Helt ny, behöver bara skriva av mig och hitta någon form av stöttning. Min far är alkoholist, jag har suttit i timmar av terapi med honom och på olika hem. Vi har forfarande en otroligt skev relation och jag har lovat mig själv och min familj att inte bli så.

Man blir fartblind fort. Konstaterade efter x antal av minnesluckor, smygdrickande av slattar i barskåp, trolig rattfylla då jag kört barn till skolan, kräkts i tystnad för att ingen ska märka osv att nu får det nog vara bra. Det är en så stor sorg, jag älskar alkohol, jag älskar kreativiteten och känslan efter min flaska vin. Men ångesten och tankarna kommer ikapp till slut. I förrgår tog jag äntligen tag i någon form av stopp här. Jag ringde en självhjälpsgrupp. Jag har mailat dem flertalet ggr under de senaste fem åren men alltid fått svaret jag skulle ringa dem, vilket jag aldrig vågat. I förrgår tog jag steget ut. På fredag denna vecka ska jag träffa dem för en första information. Jag är fortfarande livrädd jag kommer att ta mig ur det på något vis, inte fixa det.

Jag är en klassiskt högpresterare, allt eller inget av allt i livet. Alkoholen slår oavsett samhällsklass och jag skäms så fruktansvärt. Just i denna stund är det otroligt svårt att inte bara halsa i mig glögg eller bara vad som helst för att återigen döva känslor. Sömnen de senaste två dagarna är vidirigt dålig. På dagarna skakar jag, svettas och har en huvudvärk utan dess like. Smärtan då man inser det är över. Min älskade relation med speciellt vinet.

CS

Bästa sorten. Lördagsmötet. Jag behöver det så hårt. Det insåg jag idag. Kan inte sätta fingret på vad det är med hela grejen men det ger så mycket att ha folk runt sig på nåt vis som alla bär på en historia som jag kan plocka upp nåt ifrån. Högt som lågt, nåt ord, en mening, en känsla. Jag har så långt kvar i så mycket, men har ändå kommit en bit på vägen. Tredje helgen nykter. Dagar blir till veckor som blir till månader som blir till år.

Dagens reflektion handlade om att stanna upp. Där har jag verkligen potential. Det och HALT är just nu mina stora utmaningar. Och acceptans.

Skönt att det finns saker att jobba med. Komma ihåg att prioritera möten. Otroligt viktigt ändå. Tisdag har jag frigjort tid för det.

CS

Kom iväg på möte som planerat. Oerhört viktigt för mig nu. Oklart exakt vad det ger men det skiter jag i just nu, jag väljer att lita på att det gör nytta. Väljer att lita på processen. Fick frågan om att läsa i öppningsfasen. I och med att jag aldrig bangar utmaningar var det ett impulsval att tacka ja. Helt sjukt nervös, men läste det jag skulle. Jag är "nyast" i min grupp och det är ändå skönt att jag för varje dag som går känner mig mer och mer hemma med dessa fantastiska människor. Det finns så många att ta rygg på och låta mig inspireras av. Jag känner mig gladare än på länge. Ett dilemma jag sliter med är anhörigsituationen. Min stackars make i detta fall. Når inte fram, orkar inte förklara, begär inte han ska förstå. Men väldigt tung känsla. Men just nu får det vara som det är. Tror det blir lugnast så.

Mirabelle

Det var länge sedan jag tänkte i ett sånt tankespår... Tack för den påminnelsen! Vad fint att du har "hittat hem" i en grupp. Ibland kanske det är medlet som är målet? Att vara bland likasinnade, acceptera och bli accepterad, och bara andas ut... Det är läkande. Särskilt om den acceptansen inte finns där den borde finnas, dvs hos våra närmsta. De är ofullkomliga människor. Begränsade. Då får man göra som du gör, lyfta blicken och söka sig utåt. Du äger ditt behov av stöd, och du har sett till att hitta ett sammanhang där du får det tillgodosett. Strongt!

CS

Det är så befriande att ha likasinnade att dela tankar med. De tankarna som är helt sjuka för de som inte är som vi dvs sjuka.

