Då var jag tillbaka igen,

54 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tösabiten
Då var jag tillbaka igen,

Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.

Lindis
❤️

❤️
Känner igen mig!
Min dricker också dagligen. Otrevlig emellanåt.
Vet vad jag borde göra, men varför är det så svårt????
Barnen är i åldrarna 5-11 år så dom flyttar ju inte på ett tag.
Känner med dig. ❤️❤️❤️

DetGårBättre
Livet är svårt. Dessvärre.

Livet är svårt. Dessvärre. Finns inga lätta lösningar men tänker ni på barnen först så snacka med soc och samtalsterapi, parterapi, leta boende. Vad hade du gjort om huset brinner?

Bedrövadsambo
Vad vill du?

Vill du stanna? Stanna. Vill du ha ett annat liv? Bryt upp. Allt praktiskt löser sig. Viljan och beslutet är viktigast. Gör plus och minuslistor. Först över att stanna, sen över att bryta upp. Känns enklare när man får det svart på vitt. Min erfarenhet är dock att från och med första gången man tänker ”separera” på allvar så är det bara en tidsfråga. Men det kan ta flera år! I min förrförra relation tog det fem år från tanke till handling. Det enda jag ångrar idag var att vi inte gjorde det tidigare!

Fru Anhörig
Har liknande situation

Hej. Det smärtar att läsa, det känns som att jag själv har skrivit det. Jag vet att jag borde lämna, alla tecken finns och mitt huvud säger att jag ska. Men mitt hjärta är brustet och jag tänker på hur vår dotter kommer att klara av det utan att ta på sig att hon måste rädda sin pappa. Hon är 16 år och är förmodligen fullt medveten om det här ... Kram ❤️

Nordäng67
Var inte...

rädd för ensamheten, kanske till och med något du kommer att uppskatta! Och för den delen vad är det som säger att du kommer att vara ensam? Du har dina barn, du kommer att ha tid och ork att odla egna intressen, egna intressen brukar ge en egna vänner. Bemöt honom när han säger att ni kanske borde skiljas. Säg ja det har du nog rätt i, vi får ta det under allvarligt övervägande! Se hur han reagerar. Tror han, liksom min särbo, har vant sig vid att man finns kvar trots supande och respektlöst beteende. Sluta ägna tankar och energi åt honom/er och börja fundera över hur du vill att ditt liv ska va i fortsättningen! Och ensam verkar du vara nu, han är borta och spelar golf och dricker när han kommer hem! Du kommer att lära dig uppskatta ditt eget sällskap!

Blåklocka
Tvärtom

Jag undrar över en sak?
För alla oss som levt och kanske lever med en partner som dricker på ett sådant sätt att vi inte mår bra. Till alla oss som tror att det inte går att lämna av anledningar som har med praktiska saker att göra så som bostad, ekonomi och att man har barn som bor i detta.
Min fråga till alla oss är:
Varför tror vi att barnen skulle ha det bättre i denna ” döda” miljö?
Jag tror att barnen mår lika dåligt, om inte sämre än vad man själv gör i en familj där alkoholen styr allt. Såklart ser och känner de hur mamma mår och krymper. De får en förljugen bild av hur man ska ta vara på sitt liv. Jag tror de känner ansvar över och kanhända påverkas negativt i sådana här miljöer.
Jag lämnade min alkisman i somras och ångrar det inte en sekund. Han är fortfarande precis som tidigare och hade aldrig ändrat sitt beteende så jag är befriad och känner lätthet.
Styrka till er alla som kämpar!

Ullabulla
Som anhörig

Vill man inte släppa taget.
"Om bara" blir någon sorts regel att följa.

Istället för att se verkligheten.
Likt alkisen stoppar vi också huvudet i sanden även om vi ibland ser klart.

Visst kan alkisen supa ned sig totalt vid skilsmässa.
Barnen sörja.
Men framför allt är det nog vi själva som inte har rätta styrkan och viljan att gå.

För "om bara" händer så tror vi att alla problem kommer att lösas.

