Hej!

Behöver stöd för hur jag ska hantera min sambos drickande. Svårt att sammanfatta i text så här, märker att det jag skriver blir så långt... hoppas någon orkar läsa och delge sina tankar. Vore så tacksam för stöd!

När vårt äldsta barn föddes 2013 gick det upp för mig att min sambo drack alldeles för mycket alkohol och vi gick igenom en otroligt tuff tid, med allt som ett alkoholberoende innebär. Min sambo drack varje dag, ofta både öl och whiskey eller sprit när det var som värst. Under åren har jag försökt söka hjälp hos kommunen och ringde även Alkohollinjen, men han ville inte ha hjälp. Han försökte själv sluta under den här perioden flera gånger (med stöd från mig förstås). Det höll max en vecka och började igen med en lättöl för att sedan öka på och bli många starköl och så fortsatte det. Han trappade alltid upp igen. Han drack sig mer eller mindre full hemma själv. Till slut ställde jag ett ultimatum där han fick välja: oss eller alkoholen. Det var 2016. Vi sökte hjälp. Fick hyfsad hjälp. Han var helt nykter i 12 veckor, som han skulle enligt programmet som han deltog i. Det var underbart! Men samtidigt kunde jag sjukt nog nästan tycka lite synd om honom, för trots allt kändes det som om att han offrade eller gav upp något för honom viktigt. Som om han liksom längtade efter ölen och jag såg rastlösheten i honom. Men han klarade det! Vi pratade mycket under den här tiden, om allt som varit. Finaste stunden som jag minns så väl var den när han sa förlåt för allt hans drickande orsakat oss.
Jag fick djupare inblick i hans beroende eftersom han så insiktsfullt, nyanserat och ärligt berättade om det för mig. Vi tog oss igenom allt som varit så svårt. Pratade om livet och våra drömmar. Jag stöttade honom och han stöttade mig. Vi fann varandra och en väg ut. Vi gick starka tillsammans.
Han hade funderingar på att sluta dricka helt och bli föralltid nykter, men fick veta att det är möjligt att komma tillbaka till sunda alkoholvanor. Han bestämde sig för att dricka bara i sällskap av andra eller max någon kall öl på helgkvällar.
Det dröjde inte särskilt länge förrän hans alkoholkonsumtion började öka på igen efter avslutat program, det var under våren 2017. I takt med det följde också min oro och mitt ”tjat”. Inför sommaren blev det bara för mycket och jag bröt ihop med rädsla för hur sommaren skulle bli. Jag väntade dessutom vårt andra barn. Han mötte mig i min oro då och bestämde sig för att vara nykter under sommaren, vilket han klarade rätt bra. Han drog ner på alkoholen rejält och vi hade en bra sommar.

Nu har hans alkoholkonsumtion börjat öka på igen, fast han dricker ännu inte i närheten av så mycket som han har gjort... och jag tror att han har en större medvetenhet nu, men jag ser ändå hur det ökar på. Det är som att tankar på alkohol fortfarande ständigt finns i huvudet på honom. Jag har ”tjatat” ett tag nu om att jag vill att han drar ner på alkoholen, men han tycker inte att han dricker för mycket. Vi hade ett gräl förra helgen eftersom han kom hem på torsdagen
och knäppte några öl (längesedan han drack hemma en vardag, en överenskommelse vi har är att alkohol bara hör helgen till). Jag sa till honom vad jag tyckte, som jag alltid gör, men han tycker bara att jag tjatar. På fredagen skulle han på after work, men vara nykter och köra hem eftersom han varit iväg på flera fester och druckit mycket de senaste helgerna. Han valde därför själv att han skulle vara nykter. Men när han kom hem nykter vid halv tio på fredagen öppnade han första ölen och fortsatte efter att jag gått och lagt mig. Besvikelsen blev stor för mig och jag bad honom morgonen efter att inte dricka alls på lördagskvällen. Det lyssnade han inte på. Vi grälade på morgonen och pratade på kvällen, och han drack ändå.

