Hej på er alla fina där ute! Har startat en egen tråd här för att på så sätt kunna skriva av mig alla tankar jag har kring min problematik. Har läst här i många år och känner igen mycket i mig själv. Dock inte allt ( antar alla har sina olika mönster så att säga). Jag skulle kunna skriva en bok om alla mina tankar kring A. Men min berättelse får komma i etapper känner jag.
Jag var med om en mycket otäck sak för en vecka sen. Hade besök av en mycket nära vän jag inte träffat på väldigt länge. Jag går och bär på mycket oro och ångest inför en hel del i mitt liv.. och när jag träffade henne så var det som allt rann över. Till saken hör att jag hade " tröstat " mig själv ganska rejält timmarna innan hon kom... så till den milda grad att jag bröt ihop och grät hela kvällen när vännen var här. När vi sen vaknade på morgonen var min vän mycket orolig över mig. Men vännen hade helt klart inte förstått att jag varit onykter kvällen innan. Men rädslan som uppstod i mig när jag inser att jag inte minns en enda sak jag berättat för min vän under min gråt-eskapad.. var det som om hjärtat skulle hoppa ur halsgropen. Jag hade vält ur mig allt jag kände och alla mina problem.. och minns om sagt knappt inte en enda sak jag sagt..bara fragment.. men vi pratade och jag drog nån vals då jag inte var beredd att berätta att mitt utbrott helt enkelt hade med A att göra.. men jösses så rädd jag blev.. och jag insåg en gång för alla att min " ovana" till själatröst måste få ett abrupt slut. Resten av dagen spenderade vi med god mat och lugn och ro och jag var skärpt och nykter. Men min vän vet ingenting. Jag " lyckades" prata bort det. NU har det gått flera nyktra dagar.. och det går bra. Jag har en knepig relation till A. Det känns mer som en dålig vana ibland.. för det är endast vid speciella tiofällen som det tar över. Jag har inga problem att smutta på ett vinglas tillsammans med min man eller nån vän osv osv.. blir aldrig fullast.. känner inget tvång att supa mig full. Aldrig. Men A finns där och lurar när jag blir orolig över livet. Som sagt finns det mängder mer att berätta... men detta är vad jag orkar med just nu. Jag ser min tråd som en dagbok där jag kan skriva av mig mina tankar. Jag är inte beredd på att sätta en etikett på mitt problem ännu. Vill inte analysera vilken potentiell etikett jag ska sätta på mig, heller. Utan i lugn och ro ( gärna med er hjälp..) försöka komma fram till lösningen och etiketten i min egen takt. Är tacksam för att detta forum finns... det känns bra att ha vågat skriva... att ha vågat börja i alla fall.. min väg e lång nu.. men jag har börjat.. jag har för mycket fint i livet för att låta detta ta över. kram till er alla modiga själar där ute.

Ahhh vad hade jag gjort utan er!! Tack!! Nu kör jag! Nu kör VI! Precis avklarat 60 minuter rejäl löpträning! Hurra!!!! Känslan slår varenda vin butelj i världen !!! Magiskt att svettas ut skiten eländet lukten hatet ångesten självföraktet nerverna..och krypet i kroppen.... sen blev det hemmagjord tonfisks röra med ägg och sallad. Såååå gott. En del i min förändrings process e vikten ( 10k alkohol mull ).. och jag tror jag kommer se resultat bara genom ingen alkohol och mer träning! Jag e på min vakt för suget kommer ju som ni vet... som en käft smäll .. men nu har jag fan bestämt mig.. första målet är 2 mars! Jag ska mäta och skriva ner varje dag vad som förändras. Vad som bir bättre. Sämre osv. Analyssera händelseförloppet .. är motiverad .. skit rädd och glad och orolig.. samtidigt ... nu ska jag påbörja min resa att bli den bästa Odette jag kan bli! Många pusselbitar men det ena positiva föder det andra... osv osv .. nu skingra tankarna med OS och hålla maken i handen.. tack Mirabelle och Mary för ert enorma stöd.. hoppas ni mår ok❤️❤️❤️

Vad härligt det låter. Jag är på. Har ju gått lite vilse och irrat omkring i fel kvarter, men nu är jag rätt igen. Karta och kompass mot nyterheten. Kram till dig. ♡

Att gå vilse är en del av livet.. jösses så många gånger jag gjort det.. men nu är du och jag på rätt spår igen... nu ser vi framåt... EN dag i taget... idag är jag nykter... ren ... och klar i skallen... lite kvällssug var det.. ( är van vid rött vin till middagen) ... men just nu... är det totalstopp. Vinäger tänk inte så mycket på att du irrade fel.. du är tillbaka och vi kommer fixa detta. Låt oss uppdatera varandra löpande :) har bokat in ett monster pass på gymmet imorgon 07.00. Tycker träningen hjälper ENORMT mot både sug och KRYPNINGARNA som jag AVSKYR :) Kram till dig <3

