Reflektion

36 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Mamma till tre
Reflektion

Mitt allra första inlägg. Trodde aldrig att det skulle ske, men har upplevt att det oftast känns lättare när jag läst här så ska ge det en chans.
Vet inte riktigt var jag ska börja, men min man dricker för mycket. Tänker att han inte är alkoholist men hans beteende tycker jag tyder på att han har ett riskbruk. Men det är inget problem, för honom, han behöver bara ta en vit period. Problemet är bara att dessa vita perioder aldrig genomförs som det lovas. Och oj vad det lovas! Jag blir nojig, osäker, överdriver jag? Mestadels sker drickandet under helger (men ibland inte, blir ofta förvånad då) och ibland under veckodagarna, men det är som att han inte kan stoppa sig själv, finns det något kvar dricker han oftast upp det. Ibland går jag igenom garaget (fast jag samtidigt skäms över det) för att se om han har gömt något, har aldrig hittat något så kanske det jag ser är det han dricker. Men är bara så trött, trött på att bry mig när han uppenbarligen inte gör det, trött på att han inte bryr sig när jag älskar honom, trött på hela situationen.

Aliina
Min fundering som jag har

Min fundering som jag har gällande min alkoholist till man, är att det faktiskt inte är något problem för honom att han dricker varje dag. Han mår ju bra av det (tror han i alla fall). Problemet är ju mitt, för att jag mår dåligt av det och för att jag inte kan acceptera det och för att jag blir sjuk av det. Sjuk av att kontrollera honom, hur mycket han dricker och om han har flaskor gömda någonstans. Det har gått så långt att jag inte kan slappna av ens om han är nykter för att jag då går och funderar på hur länge det ska vara den här gången.
Jag kände igen mig i din beskrivning och förstår så väl din trötthet.
Har du testat programmet som man kan genomföra genom alkoholhjälpen?
Har inte gjort hela än, men tycker att det hjälper mig lite. Att ändra fokus för att må bättre själv.

Mamma till tre
Hej Aliina

Hej Aliina
Tack för ditt svar!
Håller med dig att man inte kan slappna av, jag tänker på samma sätt, när är det dags igen? Hittade faktiskt en gömma i garaget idag, trodde jag hade kollat igenom allt, men icke. Sjukt jobbig känsla, vill kontrollera, men kan såklart ändå inte göra det och att hitta det han gömt blev lite som ett slag i magen då jag frågat rent ut om han gömt något och fick ett svar tillbaka (leende och skrattande) att självklart inte! Alla dessa lögner. Det gör så ont. Jag förstår hur du menar med att det blir ens egna problem, att man försöker göra allt man kan och inte kan acceptera det som sker, ska kolla på det där programmet du tipsar om. Just nu har jag (i tanken) försökt gå in på att bara fokusera på barnen, mig själv och mina studier, sen verkar det ju inte fungera helt ut eftersom jag ändå var i garaget i morse när han åkt på jobbet. Jag tänker att jag ska försöka få mer energi genom att "strunta" i honom ett tag, för att sedan försöka hjälpa honom igen när jag har mer ork, kan det fungera?

Aliina
Hej igen!

Jag tror att det är superklokt att fokusera på sig själv och sitt välmående och såklart barnens och att försöka lägga noll energi på att kontrollera sin partner. Tycker att det enda den där kontrollen leder till är att man mår sämre och sämre själv. Lättare sagt än gjort dock...

Mamma till tre
Absolut lättare sagt än gjort

Absolut lättare sagt än gjort att inte bry sig. Men måste väl försöka, detta äter upp mig. I 12 år har vi varit tillsammans, har funderat över alkoholintaget flera år bakåt i tiden, men eftersom jag inte dricker så mycket själv (speciellt sen vi fick vårt första barn för 10 år sen) har jag oroat mig för att jag kanske överdriver. Minns redan från början att jag oroat mig när jag fick veta att en nära anhörig till min man varit alkoholist och hur detta till viss del kan vara genetiskt. Sen blir det ju vad det blir. Men när jag verkligen tänker på det har jag nog blundat, varit i bebisbubbla, varit ung, allt för att inte se hur långt det gått. Vill inte tro att han är alkoholist, vill tro att han har koll, men hur vet man? var går liksom gränsen? När är det ett riskbruk och när är det missbruk?