Så då är vi kvar i spiralen och i värsta fall så förändras vår situation till det sämre.
Sakta,Så vi knappt märker det.

Eller så reser vi oss upp och börjar ta de små steg som tillsammans så småningom blir ett stort steg till förbättring.

Där vi själva och kanske våra barn får vara i fokus.

Tösabiten
Ni är så kloka

Men jag är så rädd. Jag vill egentligen inte sitta här med honom men har inte kraften att lämna. Vet inte vart jag ska bo. Har inga vänner nu så det spelar ingen roll var jag bor, men jobb, barn, bostad, ekonomi. Jag bor i en liten by på landet och här har jag inget som binder mig så småningom. Mina barn kommer inte stanna i denna hålan tack och lov. Tillbaka till min hemort? Kanske, men där finns inga vänner kvar och mina föräldrar börjar bli gamla och kommer inte finnas där så länge till. Dessutom har jag tre hundar. Vem hyr ut till mig? De har aldrig bott i lägenhet, vi kommer bli vräkta för de kommer skälla på grund av alla ljud.
Samtidigt så känner jag att mitt liv bara rinner bort och jag är olycklig, det kan ju inte bli sämre.
Nykter så är han en bra man men den ser jag allt mindre av eftersom han oftast dricker. Igår torsdag sååkte han till systemet på sin lunchrast för att jag inte ska veta det. Vi har 2,5 mil dit så man kan inte smyga iväg bara så där. Sedan drack han en halvliter öl i garaget och en i duschen. Han tror att jag inget vet men det är lätt att se att han är påverkad. Kanske inte så mycket tycker ni, men sättet, detta smygande. Lögnerna gör mig så ledsen. Funderar på att berätta för hans syster, men vet inte vad hennes reaktion blir.
Får se hur jag gör. Jag fortsätter undvika honom som vanligt....

Nordäng67
Börja...

bygga upp dig själv och ett eget liv! Du skriver att barnen är stora och snart flyttar ut. Då kanske tid finns att odla egna intressen! Hundarna kanske kan vara ett intresse som går att utveckla genom föreningsliv? Gör sånt du själv tycker är roligt! Planera nästa helg redan nu, vad skulle vara roligt att göra? Hitta glädjeämnen, små och stora, det stärker dig! Små steg i rätt riktning! Lägg energi på dig själv, det är din tur nu!

Blåklocka
Val

Förstår din vånda, men den hjälper dig inte att ta ett beslut.
Nu kommer jag att ställa några tuffa påståenden.
Varför försvarar du dina ställningstaganden?
Det är ju du som är huvudpersonen i ditt kiv och således du som avgör IM och när du har fått nog.
Du kan givetvis leva ett fortsatt liv med din man och då få en del vinster så som boende, hundar och annat.
Du kan också välja något annat.
Grejen är att det är du som gör valen. Att göra ingenting är också ett val.

DetGårBättre
Att göra ingenting är

Att göra ingenting är rimligen ett passivt val och det är inget som vi utvecklas av. Gör aktiva val. Om det är att stanna eller gå spelar ingen roll, men det viktiga är att ta beslut.

Missan
I samma sits..

som du Tösabiten.Har inte skrivit på länge men läget är desamma.Det är lugnare i veckorna nu. Han jobbar utanför stan nu så han kan inte dricka så mycket i veckorna. Men några öl o några klunkar sprit tar han. Han är tyst o lugn sitter vid tv tills han lägger sig19.30.Helgerna dricker han redan på morgonen smyger ut i boden. Han vaknar alltid tidigt på helgerna oftast 4.30.( då har väl spriten gått ur kroppen) Han är mer pratsam o ofta grälsjuk o spydig.Vi har heller inget sexliv länge sen ett år tillbaka. Vill inte när han är onykter.Jag försöker hitta på roliga saker ibland. Träffa nån kompis,simhall,bio, umgås med barn o barnbarn. Sen har jag ju mina hundar.Åker ibland iväg över helgen till dotterns familj. Han vill inte följa med o det blir trevligare utan honom.Vi har inga gemensamma vänner kvar. Men umgås med mina syskon. Alla vet ju hans problem nu o jag har folk att prata med. Men det är inte ofta dom frågar. Jag vet allafall att dom finns där för mig om jag behöver.Jag går också o pratar på alkoholmottagningen. Trodde att det skulle göra mig stark men jag har inte orkat göra något åt min situation. Livet går vidare som förut. När jag börjar tänka på att jag ska lämna blir jag så ledsen o mår ännu sämre. Försöker jag inte tänka så mycket på det o leva mitt liv mår jag bättre.Tänker att om han kunde sluta skulle allt bli bättre o vi skulle nog kunna fortsätta vårt liv tillsammans. Ibland skymtar jag han gamla jag. Det är så svårt. Ibland hatar jag honom o önskar nästan att han skulle dö. Då skulle jag bli fri...