Den senaste tiden har vi inte alls kunnat enas om vad som är lagom och han vägrar låta mig bestämma hur mycket han ska dricka. Jag har försökt att vi ska mötas, som jag tycker, halvvägs. Som att komma överens om att han dricker max tre öl hemma på en helgkväll. Eller att han då och då visar mig att han har kontroll genom att inte dricka alls på helgen ibland. Jag tycker inte det är för mycket begärt! Men det tycker han. Kanske är det ett försök från min sida att ha någon slags kontroll. Det går han inte med på, för han vill inte ha sådana regler. Han menar att han har kontroll, men det litar jag inte på. Varje helg ber jag honom om att tänka på att hålla nere drickandet. Samtidigt förstår jag att det blir tjatigt.
Jag hatar min misstänksamhet och känslan av att han döljer något för mig. Hatar att jag också nästan jämt har alkohol i tankarna, att jag liksom är på min vakt. Ofta lägger jag mig tidigare än honom vilket gör att jag inte har helt koll på hur mycket han dricker nu. Räknar ofta burkar dagen efter, även om jag inte vill, och vet av erfarenhet att han kan gömma. I soporna ligger bara så många burkar som han kan försvara, resten göms i garage/förråd. Jag känner på morgonen att han luktar om han drack dagen innan och han är oftast tröttare då. För ett tag sen kom han hem med en kasse öl 8,0 varje fredag, som han drack fredag och lördag. Nu det senaste köper han istället lock öl 4,5 eller 5,0 som han tar direkt till garaget. Bytet känns som att det beror på att han ska kunna dricka fler med förklaringen att ”det är ju bara 4,5”. Båda de locken är slut nu så får se vad han köper och dricker i helgen. Till saken hör att jag inte dricker något alls, dels för att jag ammar nu men innan jag blev gravid drack jag minimalt och bara i samband med fest (vilket var sällan). Hans drickande har gjort att ett glas vin till maten inte smakar längre och jag vet att han tycker det är tråkigt. Viljan att fylla livet med värde utan alkohol har vuxit sig så stark. Jag har också på nära håll sett släktingar totalt bli fast i alkoholens förrädiska grepp. Min morbror dog i våras av sina alkoholskador på inre organ och min faster har förlorat vårdnaden om och all kontakt med sina barn som är i skolåldern på grund av sitt alkoholmissbruk. Det är helt andra historier, men ändå sorg jag upplevt.

Jag är rädd för min sambos alkoholsug och de lugnande effekter som alkoholen har på honom. Alkoholen ger hans hjärna en stunds ro.
Mina känslor för honom påverkas också negativt av alkoholen, men innerst inne älskar jag honom. När han knäpper första ölen till maten en fredagkväll så vet han att jag starkt ogillar det och jag vet att han vill att jag bara ska låta honom göra det. Det ligger som en ständig konflikt mellan oss, även när inga ord sägs och även en fredag med bra stämning. Jag ber honom minska ner, men han vill inte. Alkoholen sitter som en kil i vårt förhållande, det ger upphov till så mycket problem. Men ändå vill han inte sluta!

Pratade med honom igen igår kväll. Han förstår att min oro för hans drickande beror på mina erfarenheter av det som varit och rädsla för att det ska hända igen. Men han dricker inte för mycket, säger han, och det kanske är sant. Han säger att han dricker ungefär fem öl en kväll hemma (på fest dricker han utan stopp, men då är jag inte med). Jag känner ändå att han hela tiden maxar och flyttar fram sin egen gräns för vad som är okej att dricka.

Mina tankar snurrar kring om jag överdriver på grund av det som varit. Börjar tvivla på mig själv och mina känslor. Rädd att jag liksom blivit ”skadad” av det som varit. Sägas ska att han sköter sitt jobb och jobbar mycket, är en väldigt driven person. Jag vänder och vrider, försöker rannsaka situationen och mig själv. Kanske dricker han numer normala mängder... Kanske dricker han inte för mycket! Men vad är för mycket? Oftast landar jag i att eftersom JAG tycker att det är för mycket alkohol, så är det för mycket alkohol för att vara i mitt och mina barns liv. Alkoholen tar för stor plats i vårt liv helt enkelt. Det är för mycket alkohol för hur JAG vill leva livet med småbarn och friluftsliv. Men hur ska vi då nå varandra och hitta en balans? Ska jag bara kväva min känsla och oro? Kväva, hålla tyst och se vart det bär av? Vart landar vi om jag inte bromsar? Och tvärtom; vart landar vi om vi fortsätter som vi gör nu? Hur många turer ska vi behöva göra? Han slutar och ökar på, hur länge ska det fortsätta? När tar det stopp? När hamnar man i fördärvet eller är vi redan där?

Jag är så rädd för vart detta ska sluta. Att han en dag blir fast. Att jag inte orkar mer, att jag lämnar honom.

Hjälp, vad ska jag göra? Hur ska jag tänka?

