Hela mitt liv har jag ett minne av att min pappa höll i en ölburk och jag kommer ihåg många jul- och födelsedagar som blivit förstörda pga av just drickandet. Alla dessa bråk som tagit musten ur mig och mina äldre syskon är någonting som än idag är svårt för mig att bearbeta. Mina syskon är 6 och 8 år äldre så dom flyttade hemifrån ganska fort så jag fick 'ansvaret' att hålla ihop familjen. Mamma hotade alltid med att skilja sig från honom och vi bönade och bad många gånger att det skulle hända men dom är än idag tillsammans. Mycket otrohet när vi var små, mamma som hotat med att ta livet av sig och hela min barndom är i ett stort frågetecken förutom att hela grejen gör mig arg och förtvivlad.

Jag hamnade i en svår depression för några år sedan och fick alltid som svar "du är inte deprimerad, ryck upp dig" av mina föräldrar och jag insåg ganska fort att dom inte hade tid för mina problem. Jag satte ner foten och försvarade mamma och mig gång på gång men den psykiska misshandeln blev bara värre med kränkningar hit och dit att jag en dag till och med försökte ta livet av mig och fortsatte efter att skada mig själv i månader innan jag tog modet att ta hjälp. Detta är ingenting dom vet än idag, 4 år senare. Jag flyttade utomlands i 2 år och hamnade tyvärr tillbaka i mitt familjehem i väntan om att jag kan få en hyreslägenhet och är så sjukt sugen på att bara bryta kontakten då mitt psyke inte orkar längre. Jag blir arg utan anledning, skriker och hamnar i samma banor som för 4 år sedan och allt eftersom hans kränkningar, utskällningar om att allt är mitt fel, att jag är dum i huvudet och praktiskt taget förstörde hans liv ( var alltid pappas lilla flicka så det sårar något enormt) och alltid antyder på att jag inte räcker till.

När är det dags att bryta kontakten? När är det okej ?

so tired of this

Han drack och jag minns precis som du hur min pappa alltid var full. Jag hade dock "turen" att mina föräldrar var separerade och en gång när han nästan slog sönder mig drog jag bara. Hans fru gick förbi och såg allt men gjorde ingenting. Jag bodde hos min mamma i ca 2 år innan jag flyttade tillbaka och vi bråkade nästan hela tiden. När jag var 16 tog jag mina saker och stack en gång för alla för jag skrek att han kunde dra åt helvete och han sa desamma, så jag drog och vi har aldrig haft en bra relation sen dess. När jag var 19 flyttade jag till en annan stad och startade familj. Jag har idag 2 barn och han är en FANTASTISK morfar som ringer FaceTime flera gånger i veckan. Jag ringer aldrig honom men han ringer alltid oss. Vi ses inte så ofta men när vi ses märker jag att han har dåligt samvete för hur allt varit. Och att han faktiskt älskar mig.
När du får din lägenhet så bryt kontakten, säg att du inte vill ha med honom att göra eller säg ingenting, sluta bara höra av dig.
Jag tror ärligt att det är större förlust för honom än för dig och han förtjänar inte dig när han beter sig som han gör.

och ta hand om dig själv! Ta en rejäl (kanske livslång) paus och ge dig själv andrum! Du kommer troligtvis att inse att dessa relationer ger dig....noll! De bara tar och tär! Har ingen kontakt med min mamma (ej alkoholist men psykiskt sjuk, samma dilemma faktiskt) längre! Gjorde inget dramatiskt utan slutade höra av mig! Upptäckte att det bara är jag som kämpar fast det är hon som borde göra det! Mår sååå mycket bättre! Har också kommit över att man inte har en ”normal” mamma! Varför låtsas? Nej förvänta dig inget av dom utan börja bygga ditt eget liv så det blir bättre än deras! Och förvänta dig inte upprättelse, förlåt eller förståelse för då blir du bara besviken! Acceptera det som varit och jobba framåt! Framtiden kan du påverka inte det förflutna! Kram