Under min rehab så började min hjärna klarna till minnen från de aktiva åren började komma tillbaka. Att jag överlevde är ett under egentligen. Allt jag har blivit utsatt för, både fysiskt, psykiskt och sexuellt. Minns en dag när min mamma väckte mig när jag låg på soffan. Det var blod överallt och min läpp var helt itu. Mina armar var svarta av blåmärken och jag var helt väck.
Eller den gången vi hade varit ute på nån krog, i vanlig ordning blev jag ombedd att gå för jag var för full. Lyckades hitta nån taxi, visst var jag skulle men väl där så kunde jag inte minnas vart jag bodde. Jag irrade runt Hur länge i mitt eget område tills jag träffade på en grupp unga män som naturligtvis skulle hjälpa mig hem. Så blev det inte...tur var kanske att jag var så onykter ändå. Jag var verkligen en katastrof alkoholist! Många många liknade minnesbilder kommer över mig ibland och jag är så tacksam att de gör de, även om det är fruktansvärt jobbigt. Dessa minnen påminner mig om vem jag var då och den tjejen vill jag inte bli igen.
Livet nu är skönt, den största förändringen är nog att jag nu tycker om mig ❤