Jag känner mig så arg! Min man har druckit i många år och då även druckit i smyg. Vi har druckit tillsammans men hela tiden på en OK nivå. I vårt umgänge dricks det en hel del vin och öl. Han har aldrig gjort bort sig, aldrig varit elak, skött ekonomin mm. Men i somras hände det som absolut inte får hända. Han söp sig stupfull när han hade ansvaret för våra barnbarn. Våra barn blev naturligtvis helgalna och det har jag förståelse för. Nu blev det förbud och nolltolerans för oss båda. Det har blivit AA , Alanon antabus . Min man har accepterat detta men inte jag. Jag har så svårt att ta att andra ska bestämma hur jag ska leva mitt liv. Jag vill ha tillbaka som det var förut. Jag kan inte fullt ut acceptera att min man är alkoholist. Säkert också för att allt faktiskt fungerat förut. Jag ligger och ältar på nätterna och för långa samtal med mina barn där jag vill få dem att fatta att de inte får bestämma över mitt liv. Vi är båda i 70 årsåldern och jag vill ha en lugn och skön ålderdom. Mina rädsla är också att något ska hända så att vi inte får träffa våra barnbarn som vi älskar över allting.

Att dina barn sätter gränser? Att din man blev stupfull tillsammans med era barnbarn? Att din man slutat dricka? Din man verkar ha accepterat att han måste sluta dricka och behöver hjälp! Är inte det något bra? Eller saknar du alkoholen? Dina barn bestämmer helt klart inte över ditt liv men de bestämmer över sina barns liv! Vem vill ha fulla barnvakter? Typ ingen! Vem är full när han/hon är barnvakt? En alkoholist!

oskarshamn

Ja, jag saknar alkoholen. Att inte kunna ta ett glas vin. Jag är inte beroende. Jag är glad över min mans beslut men vill inte känna att jag ska straffas.

lizzbet

...har bestämt att även du inte ska dricka? Era barn? Din man? Du kan väl dricka när barnbarnen inte är där då? Eller ta ett glas på bar/restaurang då och då? Eller är alkoholen så viktig för dig att du måste ha den varje dag...? Kanske värt att fundera över.

oskarshamn

Vi har aldrig druckit när barnbarnen varit med. Det som hände var när min man ensam hade ansvaret. Så som du tänker vill jag kunna göra. Min man tycker absolut att jag ska kunna dricka när det är lämpligt. Det är barnen som ställt krav och jag tycker inte det är fair.

lizzbet

...Tycker inte heller att de kan ställa sådana krav. De kan kräva nolltolerans när barnbarnen är där, men kan ju inte bestämma över ert liv i övrigt... Om din man är ok med att du dricker ibland så borde det ju inte vara ett problem. Hur skulle det komma till barnens kännedom? Eller känns det moraliskt fel, att svika ett (påtvingat) löfte?

oskarshamn

Ja, jag gick gillar inte att vara oärlig. Men det är kanske nödvändigt här. Men jag vill helst vara ärlig. Jag måste bestämma själv.

Dom har sett ert liv i många år..Nu har äntligen deras pappa gått med på hjälp och nykterhet.Är du inte beroende så borde du kunna avhålla dig från alkohol tills mannen fått stabilitet i sin nykterhet. I alla fall i hemmet..Annars ligger en stor risk att allt faller, vilket såklart barnen är rädda för.Du kan vara en trigger för honom om ni druckit tillsammans. Min exmake är a-beroende sen många år.Skött jobbet och det mesta utåt sett.Jag blev a-beroende för att alkoholen blev vardag i vårt hem.Nu är jag nykter sedan snart 2 år, exmannen fortsätter sitt "socialdrickande" En balansgång som den beroende aldrig vinner, utan beroendet tar över mer och mer..

Ullacarin

Min man har två barn och jag ett. Tidigare kunde vi ta hand om ett barnbarn i taget, men efter att min man varit onykter vid två familjehögtider, så vill ingen av dem lämna barnbarnen hos oss, även om jag är omtyckt och utan alkoholproblem. Det känns riktigt tråkigt. Barnen gör snabbvisiter, dricker inte en droppe alkohol som demonstration och tittar snett på mig om jag tar ett glas vin. Jag åker i stället som en skottspole mellan två städer för att träffa barnbarnen. Min man vill inte sluta att dricka, han verkar tycka att de korta besöken räcker, verkar inte orka engagera sig. Var glad att din man vill ändra på sina vanor, stötta honom så länge det behövs och drick ditt vin tillsammans med väninnor och på fester. Åren som barnbarnen vill träffa far- och morföräldrar går fort över!

oskarshamn

Man kan ju aldrig helt undvika alkohol. Den finns överallt runt oss. Om en i ett förhållande, i vänkretsen, i familjen inte kan hantera alkoholen - hur gör man. Tackar nej till allt umgänge? Går inte på några fester? Bjuder inte hem sina gamla vänner? Man kan ju inte begära av omgivningen att de ska hålla sig till vatten. Är man inte gravt alkoholskadad kan man väl umgås med folk som dricker måttligt utan att själv trilla dit. Var och en måste väl ta ansvar för sitt eget beroende? Eller är enda chansen att avskärma sig från omvärlden?