av etanoldrift

För 3 år sedan bestämde jag mig! Det fick vara nog. Jag orkade inte längre med allt det som följer i alkoholens spår, Av svikna löften, nya löften, förhandlingar om mängder, Tjat, "offerkoftor", Och förnekelse av problemen..
Ja, jag hade innan dess prickat av alla saker upptagna på den medberoendes checklista.
Från försöka dricka med honom (så att han skulle få i sig mindre) försöka "bevaka" hur många öl/glas vin som dracks.., Leta flaskor/burkar, och räkna både öppna och tomma sådana..
Leta gömställen och försöka borförklara för släkt och vänner, Hitta på ursäkter för att inte besöka, eller för att slippa besök..
Försöka tänka på vad jag sa och hur jag uppträdde, för att inte drabbas av vredesutbrott (visserligen bara verbala sådana , men nog så otrevliga!) Försöka få honom att inte ringa upp vänner, syskon och bekanta på fyllan.. Avstyra "hemsnickrandet" när idéerna sprutade i takt med att ölet rann ner i strupen.. (nej, man är ingen toppensnickare/rörmokare efter en hela vin och ett par starköl..)
Jag insåg, att ingenting av det jag gjorde, förändrade "problemet" eftersom Jag inte kunde ändra den syn han själv hade om sitt alkoholintag! (och där är det fortfarande total förnekelse.. dvs, han har inga som helst alkoholproblem!)
Det enda jag kunde styra över var just MIN tillvaro och hur jag valde att hantera den!
Jag valde att flytta! För jag insåg att jag i längden skulle gå under om jag stannade kvar..
Jag hade börjat isolera mig själv, bjöd aldrig hem någon för jag skämdes över att han oftast var småfull redan på förmiddan.. Inte ville jag åka någonstans heller egentligen för jag HATADE att åka hem, eftersom jag aldrig visste HUR full han var och vilka paranoida ideer han fått i skallen...
Men allt var inte dåligt heller, det är också viktigt att lyfta fram! Det fanns stunder när vi hade väldigt trevligt, oftast då sådana som inte inbegrep alkohol! Vi kunde åka ut på motortävlingar och en del andra evenemang och då just i stunden var allt väldigt bra.. Tills det började dra i "alkoholtarmen" och jag fortare och fortare började märka de små tecknen av "nervositet och oro".. Man riktigt såg hur det kröp i kroppen och sedan kom ofta den första välkända repliken inom en halvtimme: " Vi kanske ska börja tänka på refrängen".. Eller Vi ska väl inte uppehålla våra vänner i onödan.. Det är ju en dag imorgon också...
Efter det visste man att flaskan åkte fram och korken av inom 10 minuter efter att vi kommit hem.. Och man hörde den lilla ljudlösa sucken av lättnad när första halva glaset med vin (bokstavligen )kastades ner i strupen.. Sedan fylldes glaset på igen och han kunde parkera i soffan.. (för då hade han ju bara "smakat" och tagit ett glas..) Vissa kvällar blev det bara en flaska vin och då var han bara "salongsberusad" Andra gånger spårade det ur och det fortsatte med antingen mer vin eller starköl, varpå "demonerna" kom krypande framåt natten eller morgonkröken. Då kunde han vara sjövild i sin argumentation över inbillade oförätter eller tro att grannar spionerade på honom.. Och när detta blev mer regel än undantag, så orkade jag inte längre.. (jag behövde ju faktiskt få sova och hans tirader kunde hålla på till 4-tiden på morgnarna)
