Helt ny, behöver bara skriva av mig och hitta någon form av stöttning. Min far är alkoholist, jag har suttit i timmar av terapi med honom och på olika hem. Vi har forfarande en otroligt skev relation och jag har lovat mig själv och min familj att inte bli så.

Man blir fartblind fort. Konstaterade efter x antal av minnesluckor, smygdrickande av slattar i barskåp, trolig rattfylla då jag kört barn till skolan, kräkts i tystnad för att ingen ska märka osv att nu får det nog vara bra. Det är en så stor sorg, jag älskar alkohol, jag älskar kreativiteten och känslan efter min flaska vin. Men ångesten och tankarna kommer ikapp till slut. I förrgår tog jag äntligen tag i någon form av stopp här. Jag ringde en självhjälpsgrupp. Jag har mailat dem flertalet ggr under de senaste fem åren men alltid fått svaret jag skulle ringa dem, vilket jag aldrig vågat. I förrgår tog jag steget ut. På fredag denna vecka ska jag träffa dem för en första information. Jag är fortfarande livrädd jag kommer att ta mig ur det på något vis, inte fixa det.

Jag är en klassiskt högpresterare, allt eller inget av allt i livet. Alkoholen slår oavsett samhällsklass och jag skäms så fruktansvärt. Just i denna stund är det otroligt svårt att inte bara halsa i mig glögg eller bara vad som helst för att återigen döva känslor. Sömnen de senaste två dagarna är vidirigt dålig. På dagarna skakar jag, svettas och har en huvudvärk utan dess like. Smärtan då man inser det är över. Min älskade relation med speciellt vinet.

Ett modigt och bra steg mot det fräscha och fria livet! Här är vi många som stöttar och delar med oss. Läs och skriv!
Ditt 'älskade' vin vill dig allt annat än gott, det tror jag du redan vet och har sett på nära håll. Du behöver inte skämmas, kanske komma ihåg dumma beslut vi taget med giftet i systemet, och kanske använda i avskräckande syfte? Lycka till och på återhörande ?!

CS

Tack det värmer. Just nu känns livet väldigt tungt. Ledsen, sover dåligt. I kombination en jätteorolig dotter som håller mig vaken många timmar om nätterna. I och med att jag ändå inte kan sova är det jag som tar den smällen. Jag känner mig otroligt sliten. Vart ledig över jul och kommer tillbaka till jobbet på måndag. Oro över hur det blir. Kan bli väldigt bra men även katastrof med så mycket tankar i huvudet. Har haft en öppen dialog med min chef ang min stressituation och utbrändhetshistoria sedan flera år tillbaka. Dock aldrig nämnt detta. Jag är så otroligt kluven till hur jag ska göra. Om jag inte tar upp det har jag bakdörren öppen att "strunta" i problemet. Dock vet jag att det inte är det som är rätt. Är jag ärlig med honom tror jag nog att jag kommer få stödet jag behöver, men vet inte om jag ska ha det från honom. Vi har en öppen dialog även privat. Kan dra ett sms om ditten och datten och på något vis drar jag mig otroligt mycket för hur öppen jag ska vara med honom i detta. Han är en person jag har oerhört stort förtroende för och som jag vet att jag bryr mig om väldigt mycket. Jag vet att han vill jag ska må bra och jag skulle finnas där för honom om han behövde stöd. Vill ju bara inte vara någon till belastning.Dag tre utan alkohol känns som en evighet. Imorgon är det fredag och första helgen på evigheter jag inte tänkt dricka alkohol. Jag är livrädd.

Snorpan77

Skulle just vilja skriva alla dina ord.
Är precis i samma sits som du. Nu e d fredag å jag klättrar på väggarna. Tog mitt sista glas i onsdags.

