Jag startar en tråd på anhörigsidan nu. Kanske kommer tiden inte räcka till daglig aktivitet på forumet men just nu vill jag skriva om den frustration och maktlöshet jag upplever. Till detta kommer även skuldkänslorna och en lavin av insikter om mönster; hur det varit under alla år tillsammans och hur jag själv bidragit till att befästa våra roller.
Naturligtvis har jag sett det länge, både genom egna erfarenheter och genom mitt yrke. Men att jag, familjens officiella alkoholist, skulle ha en åsikt om hans drickande ter sig i det närmaste hånfullt.
Ändå var det jag som under de alkoholindränkta ungdomsåren sällan tappade kontrollen i sociala sammanhang, som under småbarnsåren aldrig - eller sällan - blev synligt berusad, och som även idag uppfattas som nykterist av de yngsta barnen.
De äldsta känner till delar av min historia och varför jag inte kan eller bör dricka eftersom jag berättat för dem.
Barnen pratar nu med mig om sin pappas drickande och att de oroar sig för honom. Äldsta dottern har märkt att han luktat alkohol när han hämtat henne med bil. Och här blir det svårt.
Jag har själv kört bil berusad. Många gånger. Med barn i bilen. Detta oförlåtliga, det enda som jag tvekar att berätta för andra. Det som hela samhället fördömer. Jag har gjort det själv. Hur ska jag då kunna ha en åsikt i frågan?
För att jag aldrig någonsin tyckt att det varit ok. För att jag vid dessa tillfällen stängt av förnuftet. För att mitt medberoende drivet av djup skuld och skam sett rattfylla som ett lindrigare alternativ än sucken från exmaken om jag bett honom köra istället (trots att han kanske varit nykter just då). Och för att jag är den som alltid offrat mig själv och ibland även barnen för att inte belasta eller besvära honom, underlätta och sopa banan för att mitt värde definieras av omgivningens sinnesstämning. Förklaringar men inte ursäkter.
Det finns stora skillnader. Både i sättet att dricka, anledningarna till det och i hur vi tar till oss och hanterar insikten om att det är ett problem. Gäller alla områden i livet inte bara förhållandet till alkohol, kan tilläggas.
Undvika eller ta ansvar.
I hela vårt gemensamma liv, flera decennier, har jag tagit ansvaret, konsekvenserna, skuldbördan, oavsett om det varit befogat eller ej.
Fyllt alla hål även när det inte funnits några.
Stridit hans strider, fört hans talan, levt i 200% för att räcka till oss båda.
Skilsmässan ger mig utrymme att andas.
Men medberoendet hänger kvar.
Så länge barnen behöver en pappa måste jag göra allt jag kan för att han ska hålla näsan över vattenytan.....Så han slipper lära sig simma själv?
Innerst inne är det fortfarande skulden som driver.
Mitt fel att han nu mår dåligt. För jag ”sparkade ut honom”, jag övergav honom.
Mitt fel att han inte klarar sig själv. För jag har inte gett honom anledning att göra det under alla våra år tillsammans.
Mitt medberoende är mitt fel.
Så när jag igår ringde honom och frågade om han var nykter när dottern skulle hem till honom och fann att han inte var det kände jag mig i det närmaste skenhelig som förbjöd honom ta bilen och själv körde ut, plockade upp henne och vidare till honom. Ändå inte.
Som jag önskat att han gjort samma sak när jag drack. Sett mig. Bett mig låta bli. Satt gränser. Hindrat mig. Men det hände aldrig.
Vi är så olika. Och hans passivitet provocerar. Skrämmer mig. Kommer jag aldrig slippa medberoendebojan, hundrakilosvikten som sitter fastkedjad runt mig?
Jag vill att han ska se och förstå, göra någonting själv för att ta sig upp. Ta ansvar för sina problem.
Jag vill att han ska använda alla strategier och källor till hjälp som jag gjort - lösningar och vägar som jag naturligtvis presenterat och erbjudit mig servera honom. Men han undviker.
Det är komplext. Medberoendet. I alkoholism såväl som psykiskt ohälsa.