av Betyngd

Hej.
Jag lever med en som helt klart har problem med alkoholen, eller rättare sagt ångest och oro enligt hen själv, men så här ser en "cykel" ut:
Vi kan äta och dricka och ha en trevlig kväll 1-2 kvällar månad 1. månad 2 blir det 3-4 kvällar och då blir det större mängder, månad 3 vill min respektive inte komma och lägga sig då denne börjat dricka fast kvällen borde vara över för länge sedan, då blir det även bråk då jag ifrågasätter detta och det slutar med att min sambo åker hemifrån och dricker nonstop i 2-3 dagar i sträck, efter det stark ångest, oro och självförakt i en till tre veckor, nu börjar cykeln om, hon är försiktig med alkoholen, dricker lagom, tills vi är inne på ca månad 2.

Anledningen enligt sambon, att det blir för mycket är ju att all ångest och oro försvinner i fyllan, det blir lugnt i hjärnan, och detta har pågått i många år, ibland veckovis, ibland månadsvis, ibland lagom men det slutar alltid med en tredagarsfylla. Och att sluta med alkohol går inte, får då försvinner mysfaktorn vid ex middagar och sammanstrålningar, tre månader är det längsta sambon varit nykter med mig, och det slutade med att hen gav upp och stack hemifrån till en vän och drack.

Min undran till er som slutat dricka, och varit nykter några år är : vad hände med er ångest? Hur ser vardagen ut och hur mår ni då ni slutat "medicinera" med alkohol?

Jag tror min sambos mentala problem till stor del är kopplat till alkohol, att suget gör sig påmint i form av ångest, alkoholister har dom gott om i släkten, men jag vet inte, jag är nästan aldrig sugen, och får jag bestämma hur jag ska dricka blir det väl totalt på ett år ca 7dl sprit och ca en platta starköl, och jag gillar inte att bli full, men nu står jag i valet att lämna min sambo, för det blir inte bättre trots terapi och alkohol rådgivning och jag börjar få må riktigt dåligt över detta.

ebbaebba
tors, 2017-09-21 - 22:02

Jag träffar många människor som har lyckats sluta dricka alkohol och jag är själv en "sådan".

Min ångest är borta.
Helt otroligt.

Men mitt första år var hemskt svårt.
Det jag ser är att de som lyckas hålla sig nyktra är de som på allvar går till botten med sitt mående.

Det handlar inte "bara" om att sluta dricka alkohol.
Det handlar om att lära sig att leva känner jag.
För om man inte kan leva utan alkohol har man inte bara ett beroende man har kanske även andra svårigheter som lagrats under alla år man har druckit och/eller funnits där redan innan...
Menar inte att man måste ha druckit varje dag, det kan räcka med att man är van att använda alkohol som en krycka i möten med människor.
Hur gör man när man plötsligt inte dricker och "måste" vara närvarande i alla situationer?
Att dricka var ju som att trycka på en "pausknapp" från känslor.

Det kan vara ganska "osynliga" svårigheter i ens mående, men som försvårar livet och relationer.
Jag tror att många av oss med a-problem är ganska rädda människor. Jag var i alla fall det och har jobbat och jobbar med mina rädslor. Rädslan kan visa sig på olika sätt. Precis som hos barn - vissa är tysta, andra pajasar, en del kaxiga, andra slår på sig själva...
Vi är individer.
Viktigt att komma ihåg.
Och det jag skriver är bara mina tankar och funderingar. :)

Det har tagit mig tre år att inse och känna dessa förändringar.
Det har varit otroligt, otroligt tufft.
Som att plöja en åker i ökenhetta typ. Men det har gett resultat att göra det jobbet.

Att stå vid sidan av som du gör måste vara fruktansvärt tärande. Mitt råd till dig är att verkligen, verkligen ta vara på dig själv. Ta hand om dig och kanske tänka: okej, alkohol och dåligt mående förtär min sambo. Det ska INTE få förstöra mig också.

❤️ Kram

Betyngd
tors, 2017-09-21 - 22:12

Jag ser ju ett mönster i beteendet hos min sambo, och mönster måste ju brytas, nu är snart hela listan med "problem" som tynger min sambo avbetad, och ju mindre problem som finns på den ju mer verkar vi få, jag tror hen vet vad det riktiga problemet är, men hen vill inte, därav riktas problematiken över mot mig, men nu råkar det vara så att jag vet vem jag är och vad jag gör, jag har gett min sambo alla möjligheter att börja vilja "leva" som man kan ge, framförallt tid kärlek och tålamod och jag kan ju tycka att valen hen tar är hens väl.

Adde
fre, 2017-09-22 - 16:50

var det helt avgörande att rensa ut alla troll jag samlat på mig och som hela tiden störde mitt känsloliv och min sinnesro. Det är ju en hel del dumheter som jag samlat på mig efter 20-tals år av drickande och det var ju förödande att låta det ligga kvar i min skalle.
Jag använde(r) AA's 12 steg för att skapa det nya liv jag vill ha och det var otroligt skönt att öppet få berätta om tokigheterna jag gjort och upptäcka att jag inte var ensam om dessa stolligheter och, framförallt, inte bli dömd för dem.

Att få släppa ut trollen i ljuset och se dem spricka är en helt underbar känsla ! Jag har nu lärt mig att saker som kan utvecklas till orosmoment i min hjärna tar jag hand om så fort det är möjligt. Jag känner ju att det skaver ju längre jag bär det inom mig men idag är det lättare att lägga det till handlingarna så jag återfår min sinnesro.

Men detta bygger ju på min egen ärlighet och acceptans om att jag är alkoholist och att jag har en genuin önskan om att ha ett nyktert liv med sinnesro och inte bara skruva på korken och sen gå på vita knogar. Och det kan bara jag själv styra över.

Betyngd
lör, 2017-09-23 - 12:51

Det är linjen jag är inne på också, att ett liv av tokigheter ger känslor och skit I bagaget som används som grund till nya beslut som tas, och tillslut blir allt bara en grötig trasslig soppa och man vet ej vad som är vad, jag är noga med vad jag gör och att göra rätt, det får mig att må bra, men jag är människa och jag gör ju fel, det vet jag, men jag reder alltid upp detta och jag lär mig, sedan går jag vidare, därav kan jag inte köpa att mitt mående tex styrs av min omgivning, för jag väljer ju, och nu har jag en sambo med problem, problem som får mig att må dåligt, men jag kan inte bara sparka ut denne ur mitt liv utan att först göra allt jag kan för min sambo, det skulle ej ge mig sinnesfrid, nu är jag här, för att lära mig, att få förståelse och olikas syn på saker, så jag kan vara säker på att jag gjort allt jag kunde för min fantastiska älskling om jag måste gå vidare för min skull.

skogsfrun
lör, 2017-09-23 - 22:40

Hej, jag skulle säga att ångesten är direkt kopplad till drickandet och bristen på självkontroll som beroendet skapar. Jag har inte hunnit "hitta på" så mycket när jag drack som jag har ångest över utan mest druckit på grund av att jag haft svårt att hantera stress/komma ner i varv och hantera känslor. Jag har bara varit nykter i nio veckor men skulle säga att ångesten försvann redan efter ett par veckor. Och den värsta ångesten hängde ihop med att alkoholen går ur kroppen. Det låter som att din sambo inte kan hantera alkohol längre utan ett sug drar igång som gör att hen dricker mer och oftare. Det är inte kul att kämpa mot suget och sin beroendepersonlighet som bara vill ha mer hela tiden. Det påverkar också självkänslan. Att sluta helt kan vara en bra väg att gå.