CS

Otroligt tufft är det. Var på mitt första aa möte idag. Fick en vän med, ett otroligt stöd. Väldigt jobbigt men samtidigt så befriande. Jag valde att inte tala, utan bara lyssna. Jag grät, skrattade, kände igen mig. Så befriande på nåt sätt. Kommer gå igen på tisdag tänker jag. Kändes väldigt bra efteråt. Sen kaos igen. Stod och lagade mat en lördag, älskar det. Men denna gång utan vinglas. Dessa vanor alltså. Kroppen skakar och skriker efter att dövas, huvudvärk och ångest. Min vän lät meddela att jag har en tuff tid framöver, men det känns ändå som jag är redo.

CS

Just det, berättade för min chef också som fortsatt är väldigt stöttande. Känns också som en sten släppt fast även som att jag inte kan komma undan nu. Kan ju lixom inte bara dricka lite på en firmafest nu direkt. Nu är bollen i rullning på nåt vis.

CS

Mina 24 timmar i taget har plötsligt blivit min andra fredag utan alkohol. Det är fascinerande att det kan kännas så otroligt upp och ner under ett och samma dygn. Ena stunden så ostabil och jobba med nykterhet i 10-minuters intervaller för att klara, nästa timme superstabil. Det är lömskt detta.

Nu är bollen i rullning och fler bakdörrar stängda. Skrev själv in mig på öppenvård och går på aa-möten. Lita på processen, bara gör och försöka ha ett öppet sinne. Släppa kraven, be om hjälp, en sak i taget osv. Hatar flosklerna men just nu hjälper de mig att hålla mig nykter.

Kroppsligt fortfarande i abstinens, huvudvärken värst. Skakningarna börjar sakta försvinna. Sömnen jäkligt ostabil.

Fick en ny benämning om mig själv på gruppmöte igår också. "Fullblodsalkoholiskt", den sved hårt men jag vet att den är sann. Herregud lixom. Dag 11 nykter nu! Stolt!

Det låter som det hänt en del och att du får och tagit stöttning. Kan vara jättebra att stänga dörrar och be om hjälp. Gav du dig själv benämningen fullblodsalkoholist, eller var det någon som 'kastade' den på dig?
En dag i taget mot ett fräscht och fritt liv ♥️!

CS

Terapeuten i gruppen som sa den. I diskussion kring mitt agerande och beteende. Jag blev spontant förnekande, men inser beteendet är sjukt. Jag har landat i mycket men måste låta det ta tid och det är det svåra just nu. Vill bli klar! Inser jag aldrig blir det.

... i gruppsammanhang dessutom benämner dig fullblodsalkoholist tycker jag känns tufft och opedagogiskt. Förhoppningsvis vet hen vad den gör, men det kan man inte ta för givet.
Har aldrig gillat ordet alkoholist (kanske är ngn slags förnekelse?), för det finns fortfarande mkt laddning i ordet. Då vill jag hellre kalla mig nykterist framöver. Jag har inga problem med att berätta att jag inte mår bra av alkohol och därför inte dricker.
Hur som helst är ju det viktiga att vi insett att vi har problem med giftet, och är ödmjuka inför det. OCH att vi vill göra ngt åt det.
En dag i taget ?!

CS

Har stort förtroende i terapeuten, hon provocerar när det behövs och backar när det är så. Jag behöver inget mjäk just nu. Måste förstå allvaret i hur situationen ser ut och är. Känns hårt men hon vet nog jag kan hantera det och att det skapar mycket tankar i mig som är bra de kommer upp. Helt enig laddningen i alkoholist är stor. Att behöva nämna mig själv som det på AA möte fick mig nästan inte att gå dit en andra gång. Men jag bet i det sura äpplet och sa det bara, och lite så är det då jag uttalar det så biter allvaret bättre i mig.

Fortsatt grymt irriterad på huvudvärken jag har... men tålamod.

Hur länge har du hållt dig nykter?

... för terapeuten, det är ju viktigt. Och det är ju såklart viktigt att man inser allvaret med sina a-problem, minskar nog risken till snedsteg.
Var nykter en period på 4 mån efter sommaren, men hade några veckor i nov dec, där jag drack öl ett par gånger/vecka.
Men nu är jag sen nyår på banan igen, nu kör vi vidare ?. Kram och sov gott!