Aliina
Spelar det någon roll

Spelar det någon roll egentligen om det är ett riskbruk eller missbruk?
När jag läser dina rader tänker jag att det i alla fall är ett alkoholintag som inte funkar för dig.
Någonstans tror jag faktiskt att man innerst inne vet också. Bara det att det göms flaskor... för mig är det ett missbruk. Min man gömmer också. Jag har bett honom låta bli eftersom jag tycker att det blir pinsamt både för honom och mig, men han fortsätter. Jag tänker att han försöker lura sig själv att han inte dricker så mycket som han gör om inte liken efter drickandet är synliga.
Fy tusan för detta livet... hur många timmar har man inte lagt ner på oro, ältande, kontrollerande?
Tänk vad mycket annat man kunde ha gjort istället? Kunde kanske ha varit utbildad läkare vid det här laget 😏
För att inte tala om ältandet jag håller på med gällande barnen,hur mycket skada tar de av att se sin pappa full? Av att se hurdan relation vi har pga alkoholen? Är det bättre för dem om jag stannar/lämnar? Tänk om det går i arv till dem?
Så mycket tankar...
Säger dina barn något om din mans drickande?

Aliina
Tänkte på en annan sak?

Tänkte på en annan sak? Pratar du med någon om det här?
Jag började faktiskt må lite bättre när jag öppnade upp om detta för några.... fast det kan också vara tufft då vissa har en tendens att tala om hur man måste göra (vilket jag inte står ut med...jag vet också vad jag borde göra, men det måste få ta den tid det tar...).

Mamma till tre
Nej, det spelar ju egentligen

Nej, det spelar ju egentligen ingen roll, du har rätt. Har nog bara en konstig vilja att ”sätta etikett”.. det är tragiskt detta gömmande. Konfronterade min man idag, sa att något måste göras, han kan inte hålla på att dricka och ljuga för mig. Sa att jag kollat på andra boenden, då verkade ljuset gå upp för honom, att han faktiskt kan förlora oss. Jag hade såklart en förhoppning om att han skulle säga nu dricker jag aldrig mer, istället blev det någon konstig överenskommelse om att inte dricka själv eller hemma, bara i sociala situationer (typ middagar hos andra) och då i måttlig mängd. Vad är då måttlig mängd? Kommer han kunna sluta vid måttligt? Känns ändå ganska ok, kanske smygandet kan sluta. Var tydlig mot honom att jag inte kommer att stanna om han fortsätter dricka som han gör. Jag hoppas nu att det ska hjälpa.

Ja, alla timmar man oroat sig, förstår precis hur du menar. Tänker också på barnen, vill ju förmedla sunda värderingar, vill inte att de ska tro att detta är ett normalt beteende. Min äldsta har haft funderingar, alldeles nyligt också, tycker att pappa dricker för många öl. Känns jobbigt att han förstår, har ju gjort allt jag kan för att de inte ska se... vad säger dina barn, vet dom?
Jag pratar mycket med min syster och mamma, men jag berättar väl inte allt. Men jag vet att dom alltid finns där om jag behöver något, det är skönt.

