Hej.

Först: tack till alla som delat med er av era historier. Ni har fått mig att förstå att "mina" problem inte är så unika som jag trott och det är en väldig lättnad från axlarna att få känna att man inte är alldeles ensam trots allt.

Här är min historia. Jag ska försöka hålla mig så kort jag kan, men jag vill också vara ärlig och inte lämna något viktigt osagt.

När jag var 14 år skilde sig mina föräldrar. Jag såg det komma på sju mils håll. Alla i familjen satt i varsitt rum varje kväll. Mamma och pappa drack ofta till det att de somnade i varsin fåtölj. Mamma ville gå i parterapi. Pappa vägrade. I efterhand har jag förstått att mamma ville ta sig ur mörkret och göra något mer med livet, men att pappa inte orkade.

Mamma tog sig ut till slut och flyttade till lägenhet. Hon har det fantastiskt bra idag, är hälsosam och har inga problem med alkohol alls. Min storebror flyttade i samma veva. Jag stannade kvar med pappa, orolig för vad som skulle hända honom om även jag försvann. Mamma var otroligt orolig och ledsen över det. Hon grät ofta och ville att jag skulle bo med henne, men jag vågade inte.

Här någonstans började jag stänga av känslorna. Jag minns faktiskt inte så mycket från min ungdom. Det jag minns är att jag inte förstod att pappa var alkoholist på flera år. Jag uppfattade honom som väldigt ledsen och allt mer apatisk, mest. Han sålde aldrig dubbelsängen trots att det bara var ett hål där mammas madrass hade legat. Han slutade öppna brev. Han slutade städa. Tappade kontakten med vänner. Slutade till slut att ens ta in posten. Om en glödlampa gick sönder så fick man vänja sig vid att det var mörkt i den delen av huset.

Ingen ville se att pappa hade problem, både psykiskt och med alkoholen. Han hade tappat livsgnistan. Till sist var det jag som tog tag i det. Jag berättade i skolan att jag var orolig för min pappa, och en fantastisk lärare tog mig på största allvar och såg till att jag fick prata med någon som kunde hjälpa mig vidare (jag minns inte varifrån den personen kom).

Pappa fick prata med en man som faktiskt kom hem till oss och satt vid köksbordet. Pappa var alldeles för stolt (och säkert rädd) för att erkänna att han hade några problem, men om hans son uppfattade det som det så skulle han förstås ta tag i det - på egen hand. Jag var nöjd med det, men kort därefter eskalerade allt fruktansvärt snabbt och fortlöpte in i fullblodig alkoholism.

Jag minns att pappa började ramla. En natt ramlade han nedför trappen och slog upp huvudet i stengolvet. Jag sprang ut från mitt sovrum och såg en syn som jag aldrig lyckats bli av med. Det såg ut som en brottsplats. Jag var övertygad om att pappa var död. Jag höll för ett stort sår i ansiktet och huvudet med en kudde och ringde ambulans. De kom snabbt men frågade inte ens om jag ville följa med. Sen satt jag vaken och väntade.

Trots att pappa var blåslagen när han till sist kom hem så var det ingen som reagerade. Pappa skämtade bort det när någon tog upp det och kunde skratta och säga saker i stil med att "grabben" hade blivit förbannad på honom. Det var otroligt sårande, eftersom att det ju förmodligen hade slutat riktigt illa om inte jag var där och tog hand om honom, men det viktigaste var att inte bli ertappad med skammen i att ha alkoholproblem...

Hur som helst. Jag blev äldre och gick ur skolan. När jag fick mitt första jobb som 19-åring reste jag till Asien en vecka på uppdrag av arbetsgivaren. Jag var otroligt stolt. Det kändes som att en hel värld öppnade sig. När jag kom hem till pappa igen så hade han inte tagit in posten på en hel vecka. Det blev en ögonöppnare för mig. Samma kväll stack jag och flyttade hemifrån.

Nu KAN jag inte fortsätta förklara i detalj. Det är redan för långt. Jag snabbspolar.