CS

Nytt år nya möjligheter! Klassiker, men nu måste det ske. Man vet när det är dags tror jag. Nu är bollen i rull, kan inte backa nu. Får påminna mig hela tiden om hur jag vill må och på riktigt hur a får mig att må. Inte vaggas in i den lömska idyllen om att det är så bra. Det är det, men bara en bråkdel av alla tillfällen i livet. Ser det som en allergi, allergisk mot a. Mår inte bra med den vännen, dags att säga upp bekantskapen. Finns andra vänner ju! Sov gott! Och starkt jobbat, vi är på samma väg!

Mirabelle

Ville bara kika i din tråd och säga välkommen :) Jag är också ny här och känner igen mig i mycket av det du skriver. Kräkas i smyg. Ja, det har hänt mig också fler gånger än jag vill erkänna för mig själv enns. Prestationsmänniska, allt eller inget. Japp!

Det är otroligt strongt av dig att gå till AA-möten. Jag hoppade till litet över hur du blev benämnd av terapeuten. Men det kanske behövs starka ordval ibland för att skaka om den som gärna vill ljuga för sig själv... Önskar dig all lycka fortsättningsvis!

CS

Vad kul du hittat mig och tråden. Det är så fascinerande att man kan hitta så mycket av allas historier. Det finns så mycket att påminna sig om att man inte ska dit igen. Ibland är det skitsvårt. Denna andra helg nykter har ändå vart bra. Första gången på väldigt länge jag känt nån typ av lugn, fast mitt liv är galet fullspäckat. Gick en promenad idag och gillade att umgås med mina tankar och det var också väldigt länge sen. Men jag blir misstänksam direkt, vad ska lura bakom hörnet, vad händer om tre veckor osv. Men jag börjar fatta att jag måste släppa det och fokusera på att bara låta bli att dricka p de närmaste 24 timmarna. Det har blivit mitt mantra lite. Skit i hur det blir och allt vad jag måste. Det finns en grej kan ska och det är att inte ta det där första glaset igen. Jag har lixom inget att förlora på att inte testa denna väg, den andra vet jag ju uppenbarligen inte funkar. Det är en sorg, en stor sorg och saknad det är det verkligen, men just nu väljer jag att tänka på alla de positiva sakerna som kan komma ut av detta.

Jag känner verkligen att jag behöver AA-mötena. Jag vet inte helt hur ännu, men jag vet de är bra för mig. Gör man som man ska så funkar det. Det är jag övertygad om.

Stort lycka till, vi peppar varandra till rätt beslut nu tycker jag!

Mirabelle

Ja nu peppar vi varandra, till att fatta rätt beslut, här och nu, varje gång! Faktiskt så känns det som ett visst åtagande att ha gett sig in i diskussionerna på det här forumet. Hade jag inte gjort det dag 1, så är jag rätt säker på att jag redan hade lyckats släta över det hela och fortsatt jaga vinlull... allra senast första helgen. Nu håller vi det här!

CS

Jag börjar få väldig respekt för det jag gett mig in i. Jag är på ett vis spänd på hur det kommer se ut om ett år, men vet att jag inte ens törs tänka mer än 24 timmar framåt. Jag får panik att tänka för långt. I måndags en kanondag. Livet lekte och allt var bara så bra. Jag mådde så bra, på riktigt. Länge länge sen jag kände så. Igår och idag total katastrof. Känner mig helt tom och apatiskt. Bara blank. Ingen kraft, ingen energi alls. Flyr känslor och tankar in i jobb och andra åtaganden. Orkar verkligen inte vara med det som dyker upp i huvudet, vill bara stänga av. Vet inte hur eller vad jag känner alls, allt känns bara övermäktigt.

Gruppsamtal på öppenvården igår. Jag kände mig så stabil då jag gick in där på nåt vis men bryter ändå ihop totalt. Gång på gång på gång och jag fattar inte vad som egentligen får mig att känna så starkt. Jag har så otroligt svårt att släppa allt jag förknippar till prestationer och "görande" till att känna efter vem jag är på riktigt. Min hemmabana är fasad, yta, prestation inser jag, det är dit jag hittar konstant. Så naturligt, men den där sanna riktiga jag vem är det egentligen.