Annher01
Har ockdså likadant mannen i

Har ockdså likadant mannen i mitt liv sedan 13 år tillbaka hade fyra barn å han två och blev ett gemensamt/hans arbetsgivare tvingade honom på behandlingshem sedanefter det nolltolerans i hemmet för mej också/men nu har 16-åringen påtalat att det smygdricks när jag är på jobbet fan nu ska han ut ska till bsnken å se om jag kan behålla huset efter det så igår drack han öppet framför 16-åringen min syster ställde upp å hämtade henne/ han har inget filter kvar min älskade alkoholist är knappt brsviken längre jag orkar inte oroa mer mera/barnen ska inte dras in i hans spritproblem över min döda kropp

Mamma till tre
Lögner

Sa till min man i helgen att jag vill att han har ett uppehåll med alkoholen. Trodde först att jag var okej med det vi (läs han) kommit överens om, att bara dricka i sociala situationer. Kände efter ett tag att det var helt fel, för jag mådde på samma sätt som tidigare, dåligt. Fortsatte att kontrollera, litade inte på vad han sa. Har frågat honom igen om det finns något mer gömt i garaget, då blev han irriterad och beskyllde mig för att inte lita på honom (rätt, det gör jag inte), att jag gett upp vårt äktenskap (vet ej där),.. han hävdade i alla fall att det inte fanns något mer. Lögn. Hittade idag, starksprit, i en sportflaska i garaget. Får se om det försvinner... det gör bara så ont, hur kan man inte inse?! Hur kunde inte jag inse tidigare? Om jag bara förstått tidigare, kanske allt varit annorlunda då? Han tycker att jag är arg och grinig hela tiden, försökte förklara att det är pågrund av hans drickande. Hur allt faller på mig, våra tre barn (alla under 10 år), hushållet, studerar på heltid.
Skönt att gnälla av sig lite.
Han säger att han dricker för att kunna slappna av och kunna sova, jag sa att det finns ett helt apotek som kan hjälp mot sömnsvårigheter. Vet någon någonting om naturhjälpemedel för just sömnsvårigheter?

Mamma till tre
Någon som har erfarenhet av

Någon som har erfarenhet av att någon som slutat dricka blir helt deprimerad, typ sängliggandes och orkeslös? ”Jag är bara så trött” ”jag kunde inte sova inatt, måste sova nu”... sen vaken hela kvällen och halva natten. Han har legat i sängen från typ åtta i morsen när vi lämnat barnen och ligger där än. Har själv haft hemmastudier men börjar funderar på om han är sjuk. Men nej, bara trött.

Nordäng67
Jo då...

som deprimerad vid nykterhet känns igen! Mitt ex blev också det! Fast inte passiv utan överaktiv på ett nästan maniskt sätt! Det där med deprimerad tror jag dels beror på att de saknar sin ”vän” alkoholen och dels på att saker och ting kommer ikapp och kommer till ytan! Ofta dricks det för att döva och förtränga saker! Dricker de inte så kommer allt ifatt dem med dubbel verkan! Försök få din man att söka hjälp och gå på samtal! Försökte förgäves att få iväg mitt ex till psykolog! Tror inte det funkar att ”bara” låta bli att dricka utan behövs hjälp att ta hand om själen!