Som Mary skrev så kommer jag nu mäta varje dag. Skala 1-10 ... 1 är superlätt - 10 är olidligt svårt.
Följande moment kommer jag analysera varje dag nu framöver och betygsätta enligt nedan:

Dagens rapport - 1 dagen. 18 februari

1. Oro - 5
2. Abstinens / sug- 3
3. Ångest-1
4. Rastlöshet-4
5. Motivation - 1
6. Krypningar - 2 ( träningen tar bort dem)
6. Ledsamhet- 4
7. Fysiskt mående-4
8. Känslor av hopp - 1

Japp det var dagens känslor i siffror... ska bli intressant att se hur saker kommer förändras över tid..
Jag lurar inte mig själv.. jag vet att nu blir det en kamp för glatta livet.. men jag välkomnar den.. jag vill leva..jag vill skratta.. jag vill andas..
Jag kommer inte lova mig själv att vara vit resten av livet... jag tar EN dag i sänder.. och ser hur jag känner.
Jag tar nu mitt lilla nya mätsystem och lägger mig med en kopp örtte. Klar som kristall i knoppen.. känslan e fin.. och lugnande.
God natt alla fina själar där ute .. tack för ni finns <3

Mirabelle

Vilken rivstart! Grattis till ett svettigt löp-pass. Det gör underverk för själen ? Det gör mig så otroligt glad att du ryckt dig ur apatin. Enorm kraftansträngning, och den kommer att löna sig. Det kan bara bli bättre nu. En dag i taget. Stor kram!

Måndag morgon. Vaknade 0600 ur pigg. Somnade om. Skönt. Händer aldrig IOM efterdyningar från vinet! Snöstorm ute. Nu påklädd och nu väntar 60 minuter cross training följt av stretch och andningsövningar . Dag 2! Intervju idag med. Lite skakig och lite orolig för så t brukar ge A sug. Men min hjärna har bestämt sig! Mycket tack vare ert stöd! Då kör vi. Mot gymmet! Hoppas ni får en jättefin dag kära vänner ❤️

Träningen var tung idag.. kroppen var trött.. men det gick :) men blev enormt trött efteråt.. kunde knapp röra mig.. DÅ kommer sug märker jag.. när man känner sig så trött.. så blir jag sugen på vin eller vad som helst för att få energi igen.. ( alltså en trigger situation att undvika)

men ... icke så nicke... ingen A här inte.. åt en massa mat istället.. gjorde min intervju.. försöker slå bort gnagande oro över livet framtiden pengar osv osv.. andas... dag 2.. det går bra... men det är inte lätt..

Det gäller att sätta fingret på vilka TRIGGERS man har och undvika dessa situationer .. eller hur ?

Kram på er hoppas dagen är fin

Mirabelle

Hej vännen... Nu är det ett tag sedan jag såg några rader från dig... Hur går det för dig? Kram

Mirabelle tack för din fina kommentar om omtanke <3 Varit borta ett tag från forumet.. insåg att min aktivitet här.. var ännu ett led i att jag sätter så höga krav på mig själv.... den största pressen .. sätter jag på mig själv... det är ju bara att titta på historien... jobbade mig själv till ett tvärstopp med utbrändhet som resultat.... det gör mig så ont nu när jag flera år senare inser.. att jag aldrig kommer bli helt frisk från detta... jag orkar inte lika mycket som andra.. jag blir trött fortare.. socialt umgänge gör mig dödstrött även om jag älskar mina vänner.. så mycket saker som är en ansträngning för mig mentalt.. jag är så trött och less på det.. A har blivit ett sätt att orka mer... att stå ut med mer... men det blir ju en ond cirkel.. som ni alla vet så väl... jag har fått ett nytt jobb... ett bra jobb... ett jäkla fantastiskt jobb.. alla vänner och familj vrålar och grratullerar.... " nu måste du väl ändå vara sååååååå lycklig" osv osv... vet ni... jag är LIVRÄDD... DESSA KRAV FRÅN OMVÄRLDEN KVÄVER MIG... livrädd för att misslyckas.. livrädd föra tt inte duga.. att göra bort mig.. att inte ORKA framför allt... jag stirrar på kommande veckorna.. och borde väl vara så glad.. men jag bara gråter.. jag gråter medans jag skriver detta... gråter för att jag inte bara kan vara glad för detta fina som hänt mig.. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG... ? fick jag välja... skulle jag skaffa två Leonbergers ( min och min mans favorithund) .. hyra ett hus på landet.. flytta till landet.. leva billigt... låta min man göra sin karriär... och så skulle jag ta hand om hundarna och skriva klart min bok... kanske jobba halvtid i närmsta stad.. med nått relativt lugnt jobb ... ett lugnt stilla liv.. med natur och närhet till lugnet.. kanske låter fånigt.. men jag börjar inse att det livet skulle göra mig fri från den här inre jävla ångesten och stressen.... och i och med det.. tror jag även A skulle försvinna..... men jag får väl ge jobbet en ärlig chans nu.. även om jag har panik... era tips och tankar mottages tacksamt för jag är mer vilsen än någonsin.. A är fortfarande med i bilden... men jag kämpar... Tack för ni finns <3