Ja, jag kände mig vilsen, Men när jag väl började planera så infann sig ett visst lugn. det första jag gjorde, var att se till att stoppa undan pengar, ( till hyra och diverse småutgifter i samband med flytt, för det är tyvärr inte gratis!) Det andra var att se till att ha en "panikväska" packad med det nödvändigaste, ifall jag skulle vara tvungen att ge mig iväg hals över huvud. Med typ, bankort, laddare till telefon, bankdosa, kontanter, mediciner, ombyte av kläder och lite toalettsaker. (han blev faktiskt en smula labil på slutet, när jag meddelat att jag tänkte flytta) Han gav sig visserligen aldrig på mig fysiskt, men började hota och bete sig hotfullt på ett sätt han inte hade gjort förut, för att skrämma mig att stanna kvar..
Lägenhet letade jag överallt.. Hos privata värdar, och på blocket. (jag vågade inte annonsera själv) Jag var beredd att ta en i andra hand om det knep, men lyckligtvis fick jag tag i en liten lägenhet flera mil bort. (det tog ett halvår, från det jag egentligen bestämde mig och ställde ett ultimatum) Jag skrev kontrakt och fick en nyckel utan att han visste det.
Jag såg till att det fanns lite saker där ifall jag hastigt behövde övernatta och såg till att jag hade personer att ringa till för att snabbt komma iväg. När jag sedan flyttade, så fick jag hjälp av syskon och vänner att packa. Han vågade inte göra något, utan satt bara och stirrade vid köksbordet med en öl framför sig.
En period efter det var han osedvanligt trevlig och erbjöd sig att hjälpa till med en massa saker.. Sedan började han ringa och underförstått hota med att ta livet av sig om jag inte flyttade tillbaks..
Nej, jag gick inte på det heller.. Jag framförde än en gång mitt ultimatum, TOTAL nykterhet (och bevisad sådan!) Varpå han kastade luren i örat på mig ett par gånger..( Han kan än idag inte förstå hur folk kan tycka att han har alkoholproblem, för enligt honom själv har han bara fysiska problem och så "nerverna" förståss..) Och jag har ansetts som en riktig häxa som inte unnar honom att ta ett par öl...
Ett tag så tog det rätt hårt, att veta att han snackade skit på fyllan och försökte använda mig som "slasktratt" för sina egna problem..
Men ju längre tiden går, desto bekvämare är jag med att vara själv! Att ha en dörr att stänga om mig och bestämma själv om jag vill lyssna eller ej! Att inse, att hans problem inte är mina problem!
Att kunna gå ut med vänner utan att känna mig övervakad och utfrågad! Att slippa humörsvängningar och ständigt gå med ett finger i luften för att försöka vara beredd på vad som kommer...
Att hitta mig själv och börja upptäcka vad som roar mig! Att kunna följa ett infall, utan att kolla och dubbelkolla ifall det går för sig.. Eller vara rädd för att ett ja egentligen betydde nej..
Nej, jag hatar honom inte.. Och vi är idag inte ovänner. (däremot har vi ganska lite kontakt) Möjligen kan jag ibland tycka synd om honom, för det går utför, både fysiskt och psykiskt.. Men han har gjort sitt val (alkoholen!) Och jag har gjort mitt! Livet!
Hur ni än gör, är rådet: Det ENDA ni kan förändra är det som rör er egen person! Hur gärna ni än vill, så kan ni inte få alkoholisten att sluta dricka om denne inte vill själv!
Så fråga dig själv Vad vill JAG! (och var ärlig mot dig själv!)
Ha ett fint nytt år och ta hand om er! Ta de små stegen, så kommer resten av vägen att visa sig!