Sisyfos
Mamma till tre

Jag är från Andra sidan, hör til smygdrickarna. Ljuger ich gömmer. Ljuger om att jag druckit gör jag för att det är så jäkla pinsamt att bli upptäckt (och kanske med förhoppningen om att komma undan). Jag är seriös i min ambition att vilja lägg av med smygbeteendet (eller med drickandet hemma). Det funkar ibland några veckor, sen händer det igen (oftast när familjen sover), sen nykter igen.
Vad jag vill säga med det här är att det är väldigt komplicerat och efter att ha läst beroendesidorna i flera år så känns det som om han kan höra till dem som dricker rätt mycket. Sprit.... ja då vill man ha snabb effekt. Tröttheten nu är vanlig hos vissa som slutar. Skicka in honom hit till beroendesidorna. Här kan han få stöd och perspektiv på sitt drickande. Jag känner ju inte din man men han dricker av samma anledning som jag. Slappna av och sova. Alkohol är sämsta tänkbara medicin och hur jäkla dåligt den fungerar märker man när man som jag numera dricker väldigt sällan. Min sambo har upptäckt, blir ledsen, arg, besviken, precis som ni och det gör ont att läsa ert perspektiv för det sista jag vill är att skada min familj. Tycker att han ska fortsätta att inte acceptera, men problemet är mitt, och lösningen också.
För mig är beroendet (det kemiska) mindre. Beteendet är problemet. Jag mår dåligt och använder a som medicin. För att kunna sluta helt med smygandet så måste jag nig komma tillrätta med måendet och hitta andra vägar. Som sagt, jag villl bara ge dig ett annat perspektiv. Nu vet jag inte om din man vill fortsätta att dricka. Om han vill sluta, krävs jobb, självrannsakan, kanske stöd. Efter att ha hållit upp nästan ett år började hag själv om, sen har det varit lite till och från med månadslånga uppehåll etc. Nu ska jag gå till en terapeut. Kanske kan han klara det själv och det finns ju viss insikt eftersom han smyger med det. Men skicka in honom i forumet. Här är vi många som delar samma historia.

Mamma till tre
Sisyfos

Tack för att du delar med dig från ditt perspektiv, nyttigt för mig att kunna se från fler håll. Problemet med min man är att han inte tycker att mängden han dricker är ett problem. Han vill verkligen inte ta det till sig. Pratade med en nära vän om detta, har inte velat berätta för någon (förutom min mamma och syster) då bilden av min man verkligen inte överensstämmer med den här bilden, låter det knäppt? I alla fall påpekade hon att jag kan fortsätta hoppas, tjata, böna och be, men hon menande på att jag bara möjliggör hans drickande genom att alltid finns där, låter det vettigt? Jag tycker det, men det man tycker och känner kan ju kollidera ganska mycket också. Hon var hård, tycker att jag ska kräva att han flyttar ut (med perspektivet att rädda äktenskapet, han ska ta tag i sig själv och söka hjälp om han vill fortsätta leva med mig och barnen)... som jag känner just nu kanske det är ett bra och sunt alternativ, men känslan att kasta ut någon jag älskar och vill hjälpa?! Obeskrivlig! Jag vet också att jag inte kan hjälpa honom, det har jag försökt, men ändå.. min vän sa någonting klokt som jag tog till mig av, ska bara försök stå upp för det och alltid minnas det ”det är bara du som ansvarar för ditt eget välmående, ingen annan och du kan verkligen inte ansvara för hans!”... men hjärtat krossas ju...

Sisyfos
Valet

Om han inte själv tycker att problemet finns så kommer han inte att försöka sluta. Elller han fattar säkert att det är ett problem men väljer att dricka för att det ger mer. Det är svårt nog att sluta även om den egna viljan finns. Men din man verkar inte riktigt vara där ännu. Det är jättetråkigt! alkoholism är en progressiv sjukdom och den medför så mycket negativt för den som dricker och för familjen. Risken är att det blir värre. Vi som väljer att försöka sluta skriver långa listor med alkoholens negativa effekter därinne på anhörigsidorna. Och försöker hitta alternativ. Kan ni börja där, du och mannen din? Med en plan. Medicinerar han med a så kanske han behöver träna, få saker gjorda, hitta glädjen i livet. Får han en kick av att dricka? Avslappning skriver du, från vad och varför? Kan han hitta andra alternativ.
Men kom ihåg: du kommer inte att kunna styra det här. Du kommer inte att ha kontroll. Du måste göra det som är bäst för dig. Det är nog bra att du både pratar och skriver här. Om barnen reagerar så är det väldigt påtagligt redan. Vet mannen att barnet sagt så?
Vill han lägga av så finns det mycket stöd både härinne och på andra platser. Vill han inte, så sätt gränser för dig själv.