Emma79

Jobb är jobb och liv är liv. Man ska väl helst jobba med något man gillar men för mig blandades de två samman att jag tillslut tex inte hade några vänner som jag inte fått genom jobbet. Och allt vi pratade om var jobbrelaterat.

Det är där jag är nu. Höll på att bränna ut mig I höstas lugnade ner mig I sista sekund fokuserar nu på mig själv och att må bättre.

Vet du vad du har som jag saknar? En dröm och en sorts målbild, hundar på landet, skriva... det låter fantastiskt! Sträva mot drömmen.

Jobb är bara jobb och utbytbart, du är inte utbytbar.

// Emma

Mirabelle

Jag förstår PRECIS din panik, för jag är likadan själv... Har aldrig misslyckats med något i hela mitt liv. Jag överpresterar alltid å det grövsta. För jag är så fullkomligt livrädd för att misslyckas. Inte duga. Bra jobb. Bättre lön än vad som normalt är möjligt i branschen. För jag är så fantastisk, tycker cheferna. Min själ kvider av skräck. Så höga förväntningar följer med alla lovord. Jag kommer aldrig lyckas infria dem, orka, mäkta med... och så får skräcken mig att överprestera igen... och förväntningarna skruvas upp ännu mer... Ja, vad är det för fel på oss? Fröken-duktig-syndrom kanske? Neurotiska perfektionister? Fast jag vet inte jag... Det är bara vad gäller yrkeslivet (och tidigare skolan) som jag är sådan. I övrigt är jag väldigt pragmatisk.

Mitt tips är att gå in i nya jobbet med mentala inställningen "Japp, här kommer praktikanten!" Ingen förväntar sig något annat i början. Knappt senare heller. Jag blir alltid chockerad när jag inser hur många människor som bara sitter av sin arbetstid på arslet och gör sig upptagna med att pilla navelludd. De lyfter lön och andas vår luft utan att göra ett skapande skrammel. Och förbannad. Där såsar de runt och slösar syre för oss som faktiskt jobbar, år ut och år in. Jag gör alltid misstaget själv att jag kastar mig in på nya arbetsplatsen och tar tag i saker och ting. Jag gör mig snabbt oumbärlig och förväntningarna skruvas upp. Gör inte det. Gör som jag säger, inte som jag gör ;) Underprestera. Då får du bonus den dagen du för första gången håller dig vaken under ett helt möte, eller nästan möter deadline. Chefen fäller glädjetårar den dagen du äntligen visar minsta lilla långsökta spår av produktivitet, tack vare hens eminenta ledarskap naturligtvis. Fostra rätt förväntningar. Underprestera!

Kram allra finaste du <3

Var det verkligen Miranelle som skrev inlägg 125? Tänkte ett tag att det var jag. Som sagt, igenkänningen är extra stor ibland.

Välkommen tillbaka, Odette, har saknat dig. Kram och lycka till!

Tusen tack vänner för era inlägg. Har saknat er med.. förstår nu mer någonsin just hur mycket.. hoppas NI e ok denna lördagskväll/natt.. jag har lagt mig efter 40 års kalas. Fint trevligt men jag e mentalt nån heeeelt annanstans.. det blev 3 glas vin.. men slutade i tid.. ( 20.00)drack över en liter vatten och nu klar i huvudet. Det var inte gott med vin. Har sjukt mycket tankar som snurrar men häller i mig det sista av mitt ört te och ser fram emot att skriva ner allt här imorgon. Tack igen för att ni finns.. det e som att ha en extra familj.. skillnaden e att denna familjen aldrig ställer krav ❤️

Mirabelle

Hur har du det idag min vän? Skönt att du lyckades stoppa i tid igår. Då slipper du vrida dig i bakfylle-ångest idag :) För mig verkar det vara allt-eller-inget med sådant. Om jag dricker så bara ett enda litet glas vin så vaknar den där ångesten, och de mörka plågsamma tankarna avlöser varandra. Kanske är min hjärna extra känslig på något sätt. Jag pratade med några väninnor om det någon gång, men de tyckte det lät jättemärkligt... "Är du SÄKER på att du bara dricker ett glas?" Ja, jo jag vet att det är märkligt... Jag kanske är den enda människan på jorden som reagerar så :/ Tough luck :P Hoppas du har en skön vilsam söndag <3 Kram