Tösabiten
Missan,

Det är sorgligt att vi lever som vi gör. Dina två sista meningar skrämde mig, för jag har tänkt precis samma sak. Skäms nästa över det, men så är det. Tackar högre makter för mina hundar. Så skönt att ge sig ut i skogen med dem och rensa tankarna och glömma honom en stund. Tyvärr ältar jag mycket under mina promenader med. Åker iväg till mina föräldrar utan honom då och då. Det är skönt med lite egen tid. Hade bestämt att prata med hans syster i lördags och frågade om hon ville gå med ut och gå en sväng, men hon tackade nej som vanligt. Hon har alltid fullt upp och hinner knappt aldrig ses. Tänker det skulle vara lättare att berätta det under en promenad än att sitta vid ett bord. Tror jag skulle bryta ihop lättare då. Vet inte hur hon kommer ta det. Tror hon innerst inne vet men inte tar det till sig. Vet inte varför jag vill prata med henne. Min man skulle bli skitsur om han visste att jag hade sagt något och skulle säga att jag var löjlig och överdriver. Skulle hon tro mig?
Min man säger ofta när han är nykter att jag är konstig och att jag alltid är så sur och otrevlig. Konstigt? Jag snäser rätt mycket och är kort i tonen när han dricker. Sedan sitter det i dagen efter. Han fattar inte trots att jag sagt till honom att jag hatar honom när han dricker och att jag kommer fortsätta vara otrevlig när han dricker. Hir kan man välja ölen framför sin fru och hennes lycka? Jag sa att jag skulle vilja ta över mina föräldrars gård så småningom. Hans reaktion? Då får vi bli särbor då. Hans skulle inte lyfta ett finger för min skull. Ja jäklar vilket tragiskt liv jag lever. Ja jag vet att jag kan göra något åt det men som jag skrivit innan så orkar jag inte just nu.

Nordäng67
En reflektion...

som kanske kan verka lite ”hård”! Du undrar hur han kan välja ölen framför sin frus lycka! Du väljer honom inkl öl framför din egen lycka! Eller väljer bort, du har ett val! Detta funderar jag själv mycket över! Tanken kan vissa dagar vara otroligt jobbig men andra dagar så befriande! Man har faktiskt ett val och rätten att bestämma hur man själv vill leva!

Tösabiten
Ja jag vet

Nordäng67. Jag hoppas att jag snart orkar göra det valet. Egentligen väljer jag inte honom. Jag nonchalerar honom och bygger upp mig själv för att så småningom ska kunna gå ut ur detta, eller egentligen våga ställa ett krav och kunna hålla det. Idag skulle jag inte kunna hålla det jag säger och därför väntar jag. Jag vet att det är dumt och att jag får skylla mig själv. Innerst inne hoppas jag nog att han ska komma till insikt och vilja ändra på sig. Jag kommer inte ge upp innan jag har involverat hans syster och låta henne och hennes man försöka hjälpa till först. För hur illa jag än tycker om honom när han dricker så är han en bra make när han är/var nykter.

lizzbet
Tösabiten...