Kristina 2

Hej. Visst orkar man läsa ditt inlägg, det är så mycket igenkännande och jag tror många känner likadant. Jag är mycket äldre än du och min man har druckit under många många år. Mestadels i smyg. Jag har inte kunnat kolla hans drickande men kunna läsa av på honom hur mycket han druckit. För lite, lagom eller för mycket. Om det är för lite blir han rastlös och irriterad, om det är lagom är han glad och nöjd och om det är för mycket blir han gråtmild och larvig. Han använder alkoholen precis som du beskriver, för att lugna hjärnan och orka med vardagen. Han har liksom inget annat verktyg för att klara av stress och tristess.
Från det du beskriver känns det verkligen inte som om du har fel, klart han har ett problem med alkoholen. Jag själv undrar lite över det här med att dricka lagom... jag vet att det blivit lite på modet att man ska kunna lära sig dricka lagom men undrar om det är möjligt för någon med alkoholproblem. Min man har bestämt sig för att bli nykter, har anmält sig till en månads rehab och ska egentligen åka dit efter nyår. Nu har han fått kontakt med Riddargatan 1 som talat om för honom att han inte är alkoholist, bara någon som har problem att kontrollera sitt drickande och ibland dricker för mycket. Han dricker nästan en flaska whisky om dagen.... han har nu vänt helt och vill absolut inte ha hjälp på något rehab utan ska lära sig dricka lagom. Är detta verkligen möjligt? Han känns helt annorlunda efter kontakten med dem och tagit tillbaka sitt vanliga arroganta och sin lite översittarstil. Innan det var han lite stukad av ånger över vad han har gjort med familjen och sitt liv.

och välkommen till forumet.
Jag känner såväl igen mig och om du vill kan du läsa min tråd,jaha och nu då under anhörigsidorna.

Jag antar att du läst runt lite och egentligen vet svaret på din fråga.
Ja,din man dricker mer än normalt.
Nej det är inte ok eftersom ni delar ett liv där bådas behov ska rymmas.

Men sen kommer det luriga.
Du har egentligen ingen rätt och framför allt ingen makt att säga åt din man hur mycket eller när han ska dricka.
Det måste han besluta om själv.

Däremot kan du bestämma dig för vilken gräns du vill sätta där du fått nog.
Kanske handlar det om en undre gräns du redan satt och passerat(det är väldigt vanligt att vi anhöriga gör så)
Kanske är det när du märker på dina barn att de far illa,osv.

Det viktigaste och första du kanske ska ägna dig åt är att acceptera den enkla sanningen.
Du har inte rätt att påverka en annan människas beslut med sanningen att ni lever tillsammans och borde visa hänsyn.
Visar han inte hänsyn trots dina försök till kontroll och önskan om visad hänsyn så gör han inte det.

Dricker han mer än avtalat så gör han det.
Vad du kan och ska göra åt det är ditt att besluta.
Men drickandet och hans val hör till honom.
Dina val och konsekvenserna av drickandet ligger på dig.

För mig har Alanon varit till stor hjälp.
Där har jag fått lära mig att fokusera mer på mig själv,mitt eget mående mina egna gränser.
Sakta har jag släppt taget om de trådar jag haft till människor som jag inbillat mig behövt min hjälp,mina förmaningar och mina försök till att häva över de på rätt sida vägen.

Det är inte lätt,och att det dessutom är en sjukdom som den som dricker egentligen inte rår på är mycket svårt att ta in.
När sanningen står så klar och tydlig.
Människan borde avstå eller dra ned.
Men de förmår oftast inte om alkoholen fått riktigt bra grepp om dom.

Sofias

Tack för ditt svar. Det betyder så mycket! Tack!

När du skrev att utifrån det jag skrivit är klart att han har problem med alkoholen, fick jag lägga undan telefonen och bara andas en stund. Så otroligt viktigt för mig på nåt sätt att få någon annans bekräftelse på det! Jag behöver det. Behöver ny input på situationen. För även om jag innerst inne vet att han har problem, så tvivlar jag ibland... men det känns i hela magen.

Vad ledsamt att din man gjort en sådan vändning! Särskilt när det skett efter kontakt med det som är tänkt att hjälpa! Och jag känner så väl igen den attitydförändring du beskriver. Det kunde varit min sambo du skrev om. Han är överlägsen och arrogant med alkoholen när han försvarar sitt drickande. Mjuk och förstående när hans försvarsmurar rivs.

