Hej,
Första inlägget här. Ska försöka göra lång historia kort. Jag och sambon har varit tillsammans i 7 år. Jag är nykterist sedan 13 år och "renlevnadsmänniska", medans han är ganska så motsatsen och var även när vi träffades. Men ni vet, kärleken är blind, opposites attract... Dock redogjorde jag tidigt att jag inte tänkte ändra mig och min livsstil, så ville han vara tillsammans med mig så fick jag diktera villkoren (ego? Ja, det håller jag med om, men det var förutsättningarna för att jag ens skulle inleda ett förhållande). Vi flyttade ihop omgående och allt var frid och fröjd första året i förälskelsefasen, men sen började ju hans "rätta" jag visa sig så sakteliga, med nån drink då och då på helger (innan vi träffades festade han hårt varje helg). Aldrig full eller odräglig, men lite smålullig. Jag sa väl inte så mycket utan tänkte att det lilla kan jag väl stå ut med. Men sen har ju detta eskalerat under åren till att han de senaste åren dricker 3-5 kvällar/vecka. Är fortfarande inte full eller odräglig, men smålullig och luktar alkohol sen när han vaknar på morgonen, både ur andedräkten och ur kroppsporerna. Och jag fullkomligt hatar det, även om han mest dricker i sin ensamhet efter att jag och barnet lagt oss. Men stanken, öppnandet av flaskor etc, sover halva helgen osv, jag har sedan länge fått nog, och det har blivit många diskussioner om det.
Våra år tillsammans har varit tuffa i många avseenden och ingen dans på rosor, och det är hans förklaring eller anledning till att han dricker säger han. Tex har jag varit sjuk och inte kunnat jobba (var sjukskriven när vi träffades för utmattning/oförklarlig trötthet, tidigare egen företagare, och blev efter en tid utförsäkrad men ff ej arbetsför). Så han har fått försörja oss båda tyvärr de senaste 5 åren, som egen företagare med många upp- och nedgångar och mycket press och stress, även ekonomiskt (har fått lånat stora summor av våra familjer för att få ihop det), så det har inte varit lätt för honom, det vet jag. Jag har hjälpt honom så mycket jag orkat i företaget under åren, vilket blivit nån timme här och där när ork funnits, främst med all marknadsföring, bokföring osv. Men har ju tyvärr varit beroende av honom ekonomiskt.
Men det mesta av min energi (den lilla jag hade) har gått åt till att bara överleva vardagen och ta hand om vårt barn som föddes för 5 år sedan, som visade sig vara en liten duracell-kanin på dagen och som sov väldigt dåligt på natten och där bara jag dög 24/7 under de första åren. Plus att jag sökt och provat många olika alternativa metoder för att få bukt med den oförklarliga utmattningen(som ju tyvärr inte blev bättre med ett barn med stora behov), och att hitta en orsak/lösning, då den traditionella vården stod handfallen.
Så, de här åren har alltså varit väldigt tuffa, för oss båda, och han har varit bitter för att han fått försörja mig då jag inte kunnat arbeta (även om jag hjälpt en del i företaget obetalt, men det "räknas" inte) och vi har nu ganska stora skulder. Jag är lite bitter för att han vägrat hjälpa mig/avlasta hemma med vårt barn och hushållet, där jag gjort 95% av allt dag och natt, trots min utmattning. Hans motivering har varit att "jag försörjer ju dig så då behöver inte jag göra mer", trots att han i perioder har haft lite arbete och varit hemma... Jag har menat på att jag blir ju inte piggare av att även bli utmattad hemma med allt ansvar.
Hur som, jag är nu frisk, hittade till slut en metod som funkade (berodde antagligen på förgiftning, då utmattningen och symptomen försvann efter låång strikt detox), och jag jobbar nu 50% som mellanchef på ett företag. Sambon la ner företaget förra året, främst pga egna hälsan tog mycket stryk (jag hade tjatat på honom länge att göra det, men vägrade lyssna), och är numera anställd. Han mår mycket bättre då pressen och stressen är borta, men drickandet har fortsatt i samma anda. Skyllde nu på att han inte trivs på nya jobbet. Men så sökte han nytt jobb och började där i dagarna, och lovade själv att om han skulle få det nya jobbet skulle han sluta dricka, eventuellt nån öl då och då (han hatar öl och dricker aldrig det). Fine sa jag, den nivån går att leva med. Men förra veckan diskuterade vi och då gjorde jag klart att slutar han inte med drickandet (jag syftade på groggandet), så är det slut, för jag vill och orkar inte leva med det längre. Men så vad korkades upp ikväll? Groggflaskorna såklart! När jag ifrågasatte varför och att han ju hade lovat att sluta så "menade han ju på veckorna, inte fredag och lördag"...
Och när jag sa att då börjar jag se mig om efter lägenhet så säger han att jag är egoist och har ingen rätt att diktera villkoren för honom, för det har jag gjort i alla år. Och är det tacken för att han har försörjt mig i alla år och sett till så att jag överlevt och kunnat testa alla mina olika kurer? Men nu när jag har egna pengar så drar jag, och då är jag egoist. Jag har ifrågsatt varför han stannat under alla år och försörjt mig om det nu varit en sån uppoffring, det hade varit bättre om han lämnat så hade jag fått klara mig (eller inte) på nåt sätt, men nån jäkla martyr vill jag inte leva med. Dessutom ville han gå isär förra året, och allt var planerat, men ångrade sig sen och vi har fortsatt, mestadels pga vårt barn och att vi trots allt kommer bra överens, även om kärleken svalnat under åren och vi är mer som bra kombos. Men även för att få ordning på ekonomin igen vilket lär gå hyfsat snabbt nu då vi båda har förhållandevis bra inkomster.
Men, så min undran: är det jag som är egoist för att jag inte längre vill bo ihop med någon som dricker alkohol? Man blir ju lite smått hjärntvättad märker jag ju under åren och vet knappt vad som är normalt beteende /drickande och inte.. Han får gärna fortsätta dricka har jag sagt, men då vill inte jag vara med i bilden... Vad säger ni kloka med erfarenhet?