Hej vänner. Hoppas ni mår bra?.... Här är det mycket blandade tankar... har förstått att på detta forum så får man skriva av sig... även om man kan verka självupptagen stundtals... ingen behöver läsa detta iofs..... är dock väldigt tacksam för ni som läser och kommenterar... det betyder mycket för mig... i nuläget skulle jag bli så glad för era tankar kring situationen jag befinner mig i... om ni vill och orkar... så gärna råd och tankar från er... <3 .
SÅ.. med det sagt... Här är jag nu.... nytt jobb... intro möte på torsdag.... sen start måndag nästa vecka... full fart! jag är ...LIVRÄDD! Hur ska jag hantera detta? tränar mycket nu.... försöker få kontroll över både min själ... min kropp... min vikt... och alla förväntningar... helt ärligt... alla hejja rop från vänner och familj får mig att vilja kräkas... inte för att jag inte uppskattar allas kärlek.. men elefantungen som ofta sätter sig på mitt bröst... blir till en elefant PAPPA...( tyngdmässigt sett) istället.... håller i rådande stund på att försöka organisera mig själv , vårt hem, allt som rör mitt liv... så att jag kan vara redo inom kort.... det är som om att min hjärna vill försöka sig på detta jobb... men min kropp stretar emot... bygger vätska och ser ut som en svullen gris... min man är utomlands nu på jobb... så jag är hemma och försöker få till rätt arbetskläder.... rätt utseende... rätt energi.... fick höra igår av en vän... " du har aldrig sett mer strålande ut" ... ok ... uppenbarligen är jag bra på att dölja ångest....och även mitt stundtals stora intag av A..... jag är rädd.... livrädd.... hur ska jag hantera denna nya utmaning... och hålla A borta? ... i helgen... var jag ju på 40 årskalas... men valde att sluta dricka och gå hem med min man... tror ni inte jag får massa skit av så kallade vänner att jag inte ville gå ut? lustigt hur folk är.... jag ska finnas där alltid och jag är världens finaste vän.. när jag gör exakt som DE vill.... hur som... antar man bara måste försöka kämpa på ? ... A blir ju ett sätt att döva allt detta... men jag har börjat känna.. att A inte hjälper till alls... inte ens första glaset.. man mår mest illa... lustig känsla... men jag tror den är sund... Mirabelle, Mary , Vinäger, Emma och ni andra fina där ute... tack för ni finns... <3 .. Tips mottages tacksamt...

Jag är bara GLAD att du hoppar in här... jag tror du har rätt... jag VET du har rätt... och jag vet varför jag har dessa krav... en tung.... uppväxt... frånvarande pappa och sjuk mamma som till slut valde att säga adjö självmant så att säga... jobbigt såklart.. sen karriär..... och när jag gick in i väggen för 5 år sedan... fick jag sparken som tack... finns säkert fler anledningar... men ja.. dessa var två..! Jag tycker inte synd om mig själv det minsta... jag har mycket fint i mitt liv... men kanske är det sunt att söka efter roten till att man känner och agerar som man gör.. inte vet jag... jag söker svar :) .. är tacksam att du tar dig tid att läsa.. kram till dig.. <3

fint att ta hjälp. Visst har vi konstaterat att många av oss här är högpresterande med duktig flicka-syndrom. Svårt att göra sig av med, då det där att alltid visa/vara sitt bästa sitter i ryggmärgen. Vi måste alltså klura på hur vi ska göra. Hm...

Försöka lämna jobbet kvar på arbetsplatsen. Inte lätt, men smart.

Delegera! A och O vid ansvarsfullt arbete med ledningsuppgifter.

Inte överprestera i början. Visst, vi vill visa vad vi går för, men det innebär att vi måste vara mer än bra efter ett tag för att leva upp till förväntningarna.

Ta det för vad det är. Känna in, läsa än, analysera. Vad förväntas? Hur är miljön, stämningen, kollegorna?

Vet att ovanstående inte är lätt, men på något vis ändå nödvändigt om vi ska orka i förlängningen.

Glömde ju det viktigaste - hoppa över alkoholen!

Önskar dig stort lycka till, fina du! ♡ Kram från grönkålisten. ?

Tack fina du! Tänk att man kan känna sig närmare och tryggare här inne än med sina bästa vänner ibland !! Gick från aktivt beslut att dricka en flaska vin för en stund sen... till att baka en sockerkaka och brygga gott te! Detta forumet är ovärderligt... kryper ner i soffan med en filt och film och tänker att ... jag fixar detta! Det e bara ett jobb!!!! Vinäger.. tack igen ❤️.. jag följer din tråd och förundras över din styrka.