43-årig, tidigare ostraffad, utbränd bullmamma som existerar och verkar endast för sina två underbara tonårsdöttrar. Plikttrogen, rätt så fyrkantig, slitvarg som kör på hela vägen in i kaklet. Allt eller inget! Det är nog en rätt så bra beskrivning av min rätt så trista personlighet. Jag jobbar hårt och sköter klanderfritt om hem och familj och kämpar på trots att orken har tagit slut. Jag är inte särskilt snäll mot mig själv, unnar mig sällan att må bra, göra saker för mig själv såsom att träna, delta vid trevliga sammankomster eller att träffa vänner. Jag har liksom fullt upp med att "hålla ihop" allting. Jag arbetar på en skola, jag kommer först och går sist, arbetar kvällar och helger när det behövs. Jag säger sällan stopp när kraven hopar sig privat eller på jobbet. Jag tror inte att livet har drabbat mig orimligt hårt, men jag har kanske varit dåligt rustad från barndomen och ställt orimliga krav på mig själv. Missbrukargenen har tyvärr fått i arv och de första 35 åren dövade jag mina demoner med snask och mat. En Gastric bypassoperation (överviktsoperation), en stormig separation och en depression senare så självmedicinerade jag istället vid behov med alkohol. Efter min överviktsoperation upplevde jag oönskade förändringar i min relation till alkohol. Jag blir berusad snabbare och på mindre mängder och det tar längre tid innan jag nyktrar till. (Efter en gastric bypassoperation tar kroppen upp alkohol mycket snabbare än innan operationen eftersom magsäcken är mycket mindre. Dessutom försvinner även ett enzym som annars bryter ner alkoholen i magsäcken. När detta enzym saknas tar det längre tid för alkoholen att försvinna ur kroppen.)
Sedan min utbrändhet medicineras jag dessutom med antidepressivum (serotonin- och noradrenalin återupptagshämmare) samt lugnande medel, (ataraktika, bensodiazepinderivat) och insomningstabletter vid behov. Att blanda dessa preparat med alkohol är dömt att misslyckas.
Under våren 2017 stressade jag både privat och på arbetet och ignorerade totalt alla psykiska och fysiska varningstecken, agerade impulsivt och irrationellt. Jag grät öppet på jobbet och mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade t.o.m svimningskänslor och domningar.
Personer i min närhet (även min chef) bad mig att varva ned och ta det lugnt, men jag fortsatte i samma, impulsiva tempo. Trots att jag redan arbetade övertid så anmälde jag mig till en Komvux-utbildning. Jag hann dock inte läsa in litteraturen och ombads därför av läraren att hoppa av kursen.
Inom loppet av 17 dagar hittade jag dessutom ett radhus, spontansålde min lägenhet och insåg därefter att jag inte har råd att köpa radhuset och riskerade att stå utan boende efter sommaren.
Det var sista dagen innan semestern, och jag såg verkligen fram emot ledigheten och att barnen äntligen skulle komma till mig efter två veckors sommarlovsvistelse hos sin pappa. Förväntningarna var lika höga som mitt tempo. Dessvärre blev pressen alltför stor och jag skulle bara ta ett glas vin för att ”slappna av” i städivern och ”fira semestern”.
På förmiddagen jobbade jag, stressade, handlade mat, packade & städade. Hela dagen är dimmig och jag minns tyvärr bara fragment av allt som hände den dagen. Ett glas vin, blev till flera och jag hade inför den stundande semesterresan bokat tid för pedikyr. Eftersom jag inte tycker om att köra bil i centrala Stockholm hade jag planerat att ta bussen in till stan. Jag missade dock bussen, därefter ser jag arga ansikten och hör arga röster, någon bankar på bilrutan, men jag förstår inte vad som har hänt. Jag har också en minnesbild av att jag går och omkring och söker efter en toalett, men inte hittar någon. Sedan är jag tillbaka i bilen, fler arga ansikten och röster och till sist en polisman som ber mig att blåsa och sedan tar mig med till polisstationen.