...förstår så väl din tanke om att involvera systern och hoppas på "hjälp" via henne. Tyvärr måste du släppa de förhoppningarna, för ingen annan än han själv kan göra något åt situationen. Visst, du kan lätta ditt hjärta för att få prata ut, men förvänta dig inga mirakel. vad skulle hon kunna göra tänker du...?
All styrka till dig / lizzbet

Tösabiten
Lizzbet,

Jag hoppas att hon kan få honom att förstå att han har ett problem. De har haft en tuff uppväxt och har alltid tytt sig till varandra. Vi umgås med dem ibland och då tänker jag att de inte behöver bjuda på så mycket att dricka när vi är hos dem. Kanske kan hon, inte bara jag säga att det kanske räcker när det börja bli för mycket på t ex en högtid. Ja inte vet jag vad jag förväntar mig, kanske bara lite medlidande.
Jag frågade min man om han kunde köra och sedan hämta mig på fredag för vi ska ha lite fest med jobbet. Kan ju lägga till att det är första gången på kanske 10 år jag ber om detta. Jag ville se hur han skulle svara eftersom han inte kan tänka sig vara nykter en fredag. Först sa han att det fixar vi. Idag kom han och sa att han skulle flörta lite med vår son så han skulle hämta mig istället. Han kan alltså inte välja mig framför ölen en enda jä-la fredag på 10 år. Blev så klart besviken och ledsen eftersom detta är genomgående i vårt förhållande, att han aldrig sätter mig främst. Jag visste svaret innan jag frågade men var ändå tvungen. Hir kul kommer jag ha tror ni?

Tösabiten
Lizzbet,

Jag hoppas att hon kan få honom att förstå att han har ett problem. De har haft en tuff uppväxt och har alltid tytt sig till varandra. Vi umgås med dem ibland och då tänker jag att de inte behöver bjuda på så mycket att dricka när vi är hos dem. Kanske kan hon, inte bara jag säga att det kanske räcker när det börja bli för mycket på t ex en högtid. Ja inte vet jag vad jag förväntar mig, kanske bara lite medlidande.
Jag frågade min man om han kunde köra och sedan hämta mig på fredag för vi ska ha lite fest med jobbet. Kan ju lägga till att det är första gången på kanske 10 år jag ber om detta. Jag ville se hur han skulle svara eftersom han inte kan tänka sig vara nykter en fredag. Först sa han att det fixar vi. Idag kom han och sa att han skulle flörta lite med vår son så han skulle hämta mig istället. Han kan alltså inte välja mig framför ölen en enda jä-la fredag på 10 år. Blev så klart besviken och ledsen eftersom detta är genomgående i vårt förhållande, att han aldrig sätter mig främst. Jag visste svaret innan jag frågade men var ändå tvungen. Hir kul kommer jag ha tror ni?

Blåklocka
Liv

Förstår hur du känner och hur besviken du blir- igen...
Du är i en process och den tar olika lång tid, beroende på
Ja, vad beror den på?
Det finns enligt nig bara ett sätt där DU kan ha inflytande på processen.
Jag har varit där du är och nu är jag någon annanstans.
Det du kan fråga dig om du tror på att din man kommer att vakna upp en dag och tänka för sig själv” nej nu ska jag sluta dricka för min familj verkar inte gilla det”...
Kan ju hända, men högst troligt är att han dövar sina skamkänslor med mera supa egtersom det är så han kan göra och gjort genom ert äktenskap.
Jag tror dessutom att det är kontraproduktivt, att liksom vara en martyr. Han får då i sin alkoholisthjärna det att vara honom det är synd om som har en sån sur fru typ...
Om du inte kan eller vill lämna mannen, vilket jag har stor förståelse för, så försök ändå att leva DITT liv. Gör dina saker upptäck världen men gör det för din skull.
Mannen kommer ändå behöva göra upp med sitt supande och där är du chanslös om han själv inte förstår och vill.
Stor kram!

Nordäng67
Håller med Blåklocka...

lev ditt liv fullt ut även om du inte klarar av eller vill lämna honom! Man kommer aldrig först för en man som är alkoholist men man kan sätta sig själv högt! Blir ingen balans i tillvaron om man förväntar sig ett givande och ett tagande som det är i en ”vanlig” relation! Besvikelsen blir så tung att bära! Ger till mig själv nu istället och så får min särbo göra och vara som han vill! Så får jag se om han är en man jag vill vara tillsammans med!