På bortaplan i en vecka nu och hittade ett fantastiskt möte ikväll. Jag var som helt hög när jag gick därifrån. Av lycka, och lugn och frid. Kan inte minnas senast jag kände den känslan. Igår var jag inte lika munter. Släpade mig förbi alla mina dryckeslag jag haft på denna ort tidigare. Skakade när jag gick förbi. Kryp i kroppen, svårt att somna, ångest och rädsla. Att det kan svänga så på kort tid är fortfarande väldigt skrämmande. Mötena blir som en vaccination för mig, ett vaccin för nykterheten.

Tog med mig en delning från en kvinna, om att alltid hålla dörrar och bakdörren speciellt öppen. Kanske jag nån dag kan dricka, kan jag smita och ta mig ur detta på något vis? Men innerst inne vet man att man är körd. Helt körd. Det kommer aldrig att funka. Kanske jag kan klara det av ren vilja, men skulle det vara värt det? Skulle jag någonsin vara nöjd med ett glas vin till maten igen? En öl? Knappast. Och om jag tog mig en fylla nu, skulle jag nå upp till den känslan jag vill åt? Troligtvis inte. Är det värt det, definitivt inte.

Om jag somnar nykter är sannolikheten jävligt stor jag vaknar nykter imorgon. 24 timmar i taget, alltid för mig.

Mirabelle

Det känns inte som det finns någon vits med ett glas vin eller en öl till maten. En. Nä, varför utsätta sig. Härlig känsla du fick efter mötet ? Det får mig att längta... Jag kände så varje vecka under några år. Vi var med i en kyrka där vi bodde då. Mitt själsliga hem. Efter ett antal flyttar längtar jag fortfarande tillbaka. Har aldrig hittat den gemenskapen och själsfriden någon annanstans. Kyrkor finns överallt, men församlingen är människorna... Jag kanske borde försöka mera. Det är säkert så att jag inte har gett av mig själv som jag gjorde där. Vet inte varför. Vissa saker kanske är ”once in a life time”. Vårda din grupp och samhörigheten ömt ❤️

CS

Det snackas sinnesro och jag längtar efter att få känna på det mer framöver. Mötena ger mig det verkligen. Som du säger, människorna gör det. Har aldrig vart kyrklig, men detta är nog det närmaste jag kommer. I kris söker sig folk till kyrkor eller andra gemenskaper, det är ju ungefär liknande med detta tänker jag. Känner att jag kan börja öppna upp mig mer, men det känns även som att ett halvt lager av lökens tusen skal pillats bort. Jag har så otroligt många skal och fasader. Det har tagit mig många år att bygga på lagren så det tar nog lite tid att skala löken tänker jag. Men tid har jag.

Ett glas vin ger ju ändå inget rus, så varför lixom. Helt onödigt. Haha. Ge mig en box så snackar vi den effekt jag vill ha.

Ja det är ett evigt surrande och dividerande där i huvudet. Jag kan i mina bästa stunder både motargumentera och eller låta bli , och bara rida ut stormen. Innerst inne vet man vad som är bäst, man vet sanningen. Efter tid blir dividerandet svagar och mer sällsynt, men riskerna kvarstår nog hela livet skulle jag tro, det gäller att inte ta det första glaset.....eller bara att ge fan i det första glaset. Då går det bra. Kram

CS

Otroligt fascinerad ändå över hur bra jag faktiskt mår om dagarna. Mestadels av dagarna såklart. Ibland svänger det fort, men det börjar jag bli medveten om och förstå. Då blir det också så mycket lättare att hantera känslorna som kommer. Försöker verkligen släppa tankarna på hur det ska bli om ett år, en månad osv. Det vet jag ju inte. Det enda jag vet är att jag är nykter här och nu. Idag. Det får räcka just nu. En dag i taget, satan vad jag får påminna mig om det.

Känner mig nöjd med mig själv och kunde senast idag inte förstå hur jag låg där i sängen och skakade och hade ångest för mindre en än månad sen och grät i floder för att jag inte kunde dricka mer. Kunde inte hälla upp kaffe för händerna skakade så. På ett vis känns det så länge sen för mycket har hänt och på samma gång precis sm det var igår. Vill hålla kvar den känslan när de där tankarna om att dricka som normala kommer. Inse att jag inte kan det. Jag hanterar inte alkohol som normala människor. Och ibland (typ hela tiden) blir jag så sjukt avis på de lyckliga som kan det. Ta en skön salongsfylla och vara nöjd med det. Det kommer jag aldrig att kunna göra igen. En sorg och en stor befrielse på samma gång. Men fokus på mitt mående och tacksamhet för att jag kan vara nykter idag. Jäkligt klyschigt men för mig är det viktigt att känna tacksamheten i vardagen. Att kunna bromsa mig och stanna upp och faktiskt tänka, inte bara köra på efter alla impulser som jag alltid gjort. Den vägen håller inte.