Mamma till tre
Stor orolig klump i magen

Har jag haft fel? Min man tycker att jag har hakat upp mig på alkoholen, den är inget problem, han är helt utan nu. Vet inte längre vad jag ska tro? Mår så dåligt! Svarar att hans beteende är det som gör mig orolig, att det inte är sunt. Han blir bara irriterad, säger att han inte dricker mer samt att det aldrig varit ett problem, bara ett sätt att slappna av. Nu ska han istället träna, renlevnadsmänniska ska han tydligen bli. Det är så tvärs kast, känner att jag blir alldeles yr. Sa till honom att jag fortfarande tror att han behöver prata med någon, han svarade med att försöka dumförklara mig, vad ska han prata med någon om sina sömnproblem? Det kan han lösa själv med motion... Menade då på att sömnproblemen kanske har någon slags kärna som kan vara bra att komma åt, men nej, samtala behöver han verkligen inte. Från att ena dagen vara säker så tvivlar jag fruktansvärt mycket på mig själv nu. Har jag haft fel?

Nordäng67
Nä då...

du har säkerligen inte haft fel! Du blir just nu, som många av oss andra, manipulerad och skuldbelagd! För att flytta fokus från alkohol, för att slippa ta tag i problemet, för att slippa se sanningen i vitögat! Lita på dig själv och stå på dig!

Aliina
Tror inte att du har fel...

Tror inte heller att du har haft fel, men jag hoppas att du har haft det :-)
Känner så väl igen det där. Att det går bra att sluta, men ännu bättre att börja igen efter ett tag.

Mamma till tre
En vän sa till mig ”om vi

En vän sa till mig ”om vi säger så, att vi leker med tanken att du faktiskt har fel, att han inte dricker, blir allt bra då?” Nej svarar jag, och hon menar att där har jag svaret, kan det vara så enkelt? Det är ju sant, jag vet det. Hur kan man lära sig att sluta fokusera på detta, att helt enkelt acceptera att han inte rår för det? Jag vill så gärna tro att han gör sitt bästa för att sluta, för sig själv och för oss. Jag vill inte vara arg och ledsen! 💔

DetGårBättre
De tvära kasten är ju drivet

De tvära kasten är ju drivet och energin. Presterandet, att vara på väg hela tiden. Hitta sin plats. Alkoholen hjälper ju att varva ner hjärnan. Då slipper man de tvära kasten. Vad som är bäst... jadu... men snacka behöver han garanterat. Men tilliten till andra finns inte, svårt öppna sig då. Det stormar lite och låt han reda ut det själv, ge honom inte mer kaos vad som måste göras etc, det tror jag kan hjälpa.

Mamma till tre
Som att allt står still

Vet egentligen inte varför jag skriver nu? Mannen påstår att han inte dricker, jag har inte upptäckt motsatsen, men jag tror honom inte. Kanske har han varit nykter sen i februari nu, det skulle vara otroligt! Känns som att jag bara går omkring och väntar, på att allt ska börja om igen, tassar omkring tyst för att inte ”förstöra”.
Det är skönt att komma in här på forumet, läsa alla uppmuntrande, fina och varma kommentarer som folk lämnar, men också det alla beskriver som kan vara så igenkännande. Jag hoppas att jag blir starkare genom detta.
Min man, som nu skulle bli ”renlevnadsmänniska”(?!) motionerar kanske en gång i veckan, jag hejar på och uppmuntrar till mer. Frågar honom då och då hur sömnen är och han blir liksom vaksam, säger att det är bättre (trots att jag kan höra honom tassa omkring på nättrerna). Till saken hör att vi inte sover tillsammans längre, våra två yngsta barn har tagit över hans sida av sängen och varken jag eller maken gör något åt det. Jag får sova bättre utan en högt snarkande man, min man, ja jag vet inte, magkänslan säger mig att han har bättre spelrum till annat (dricka exempelvis).. känner att min text blir bitter, var inte meningen! Men är väl bara så idag.
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva, men det känns som att min man vill bevisa att jag har fel genom att inte dricka (och är detta en morot till ett nyktert liv så varsågod!) men det blir liksom fel, för han tycker ju inte att han har problem så han gör det ju inte för sig själv? Blev det begripligt?
Hoppas solen skiner hos er andra idag, här ser det ut att bli härligt väder!

