Hej!
Har läst ett tag på sidan, men har liksom varken orkat eller vågat skriva något. Vet nog vad jag måste göra men är inte riktigt där ännu. Har träffat en man på 35 år ca 6 månader. Han har två barn på 8 och 10 år. Jag är själv 40 och har tre barn på 3, 12 och 14. Vi bor inte tillsammans. I efterhand när jag vet har jag nog eg förstått att något inte står rätt till hela tiden, men har inte kunnat inse det. Min pojkvän har i mina ögon problem med både sprit och droger. Ibland kan han antyda det själv men oftast säger han bara att: det här är jag! Han har aldrig blivit otrevlig, otäck eller uppfört sig på dåligt sätt mot mig och berättade rätt snabbt att han var beroende av mediciner. Jag lyckades peppa honom att sluta, vilket gör att andra beroenden numera har tagit över. Jag älskar honom och kunde kanske stå ut med det om han inte höll på när jag tänkte komma. Saken är att nu dricker han även när hans barn är där, men har lagt sig. Han säger själv att det inte är bra, men gör det iaf. Han hade tidigare planer att vi skulle flytta ihop, men det förstod han aldrig skulle funka då jag inte vill att mina barn ska växa upp så. Inte hans heller om jag fick önska... Jag har varit arg, ledsen, upprörd. Nu är jag bara så otroligt trött och så väldigt tom. Mina känslor har öht dött mot hela livet och jag gör det jag ska med ett leende på läpparna, trots att jag bara är ett skal helt utan känsla alls. Det handlar inte om att leva utan att orka överleva dag för dag och det mest tragiska är att jag tycker inte ens DET är tragiskt. Det måste ha slagit runt helt för mig nu. Orkar iaf inte reagera eller agera utan försöker just nu observera... Ville bara skriva av mig lite, tack för ett bra forum. :)