Ja, vad jag förstått visar forskning att det är mer effektivt att stötta människor till minskad alkoholkonsumtion snarare än att ge stöd för att sluta helt... liksom att fler väljer att ta hjälp om de inte måste sluta helt och för alltid, och att fler lyckas minska än sluta. För min sambo har det inte fungerat. Visst har han minskat, men samtidigt också ökat på igen och enligt mig fortsätter han att bädda för sina alkoholproblem! Redan som ungdom sökte han (på sin mammas vädjan) hjälp för sitt drickande och fick då till sig att han inte hade alkoholproblem men att det vore bra om han drog ner på drickandet. Gissa om jag fått höra om detta uttalande från professionen många gånger! Tänk om man istället inte hade ”okej:at” hans drickande.

Så man kan verkligen fråga sig som du gör, om det fungerar att dricka lagom för någon som har eller har haft alkoholproblem? Och oavsett om det går eller inte - är det värt att ta risken som det innebär att försöka dricka lagom när man istället kan försöka sluta helt och hitta andra värden i livet?

Sofias

Mina tårar svämmar över nu. Tack för dina kloka och raka ord.

Ja, egentligen vet jag. Men då ska jag alltså istället för att försöka få honom att minska, låta honom vara... tills den dagen min gräns är nådd?

Vad är Alanon?

Hej på er!
Jag kan känna frustrationen och rädslan ni känner för era närstående som ni bryr er så mycket om och som ni vill leva livet tillsammans med. Men när alkoholen har blivit ett problem, då är det många i familjen som upplever sig ensam. Så starkt av er att räcka ut handen här och dela med er av era erfarenheter!

Vägen till förändring är ofta krokig. Vissa vill testa kontrollerat drickande, vissa väljer nykterhet. Vissa väljer inget av det eller olika i olika perioder. Forskningen visar på lite olika saker. Kontrollerat drickande har visat sig fungera för några, kanske främst för personer som har utvecklat en riskfylld alkoholkonsumtion. Medan en annan studie har visat att avstå från alkohol är enklare än att försöka uppnå kontrollerat drickande. När det kommer till kritan så är vi alla olika personer och det som fungerar för en person behöver inte fungera för en annan.

Vissa personer kan tänka sig att söka hjälp om de inte behöver lova nykterhet resten av livet. På så sätt har de en behandlingskontakt om de vid något tillfälle inser att de behöver välja nykterhet. Kanske behöver insikterna trilla ned pö och pö. Exakt vad som sägs i ett behandlingsrum och hur detta sedan tolkas, det är svårt att veta. Har personen med alkoholproblem beskrivit hela vidden av sin konsumtion? Är den personen ens medveten om hela vidden? Det är sådant vi inte har något svar på.

Oavsett mängd, antal burkar och procent så kan man som anhörig i alla fall försöka hitta några svar genom att fråga sig själv: Hur mår jag av alkoholkonsumtionen i familjen? Hur påverkas jag av de beteenden som alkoholkonsumtionen kan leda till? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är ok för mig och inte? (oavsett mängd) På vilket sätt kan jag skydda mig själv från alkoholkonsumtionens konsekvenser? Vad behöver jag göra för förändringar för att själv må bra?

Svåra frågor, jag vet! Men de kan vara värda att fundera på.

Med önskan om en lugn och fin helg för er! Tack för att ni hjälper varandra så fint här på forumet.

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Är en stödgrupp för anhöriga till de som dricker för mycket.

Att tiga still och bara se på medan ett drickande ökar är jättesvårt att klara av.
Men så länge man kämpar och tror att man med kärlek,förmaningar eller skäll rår på alkoholen så slösar man oftast en massa energi i onödan.

Kanske att man med jämna mellanrum sätter sig ned och stämmer av läget.
Säger att det här känns svårt för mig.
Jag skulle vilja ha det såhär istället.

Men oftast förmår inte den som dricker att dra ned även om de verkligen försöker.

Alanon är bra just för att den i mitt fall vred hjärnan rätt igen.

Att jag försökte förmå min alkoholiserade sambo att bli fri från sitt begär,fast det var hans resa och hans beslut.
Fast jag istället borde ha lagt krut på vad jag kunde påverka,dvs mitt eget liv.

