Hej alla! Jag är ny här och vill kanske bara skriva av mig och få bekräftat att jag inte är tokig och att de val jag gjort är de enda rätta.

Jag har i tolv år varit i förhållande med mina barns pappa. Han har alltid haft annorlunda alkoholvanor än mig, men i början, ung som jag var, förstod jag aldrig vad de kunde leda till. Han sprang väldigt ofta på krog, kunde sitta ensam i lägenheten och dricka, behövde ta en stärkande före festen. Men han gick på jobb och skötte hushållet. Sedan blev han arbetslös, flera gånger. Nu efteråt märker jag att för varje arbetslös period så ökade drickandet. Efter ca 4 år var han första gången våldsam. Då beslöt jag mig för att lämna honom. Men han bönade och bad och lovade bättra sig, så jag gav honom en chans. Vårt förhållande fortsatte med häftiga gräl, om hans drickande, om ekonomin och om hans vänner som delade första plats med alkoholen.
Situationen eskalerade för tre år sedan då han kom i kontakt med en gammal kompis som hade problem med alkoholen. Plötsligt kretsade hela världen kring kompisar och alkohol. Jag kunde inte acceptera det myckna drickande. Han hade ingen tid för barnen eller mig. Han inredde garaget till ungkarlslya och satt där ensam eller med kompisar och drack. Det var vanligt att det for en halv flaska whiskey per dag. Destu mera han drack destu mera grälade vi om hans drickande. Han började försvinna på nätterna, kom hem bakfull följande eftermiddag. Han slocknade i centrum på morgonnatten.
Allt blev ännu värre. Jag konfronterade honom när han kom hem kl 8 på morgonen, rejält full. Jag blev så arg så ja gav honom en örfil varpå han tog tag i mig och släpade ut mig på gården och försökte misshandla mig. Jag var i början på en graviditet som slutade i missfall efter detta. Nu blev polisen inblandad, men jag backade senare ut.
Ännu gav vi inte upp, ännu såg jag inte sanningen, ännu trodde jag att det var jag som var elak och tjatig och hopplös. Efter den händelsen så skärpte han sig några månader och sedan började det gå utför igen. Han blev förbannad och "lite" våldsam allt oftare, när jag försvarade mig beskyllde han mig för att vara våldsam. Jag gick tidigt och sova för att undvika gräl, jag höll mig borta så ofta det gick.
Den dagen han gav sig på mig när jag var höggravid så såg jag att så här kan vi inte ha det. Där gick min gräns! Om inte för att rädda mig själv så måste jag rädda barnen. Jag ställde ett ultimatum, vi håller paus och blir särbor eller så separerar vi. Han vägrade bli särbo så vi påbörjade en rättsprocess om vårdnaden.

Det är nu 9 månader sedan dess. Jag känner mig som en ny mänska, men vägen har varit mycket lång och jag är inte fri ännu. Jag skäms över hur jag låtit honom behandla mig. Jag skäms över att jag döljt allt så väl att ingen hade en aning om hur tungt jag hade det.

Han säger fortfarande att han inte har några problem med alkoholen. Han tycker inte det är något fel i att han dricker när barnen är hos honom. Han träffar dem tre dagar i veckan, bebisen bara två timmar i veckan. Han säger att jag är våldsam, att jag är psykiskt sjuk, att det är mitt fel att allt gick tokigt.

Det värsta är att varje gång han lite skärper sig så börjar jag igen hoppas att allt kunde bli bra. Jag skulle kunna förlåta honom för allt bara han skulle se sin del i allt det här. Jag skulle vilja göra det allra lättaste och bara kasta mig i hans famn och önska att allt blir bra. Så enkelt att bara gå tillbaka till de gamla vanorna. Men för barnens skull kommer det aldrig att bli vi två igen. Jag sörjer över att jag förlorat den man jag älskade, att måsta separera från den jag älskar för att ett monster tagit över hans kropp. Även om jag ibland ser en glimt av den jag älskade så vet jag att han är så förtryck av sjukdomen att han aldrig kan finnas där för mig. Så länge han inte ser att han har problem så finns det inget hopp. Vi har båda en mycket lång väg att gå. Jag är rädd för att vara i närheten av honom för då finns det en risk att han charmar mig igen. För att i nästa ögonblick igen visa hurdant monster han blivit.

Jag saknar honom så mycket. Vi hade så bra stunder tillsammans. Men det finns inget annat alternativ. Kanske vi kunde bli vänner ändå...

Bedrövadsambo

Otroligt starkt gjort av dig att bryta upp. Väldigt modigt. Slå inte på dig själv, tvärtom. Klappa dig själv på axeln och säg ”bra gjort”. Och ta ALDRIG tillbaka honom!

Btt

Du har sett problemet ,hoppats, önskat ,att han ska fatta.
Och när det går över styr så lämnar du så att du och barnen får ro.
Riktigt bra agerat?

Att våga o orka bryta..har själv varit där o vet hur svårt det är men du gjorde det enda rätta för dina barn o dig.
Du har visat dina barn att det inte är acceptabelt att bli illa behandlad.
Stor kram ❤️

bobbo

Tack för de snälla kommenarerna. Det är bara så otroligt tungt när alla tycker att det är mitt fel. Till och med barnen ser hans drickande som normalt och han har hjärntvättat dem att tro att jag är elak.
Ena veckan kan han vara så fantastiskt snäll och göra allt för att vi ska komma överens, nästa vecka gör han allt han kan för att bråka med mig. Någon hade i en annan tråd skrivit att det är som en labyrint och det stämmer. Varje gång hittar jag ut lite snabbare för jag lär mig vägen bättre för var gång. Jag har lärt mig att se mycket kritiskt på hans snälla vecka och kämpar att inte trillat dit varje gång han säger ett snällt ord.
Men hur kan man vara så korkad att man bara vill se allt gott i honom. Hjärtat säger en sak medan hjärnan säger en annan...

Mest arg på honom blir jag om han verkligen lyckas skärpa sig och bli nykter. Arg för att han inte kunde göra det förän det var försent för oss. Men det är lång väg dit...