Adde
Jag

hade perioder då jag inte drack bara för att visa för hustrun att jag klarade av att vara nykter. Det var helt och hållet ett spel för att det skulle bli lugnt igen, inget tjat. Som längst tror jag att jag var spritfri i ett halvår ? Men eftersom sjukdomen är progressiv även när jag inte dricker så var jag ju tvungen att dricka "ikapp" när perioden var slut.

Så ja, jag förstår hur du menar ! Vi alkisar följer samma schema.

Mamma till tre
Adde

Det är lite vad jag tror och tänker också, att han vill bevisa.. men hur menar du med progressiv? När/om drickandet börjar om kommer det vara ännu mer då? Han har smugit med sitt drickande sen jag börjat ifrågasätta det. Jag är rädd att han kommer fortsätta i de spåren, ljuga, smyga med det.

Adde
Jag vet

inte om det är vetenskapligt bevisat men så många har vittnat om det och det finns många kommentarer här på forumet om att man tar igen det man förlorat på att inte dricka under en period. Inom AA menar vi att sjukdomen alkoholism är progressiv, kronisk och dödlig. Att den är kronisk och dödlig är väl ingen som betvivlar längre medan att den ökar fast man inte dricker inte accepteras bland alla. Jag har haft vänner som klivit på skiten igen efter år i nykterhet och utan undantag har de startat på samma nivå som de klev av på och sen på mycket kort tid ökat konsumtionen något grymt. Vännerna har slutat på tillnyktringen och tvångsvårdats ett tag och faktiskt tagit sig bort från supandet igen, alla utom en som dog i återfallet.

När jag var aktiv och tog mina stunder av spritfrihet för att få tillbaka lugnet så var det lika för mig : När jag drog igång körde jag vanliga dosen men var "tvungen" att öka på efter några dagar för att uppnå full (!!) effekt. Det otäcka är ju att när jag vände min toleranskurva (vilket kräver lång och trogen "tjänst" ) de sista åren av mitt krökande så behövde jag inte så mycket för att gå igång men jag hävde i mig samma antal klunkar som när jag tålde mer = Fyllan kom brutalt och väldigt snabbt = Fara för överdosering.

När jag kom till stadiet att smyga med drickandet var jag rätt långt nere. Då började jag prioritera bort allt, precis allt, som inte hade med alkoholen att göra. Jag blev en mästare att mickla med pengarna så de skulle räcka, se till att inga helger förstördes genom folk hemma eller vara bortbjuden, alltid se till att ha sprit hemma och då gömt på fler ställen ifall ett ställe skulle avslöjas. Det är ett heltidsjobb att vara alkis....

Jag är rätt övertygad om att jag idag inte skulle överleva ett återfall.

Mamma till tre
Vill bara först säga tack,

Vill bara först säga tack, tack att du delar med dig från ditt perspektiv och vad du upplevt! Jag är så glad för din skull att du tagit dig ur detta!

Det här med att vända sin toleranskurva, att inte tåla samma mängd längre. Är det kroppens sätt att säga nej? Jag visste inte om detta, helt nytt för mig. Jag trodde att man bara blev mer och mer tålig, har nog inte tänkt längre... Är ju hursomhelst jättefarligt! Jag hoppas att man man kommer fortsätta utan A, men är långt ifrån säker...