* Jag ställde gång på gång ultimatum om att pappa måste sluta dricka om vi ska ha någon fortsatt kontakt. Jag fick alltid dåligt samvete och vek mig.

* Pappa blev tvungen att sälja huset. Vi (jag och mitt syskon) fick sköta så fruktansvärt mycket städning och ångestflytt. Vi hittade en miljard spritflaskor i källaren.

* Pappa sökte till slut hjälp och fick gå på samtalsterapi samt ta antabus. Han kräktes mycket och började halta. Jag vet inte varför.

* Pappa blev till slut nykter.

Men här blir det knivigt. Nu har det gått ytterligare några år och jag har ofta haft svårt att veta om pappa bibehåller sin nykterhet eller inte. Han har aldrig blivit sig själv helt igen, även om jag kan märka att det är mycket, mycket bättre nu jämfört med när det var som värst. En stor orsak till att jag tvivlar är att han ljög så mycket för mig i ungdomen. Jag hittade bevis efter bevis, då, för att han drack, men han förnekade ändå alltid in i det sista. Ibland kunde han till och med erkänna, men vara så full att han glömde bort att han erkänt och började neka igen(!). Nu är jag aldrig hemma hos honom så jag kan aldrig se några hårda bevis (sprit/öl) med egna ögon.

Han har haft några återfall. De har varit hårda, pågått i flera dagar och slutat med att jag fått ringa ambulans. Det har han inte tackat mig för. I hans värld var det nog inte nödvändigt med någon ambulans, för alkoholismen finns liksom inte. Han pratar inte om den med någon och vill knappt kännas vid att den funnits ens för mig som blivit så otroligt påverkad av den. Jag misstänker att det är ett sätt att hålla dörren till spriten på glänt, för honom.

Nu är jag vuxen och har egna barn. Pappa vill vara en del av mitt och barnens liv, men det är som att han inte har något kvar att ge av sig själv, och som att han har gått i barndom emotionellt. Han klarar inte av att ta ansvar för sig själv på nästan några plan. Han har stora skulder kvar sedan den värsta alkoholismen och jag har då och då fått låna ut pengar till honom för att han ska klara sig månaden ut.

Ibland kan jag se ett livstecken. Att han nästan är sig själv igen. Då blir jag väldigt lycklig. Sen träffar jag på honom och hör att han sluddrar. När jag då tar upp det, "pappa du har druckit va?", så säger han bara att "nej, jag dricker inte". Det blir ord mot ord, och jag blir osäker. Jag har också läst att det kan ha att göra med att levern är så skadad att hjärnan tar stryk. Även om det skulle vara så så skulle pappa inte ta tag i det. Han gör ingenting för att ta hand om sig själv och jag får ångest när jag tänker på hur länge sen det måste vara sedan han besökte en vårdcentral eller tandläkare.

Jag önskar så att jag kunde få min pappa tillbaka. Nu får jag några procent av honom bara, som klänger sig fast och vill vara med och hjälpa till så gott det går. Men det räcker inte. Umgänget blir för hans skull, för jag kan aldrig släppa garden. Jag önskar att han kunde ta min oro på allvar och säga: "Min älskade son, jag förstår att du är orolig eftersom att jag har ljugit för dig så mycket i livet, men jag lovar dig. Det är ingen fara. Jag tar hand om mig själv. Jag vill finnas här länge för dig och för mina barnbarn".

Men han har det inte i sig. Han kan helt enkelt inte nå ut längre. Hans självkänsla är i bott och det är för det mesta jag som är hans förälder istället för tvärtom.

Jag funderar så på vad jag ska göra? Vad jag kan säga som inte redan är sagt? Jag har ju gjort allt. Jag har stannat, ställt upp, sagt att jag ska göra vad som helst, gett honom vårdkontakter, hämtat honom när jag varit orolig... Min största rädsla är att förlora honom helt innan kontakten är läkt. Han har till och med hotat att ta livet av sig om jag berättar för någon (så stark var skammen där i början) men det minns han inte för då var han naturligtvis full.