Jag är så trött, så skamfylld, och så besviken på mig själv att jag bara önskar att få försvinna. Jag skäms så oerhört och tänker på alla arga människor, oroar mig för att möta dem och vågar inte svara i telefonen. Jag vet inte hur man ber om ursäkt för det oförlåtliga, jag vet inte heller hur man går vidare.
Det har nu gått tre månader och jag kämpar ständigt mot min ångest, försöker minnas och förstå. Jag kan ju inte minnas vad som har hänt. Jag vill bara vakna upp ur mardrömmen. Jag vet bara att jag är anklagad för grov rattfyllla och smitning. Jag försöker aktivt förmå mig själv att hålla ihop och klara av att bemöta mig själv med acceptans och förlåtelse. Jag försöker med alla medel få min kropp och själ i balans igen, sova, bli utvilad, äta sunt och utövar någon form av fysisk aktivitet regelbundet.
Jag accepterar mitt riskabla bruk av alkohol, och har bestämt mig för total avhållsamhet från alkohol. Till mina barn har jag förklarat att jag är ”allergisk mot alkohol”. Jag tycker inte att det har varit några problem att avstå från alkoholen, och jag mår bara bra av det.
Som stöd i detta har jag min nyblivna sambo. Total nykterhet är en förutsättning från hans sida för vår fortsatta relation och gemensamma framtid. Eftersom jag ser fram emot vårt gemensamma liv och kan luta mig mot den trygghet som hans kärlek innebär, så kommer jag inte att ta några risker som kan äventyra vårt förhållande.
Jag hade bestämt mig för att sälja bilen, jag orkar knappt se den. Det är alltför smärtsamt och ångestladdat. Dock har jag nyss insett att jag måste installera alkolås i 24 mån om jag inte vill ta om körkortet. Jag får inte heller tillgodoräkna mig de tre månader som har gått sedan jag nådde botten.
Endast ansökan och provtagning för alkolås kostar 24 000 kr och prover ska lämnas under 4 års tid. Själva alkolåset inkl. installation går på ytterligare 15 000 kr, det blir en tuff utgift för en ensamstående mamma, dessutom tillkommer böter.
Jag har inte vågat berätta för min familj/mina vänner. Det är endast ett fåtal i min närhet som känner till det som har hänt. Jag önskar så att jag kände någon som kunde stötta mig genom detta. Jag spricker snart inifrån..
Det här är så långt ifrån min normala tillvaro. Under dessa månader har jag blivit utredd av soc., lämnat bevakade urinprov och varje dag väntar jag på att polis eller försäkringsbolag ska höra av sig.
Jag fattar inte hur jag hamnade i detta, och att det kommer att ta flera år innan jag slutligen kan få lägga detta bakom mig. Jag är självklart oerhört lättad över att jag endast åsamkat plåtskador, jag orkar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända.
Det värsta just nu är ovissheten. Vad händer? När blir det rättegång? Ska jag hamna i fängelse? Fotboja? Böter? Jag är livrädd för rättegången. Livrädd för att tvingas möta de människor som såg mig den dagen.
Men just nu vill jag bara veta som ska hända med mig, ovissheten sliter sönder mig!
Jag kämpar på, låtsas att allt är som vanligt, trots att allt är kaos inom mig.
Förlåt, det blev ett långt inlägg, men det var skönt att få skriva av sig!