Min mans smygande har gjort mig otroligt osäker, söker och söker men hittar ingenting. Tror att jag på något sätt vill hitta någonting för att kunna ”sätta dit honom”, vilket jag förstår låter hur tragiskt som helst... jag misstänker bland annat att han har gömt i vår grannes garage som vi har full tillgång till (svärföräldrarna). Hursomhelst förstår jag att mitt sökande och eventuella nya finnande varken gör till eller från, jag kan inte kontrollera detta. Det gör så fruktansvärt ont bara, att se någon man älskar göra så här mot sig själv, sina barn, familj...

Ofta glömmer jag att det är en sjukdom och är så arg på honom! En vän sa att han förmodligen gör det han kan, att han inte med mening sårar, men kan inte låta bli ändå, att emellanåt bli så fruktansvärt arg, ledsen och bitter över hur det utvecklat sig.
En speciell situation fick min bägare att rinna över, någonting som i mina ögon var så fel som det bara kunde bli. Det var läggning för barnen och min man skulle läsa för ett av dem, innan han gick in hämtade han först en 7,5 som han satt och drack av medan han läste. Jag skällde ut honom efter noter medan han hävdad att det inte var något fel med att ta en öl. Men nej, inte då, den där stunden är inte för honom, det är för barnet. Just då hatade jag honom. Och också för att han försökte göra samma sak kvällen efter.

Adde
Jag

har aldrig någonsin gjort ett alkotest som visar hur stor promillen är ! Förutom polisens sållningsinstrument som otroligt nog visat ok de få gånger jag blåst i dem. Men jag har bekanta som haft, enl blodprov, över 4 promille och det har knappt synts på dem. Vid sån nivå ska man väl egentligen vara död... Och jag tror nog att jag varit uppe i dessa nivåer.

Jag märkte på min kropp att den hade ändrat förhållningssätt till alkoholen när jag blev totalt sjöblöt av svett efter bara en enda liten flaska öl. Hela systemet liksom reagerade negativt av giftet som det annars tacksamt tagit emot. Det är väl logiskt att tänka att all nedbrytningsfunktion var less på att ständigt behöva avgifta och bara kickade ut skiten orenat i kroppen. Jag vet inte det men tror att det kan vara kroppens sätt att säga ifrån.

Som sagts tidigare är vi alkisar mästare på att gömma vår sprit ! Ibland så bra så vi glömmer bort själva var vi gömt :-) Jag hittade ett sexpack rejäl öl ett år in i nykterheten och nyligen var det en vän som hittade sprit som han gömt för 7 år sen :-))

Jag kan förstå varför anhöriga letar för att kunna bevisa att jag dricker men det är ett lönlöst företag. Jag konstaterar enbart förlusten av den gömman och går till nästa. Jag vill skydda min sprit och tror dessutom att jag är ensam om det och skäms för det. Lättnaden när jag sen träffar andra alkisar som berättar samma historier om hur de gjort och jag finner att vi reagerat lika är grym ! Jag fattade då att jag inte var knäpp, det ingår i sjukdomen att rädda min alkohol. En klassisk historia är om damen som gick ut med hunden och kom tillbaka smålullig varje kväll. Hon gömde flaskor i buskarna utefter promenadvägen och klunkade sig igenom promenaden :-) Länge trodde jag att det var en skröna tills jag läste hennes bok http://www.bokstugan.se/bok.php?id=10283. Dessutom var det så att hon ibland såg att det sjönk i flaskan trots att hon inte tagit nåt och det visade sig efter några år att en man hade precis samma upplägg som hon :-)) Hon träffade den mannen sen på det behandlingshem hon startade :-)

Ps Hoppas att jag länkade till rätt bok !! Gubben börjar bli gammal och naturligt snurrig ! Ds

Mamma till tre
Dags igen?

Förra veckan fick vi ett otroligt sorgligt besked. En nära anhörig har blivit sjuk. Gick hela veckan på nålar, tänkte nu kommer han börja om igen.. och mycket riktigt, igår sprättades första ölen (som blev tre, dock bara 3,5:or).. men gissar att det är igång igen. Detta är förmodligen enda sättet för honom att hantera svårigheter. Fan fan fan!
Nästan tre månader utan a. Får se vad hans nästa steg blir?

