Hej. Jag mår dåligt över att jag har tagit avstånd från min alkoholiserade pappa. Nu är jag över 40 år och har stått ut med hans drickande under alla år. Har tänkt att han är ju min pappa och han älskar mig. Jag har alltid varit tydlig med att jag inte vill träffa honom när han är full för jag hatar den han är då. Oftast har det slutat med besvikelse och nu när jag reflekterar över alla år så är det nog bara en handfull gånger vi har träffats som han har varit spiknykter. Han förstår inte problemet utan tycker att jag överdriver och att jag är så arg. Vi blev ovänner för lite drygt ett år sedan. Då ville han låna pengar men jag sa nej. Sedan dess har han inte hört av sig. Nu är han döende i cancer och jag tänker att jag borde skita i det som hänt men jag kan inte. Han knaprar morfin dag och natt och det är som om han är konstant full och jag kan inte hantera det. Vet inte hur jag ska hantera det. Jag har dåligt samvete och känner mig elak för att jag inte hör av mig till honom. Det här konstanta dåliga samvetet som gör ont i bröstet önskar jag bara försvann. Dåligt samvete för att jag var jobbig tonåring, för att min mamma söp ihjäl sig, för att mina småsyskon hamnade i fosterfamilj, för att jag inte hjälper pappa när han är sjuk........listan är oändlig. Oftast är jag tuff och stoppar alla tankar någonstans där dom inte stör mig men runt jul och födelsedagar blir jag alltid lite ledsen. Folk runt omkring mig känner inte till min bakgrund så jag har ingen att prata med så det var skönt att dela med mig här. Tack för det!

Till forumet!
Du har all rätt att känna allt du känner.
Men du har också en chans att kanske möta din far som ju finns där under missbruket,innan han dör.

För din egen skull.
Alkoholism är en sjukdom som är så svår att förhålla sig till pga alla de känslor den väcker.

Men kanske du kan plocka fram kraft och förståelse och möta din pappa innan han dör.
Jag hann påbörja min resa med att förlåta min mamma.
Men hann inte ändå fram innan hon dog.
Men jag är glad över de steg jag hann ta.

Alanon kan kanske vara en väg för dig att försonas med det liv du tvingats leva.

Läs runt på forumet och ta till dig de berättelser som tilltalar dig.

Och kanske börja med att se hur du kan förlåta dig själv för saker du inte har orsakat.
Dina föräldrars alkoholism,dina syskon fosterhemsplacering osv.

Det finns massor med kunskap och insikter här på forumet som du kan ta till dig i den takt du vill och förmår.

Btt

Det är svårt, jag har inte haft en synnerligen svår uppväxt. Inga alkoholiserade föräldrar
Men mycket gräl oro och delvis våld som gjort vardagen osäker
Händelser av intima övergrepp som man inte förstod som 9 åring blev bara skrämd av och förvirrad.
Nej jag kan verkligen inte förlåta behöver inte heller.
Jag kan ha överseende med att en människa inte vet bättre eller själv är så trasig att den inte inser vilken smärta å sorg den orsakar genom sitt beteende.
Att bara förlåt och glömma,nääää , men jag har överseende med det som var det jag varit med om.
Gamalt är inte glömt bara gömt
För att slå in öppna dörrar man kan ju inte förändra bakåt bara framåt.
Jag låter gamalt vara vara gömt men idag är det fortfarande inte glömt.
Såkkart att allt har färgat mej gjort mej illa.
Men jag behöver inte förlåta för att leva nu här och nu !!!@

Att man gör resan mot förlåtelse för sin egen skull.
Så länge föräldern lever så har man en chans att laga sig själv på ett enklare sätt.

Att förlåta för övergrepp eller en förstörd barndom kanske inte låter sig göras.
Men man kan inom sig själv laga rätt mycket.

Jag verkligen föraktade och avskydde min mamma i nästan 40 år.
Det förändrade inget.
Det höll oss bara fast i låsta positioner.
Hon var förövaren och jag var det oskyldiga offret.

Men efter att jag börjat se hur hon också var ett offer för sin sjukdom, ju lättare blev det att försonas med det som varit.

Men visst var det svårt.
Hon gjorde mig illa.
Gav mig sår jag inte bett om och som fortfarande inte är helt läkta.

Men jag började i alla fall lyfta på locket innan hon dog och det är jag glad för idag.

Välkommen hit! En mycket viktigt steg. Du skriver att ingen i din närhet vet om hur det har varit. Och det är väl där det finns ett jätteproblem. Alkoholism är en sjukdom som får alla att skämmas och inte prata. Alla går och bär på en hemlighet och det är mycket sorgligt. Du har egentligen ingen anledning att skämmas och hålla det hemligt. Du skulle säkert må bättre av att prata om det och få nån annans perspektiv.
Jobbig tonåring är vi många som varit. Tänker att du måste bestämma dig för hur mycket du orkar angående din pappa. Gör valet för din skuld, inte för att du borde för hans. Hur mycket kan du leva med, hur lite kan du leva med? Där nånstans måste valet finnas. Kan man tänka sig att du tidsbestämmer när, hur ofta etc för att lätta samvetet. Vet inte hur du gör nu, men om du konstant går och funderar på att ta kontakt, på att du borde och sen inte orkar. Kanske skönt om du redan har bestämt, då kan du göra och sen bocka av.

Och det är inte ditt fel nåt av det som hänt... fast det kanske du innerst inne vet.?

Sanna S

Tack för era kommentarer. Bara att ha skrivit ned vad som bekymrar mig har hjälpt. Jag vet innerst inne att jag behöver ta tag i det hela för att kunna må bättre. Det fungerar inte i längden att låtsas som ingenting för det gnager i både huvud och hjärta. Efter min mamma dog flyttade jag från stan där jag växte upp för att börja om och gå vidare. Det är inte för att jag skäms som jag inte pratar om min bakgrund utan det är nog mer en försvarsmekanism. Ingen som vet så finns det inte. Helt ologiskt men det har funkat hittills.

Sanna