Trevlig kväll till er alla tappra som hänger här i forumet. Ni betyder mycket. Tillsammans klarar vi så mycket mer än vi tror! Tillsammans. En ensam alkis är inge bra!

CS

Hur ska man göra med dem? Jag drar mig undan, vet inte hur jag ska förklara, vad jag ska förklara. Jag som inte brukar ha svårt för att haspla ur mig saker i tid och otid har fått en väldans tunghäfta tydligen gentemot min man. Jag känner sån skuld och skam och samtidigt ett sånt behov att få stöd och stöttning fast jag inte har nån aning om vad jag egentligen vill ha av honom. Och sen har jag ingen rätt att kräva något alls enligt mig själv. Jag har redan vart egoistisk nog tänker jag... Sån frustration.

Fy vilka taskiga föräldrar. Men jag tror att både mina föräldrar och svärmor skulle kasta sig på telefonen och berätta för alla de känner om jag skulle berätta mina problem. Det är tråkigt att man blir satt i något slags fack, jaja du har ju problem med spriten så därför har du alltid fel.....

CS

51 dagar nykter. Minns fortfarande otroligt levande min abstinens rent fysiskt. Vill inte tillbaka dit. Bitar faller sakta på plats mer och mer, en efter en. Berättat för min mamma nu vilket vart en stor och tung grej för mig. Gick bra ändå, klassisk anhörig. Är det verkligen så illa, men bra du sökt hjälp grej typ.

Har även konstaterat och bestämt mig för att gå in i behandling nu också. En sjukskrivning väntar och allt med vad det innebär att gå genom behandling. Kommer vara tillbaka till jobbet efter semestern i sommar typ. Otroligt läskigt är det, men jag känner i hela mig att det är rätt beslut. Tar jag inte tag i detta nu så kommer jag aldrig må bra den känslan är jag rätt säker på.

Helt sjukt hur saker går så mycket lättare då jag lixom kapitulerat och sluta streta emot. Och alla dessa jäkla känslor börjar jag ändå att gilla på nåt vis. Sån sinnessjuk resa detta. Nu känns alkoholen som ett mindre problem, säkert en vecka sedan jag kände sug. Nu börjar jag fatta att det är resten av "paketet jag" som skall tas omhand.

Mirabelle

I din ände händer det stora grejer på riktigt. Fantastiskt starkt av dig att ge dig in på den resan! Ibland är det den ultimata styrke-demonstrationen, att kapitulera och sluta streta emot. Håller tummar och tår för dig!

CS

Jag blir så glad för alla glada tillrop i detta. Jag börjar sakta inse att det är en otrolig förmån att få kunna göra detta! Att allt jag fortfarande tycker och tyckt varit så otroligt viktigt börjar spela mindre och mindre roll. Ära och berömmelse, bekräftelse, superkontroll. Fortsatt är det naturliga att streta emot och köra mitt egna race, men jag tror att med tiden kommer jag fatta vad som är livet och äkthet på ett annat sätt.

Ja det har rullat på i ett rasande tempo detta. Hade nån annan gjort det jag gjort hade jag vart så imponerad, men har otroligt svårt att se det själv än. Självkänslan i botten men självförtroendet som vanligt i topp. Ju mer jag erkänner och kapitulerar ju mer spännande blir det faktiskt. Jag växer mycket som människa i detta märker jag. För en gångs skull nyfiken på hur det kommer se ut om ett år istället för skräck inför det.

Kastar en ett klyshigt citat också såhär på fredagen: "When you stop chasing the wrong things, you give the right things a chance to catch up with you!"

CS

Idag började det! Behandling på gång på riktigt! Jag är så jäkla redo. Det här kommer precis rätt för mig känner hela jag. Det är såklart ett kaos av känslor av alla slag, men jag är faktiskt till freds (typ) med det för en gångs skull. Är så redo att göra detta för mig själv på riktigt och helt ärligt!