Tösabiten
Ni ör så kloka

Och jag önskar att jag kunde vara det samma. Jag vet varkem ut eller in vad jag vill med mitt liv just nu. Dessutom förlorade jag min älskade bästa hund i veckan. Det gör ju inte livet enklare om man lägger till sorgen och saknaden av honom upp på allt annat. Men att hela tiden gå runt och oroa sig för hur man ska leva sitt liv tar ju på ork och kraft.
Ikväll drack han på tok för mycket. När han sprätte upp en öl i bilen hem från mina föräldrar blev jag förbannad. Sonen satt i baksätet. Sitta och dricka i en bil med sin familj. Som på väg till en förfest i tjugoårsåldern, inte som en femtioårig familjefar. När vi är hemma försöker jag inte bry mig men det här kändes så fel men inte brydde han sig om det utan var nöjd med sitt beslut och fortsatte dricka öl när vi kom hem.

Nordäng67
Bra att du reagerar...

det var ju en som satt i baksätet och blev fostrad! Så har du visat din son rätt även om det inte biter på gubben! Så där gränslös är min särbo också! Efter helgen som varit undrar jag på riktigt om han har borderline!
Ibland om man varken vet ut eller in är det bättre att låta frågan vila lite! Om du kanske testar ett tag att bara vara här och nu? Göra saker här och nu som du mår bra av! Så kanske det klarnar för dig hur du vill ha din framtid! Vet själv hur obeslutsam och velig man blir när man är trött och olycklig! Försök skaffa dig lite kraft och ro så skall du se att det klarnar! Kram

Tösabiten
Nordäng67

Tack för tipset. Jag ska försöka leva här och nu detta året ut. Bry mig om mig själv och göra sådant jag själv vill. Ska försöka nonchalera honom och hans drickande ett tag. Vet att julen med sin ledighet kommer dra med sig mycket drickande. Men jag ska inte lägga min energi på honom och hans beteende nu. Han förstår inte att mitt agerande/beteende mot honom beror på just honom. Han tror vi har vanliga äktenskapliga problem . Han föreslog att vi skulle gå på parterapi och jag sa ja, men sedan har det runnit ut i sanden. Hoppas det blir av för då kommer jag vara så jäkla ärlig och berätta precis vad mitt beteende beror på. Kanske biter det om någon annan hör varför jag är otrevlig mot honom eller inte vill ha intimt umgänge. Men just nu ska jag vara egoistisk och tänka bara på mig själv!

Dionysa
Igenkänningsfaktor: hög.

Ibland frågar jag rakt ut: vad är det för fel på männen?! Så här i #meetoo-tider förstärks frågeställningen ytterligare.
Personligen har jag börjat sätta allt tydligare gränser för mig själv och mitt liv. Jag kan inte låta någon elefant rumla runt i mitt rum! Jag har fullt sjå att hålla ordning på mina grejer ändå, relativt nynykter som jag är. Tror inte han av ren ondska försöker förstöra, jag skiter dessutom i hans motiv och tänker på mina egna. Så gott det nu går när man ändå lever tillsammans. T.v.

