På söndag lämnar jag Nämndemansgården efter 35 dagars behandling.

Jag är otroligt tacksam och glad att jag fått (och blivit tvingad att ta) denna chans till ett nytt liv.

Känner mig lite euforisk idag men jag vet ju att vardagen väntar på mig hemma på måndag igen. Skillnaden är att jag nu har möjlighet att göra mina egna val i livet, tillsammans med min familj, utan att allt ligger i skuggan av mitt beroende.

Det har varit en lång och tuff resa hit där jag är idag men när jag till slut tog emot rätt hjälp så lossnade många knutar och trassel i min beroendehjärna och nya möjligheter öppnade sig. Sen vet jag att arbetet med nykterhet kommer att fortsätta resten av livet, och accepterar det.

35 nyktra dagar idag och ser fram emot många fler så länge jag är ärlig, ödmjuk och tar emot hjälp.

Ellan

Lycka till på din resa i verkligheten. Omställningen kan vara ganska tuff men ge dig själv chansen och prioritera nykterheten först, ALLTID.❤️
Jag lämnade Nämndemangården för ca 1,5 år sedan och attans vad det har hänt grejer med mig och på så vis för omgivningen. AA och efterbehandlingen är fina verktyg nu när det du kommer hem.
Kram
Ellan

ProViva

Uppskattar era svar mycket! Tack!

Varit på AA-möte ikväll. Min gamla "hemmagrupp" för sådär sex år sen. Var inte mogen att ta till mig konceptet då tyvärr. Oftast bakis, ville mest hem och dricka igen.

Så mycket jag stökat till sen dess men är lyckligt lottad som har kvar familjen, jobb, hus, ekonomi, körkort och allt annat som inte är en självklarhet efter så många år av missbruk.

Nu känns det väldigt annorlunda och jag gillar att gå på möten. Tar inte till mig allt jag hör men hittar alltid nåt tänkvärt, ibland mycket, ibland mindre.

Känner mig också trygg med att dela det jag vill få ur mig oavsett hur knäppt eller personligt det är.

Katastrofal huvudvärk i två dar nu men ändå glad att vara nykter.

Ledig några veckor till för att försöka hitta nån riktning i livet, sen får vi se vad det blir.

@Ellan: Var du i Blentarp? Slända?
Fantastiska veckor. Den gemenskap som fanns i gruppen känns helt unik. Saknar gänget... dromedarena. ❤

Ellan

Minnena och tiden på gården ligger mig varmt om hjärtat. Hade turen att få förlängd behandling så var där i nästan tre månader. Fick bearbeta mycket gammalt som kom upp. Jag håller med dig. Gemenskapen var fantastisk och alla verktyg jag fick med mig. Jag gav mig själv ett löfte och det var att göra precis som terapeuterna sa. Inte gå min egen väg, jag kan detta själv osv. Gå på möten, delta aktivt, fullfölj efterbehandlingen etc. och för mig har det fungerat. Har oxå familj, jobb, hus och vänner kvar. Det är ingen självklarhet. Men gör vi rätt så får vi rätt. Min man gick anhörigveckan och efter en tid deltog jag och barnen i Childrens Program. Grymma saker båda två. Så vi läker som familj oxå.❤️
Klokt av dig att ha en lugn period när du kom hem. Det är en omställning. Jag gick på möten mer i början än vad jag gör nu. Nu går jag 1-2 ggr i veckan. Hittade en sponsor ganska sent men det känns toppen att ha henne genom stegen.
Så fortsätt på din resa och ta hand om dig i nykterheten.
Kram
Ellan

ProViva

... med så mycket möten jag kan. Känner inte att jag behöver dom jättemycket just nu, men när jag väl behöver stöd vill jag att det ska sitta i ryggmärgen och att jag redan känner mig helt hemma i gruppen oavsett veckodag. Tycker det är skönt att gå dit också, ett välkommet avbrott i småbarnsståhejet och skönt att lyssna/prata av sig lite.

Min fru har inte bestämt sig än ang. anhörigveckan men jag är såklart för det. Finns en förkortad variant också, på dagtid.

38 dagar nykter och har fortfarande svängningar i mitt mående som jag tror är relaterat till min alkoholkonsumtion. Fruktansvärt trött, störning på närminnet, huvudvärk till och från, knas med finmotoriken och ibland balansen. Post Akut Abstinens, kallas det och ska förhoppningsvis ge med sig med tiden..

Tror att min anti-deppmedicin börjar funka, har slarvat med den tidigare när jag druckit.

Länge sen jag kände nån ångest. Det var vardagsmat tidigare.

Imorrn ska jag träffa doktorn, sen dags att snacka med arbetsgivare Vet inte riktigt hur jag vill ha det. Eller, jo... vet hur jag vill ha det, men har ingen realistisk plan ännu för hur jag ska komma dit.

