Ligger själv i sängen. Sambon däckade klockan 20:30. Han har varit vaken några gånger och sagt väldigt osammanhängande saker. Han äter antidepressiva och har gjort i några år. Vi har sex 1 gång i månaden om ens det för han säger att tabletterna gör att han förlorat sexlusten, ibland säger han att han inte tar initiativ för att han är blyg ( vi har varit tillsammans i 7 år). Så fort han dricker blir han kladdig, han har tillochmed dragit ner min tröja framför barnen när han tror att dom inte ser och när ”grabbarna” är här har han kunnat ta tag i mina bröst framför dom, men han har ingen sexlust i vanliga fall? Ikväll pratade han om hur sexig jag var och försöka ”kladda” på mig. Hade inte barnen stått inne på toa och borstat tänderna hade jag klappat till honom. Jag inser mer och mer att jag borde gå. Bara ta barnen och åka iväg, men han kommer jaga mig. Kommer komma efter och vara arg, hota och skrika. Vända uppochner på hela min bekantskapskrets. Säga massor av elaka saker om mig till folk. Skulle aldrig våga ha barnen hos honom varannan vecka då han har så pass stora problem. I flera år har han ljugit om hur många öl han köper, han gömmer dom på konstiga ställen och tror att jag inte märker. Han gnäller över att vi har dåligt med pengar men han har alltid alltid alltid råd med öl, i stora mängder. Även om det är noll på kontona skaffar han pengar på nå jävla vänster till öl. Men han har inga problem...?
Jag inser att jag älskar honom och hatar mig själv för att jag gör det. Hur kan man älska någon som så uppenbart skiter i hur man mår?

Jag läser trådar här inne och ser hur många det är som har det precis som jag och blir rädd. När blev vi så medberoende? När blev vi så svaga att vi gör allt för en människa som uppenbart väljer alkoholen framför oss?

Jag kan inte räkna hur många gånger jag legat i fosterställning i sängen och skrikit ut min ångest och sorg i kuddarna och han suttit och svurit på att aldrig mer dricka och sen går det 5 dagar och vi är tillbaka i samma spår igen.

Varför låter jag honom bestämma över mig och mitt liv? Jag vet att om jag lämnar kommer jag stå starkare på andra sidan än jag känt mig på flera år men ändå lämnar jag honom inte? Skräcken för hur livet kommer bli för barnen förlamar mig. Jag vill att dom ska ha sin pappa men inte när han dricker. Jag letar utvägar och jag kommer på mig själv med att önska att jag bara kunde åka.

Jag vill ringa min chef och säga att jag måste vara ledig och sen bara åka bort. Men alla hot om att han tar livet av sig och av rädsla att allt blir ännu värre om jag åker gör att jag stannar kvar.

Jag känner att jag går sönder mer och mer för varje dag som går och jag blir rädd för mig själv och mina tankar.

Han har gjort mig sjuk. Han har smittat mig med sin sjukdom och jag hatar honom för det. Jag hatar mig själv ännu mer för att jag har låtit honom.

InteMera

Du är alldeles för hård mot dig själv! Var arg, var ledsen, var besviken men inte på dig själv! Du gör allt du kan och mer kan du inte begära av dig själv. Just dethär med barnen tror jag är en av de vanligaste orsakerna man stannar, för att man bara inte kan se hur man ska kunna skydda sina barn om man lämnar och sen ska skicka försvarslösa barn varannan vecka till den andra föräldern som helt saknar sjukdomsinsikt. I vissa fall kan en separation bli en ögonöppnare för den andra, som kanske då först tar itu med sina problem. Eller så eskalerar drickandet till nåt ännu värre. Det är ett vågspel och hur det kunde tänkas gå kanske du vet bäst som känner honom? Har du pratat med någon inom soc eller missbrukarvården?

Du är less och trött och arg men vet inte riktigt vad du borde göra. Och vet du det är helt normalt i den situationen! Jag vet, jag sitter själv också här och velar långt efter jag redan borde flyttat och brutit. Försök bryt ner det i mindre bitar, kanske du då kommer framåt? Hur tänker du om ett eget boende, var eller hur skulle det vara? Hur kunde det ordnas för barnens varande, finns det släktingar som kan hjälpa till och avlasta eller vakta barnens välmåenden när de skulle vara hos sin pappa? Hur ser din ekonomi ut? Vågar du vara modig och ta beslutet att flytta för din egen skull och verkligen låta honom hota med rättegångar, självmord, våld eller ekonomisk utsatthet eller baktalande till allt och alla omkring er? Och ända vilja stå fast vid att du vill leva själv, för din egen och dina barns skull? För du har rätt till lugn och glädje och ett liv utan missbruket i hemmet, det är faktiskt ett val om än inget lätt sådant! Önskar dig lycka till med tankeprocessen, gör experiment i tankarna hur livet kunde se ut i framtiden beroende om du fortsätter som nu eller om du gjorde saker annorlunda. Vad ser du om ett år, om fem år?