Jag har växt upp i en familj där pappa har druckit så länge jag kan minnas. Ju äldre jag och min brorsa blev, ju mer självständiga vid blev, desto mer drack han. Perioderna blev tätare och tätare och likaså grälen mellan mamma och pappa. Mamma hotade med skilsmässa typ en gång i halvåret men lämnade aldrig trots att t.o.m. vi barn bönade och bad... mamma orkade inte längre 2003, då bodde jag och brorsan fortfarande hemma men vi var 17-18 år. Men efter ett halvår tog hon tillbaks honom och skilde sig igen 2012, för gott tack och lov.
Idag är hon glad att hon gick och jag är glad att hon vågade lämna tillslut. Hon har sagt till oss barn att hon stannade under alla år för vår skull, för ekonomin och av praktiska skäl men jag är ändå arg på henne för att hon inte gick när vi var små. (Pappa tyckte ju inte ens att han hade problem så han skulle ju aldrig vara den som lämnade... ) Jag är arg för att hon tog tillbaka honom och lät oss barn gå igenom TVÅ skilsmässor. Jag vet att mamma var den som höll upp hela familjen och jag kan förstå hur svårt det kan vara att lämna....

Men sen har vi ju min bror som idag har tagit över fanan, han har blivit en kopia av pappa tyvärr och har en sambo och en liten dotter. Sambon gnäller om min brors beteende och socialen har t.o.m varit inblandad. Hon vill ju inte lämna hon heller för då ska han ta livet av sig, och det är som att lyssna på mamma all over again.... Jag har sagt att jag inte vill höra hennes gnäll, så när vi hälsar på så pratar vi inte om hans problem. Vi träffas mest för att våra barn ska få umgås lite.

Sen har vi pappa som sitter på ett serviceboende efter att ha blivit vräkt i höstas. Han kan inte gå och är totalt sönderalkoholiserad. Vi har ändå kontakt, men mest på telefon eftersom hans lägenhet är inrökt och ser ut som fan. Tar inte in mina barn där. Ibland önskar jag tyvärr att han dör så slipper han och vi andra lida...

Min bror bor närmst, så han sköter pappas matinköp, men även alkoholinköp. De handlar varsitt lock öl i veckan.

Story of my life... Jag tycker inte det är roligt att hälsa på mamma, som ändå är den jag har bäst kontakt med. Det blir alltid tjöt om familjens problem och en massa ältande. Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte hjälper pappa mer men jag orkar inte mentalt och han har ju inte direkt bidragit positivt i mitt liv. Jag har försökt få min bror att söka hjälp men han vill inte sluta dricka säger han. Jag är ständigt antingen orolig för familjen eller arg och det tar så mycket energi. Ibland vill jag bara fly till andra sidan jorden och skita i familjen helt och säga upp kontakten med allihop. Men samtidigt har jag barn och vill att de ska ha kontakt med morbror, morfar och mormor. På lördag ska vi i alla fall hälsa på mamma...suck.

Dotter.till.al…

Det är så starkt av dig att ta avstånd! Det är verkligen inte ditt ansvar att se till Att din familj mår bra, dessutom är de vuxna alla tre. Du kan inte påverka din brors val..
fortsätt ta hand om dig själv och säga ifrån. Vi lever bara ett liv och DU är huvudpersonen i ditt.

Fy fan för att vi inte kan välja våra egna familjer. Jag jag också en mamma som en djupt nere i skiten, hemlös och super. In och ut på sjukhus varvat med tvångsvård. Det gör så ont och jag får ofta dåligt samvete för att jag inte ”gör mer”, men då försöker jag påminna mig själv om det ovannämnda. Det är MITT liv och JAG förtjänar att vara lycklig. Mina föräldrars misstag ska inte få lov att förstöra för mig ❤️

Tess84

Behöver höra att det är bra att ta avstånd. Det drar ner en annars ju.
Nej man kan inte välja sin familj tyvärr.. Det bästa är ändå att jag lyckats ta revansch och sitter här med världens bästa barn och man. Hoppas du också har det bra och kan samla positiv energi från andra håll!

Dotter.till.al…

Jag känner precis som dig! Så skönt med revansch :) jag har två fina barn, bra jobb och fin sambo...
Men det är såklart en sorg att barnen inte har en mormor. Och jag längtar efter att ha en mamma som finns där för mig. Framförallt var det tungt när min första son föddes, då hade jag verkligen behövt en förälder som stöttat mig (du vet säkert vad jag menar...)
Jag är öppen med mina barn om att deras mormor är sjuk och att vi därför inte kan träffa henne. Hur hanterar du allt med barnen? Tycker det kan vara svårt vid lucia osv när ”alla” kompisar har mor/farföräldrar som kommer till förskolan osv....

Tess84

Det är en stor sorg att veta att mina barn aldrig kan få ha en riktig morfar och vi får se hur det blir med min bror i framtiden. Min farfar var också alkis och bodde i Norge och jag träffade bara honom några gånger vad jag minns. Så historien upprepar sig tyvärr. Som tur är är mina svärföräldrar fantastiska och ställer upp med allt. Kan tilläggas att min äldsta bara är 3 år så än så länge är morfar en person som inte kan gå så bra :)