Gått på möten i princip varje dag i dryga två veckor, prestationsprinsessan i mig såklart nöjd med det. Jag kan skratta lite åt mig själv där. Jag ska bli den nyktraste alkoholisten ever lixom. Haha. Allt eller inget, största styrka och fallgropen. Möten ger mig väldigt mycket, vet inte alls vad och väljer att inte lägga så mycket tankar kring det, jag bara gör det helt enkelt. Jag mår bra varje gång jag vart på möte och det räcker som kvitto just nu. Jag mår bättre nu än för tre månader sen vilket också ger mig ett kvitto det jag gör är rätt för mig.

Efter denna "rosa moln" utläggning är det kaos i relationen till maken för stunden. Mitt nya jag är brutalt ärlig och jag ifrågasätter mina verkliga äkta känslor för honom och frågar han så svarar jag och det ärligt. Vilket han såklart inte är van vid i och med att jag alltid kontrollerat och friserat sanningen till min fördel jämt. Det slår hårt, vi är inte osams men det händer så mycket med mig och han känner sig såklart utanför. Han är väldens bästa och vill så väl på alla sätt och ju mer han försöker, ju mer backar och flyr jag. Mitt flyktbeteende är ju en av de "defekter" jag har att jobba med... Big time! Min instinkt säger dra och flytta och lämna familj och inte ställa till mer skada än jag upplever jag redan gjort. Han kan förlåta mig för allt det vet jag, men frågan är om jag kan leva med mig själv i relationen med honom? Det är sånt som får visa sig efter vägen känner jag, men det tär hårt och mycket energi ligger såklart på det ältandet. Men jag lär bara "tvinga" mig själv kvar i det just nu. Inga stora beslut just nu!

Jag vill ju att saker ska bli annorlunda mot hur de varit och då lär jag helhjärtat försöka göra saker annorlunda än jag gjort hittills. Men det är svårt. Impulsen säger gasa, jag måste bromsa. Impulsen säger dra, jag måste stanna. Impulsen säger ta dig runt detta på ett smidigt sätt, jag måste vara ärlig. Så håller det på. Känner mig som en inspänd hund i strypkoppel och jag vet att om jag släpper så skenar det. Och troligtvis väldigt fort. Men jag ser små små glimtar av saker jag faktiskt gillar också och det känns fint! Tex att jag på typ två veckor inte känt sug efter A på riktigt. Galen skönt!

Många tankar som frigörs vid behandling. Tankar som analyseras, vänds och vrids på. Tack för ditt ärliga inlägg. Inget sug på två veckor - wow!

Spännande resa du gör. Håll oss gärna uppdaterade då och då. Lycka till! ♡

CS

Alltid kul att få pepp och reaktioner på inlägg från er här inne. Det blir som den gemenskap jag hittat i AA, äkta och genuin på alla sätt.

Tacksamhetslista fick jag i uppgift häromdagen. Otroligt svår och så enkelt på en gång. Svårt för att det naturliga som ligger närmast mig har varit att det ska bli den bästa listan och jag inte får glömma nåt. Gud förbjude om jag skulle glömma skriva jag är tacksam för att mina barn är friska och jag har mat på bordet, vilken människa skulle jag då framstå som? Prestationspiskan viner över ryggen. Enkelt blir det som jag är en smula mer förlåtande och ok, med att det som kommer upp precis här och nu är det viktiga och att själva reflektionen jag ens gör över att jag skulle vara tacksam för nåt blir min uppgift här. Saker kan bli så olika med lite annat perspektiv.

Jag är tacksam jag är alkis. Faktiskt, på riktigt. Hur sjukt är inte det? Men om jag inte hade vart det hade jag aldrig träffat de människor jag idag mött. Människor där jag kan känna igen mig och känna gemenskap och förståelse. Som guidar mig och som är tuffa mot mig då jag behöver och kärleksfulla mot mig då det är den dagen. Plötsligt ser jag så mycket annat i det liv jag levt. Värderar om de människor jag mött, de saker som jag tyckt varit otroligt viktiga osv.