Renée
sön, 2017-12-31 - 16:56

Å, så bra beskrivet.

Tacksam att jag får ta del av dina inlägg och kommentarer.
De har hjälpt mig att få perspektiv.

Jag önskar dig detsamma; ett fint nytt år.
Vänliga hälsningar /R

Mrs coverup
sön, 2017-12-31 - 20:50

Din berättelse skulle kunna vara min, nytt år nya möjligheter 2018 ska bli mitt år.
Tack för att du delar med dig,
Gott Nytt År
/E

misty65
tors, 2018-01-04 - 11:04

Hjälper mej. Just det där han väljer alkoholen och du väljer livet. Precis så känner jag. Väldigt mycket som jag känner igen mej i. Men jag lever kvar i mitt förhållande.

Annher01
lör, 2018-05-19 - 00:30

Jag har kommit dit i mitt liv vill inte längre tassa på tå för att tillmötesgå honom min fd man alkoholisten. Ställde ultimatum otollerans i hemmet vilket han vägrar i dagsläget. Han sökte lägenhet å fick det. Han flyttar om 13 dagar två gator bort men iaf. Tycker han verkar ta lätt på det trots allt å det är inte rättvist på nått sätt. Han ser det som särbo å vi flyttar kanske ihop igen. Skulle inte tro det för anledningen är ju att han ska sluta dricka. Vem har jag bott med i 13 år å älskat vanvettigt. Jag vet mitt beslut men varför? Hans val vi pratar mycket men känner sorg i allt. Vafan är alkoholism egentligen förstår man det? Med tiden? Vet ej men nu ska jag våga leva....

Annher01
tis, 2018-05-22 - 17:00

Vad gör det att en alkoholist ej förstår sitt eget bästa. Med att inte inse att man just är alkoholist. Men slutar ej ändå. Trots att man förlorar barn fru anhöriga jobb anseende och kroppsliga funktioner. Till slut för tidig död? Det är för svårt att förstå för mej?

Amanda igen...
tis, 2018-05-22 - 20:11

Det är just därför alkoholism är klassat som sjukdom, hur knasigt det än låter... Hjärnan blir kidnappad, vi kan inte kontrollera tvånget att dricka om så vår och andras överlevnad hängde på det. Vår vilja och motivation är avgörande för om vi klarar att sluta eller inte. Vi kan inte skylla på er anhöriga och ni kan inte göra mycket heller. Vissa av oss hittar viljan, vissa inte, det är som med allt annat i livet, alla är vi olika, har olika förutsättningar och går olika öden till mötes. Det finns experiment gjorda på möss som fick en knapp i sin bur kopplad till någon slags elektrod som stimulerade belöningssystemet på samma sätt som t ex alkohol. Dessa möss fortsatte att trycka på knappen tills de dog av vätskebrist då de till slut inte brydde sig om något annat. Man kan tycka och tro att alkoholism har att göra med karaktärslöshet eller egoism men det är att förenkla det hela känner jag. Men jag förstår er anhöriga, er sorg och frustration, jag känner ibland detsamma för min mans problematik. Även om jag vet hur tvånget att dricka känns saknar jag förståelse för hans förnekande attityd. Anledningen är att jag själv nog alltid vetat att jag haft problem, aldrig förnekat inför mig själv men fortsatt att dricka för att straffa mig själv, bekräfta mitt självförakt, jag har inte förtjänat att vara något annat än en äcklig hycklare. Det har jag tyckt och därför gick det så långt som det gjorde. Men tillslut ville jag inte leva i självhat längre, en liten del av mig ansåg att jag var värd mer och jag kunde sluta. Jag har alltid varit väldigt medveten om vad jag känner och analyserar allt hela tiden, vill förstå och har aldrig haft svårt att prata om mina känslor. Därför tror jag att jag kunnat sluta, jag tycker mig se samma mönster hos alla här som kämpar med sitt beroende. Förmågan att formulera och analysera sina tankar och känslor. Min man kan ingenting av detta, för honom slutar problem att existera om man inte pratar om dem. Så länge ingen påpekar att han har problem, så har han inga problem. Ändå klämmer han en bib, 75 cl wiskey samt ca 10 starköl på två och en halv dag. Jag har varit arg, ledsen och likgiltig. Ingenting biter. Han har dock dragit ner mycket för tillfället pga att vi just nu bor hemma hos svärmor och hon tillåter inget vardagsdrickande. Men så fort hon är borta... tydligen väger mammas ord tyngre än mitt. När han supit bort det sista av min kärlek lämnar jag honom. När det blir vet jag inte. Men jag hoppas ingenting, för att få sitt hopp krossat är förödande för en människa. Jag tror ni vet om ”era” alkoholister har förmågan att känna och analysera sina känslor? Min högst personliga och helt ovetenskapliga teori är att dessa människor utan denna förmåga inte har en chans. De uppfattar inte faran innan det är för sent. Jag vet inte om detta erbjuder er några svar, det enda jag hoppas att ni lämnar innan det är för sent för och era barn. Ni förtjänar att må bra och livet är tillräckligt svårt ändå. Hoppas ni finner styrka att göra det som är rätt för er, ni har också bara ett liv.