Att lämna någon man älskar...

546 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Nordäng67
Separationsångest...

Fick klokheter att fundera över i helgen: en vän berättade om sin separationsångest i samband med avsked, korta som långa. Något jag också haft med mig genom livet utan att reflektera över det. Separationsångest har varit en del av mig likt ett av mina ben eller en av mina armar. När jag ska skiljas åt från någon som står mig nära känns det som om att det är sista gången vi syns. Vet med hjärnan att vi träffas ikväll, imorgon, nästa vecka eller vad det nu kan handla om. Men hjärtat är fullt av sorg som om personen ifråga kommer lämna mig för evigt. Jag känner mig tom och kan till och med få för mig att det jag känner är en föraning om att "något hemskt kommer att hända". Funderat mycket runt detta dom senaste dagarna. Min mamma kunde få hemska utbrott när hon hade sina dåliga perioder. Det hände ganska ofta att hon smällde igen dörren och stack hemifrån och var borta i allt från några timmar till flera dagar. Jag blev alltid så himla rädd och förtvivlad. Egentligen spred sig lugnet hemma när hon inte var där men inom MIG var det kaos. Varje gång det hände tänkte jag att den här gången kommer hon inte hem mer. Fast pappa sa "hon kommer när hon har lugnat ner sig, det brukar hon ju göra". Kanske kan det vara dessa upplevelser som "spökar". Och också därför kanske som jag även har svårt att släppa taget om sånt som är dåligt för mig.
Jag kan aldrig säga hejdå "lagom" till mina barn. Jag måste krama dom och säga "kör försiktigt" flera gånger och min känsla är ledsen. Dom tycker "hej då vi syns ikväll" skulle räcka. Vet också när jag var tillsammans med mitt ex att jag kunde gråta på vägen hem efter en helg med honom. Han kramades och sa glatt vi syns i veckan. Men jag hade känslan av att vi aldrig skulle träffas mer, avsked, sorg, tomhet, saknad. Fast det bara gällde någon dag eller två.
Ska försöka tänka runt dessa känslor och försöka lugna mig själv när dom dyker på mig. Och kanske också tänka tillbaka runt dessa tillfällen när det hände mig som barn, trösta och lugna mig själv för det som hände mig som barn.

Självomhändertagande
Vilken bra reflektion

Så bra att du funderar kring det där med separationsångest. Det är nog bra att fundera över hur det påverkar en i vardagen. Hur en mår. Vad säger barnen. Känner de av din separationsångest som en slags oro. Skulle det underlätta om du arbetade "bort" den eller minskade den? Jag känner igen mig något. Jag minns min rädsla att aldrig mer få se min mormor, min älskade mormor, som barn. När jag såg henne som vuxen, för sista gången var det inte längre "min" mormor. Det var en äldre kvinna i min mormors kropp som inte var densamma mer, hon var så medicinerad med för mycket mediciner, likt många andra äldre på boenden eller i sina egna hem i vårt land. Mediciner. Jag vet hur det är med för mycket mediciner. Personligheten är inte som den var.

Nu kom jag in på medicinspåret igen, jag tycks göra det ofta. Inte bara här inne.

Att öva på att släppa taget om att inte veta vad som kan hända. Kanske att jag blivit bättre på det då jag förlorat en vän i suicid. Min väns suicid har påverkat mitt liv varje dag i flera år.

På ett mycket konstigt sätt så känner jag en mycket större tacksamhet till livet än tidigare. Jag är medveten om att det är skört. Så jag prövar att leva i det som är, just nu. Och jag säger väldigt ofta då jag skiljs från en person som betyder mycket för mig, att den är viktig för mig, att jag älskar den, eller så tackar jag för nu och menar det.

Jag tar inte morgondagen för given. Inte heller fortsättningen på dagen eller kvällen eller natten för den delen.

Kanske också för att jag har varit mycket nära ett par platser där det har inträffat katastrofer som inneburit att människor har dött.

Det ger livet perspektiv. Kanske också ett tidigare trauma har fått mig att leva undvikande och vara redo för att dö. Jag har skrivit en scen om min begravning för flera år sedan och det är ju kanske helt sjukt, men sedan dess är jag lugnare.

Oavsett, så gör du som du behöver och du kanske inte vet vad du behöver ännu, men jag hoppas att du finner ut det.

Ångest är inte kul. Inte heller separationsångest. Kanske du kan få hjälp över länk i dessa coronatider, om du har tid och vill arbeta med det. Det känns som att det finns mycket resurser idag. Åtminstone inom den privata sektorn som ingår i högkostnadsskyddet. Vet flera som får mycket bra hjälp!

Ta hand om dig!

Nordäng67
Självomhändertagande...

tack för dina ord! Mina barn tycker nog mer att jag är "hönsig" och verkar ta det hela med ro och humor. Dom kan lägga handen för pannan och säga "farväl kära mor vi syns om åtta timmar när jag har jobbat klart" typ. 😅 Mest jag själv som tycker avsked är jobbiga. Gick i terapi nyligen och jobbade då bland annat med att släppa kontrollen för andra till dom själva. Tror det har en viss koppling till det också. Går inte i terapi just nu men jobbar på med mig själv på egen hand. Kommer säkerligen att gå igen men känns bra att hålla upp emellanåt och smälta det man lärt sig. Just nu är min terapi att plocka blåbär, så härligt! Man plockar, andas frisk luft och har något att stoppa i frysen när man kommer hem. Kram

Blade Runner
Fina Nordäng67

Jag tror separationsångesten har gjort att vi ”stått ut” längre än nödvändigt. Jag har lidit av det sedan jag var liten och de senaste 10 åren har det blivit bättre. Jag fick fysiska reaktioner med kraftigt illamående, panikkänsla och gråt när det var dags för avsked. De första åren i min relation ( innan jag fick barn) resonerade jag att det var bättre att dö än att separera för att jag inte skulle klara det. Idag har mycket av detta släppt men klart det finns kvar i viss mån. Så bra att du tagit dig tid att fundera igenom detta och helt självklart att din mammas ”farväl” påverkat dig som vuxen 💕. Visst är det fascinerande att det finns så mycket att jobba med inom sig själv bara man vågar erkänna sina ”brister” och förbättringsområden. Kram Blade Runner

Nordäng67
Blade runner...

ja jag tror också att separationsångest har gjort att vi har stått ut för länge. Det är bättre för mig också numera men finns helt klart kvar mycket av den. Och precis såna känslor har jag också haft: bättre att dö än att separera. Även för mig var det innan jag fick barn så inte lika kraftiga känslor längre. Tycker också det är fascinerande att utforska sig själv. Blir som en slags resa, man får nya aha-upplevelser hela tiden. TACK för din uppmuntran och pepp🥰

Sidor