Så bra att ni hittat hit! Hela forumet är en guldgruva av erfarenheter om vad alkoholen kan ställa till med - både för den som fastnat i ett risk- eller missbruk och för dem som står vid sidan. Vanmakten delas ofta av båda.
Jag hittade hit för sju år sen i en situation som liknar den ni båda beskriver. Ett eskalerande alkoholbruk hos min man och en stigande oro hos mig som med tiden uppfyllde stor del av mina tankar. Olika försök att dricka kontrollerat i måttlig mängd. Längs vägen smärtsamma insikter om att han gömde, förnekade och ljög vilket jag tyckte var helt emot hans 'sanna jag'. Otaliga resonemang och gräl. Alltfler verkligt jobbiga situationer. Den stora förvirringen och frågorna.
Efter att länge ha funderat över olika utvägar för egen del gick jag bara till slut, rakt ut. Det blev vändningen då han på riktigt lovade sluta och jag gick tillbaka. Det blev starten mot min insikt om vilken oerhörd utmaning det är att bryta ett missbruk som fångat hjärnan, tankarna och blivit det viktigaste livsinnehållet. Jag insåg också hur fast jag var i det som benämns medberoende, lika förödande.
Ovärderlig nytta har jag haft av att skriva och läsa här, inte minst på sidorna för de som vill förändra sitt drickande. Där har jag förstått vilken mäktig motståndare alkoholen är. Jag har också fått lära mig att att se mina mönster och ta ansvar för mig själv och hur jag vill leva mitt liv.
Vi har hittat till ett bra liv i total nykterhet och jag tror det är det enda möjliga för vår del. Det har inte varit lätt men så värt. Vi har ett bra liv nu.
Läs omkring här i olika trådar så kommer ni att känna igen er i andras funderingar och frågor. Mönstret i utförsbacken innehåller så många gemensamma drag och av de som skriver här är det mycket få som hittat en stabil form för kontrollerat drickande. Det är min uppfattning även om jag samtidigt inser att det förhållningssätt som präglar mottagningen på Riddargatan öppnar vägen till bestående hjälp för många.
Stanna kvar här, läs och skriv. Att skriva sin egen berättelse och sina pågående erfarenheter kan bidra till mycket självinsikt. Så har det varit för mig och för många andra. Ta hand om er själva och livet! / mt

Sofias

Tack Carina för att du nyanserar bilden av hur vägen ut kan se ut och på så sätt skänker du mig hopp. Tack även till dig, mulletant, för dina hoppfulla ord.

Min sambo (och då även jag) har nått en större medvetenhet efter att han fick hjälp. Han fick kunskap om hur ett beroende kan påverka hjärnan, han fick verktyg för att kontrollera sitt drickande och hitta strategier för att göra medvetna val. Ändå är vi nu, ett år senare, på väg utför igen. Det känns så frustrerande och ledsamt. Samtidigt finns det ett stort hopp i att han mottog hjälp den där gången när allting ställdes på sin spets och då visade han verkligen vilja till förändring... mitt hopp är han kan göra det igen.

Efter att ha fått skriva av mig här och fått så fint gensvar, har jag beslutat mig för att lägga ansvaret för hans drickande där det hör hemma - ansvaret är hans. Han vet vart jag står, men vill han ändå dricka... ja, då är det så. Det kändes som en enorm lättnad för mig när jag nådde den känslan. Att acceptera. Kanske låter det naivt, men just nu vilar jag i det. Det är hans ansvar. Som om jag tar ett stort kliv ut ur min maktlöshet och istället accepterar den. Accepterar och fokuserar om. Fokuserar på det jag faktiskt kan styra. Känner mig stark i det.

Jag känner mig stärkt efter att ha läst era svar. Tack alla ni som tog er tid att svara och som delade med er av era erfarenheter och tankar. Ni har gett mig nya perspektiv på hur jag kan hantera min sambos drickande. Tack!

Kristina 2

Det är så värdefullt att läsa alla kommentarer och andras erfarenheter. Att locka med utsikten att kunna dricka lagom kan jag på sätt och vis förstå. Det är kanske lättare att få någon att söka hjälp på så vis, men för min man som redan bestämt sig för att ta hjälpen på ett behandlingshem blev det förödande. Att han berättade för dem att han accepterat att han är alkoholist och de säger till honom att han inte är det, bara har svårt att hantera alkoholen blev en ursäkt för honom att dricka igen.

Era erfarenheter som visar på att det är svårt att dricka lagom stärker även mig men gör mig också ledsen. Ska vi aldrig mer kunna äta goda middagar och dricka goda viner. Ska vi inte kunna åka på semester och ta en öl på stranden. Det vore så värdefullt att höra hur erfarenheterna ser ut när det gäller er själva. Hur ska jag bete mig? Ska jag sluta dricka vin till maten helt och hållet? Ska jag stötta honom genom att inte dricka något eller sak jag fortsätta mitt liv som vanligt?

Lycka till Sofia! Jag hoppas det blir bra för dig. Återfall verkar vanligt och man kanske inte ska kasta in handduken för det. Om man lär sig cykla och ramlar i diket så är det ju bara att ta nya tag. Upp igen och försöka en gång till.