För ca 1 år sen skrev jag sist & då var jag verkligen bestämd för att lämna. Men han hann före med att få mig att stanna, fast det är ju egentligen enbart mitt eget val. Han begärde ju skilsmässa som jag nog skrev då, jag skrev under men inte han. Veckor gick & han var inte särskilt snäll & han hade även en sexchatt sida där han ägnade mycket av sin tid. Men då det var en sida som han fick betala för varje meddelande & att det förhalades när det blev tal om att träffas så fick han mig dit han kanske ville ifrån början, det får jag nog aldrig veta heller. Jag vet inte vad som hände men jag fick sån panik & blev helt plötsligt bara rädd.. Jag bönade & bad & det vände till att jag bar hundhuvudet & tog på mig skulden för allt & då kom han med att han inte ville skiljas.. Jag var ju så stark & bestämd, såg även fram emot en ny start.. Det byttes ut mot en ny förhoppning om "oss". Men det har inte gått så bra & ännu en jul kom & gick, jo den var han inte inkluderad ifrån mina anhöriga efter förra julen då han gjorde bort sig rejält. Jag valde att vara tillsammans med de "mina" som han säger & svek därmed honom. Ja, jag ville inte ha en vanlig lördagsfylla så jag gjorde det jag ville för min egen skull.. Det har jag gjort flera ggr under detta år & jag har inte tvekat att vara ärlig vad jag tycker heller...Det har inte mottagits så vidare bra & mycket gräl har det blivit.. Så idag kom han med att han vill skiljas igen för att jag lämnade honom på julafton, jag bryr mig inte & inte vill jag ha sex när han vill & jag visar ingenting... Han lyckas få mig att få dåligt samvete & panik med hotet om skilsmässa ännu en gång.. Är det mig det är fel på el är det så här de funkar? Jag vet ju att det är det bästa för min skull men samtidigt finns det en del av mig som inte vill.. Jag skäms så fruktansvärt över mig själv & mitt beteende fast jag någonstans vet att jag inte borde... Sinnesrobönen!! Kan någon förklara för mig el tala om för mig att jag helt enkelt har tappat förståndet helt & fullt! Skamsen & full av skuld...

När man lever med en beroendeperson.
I Alanon brukar man beteckna det att man som anhörig faktiskt ibland förlorar sitt förstånd.

Man dealar och trixar med sanningen för att få den att pressas genom ett nålsöga.

Man kanske inte orkar eller vill bryta upp,fast hela ens jag säger att det är precis vad man borde.

Att bryta upp från en relation är alltid svårt.
En relation med missbruk ännu mycket svårare.
Man har satt så mycket normalt ur spel så man har inte så mycket sånt kvar att hämta inne i relationen eller hos sig själv.

Att skriva här är en mycket bra början.
Man ser tokigheterna på pränt och kan gå tillbaka och så småningom göra förändringar i beteende och tankemönster.

Alanon har också varit en viktig plats för mig i det riktiga livet.
Lycka till med din resa och välkommen hit.

Sorensdotter

Tack för ditt svar & jag har nu varit härinne & läst. Jag är långtifrån ensam men ändå känner jag mig som mest ensamma i världen. Att läsa allt som skrivs är nyttigt men samtidigt gör det så fruktansvärt ont. Det startar igång massvis med känslor som jag inte vet hur jag ska hantera, jag vill inte heller känna just nu. Men det går ju inte heller att fly. Sedan han sa att han ville skiljas i måndags så har han inte ens pratat med mig. Det är något som jag har svårt att förstå.. Jag skuldbelägger mig ännu mer. .

MrsW

Hej o tack för att du delar med dig av dig berättelse, så mycket som är så likt mitt egna liv läs gärna min historia om du vill.

Jag tänker att du precis som jag behöver nån utifrån och professionell att prata med, i vår kommun finns nåt som heter Anhörigcentrum, dit kan man komma oavsett vad man har för problem så länge man har en nära anhörig med problematik kring missbruk eller annan svår sjukdom...det va vad jag gjorde o har bara varit 2ggr men det va ett första steg till förändring o förbättring för MIN skull! Kolla upp det...