För snart en månad sedan så kom min mamma hem efter fem veckor på behandling och allting verkade bra. Hon hamnade på behandling efter att jag gjort en orosanmälan hos socialen (som i sin tur inte riktigt kunde hjälpa henne och till slut fick hon bekosta sin behandling själv). Behandlingen gick som sagt bra och hon kom hem med vad jag förstod gott mod att fortsätta ett nyktert liv, men hon är arbetslös och kan då inte få någon efterbehandling via sitt arbete och den efterbehandligen som hon kan få via socialen verkar inte passar henne, hon var där på möte några dagar efter att hon kommit hem från behandlingshemmet och om jag förstod det rätt så hade till och med dom som höll i det sagt till henne att det inte riktigt passat henne. Och det är det enda som socialen kan erbjuda henne. Hon är förtvivlad över att inte få "rätt" hjälp, att inte ha någon sysselsättning på dagarna och min magkänsla sa redan förra veckan att hon börjat dricka igen och det fick jag bekräftat igår när min bror ringde och berättade att han dagen innan hittat gömd alkohol på hennes rum. Jag valde då att åka till henne för att sova några nätter där för att kanske kunna sysselsätta hennes lite, få henne att tänka på annat och se om jag kunde hjälpa henne på något sätt. Men ikväll när jag kom hem efter jobb så gick jag inom källaren för att hämta min tvätt innan jag gick upp. Och magkänslan som aldrig ljuger sa till mig att kolla igenom förrådet och matkällaren och mycket riktigt hittade jag en tom undangömd vinflaska och ett litet lager med vin i matkällaren och en tom rödvinsflaska och ett glas lite undangömt med torkat rödvin i. När jag kom upp i lägenheten så behövde hon inte ens titta på mig för att jag skulle märka att hon hade druckit, såg det på hela hennes kroppsspråk. Frågar henne efter ett tag om hon hon bara druckit i lördags (då när min bror hittat alkohol på hennes rum) och hon svara Ja, frågar henne igen om det verkligen inte är så att hon druckit idag och hon svarar först Nej men när jag säger till henne att jag märker på henne att hon druckit så erkänner hon. Och till en början så kan vi prata lugnt om det och hon försöker förklara för mig varför hon druckit men när hon går ut för att röka så går jag in på hennes rum för att "kolla läget" och hittar då en nästan tom whiskeyflaska, tar den och häller ut den. Och när hon kommer in sen och märker att jag har gjort mig av med den så är det inte lika lugnt och trevlig längre och det slutar med att jag får åka hem för att jag inte orkar med henne mer. Vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska kunna ha ett fungerade liv när allt ser ut som det gör och jag vill bara kunna hjälpa henne och har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne.

det förut: hon måste vilja sluta dricka själv och hon måste hjälpa sig själv med detta! Oerhört svårt att som anhörig stå bredvid och titta på! Försök släppa ansvaret till henne och om hon hittar den rätta motivationen så stötta! Men det går så mycket energi när man sliter som ett djur för att få någon man älskar att förstå sitt eget bästa! Och mest energi går när det sedan inte lyckas! Kram