Jag försöker men det är sjukt tungt varje dag! Tänker oftast hela tiden på henne, men hoppet finns ju kvar att hon vaknar upp ur sin dvala å inser vad jag har gjort för henne, eller vad hon känner för mig.

och så länge dte är " sjukt tungt" som du beskriver det så tror jag att du sörjer det som varit och är.
Dvs sanningen,att hon just nu inte vill och är i sitt eget ev tillfrisknande.

Vad hon sen kommer att vilja och hur du ställer dig till det är liksom en annan historia som skrivs först då,när hon kommer ut.
Fram tills dess har du ett gyllene tillfälle att jobba med dig själv och att acceptera nuläget.
Kanske att alanon kan vara till hjälp om det finns i närheten av dig.
För mig har det varit guld värt.

Jimpa

Jag ska ta och kolla upp det...men en fråga som bara gnager i huvudet det är varför hon var så konstig sist jag var där å besökte henne, alltså hon nästan inte ville ta i mig, men jag fick några kramar och jag grät, såg ut som hon också blev lite tårögd. Å ändå har vi messat gulliga mess och ringt varandra varje dag i en månad alltså under tiden hon var där? Jag fattar inte? Nån som har någon idé?

att hon tagit sitt beslut.
Du trotsade hennes vilja,for dit och det kränkte henne kanske?
Dvs du valde att "forcera" hennes nej till fortsatt relation.
Det är såklart tungt för henne att möta din sorg och ändå hålla fast vid sitt nej som hon gett dig.
Men hennes tystnad denna vecka är ju också ett fortsatt nej till dig och relationen.
Hur tungt det än är så kan det vara sanningen.

Det vill säga,om jag förstått dig rätt och att det redan var slut när du for dit.
Ni har haft messkonversation fast det varit slut mellan er.
Du far dit som om ni fortfarande var tillsammans och önskade ett varmare mottagande fast hon avslutat relationen.
Dvs du vill inte förstå vad hon sagt och då kanske hon ville vara tydlig med dig.

Jimpa

Det är nog så :( det var dumt av mig att åka ner, Ångrar det nu...kanske inte vill mer nu då, kanske har förstört allting!

Slå inte på dig själv mer.
Kanske inte var så smart att komma oanmäld.

Men förmodligen har det inget alls med saken att göra.
Vill hon inte mer så vill hon inte mer.
Fokus på dig själv nu och vad du kan göra framåt för din egen skull.