Jag är ledsen att det blev rörigt, det här inlägget.. Det är så mycket känslor och tankar och så många år som kommer ut på samma gång. Det är så jävla sorgligt alltihop. Jag var nyss inne hos ett av mina barn med välling och sa att "jag älskar dig och pappa kommer alltid, alltid, alltid att finnas här för dig.", och jag vet ju att min pappa en gång stod över min säng och sa samma sak. Någonstans gick det bara fel. Sjukdomen tog över.

Hur har ni gjort med envisa nyktra/möjligen onkyktra alkoholist-släktingar som vägrar prata om problemen? Hur kan jag nå honom? Hur kan jag få honom att förstå att han behöver jobba på sin självkänsla? Hur kan man någonsin lita på någon som ljugit så mycket?

Bedrövadsambo

Det är snart 16 år sedan min pappa dog, till följd av sitt supande. Levern packade ihop för gott. Den var så dålig på slutet att den inte funkade alls. Han blev sluddrig och förvirrad bara av att äta - alla gifter gick upp i hjärnan. Så många gånger har jag skällt, så många gånger har han slutat dricka, så många gånger har jag hoppats, och så många gånger har han börjat igen. Till slut kände jag bara att min egen uppväxt kan jag inte göra något åt, men jag kan skona mina barn från att uppleva sin morfar asplakat. Mot slutet tålde han verkligen ingenting, sluddrade och ramlade, kissade ner sig osv. Så jag bröt med honom helt. ”Vill du träffa mig och dina barnbarn måste du ta tag i dina problem och bli nykter en gång för alla.” Han svarade ”Vadå, jag har inga problem med alkohol”. Så jag bröt kontakten helt, och sex månader senare var han död. Han hade gett upp hoppet om sig själv, det var ett långsamt självmord. Mot slutet blandade han öl 10 procent med alvedon, hans bil var helt full av ölburkar och alvedonpaket. På begravningen kändes det som en lättnad för alla. Det enda jag sörjde var att jag inte ställde ultimatum tidigare, då han hade en rimlig chans att klara det. Men jag gjorde allt jag kunde, liksom du har gjort. De måste vilja själva, och de måste genomföra det själva också. Vi kan inte bära dem. Massor av styrkekramar till dig olycksbroder!

Båda mina föräldrar var alkoholiserade.
De gjorde min barndom svår och jag har fortfarande psykiska sår som blossar upp ibland.

Jag har kämpat för att nå fram,Men inte lyckats alls.

Till slut släppte jag taget.
Jag har haft sporadisk kontakt med Alanon.
En grupp för anhöriga till alkoholister.
Det sista året har jag aktivt gått in för att bli frisk från mitt medberoende.
Dvs en "inbillningssjuka" som jag har som gör att jag tror att min kraft,vilja och tankar ska kunna förmå någon annan att bli nykter.

Jag har istället fått ta hand om mina egna problem och mitt eget liv.
Det har varit en tuff resa.
Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. (Jag är en bit över 50)

Jag rekommenderar dig att testa Alanon program.
För mig var det vägen ut från mina snåriga tankar och in i ett friskare tänk.

Omsorgen om den som mår dåligt finns förstås kvar.
Men jag inbillar mig inte längre att det hänger på mig om personen ska bli frisk eller inte.

känslorna och tankarna du har! Min mamma är inte alkoholist utan psykiskt sjuk! Konsekvenserna för barn som växer upp blir lite densamma som som vid beroende! Man blir förälder till sin förälder! Har varit/ är en stor sorg för mig att mina barn inte har en ”riktig” mormor! Mitt råd till dig är att fokusera på din egen familj nu och lite avskärma dig från din pappa! Håll honom lite på avstånd vilket inte innebär att man skall bryta kontakten. Den dagen jag slutade förvänta mig något av min mamma slutade jag också att hoppas! Låter kanske sorgligt men det är det inte, det är en befrielse utan dess like! Tänker också gott om henne numera: hon gör så gott hon kan med de förutsättningar hon har! Jag har slutat ta ansvar för henne, får hon göra själv! Och hon lever fortfarande :-)
Förstår din sorg och oro men lägg den energin på dina barn mm istället! Man kan inte leva åt en annan människa!