Om jag heller inte hade erkänt mig som alkis hade jag fortsatt att destruktivt slå på mig själv och aldrig fått chansen att göra denna "storstädning" i mitt inre. Självklart är det verkligen ingen semesterresa på vägen i vad jag upptäcker, men jag är villig att ta i det och försöka se vad varje liten grej som kommer upp kan lära mig. Det tar otroligt med tid att ändra ett beteende som jag jobbat upp i hela mitt liv, men det är mitt jobb att göra och jag är nu helt plötsligt villig att göra det. Även om det gör ont, jag måste tro på de som gjort detta före mig och de verkar på nåt magiskt sätt faktiskt ha toppenliv och må bra. Det vill jag ju med ha!

Tid tar tid och en dag i taget! Ett beslut varje morgon om att vara nykter bara för idag, bara för mig själv. Bara för idag och imorgon tar jag förhoppningsvis ett nytt beslut igen. Dela upp tiden, gör det inte som så svårt, det behöver det inte vara. En dag i taget fixar vi alltid!

Ja, vad roligt att höra att du ”gillar” behandlingen ? Jag känner precis som du, det är så givande. Där jag går säger terapeuterna att vi alkisar som går mot nykterhet i behandlingsform har tur som får göra denna storstädning. Många andra (som skulle behöva städa) får aldrig chansen..?

Mirabelle

Att sopa rent i själens alla skrymslen och vrår... Det låter skrämmande och befriande på samma gång. Egentligen tror jag att det du går igenom just nu är vad alla människor behöver. Packa upp och sortera det mentala och emotionella bagaget. Glad för din skull. Att du får den här chansen. Att du hittar en så varm, trygg gemenskap. Önskar dig en fortsatt fin helg!

John-Erik

Hej CS!

Har läst om hela din resa idag. Faktum är att när du lägger ut precis allt så som du gör så kan det hjälpa många här inne på Forumet.
Detta är en bra tråd och bland det bästa jag har läst hittills. Du har från första dagen beskrivit ditt mående och utlämnat dig själv totalt.
Från beslut om att bli nykter till att envist ta tag i problemen dag efter dag och försöka hantera dem och tackla dem på ett fantastiskt sätt. Bara in i stormens öga och sen ut och fortsätta i nykterhet trots abstinens och dåliga vibbar. Stark läsning är vad det är. Stor igenkänningsfaktor.
Man kan läsa mellan raderna att du sannolikt var på absoluta botten och vände. " Nu får det vara nog".
Lite nyfiken på ditt dryckesmönster samt hur länge du drack och vilka kvantiteter som det handlade om?
Försökte du motionera under tiden som du drack? Hade du rena dagar då och då?
Du är helt klart högpresterande, det framgår ju (Du ska ju bli bästa nyktraste alkisen o.s.v. ;-)) och detta i sig är en källa till stress som A kan hjälpa kortsiktigt. Tror att många med högpresterande personligheter är överrepresenterade som högkonsumenter.
Kan gå till mig själv. Är högpresterande och allt ska ske på en gång vilket även stressar min omgivning.Typ-A personlighet tror jag det heter.
När man efter högpresterande perioder ska varva ner finns ju knappt något annat än A att ta till.
Detta fungerar nog om det är rätt hanterat men bara för de som kan hantera A. Det är när A övergår till en rutin som man är fast och det utan att man ens märker det. Faktiskt så... Man märker inte förrän det är försent, man blir kemiskt beroende av en substans som finns tillgänglig överallt i samhället.
Cs, du gör också en fantastisk sak när du vänder ditt förhållningssätt i detta när du säger att du är tacksam över att vara alkis
" jag hade aldrig träffat de människor jag idag har mött annars". Du vänder negativism till postivism. Känns som att du är positiv i grunden
och en medgångsmänniska. Har jag rätt? Hela din resa andas ju något positivt mitt i allt elände. Från djupaste "jagförstörande" beteende
till en vetgirig kunskapstörstande person som är villig att underkasta sig allt för att lära om sig själv och sitt fortsatta nyktra och friska liv
med alla till buds stående medel. Ska bli spännande att även fortsatt läsa dig och hur din resa fortsätter och vad du upptäcker om dig
själv. Hoppas att du fortsätter skriva.

Stort Lycka till med fortsatt behandling!

John