Jag fick för två månader sedan veta att min man är alkoholist. Han blev påkommen av vår dotter då han ställt en wiskeyflaska bakom soffan. Hon reagerade på den eftersom vi sedan 4 år tillbaka inte dricker i vårt hem. Ett beslut vi gemensamt tog när barnen blev tonåringar. Han berättade då att han gömt och druckit i flera år. Jag har märkt ett förändrat beteende, svårnådd och undandragande, men inte alls misstänkt något slkoholrelaterat.?Har inte ens känt någon lukt mer än några gånger och har då fått förklaringar som känts normala. Jag tog en öl m kollega efter jobbet. Jag har Dick känt att jag dragit ett tungt känslomässigt lass i familjen genom att vara den tillgängliga föräldern. Nu har jag hamnat i en livskris. Den man jag levt med i 32 år har ljugit och levt ett dubbelliv. Jag har tappat mig själv då min tillvaro byggts upp med honom. Jag har kraftig ångest och jag vet att mitt mående påverkar mina barn som jag har ett väldigt nära relation med. Jag har så många känslor, jag har gråtit mest och sörjt det fina jag tycker att jag skapat för mina döttrar. Jag vill inte avsluta vår relation men mår fruktansvärt dåligt då jsg inte vet hem han är längre. Och jag är sp rädd för hur det här ska påverka mina tjejer. Med just nu två dysfunktionella föräldrar. Han har sökt hjälp och säger att han inte druckit sedan oktober då han blev påkommen. Men min tillit är helt raserad. Jag kämpar mig genom dagarna och känner mig svag och rädd. Hur ska jag orka detta?