Fröken fräken

När jag opererades för 15 år sedan nämndes det bara i förbifarten att man ska undvika alkohol. Mitt missbruk eskalerade efter operationen och nu står det som biverkning efter just gastric bypass. Jag känner så igen mig i din berättelse. Att du säger att du är allergisk mot alkohol är precis rätt. Vad som kommer hända efter rattfyllan vet jag inte, men kan inte tro att du får fängelse iaf. Den dagen jag kom full till jobbet körde jag oxå, med 1,7 i promille. Att man gör så är för man inte är kapabel till att fatta bättre beslut i ett aktivt missbruk. Jag hoppas allt går bra för dig ❤

Btt

Att vakna varje morgon och ha mardrömmen kvar hemskt.
Nä tror inte heller att du får fängelse eller fotboja. Körkortet åkte förståss rattfylla är ett allvarligt brott så det får man förstå.
Piller kan vara lite ur askan i elden men en krycka under akut tid.
Blandning av alkohol och barbiturater och insomningspimler är rikigt farligt kan ge typ prepsykos symtom,så var försiktig med dom.
Du skulle behöva tas omhand några veckor vila promenra god bra mat någon att tala med vara med.Någon att krama luta dej mot.
Har du ingen nära som kan resa bort med dej några veckor. Eller som du kan resa till.
Finns det inga "vilohem" idag, visst det kostar ju men du måste släppa taget lite.
Andas gråta bara vara, annars är risken att du blir fysiskt sjuk. Bearbeta det som är en kris nu.
Be om hjälp innan du kraschar helt .
Om några år är detta historia och du har gått vidare.
Lycka till ❤

anonym11208

I många fall har du rätt till en offentlig försvarare som kan förklara vad straffet kan bli och vara med dig på förhör och vid den kommande rättegången. Får du något samtalsstöd? Om inte, se till att få det, för förståelse att du mår dåligt och när du dessutom har en lucka. Jag skickar en stor kram och tycker det är bra att detta blev ett uppvaknande.

höstlöven

tycker jag var rätt ord från en ovan. Du är i en otroligt svår situation nu. Du skriver så fint och beskrivande om hur du ser att du hamnade här. Det kommer säkert vara en svår tid ett tag till med många saker att hantera men tänk ändå om detta kan vara vändningen. Du har många fina och viktiga år framför dig. Skulden och skammen du känner är säkerligen det största straffet att bära men om det går försök vara snäll mot dig själv nu. Du har fått en chans. Ingen har kommit till skada. Härifrån kan du starta om och skapa det liv du förtjänar och önskar. Skriv gärna här när det är tungt. All lycka till

Åh vilken hemsk situation. Du ska ha rätt till en adviokat om det blir rättegång. Eftersom jag själv "snedtänt" på liknande sätt en gång kan jag förstå din ångest. I ungefär samma livssituation. Tack o lov åkte jAg inte fast. Dock på samma sätt helt fixerad vid "att göra listan".Otroligt läskigt så här i efterhand.
Har du en historia av offentligt fylleri? Annars kanske du faktisk kan förklara hur Gbg op fungerar och vilka effekter den får bl a på att tåla alkohol. Det finns vård som straff också annars är det kanske fängelse, men jag tycker att det borde finnas så många faktorer hos dig som borde vara förmildrande.
Du borde kanske ta kontakt med en jurist redan nu.
Du måste ta hand om dig! Fortsätt skriv härinne.

Sannah

Hur kunde det bli så här?! Frågor som blir många! Jag kan verkligen förstå! Detta hade kunnat vara jag!
Vi vet så här skulle det inte bli! Ordentliga och jobbat livet ur sig! Någonstans innerst inne visste vi att vi behövde hjälp men inte en aning om hur??
Detta blev din vändning och jag önskar du får rätt hjälp nu! Samtalsstöd, verktyg mot stress och självkärlek❤️

Kram till dig!!

Cechel

Jag var beredd på kritik i stil med ”som man bäddar..” och jag är ju fullt medveten om att allt detta är mitt eget fel. Det ekar i mitt huvud, om du inte hade..
Det är så jävla tungt. Det känns som att jag går omkring och leker ”normal vardag”. Jag försöker uppträda normalt fast sinnet är mörkt och jag har svårt att fokusera på mina arbetsuppgifter.
Tröttheten ligger som en tung filt över mig. Jag har oerhört svårt att motivera mig att stiga upp ur sängen varje morgon.
Vi har bokat en semesterresa i slutet av november, men jag vågar inte ens glädjas över det, eftersom jag inte vet när/hur mitt framtida öde kommer att avgöras.
Ska jag själv vända mig till en advokat/offentlig försvarare, eller ”får” jag en sådan. Ska jag betala advokat/rättegångskostnader?
Jag har så många frågor som surrar i mitt huvud, men ingen att fråga.

Cechel

Jag har försökt Googla efter svar, men jag hittar inga. Det får mig att känna mig ännu mer ensam i allt detta. Och efter att jag har Googlat mår jag ännu sämre. Att Googla på straff/grov rattfylla/smitning väcker bara fler frågor och får mig att måla upp ännu mörkare scenarier i mitt huvud.

På fredag ska jag till vuxenpsykiatrin. Jag hoppas att de kan hjälpa mig att "lätta på trycket" för jag blir snart galen!
Jag är förvånad över att tiden bara går utan att någonting händer... Soc var dock både snälla och snabba. Utredningen gick fort, och jag blev (tack och lov) inte underkänd som mamma! Transportstyrelsen var också snabba. Men i tre månader har jag kämpat och försökt hålla ihop. Jag vågar som sagt inte ens svara i telefonen och i början vågade jag inte ens gå till affären av rädsla för att någon skulle känna igen mig och konfrontera mig. Jag är egentligen ingen dålig människa. Jag försöker så jävla gott jag kan, ändå blev det helt fel!

