Hej. Det här är mitt första inlägg någonsin i ett forum. Det verkar vara en bra sida och jag hoppas kunna få stöd, kanske har någon liknande erfarenhet. Problemet gäller min pappa men bottnar sig nog i en annan svårighet. Min mamma är sjuk i cancer sedan 2008. Hennes sjukdom har tärt oerhört på min familj sedan dess. Hon vårdas hemma, är väldigt svag men inte sängbunden och kan ibland följa med på aktiviteter utanför hemmet. På det stora hela har vi någonstans lärt oss att leva med hennes sjukdom MEN pappas alkoholvanor har eskalerat den senaste tiden. Mamma berättar att han dricker i princip varje kväll efter jobbet och då någon eller några öl men vi misstänker även att det kan bli starkare dricka än så. Framför allt på helgerna blir det mycket alkohol, han smygdricker framför TV:n i ett enskilt rum men mamma märker när han smyger in dricka. Framåt lördagskvällen är han ofta väldigt berusad och brukar ringa mig och mina två syskon då han vill prata, vara sentimental, tjatar saker om och om igen osv. Otroligt jobbigt. Är det fest dricker han alltid mest av alla och han har alltid en anledning att ta en whiskey eller snaps vid minsta lilla firande. Ingen av oss nu vuxna barn bor hemma längre (2/3 bor dessutom utomlands) och jag tycker så synd om mamma som måste leva med detta utöver sin sjukdom. Pappa har alltid druckit men inte såhär och definitivt inte på vardagarna. Jag är orolig att det ska bli värre, att hans hälsa ska försämras (han jobbar extremt mycket och röker dessutom...), att han kommer börja köra bil när han är onykter eller att mamma akut behöver åka till sjukhus och att han då inte kan köra. Julfirandet vill jag inte ens tänka på eftersom det blev en katastrof förra året. Jag har pratat med mina syskon och min mamma om det här men aldrig riktigt konfronterat pappa. Vi vill verkligen göra det men jag vet inte hur man närmar sig ämnet på bästa sätt. Jag tror att han kommer bli otroligt sårad och ta illa upp, men jag är beredd att ta den striden för min familj. Även för hans skull såklart, han betyder oerhört mycket för mig. Tacksam för svar om ni har några tankar.

läsa din berättelse! Tycker helt enkelt du ska berätta hur du känner och vad du oroar dig för! Gör det hela lite högtidligt, be honom om ett möte (när han är nykter)! Var noga med att inte anklaga utan lägg fram precis så som du skriver här! Uttryck din oro, omtanke om både honom och din mamma mm! Fråga hur han känner inför det du tar upp! Kanske känner han likadant: oro för sig själv och din mamma! Han sörjer säkert din mammas sjukdom och oroar sig för framtiden! Vi har olika sätt att hantera sorger och bekymmer! En del väljer tyvärr den destruktiva vägen att ”dränka” sina sorger och bekymmer! Märks att du bryr dig mycket om dina föräldrar, sätt ord på det när du pratar med honom!