Bedrövadsambo

Tror att du tänker helt rätt angående mötena. Känner du dig trygg med gruppen har du det viktiga stödet när du väl behöver det. En gammal Viktväktarsanning: ”Ibland behöver du gruppen, och ibland behöver gruppen dig.” När du mår bra är du en positiv förebild för andra ?

ProViva

Har hamnat i en riktigt trög svacka.

Sover och har huvudvärk mest hela tiden.

Var på möte med en annan gammal grupp igår. Ungefär hälften av personerna kände jag igen sen för fem år sen.

Ska försöka hålla båda grupperna levande så att jag kan välja som jag vill och vad som passar. Bor mitt emellan tre små städer och har fyra grupper att välja mellan men det blir för splittrat att gå till alla.

Försöker tänka på framtiden men jag har noll energi just nu. Sjukskriven en vecka till... inte läge för några omvälvande beslut de närmaste dagarna.

skogsfrun

Det kommer ups och downs såklart. Men att sitta stilla och se på när gräset växer är en bra föresats när man har noll energi. Det är helt ok att ta det lugnt ibland och inte agera hela tiden, varesig på det ena eller andra. Keep safe <3

ProViva

... och har växt sinnessjukt mycket medan jag har varit på behandlingen. Ska bli ok väder imorrn så jag ska försöka ta ett par timmar i trädgården och få både fysiskt aktivitet och sol. Exakt vad jag behöver.

Varit på AA-möte ikväll. Xxxx (redigerat av admin) firade 31 år som nykter. Han slutade med sprit och droger ungefär när jag började. Han var i min ålder när han la ner, 40+. Nu vältalig, skärpt och i god form.

Perspektivet svindlar!

40 nyktra dagar idag. Imorrn är en ny dag och jag hoppas huvudvärken släpper lite.

ProViva

... är visst inte min bästa gren.

Vill så gärna komma upp på banan och kommer framåt med livet. Visst, jag vet att det är viktigt att ta det lugnt, ta en sak i taget, inte pressa sig eller stressa... men dagarna går och jag är lika trött, har samma galna huvudvärk och alla vill att jag ska ta viktiga beslut. Min chef, min fru, jag själv...

Har en ny läkartid nu på fredag och hoppas på ytterligare nån veckas respit. Har mailat min chef och lovat besked på måndag om jag ska säga upp mig eller hur jag tänkt mig det hela. Gå tillbaks till jobbet känns inte som ett alternativ.

Vill komma igång med en egen verksamhet och har 100% stöd från frun trots att det kommer att bli knackigt ekonomiskt.

Min energinivå ligger på typ 5% av normatl och jag kan inte tänka klart när huvudet bara dånar och ilar om vart annat.

Går på AA-möten nästan varje dag, det är mitt lilla andningshål och ungefär vad jag orkar med.

44 dagar nykter. Alltid nåt...

ProViva

... på ett mail jag skickade till chefen i imorse.

Han verkar inte alls lika stressad över situationen som jag vill inbilla mig själv.

Typiskt alkoholistbeteende!? Försöka projicera över problemet på nån annan, tom. (eller framförallt) på de som försöker hjälpa mig.

Skrattar och gråter åt mig själv om vart annat.

Li-Lo

Läser ditt inlägg och ler, så fint du gör som kollar av din inre upplevelse med "verkligheten". Klok som en bok.

Härlig tråd du har,

hej och hopp om god fortsättning.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

ProViva

... komplimangen!

Har hamnat i nån slags mentalt vacuum. Försöker komma på vem jag är som nykter.

Vet ju vad jag vill, och skulle kunna göra, med mitt liv. Men måste hitta mod och styrka att ta tag i det. Bryta med destruktiva tankar.

För tio år sen köpte vi gården vi bor på, planerna var många och stora och entusiasmen var på topp. Verkligheten kom ikapp och jag hanterade alla krav och förväntningar (verkliga och inbillade) genom att dricka.

Ju mer jag har druckit desto längre från mina mål har jag kommit. Spiralen neråt blev snabbt självgående. Drack för att jag var ledsen, deprimerad, ensam, hade ångest, självömkan över mina ouppfyllda mål och visioner om livet.

Fokus blev på saker utanför mig själv. Jobb, barn, hus renovering, människor runt om kring mig. Tappade helt balansen och gick in i nån slags offerroll där min enda ärliga relation verkade vara mellan mig och flaskan.

Naturligtvishar jag länge vetat att det är alkoholen som är problemet, det som hindrat mig. Men relationen blev så stark och "äkta" att jag ville inte se det.

Nu börjar jag känna ett nytt hopp om att ta upp tråden där jag släppte taget för tio år sen och börja om.

Alla dom här åren har inte varit bortkastade, verkligen inte. Barnen mår bra (4 & 7 år), frun är klar med en lång utbildning (5 år), gården nästan färdigrenoverad, ekonomin är helt ok och jag är fylld av erfarenheter och insikter om livet som jag kanske inte kunde fått utan att gå igenom detta.

Min inspiration och självkänsla börjar så sakta komma tillbaks.

Hoppas och tror att spiralen börjar vända uppåt.