Gunda

Det är vad du är i nu. Känner igen det där med GBP jag har också blivit alkis på grund av den, hoppas i dag
att de verkligen tar reda på om man är en beroende personlighet och då ska man inte bli opererad, så är det bara.
Men slå inte för hårt på dig, du har kört bil full det är ju inte ok, som tur blev det bara plåtskador som du skriver.
Nu jobbar du med dig själv, ser till att du får verktyg att inte ta till alkoholen igen och kämpar.
Var snäll mot dig, det hjälper inte att slå för hårt på dig, det kan leda till att du faller i drickande igen.
Bra att du får träffa vuxenpsyk och kan få berätta historien och få förhoppningsvis stöd där.
Vad som är viktigt är ju härifrån och nu, gjort är gjort, det kan du inte ändra på, det enda du kan
ändra på är hur du behandlar dig själv. Känner verkligen med dig och hoppas att du kommer ur
kaoset som finns och kan tänka klart i den här situationen.
För mig blev AA den hjälpen jag behövde där får jag det stöd och hjälp jag behöver, av människor
som har suttit i samma båt och som i dag är nyktra.
Ta hand om dig, var snäll mot dig.
Kram

höstlöven

En tanke efter att ha läst tråden igen är din ensamhet och utsatthet. Vad bra att du pratar med en psykolog. Vet inte hur du känner inför AA men jag tycker det är otroligt skönt för att just bryta känslan av ensamhet. Kanske kan du prova om det finns någon grupp nära dig? Det är väldigt skönt att bara lyssna på andras berättelser om man inte vill prata själv. Ingen dömer eller kommenterar vilket är väldigt skönt när man själv känner mycket skuld och ånger.
Sköt om dig!

Cechel

Idag träffade jag terapeuten, men jag vet inte... Hon upprepade gång på gång hur tacksam jag ska vara över att jag inte dödade någon och över att soc inte tagit mina barn. Ok.. det har hon säkert rätt i att jag ska vara tacksam över, men eftersom jag aldrig har tagit dålig hand om mina barn så känns ju det mer som ett hån.. Det har aldrig funnits något skäl för någon att ta ta mina barn ifrån mig. Hon sa också att jag inte ska fundera på ev straff etc. Eftersom jag ändå inte kan påverka det. Mmmmm.. lättare sagt än gjort när tankarna maler och jag inte vågar planera framåt..

Cechel

Jag känner mig som en zombie. Trött och nedstämd. Ironiskt nog har jag fått höra att jag verkar så lugn och samlad efter sommaren.. Jo, tjena, jag går ju omkring som en levande död... Och nu ere helg. Skönt att slippa gå till jobbet, men vidrigt jobbigt att försöka hitta energin till att vara en glad, stark & energisk tonårsmamma med ändlöst tålamod... Suck... Jag vill dra en filt över mig och ligga kvar i några månader.

Hej Cechel!
Du har verkligen upplevt en av mina mardrömmar!! Det hade lätt kunnat vara jag eller min man som sitter där du sitter idag. Jag är verkligen ledsen för din skull och hoppas att du kan hitta styrkan att resa dig! Och jag blir också både ledsen och ARG över att en så fantasilös person kunnat få bli psykolog! Att gång på gång påpeka att du ska vara tacksam över att det inte blev värre och samtidigt säga att du inte ska tänka på straffet för det inte är något du kan påverka låter både motsägelsefullt och inkompetent. Hon borde nog gå om utbildningen, att uttrycka sig så till en patient som uppenbarligen redan mår väldigt dåligt upplever jag som både opedagogiskt och osympatiskt! Be om en annan psykolog tycker jag, och det måste ju finnas någon som kan hjälpa dig att få reda på ev straff! Det är ju omänskligt att låta någon sväva i ovisshet på det viset! All styrka till dig, här kan du iallafall fall känna dig trygg och får du ingen vettig psykolog kommer det hjälpa lite att skriva här, det lovar jag?????????❤️ Ta hand om dig och lycka till!
Kram Amanda

DetGårBättre

Men det är faktiskt såhär. Den dagen det händer något, då agerar du och löser det. Det är enormt energikrävande att älta samma tankar om och om igen, speciellt när du inte kan påverka när det blir förhör etc.