Grubblerier och tankar då kvällen kommer krypandes.

Mirabelle

Känner igen så mycket... Fasad och yta har jag inte mycket av, men prestation. Så länge det finns något pressande att ro i hamn, kriser att hantera, eller ett krig att utkämpa är jag lugnet själv. Fokuserad. Stark. Oövervinnerlig. Och faktiskt litet maktgalen. När allt är lugnt och livet går sin gilla gång i lagom lunk blir jag sådär skör, liksom. Då räcker det med att någon frågar hur jag mår för att tårarna ska bränna bakom ögonen och rösten darra. Mår? Jag vet liksom inte vad jag ska svara... Bättre att hålla sig upptagen än att gå om kring och "må"... Det är väl det som är det svåra med kvällar. Varva ner yadayada... Önskar man vore som ungarna när de var små. De kunde hålla full fart och plötsligt somna, nästan mitt i språnget på någe vis. Fullt ös - medvetslös.

Men vi ska inte ge tappt. Förr eller senare lär vi oss hantera det här! Kram

CS

Exakt så idag. Måendet. Rör mig inte, fråga mig inte hur det är. Jag rasar då. Så skör. Som ett öppet sår. På med fasaden. Stark. Sjukt beteende egentligen. Vad är det som är så farligt med att visa lite äkta känslor? Troligtvis för tt jag inte är van vid det utan dövat de med a så fort de närmat sig.

Fredagar klart värst för mig i nykterhet märker jag. En vecka av fullt ös och jag är van att få döva ordentligt med a. Släppa fasaden på riktigt. Veckornas drickande har ändå vart med "kontroll" såvida jag på nåt vis jag hålla jobbet under kontroll.

Slarvat med möten, fick skit för det på gruppmöte igår såklart. Men har så mycket annat runt omkring. Handlar om prioriteringar det vet jag ju, men har man som i mitt fall två jobb och är på jobb från 6-21 många dagar i veckan så blir det svårt att fysiskt hinna möten. Jag har alltid en förklaring till allt och vill göra det på mitt sätt. Har ju alltid gjort det. Svårt att släppa taget och erkänna sig helt förlorad.

Imorgon blir det möte, tror och hoppas det blir ett bra sådant.

Mirabelle

Jag vet allt om att rent fysiskt inte ha tid. Man kan ju inte klona sig! Jag tycker det är orättvist att säga att det handlar om prioriteringar. När det är tre ställen man MÅSTE vara på samtidigt, och inget GÅR att prioritera bort. Det är bara MÅSTE. Hjärnan brinner. Hjärtat hamrar så man tror det ska hoppa ur kroppen. Så kläcker nån jävel ur sig att man borde vara på ytterligare ett ställe. Oftast handlar det om något som har med ens eget mående att göra. ”Du måste lära dig att prioritera dig själv. Du måste ta dig tid för sjukgymnastik/kiropraktor/terapi/mammografi what ever blabla”. De menar bara väl, men är det någon gång jag är nära att fläta till nån, så är det vid sådana tillfällen. Fine. Jag prioriterar så gärna mig själv. Eftersom du tycker det är min plikt, så får du sköta resten åt mig medans jag gör det. Idag ska du 1) jobba 12 timmar utan rast för att täcka upp för sjuka kollegor, så att arbetsplatsen inte måste stänga av säkerhetsskäl 2) Gå på möte rörande behov av särskilt stöd för yngsta barnet, samtidigt som du 3) hämtar mellanbarnet från skolan där hen har fått total meltdown autism style och ingen kan lugna hen. 4) Infinna dig på BUP med äldsta barnet för medicinuppföljning.

Jag lovar på heder och samvete att den dag någon fixar allt det där så ska jag prioritera mig själv asmycket, helst alltid jämt och hela tiden.

Förlåt, nu kidnappade jag din tråd för en megalång rant... Min point är att folk borde ge fan i att döma andras ”prioriteringar” om de inte är villiga att underlätta den önskade omprioriteringen.