Kristina 2
Förstår dig så väl

Jag förstår dig alltför väl. Min man har druckit i många många år, i hemlighet, alltid i smyg. Jag har aldrig ens sett honom med ett glas whiskey i handen men innehållet i falskorna försvinner snabbt. Vi är helt uppbundna till varandra eftersom vi driver ett företag tillsammans utomlands. Mitt liv försvann också, åren gick och jag mådde sämre och sämre.
För en månad sedan fick jag nog. Det var en småsak som hände men det var väl droppen som fick bägaren att rinna över. Jag åkte till vår semesterstuga och sade klart och tydligt att jag fått nog. Därefter började jag berätta för vänner hur jag haft det under alla år. Barnen som nu är stora är de enda som känt till allt. Jag blev förvånad över att ingen förstod något. Ingen hade sett på honom att han alltid druckit.
Han bestämde sig i alla fall för att sluta dricka och ska vård, för att jag skulle komma tillbaka. Vi har inte sett hur det blir ännu, det har bara gått en månad och han har varit nykter ett par veckor. Hur vården ska se ut är vi inte överens om det är svårt när man är utomlands.
Det enda jag kan säga säkert är att jag inser att jag inte hade något val än att sticka och att jag borde ha gjort det här långt långt tidigare. Han hade aldrig slutat dricka om jag inte försvunnit. Att jag stannade kvar möjliggjorde drickandet för honom. Nu hoppas jag självklart att han blir ordentligt nykter och att han får till någon behandling och att sagan slutar lyckligt. Det vet man ju aldrig. Men för både hans och min skull var det enda rätta att sätta ner foten ordentligt.
Rent praktiskt är det självklart fruktansvärt svårt. Var ska man bo? Hur ska det fungera med jobb? Jag vill inte vara ensam osv. Ändå ser jag i efterhand att det var det enda rätta.
Lycka till!

Tösabiten
Vad gör man?

Min man lagade lite mat ikväll. Vid maten och efteråt så märkte jag att han sluddrade och att han pratade och rörde sig precis som när han druckit. Vi satte oss vid teven och då frågade jag om han hade druckit. Jo han hade druckit två öl. Halvliters 7,2 vilket jag räknar som tre-fyra öl. Dels för att de är stora och även för att de är så starka. Ifrågasatte detta eftersom det är söndag. Men han sa att han kände för det och då dricker han. När jag säger att det är för mycket när man ska jobba dagen efter blir han sur och säger att han inte äter godis eller läsk som jag gör så då kan han gott få dricka lite grann. Lite? Han sa att när man dricker måttligt som han så är det inte skadligt. Måttligt? Fattar ni vilken fantasi han lever i? Han dricker 5 dagar i veckan. Vardagar som idag och på helger 6-10 st beroende på vad vi gör. Så minst ett flak i veckan går det. Jag tycker det är onormalt mycket och han tycker det är normalt så som de flesta dricker. Är det så att jag överdriver det hela? Snälla berätta vad ni tycker!

Sisyfos
Lita på magkänslan

Ingen överdrift. Om han väger 85 kommer han upp i en promillehalt på nästan 1 (0,94) och då är man ju rätt kraftigt berusad. Och det är väl inte många som dricker 7,2:or för smaken. Han kan ju räkna själv, då ser han kanske att han ligger över riskbruk. Tvivla inte på dig själv. Han borde dra ner. Sjukdomen är progressiv.

DetGårBättre
Han måste få bestämma över

Han måste få bestämma över sina öl. Du bestämmer sen över ditt liv. Vill ni leva tillsammans får ni acceptera den andre eller lämna. Alternativet att förändra den andre är knappt ett alternativ. Den som dricker för mycket måste inse det själv. Söndagen som ensam dag måste han kunna dricka det enligt mig. Drickandet varje dag kommer ev sluta i mindre bra saker.

misty65
Känner igen mej.

Just det där smygandet känner jag igen. Förstår dej precis. Har tyvärr inget bra svar. Men just det att dom smyger med det. Är inte ärliga. Känslan blir hela tiden har han druckit. Besvikelse när man märker att dom har druckit. Det är jobbigt. Kan inte lita på honom.

sanito
Ledsen

Känner igen mig i det du säger. Jag får också rysningar varje gång en burk öppnas. Min har nu varit nykter 1 dag sen 8 dec. Vi hade tänkt och gifta oss nästa år. Jag har 2 jobb och det här börjar ta kraften ur mig. Fick panikångest inatt för han sa att vi ska boka bort bröllopet. Det skär i hjärtat hans humörsvängningar. Ena stunden jättegullig till och trycka på känsliga knappar. Valet är ju ens sj, jag har min själsfrände men det är alkoholen som måste bort. Vad man kan göra för sig sj vet jag inte. Man läser överallt och allt stämmer, men man vill inte lämna den man älskar så enormt mkt pga av alkoholen

Sidor