Du ska bara hålla dig till en plan nu. Ta varje dag och gör det bästa av den. Vad behöver du för att må bra?

Ångesten kommer försvinna med tiden. Du kan bara jobba med dig nu. Allt du inte idag kan påverka, släng det i en svart låda sålänge. Öppna den inte förrän det är något du kan påverka.

Enkelt sagt, men det krävs hårt arbete nu bara från din sida. Så, promenader med musik. Gymma? Vad behöver göras i hemmet för bästa trivsel?

Önskar dig lycka till. Gå på AA, ingen dömer dig där. Du kommer höra historier mycket värre bara än din egen.

Fast jag tror ju att du kan påverka straffet kanske om du vänder dig till en jurist. Det finns olika omständigheter med op o depression och utmattning som kanske går att beakta.
http://lawline.se/answers/4938
Håller med om att psykologen verkar helt oduglig och borde gå en fortbildning.

Håller med båda föregående talare. Det man inte kan påverka lägger man på is tills det är påverkbart, ödsla ingen energi på att älta och oroa dig. Det hjälper inte, det stjälper. (Lätt att säga jag vet) Sen tycker jag AA är ett bra förslag, om inte annat så visar du på ett konkret sätt att du tar tag i problemet. Både för dig själv och andra.
Hoppas du håller dig flytande, du klarar det här! Krama dina barn❤️
Kram Amanda

Cechel

De senaste dagarna har faktiskt varit lite stabilare. Första besöket hos körkortsmottagningen var ju oerhört jobbigt med bl.a övervakat urinprov. Andra besöket, läkarbesök & synundersökning gick mycket bättre. Jag är så tacksam att min sambo följer med och stöttar mig i detta, på egen hand hade jag inte orkat ta mig igenom detta.
Nu är det bara att avvakta beslut ifrån Transportstyrelsen och hoppas på att jag får min alkolåsansökan beviljad. Efter det startar observationsperioden på 3,5 år. Hur som helst så känns det som att det sakta går framåt just nu. Jag som hade förberett mig på att vara utan körkort i två års tid kommer förhoppningsvis att kunna köra med alkolås framöver vilket underlättar oerhört i vardagen när barnen ska till-från träningar etc.
Jag har börjat på yoga och försöker ta tillvara på de bitar i mitt liv som faktiskt fungerar. Just nu har jag ingen arbetstopp, vilket är skönt, men jag har tyvärr svårt att fokusera på arbetsuppgifterna. Dessutom är det rätt så turbulent på jobbet med chefsbyte och omorganisation. Dagarna går sakta framåt och jag önskar så att jag kunde skruva tiden fram, eller tillbaka! Jag vill ha mitt liv tillbaka, hur sjutton kunde det bli så här?
Jag har funderat mycket på AA-möten, för jag skulle så gärna vilja prata med andra i liknande situation. Jag fixar inte att gå dit själv och jag är livrädd över att bli igenkänd av någon. Jag fattar hur fånigt och ologiskt det resonemanget är, ändå påverkas jag av det. Att köra bil i fyllan är ju bland det värsta man kan göra!
Läkaren har höjt dosen av antidepressiva rejält, det kanske hjälper till, men jag tycker att det är så skönt att befinna mig några cm ”över botten” ett tag. Energinivån är ff låg, men den akuta ångestnivån har sjunkit något. Vi får väl se hur länge det håller i sig..

DetGårBättre

Ja, sätt AA och att någon känner igen dig i relation med hur det känts hittills. Är det då jobbigare med AA så bör du ju avstå så klart!

Förut...nu

Jag har varit med om nästan detsamma som du och det var ca fem år sedan. Vill bara ge dig tröst, man kommer ut på andra sidan och det kan bli så mycket bättre.
Det är en resa... men resan är värd.
Som jag förstår så har du stöttning av din sambo, det är bra. Jag var ganska ensam men det gick bra ändå och jag blev bara starkare. Välj människor som är bra för dig och skuldbelägg dig så lite som möjligt. Skammen är nog ändå.

Jag känner med dig och vet vad du går igenom.
Se framåt, och låt tiden gå.

Du ska se att allting ordnar sig.
Kram!