Solglasögon
Hur har det gått?

Känner igen mig i din situation: https://alkoholhjalpen.se/node/47232
Vet du om han har varit helt utan alkohol de här månaderna? Jag kan rent krasst inte säga med säkerhet när min man druckit eller inte eftersom han har en så pass hög tolerans och inter heller super sig dyngrak.

Rosette
Hej ”Mamma till tre”, tittar in och ger några reflektioner

Du började skriva här på forumet för dryga två månader sedan. Din man har alkoholproblem och haft under en längre tid. Du har gjort mycket för att försöka påverka honom på olika sätt. Nu har en nära anhörig blivit sjuk och han har börjat dricka igen efter en tids nykterhet (enligt vad han säger).

Inledningsvis när du skrev här funderade du på om du överdriver, den tanken har de flesta som lever nära någon med alkoholproblem. Du hade strategier som handlade om att undersöka om han druckit, det fungerade då, för att helt enkelt veta hur det stod till. Inte alls konstigt. Därefter var det att prata med honom på olika sätt. Han påbörjade en nykter period.

Din oro nu är att det igen ska barka iväg och gå tillbaka till gamla vanor. Du är spänd och väntar det värsta. En fundering jag får när jag läser, oavsett vad hans nästa steg är, vad tror du att du och barnen behöver för att ni ska må bra?

Du har en del stöd omkring dig, din syster och din mamma bland annat. Finns det något mer du tänker skulle vara hjälpsamt för dig, att du återfår energi och kan samla dina tankar?

Bra att du skriver och läser här. Hoppas du finner mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mamma till tre
Svårt

Det är så svårt att säga, om han varit nykter den här perioden. Jag önskar att det är så, men kan absolut inte säga säkert. Min man dricker i ensamhet, oftast på kvällarna när jag och barnen sover. Visst, förr, innan jag började ifrågasätta drack han mer öppet, men på ett smart sätt. Nästan aldrig för full, liksom lagom, finns nog ingen av våra vänner och bekanta som skulle kunna tro detta om honom. Men ja, ni vet, i hemmets trygga vrå... Blir ledsen när jag läst ditt inlägg "Solglasögon", att du också har det svårt. Insåg när han sprättade dessa ölburkar i söndags att, mitt i det elände, sorg och besvikelse som uppstod, att jag på något helt galet sätt blev lugnare, att det jag gått och väntat och bävat för faktiskt hände..? Väldigt tragiskt, men i mitt fall sant, vill absolut inte att han ska dricka, men bättre att veta än att kontrollera och undra...

Rosette, tack för ditt inlägg. När min man lovade att inte dricka mer, varken ensam eller ens hemma, hade jag väldigt svårt att tro på honom. Visst vill man, men det är svårt. Nu har han börjat om, han lovade något som han inte kunde hålla. Jag lovade mig själv för en tid sen att om han börjar om får han flytta ut, men jag inser att jag inte kan leva upp till det. Inte just nu iaf. Min mamma och syster stöttar det dom kan, men jag tror inte att dom förstår vidden av det, att den man ska kunna lita på, faktiskt inte går att lita på. För att barnen ska må bra behöver de föräldrar som mår bra, jag tänker att jag måste jobba med mig själv och försöka släppa tanken att jag är den som ska rädda honom. Jag förstår det, men har svårt att leva efter det.

Mamma till tre
Bara liten uppdatering

Ikväll är han ute med en kompis. Har varit lugnt, bara 3,5:or senaste tiden och inte mycket alls heller. Får se vilket skick han är i när han kommer hem, tror att han kommer att dricka någonting starkare ikväll... Fast jag hoppas såklart på motsatsen!
Hoppas ni alla har det skönt i sommarsolen! ☀️

Sidor