Mormor som dricker

20 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Hannakarin
Mormor som dricker

Vi har fyra barn, 8, 6 3 och nyfödds, varav de två äldsta har haft en väldigt fin och nära relation med sin mormor.
Tyvärr så dricker mormor och hennes alkohol konsumtion har eskalerat det senaste året.
Vi träffas allt mer sällan, eftersom hon är berusad. Vi träffas aldrig när hon dricker så bsrnen har aldrig sett henne sådan.
Barnen minns hur det var innan och frågar nästan varje dag om de får åka till mormor eller sova över hos henne. Det märks att dem saknar henne och det gör mig så ont. Jag har pratat med mormor och berättat hur barnen känner och vi har många bra samtal om hennes sjukdom och att hon vill bli nykter men inte klarar av det. ( hon vill dock inte ha någon hjälp)
Tidigare har jag sagt till barnen att hon jobbar eller inte mår så bra men det köper dem inte riktigt längre.
De frågar ofta varför, jag försöker med undanflykter men det är som att dom förstår att jag inte säger som det är.
Ska jag berätta för dem? och i sånt fall..hur gör man det?

Lottis
Hej sitter i en liknande men

Hej sitter i en liknande men ändå olik situation. Här är det en älskad morbror som dricker. Vi har nämt vid något tillfälle att problem med alkohol finns och vad alkoholism är då mina barn är äldre och är tonåringar. Vi pratar inte om de dagliga bekymmerna om att morbror år påverkad mm det tar jag själv. Morbror har aldrig träffat barnen påverkad utan då har han varit ” sjuk”. Hoppas du kan få mormor att ta emot hjälp. Jag är väldigt rak mot min bror och påtalar att man inte löser vägen till nykterhet själv utan man behöver hjälp. Hoppas min bror lägger in sig på avgiftning/tillnyktring g efter helgen. De hade inga platser i helgen och han totalvägrar psykiatriakuten. Och jag går med på att vänta till måndag. Medberoende är jag nog men tänker att 2 dygn är ok i långa loppet. Jag är väldigt rak och tyvärr ibland hård mot min bror men det har funkat hyfsat bra hittills trots sista återfallet.

Lillasessan
Vi är i exakt samma situation

Vi är i exakt samma situation, fast jag nu ”bara” har ett barn ännu som är två. Men han har börjat förstå att allt inte stämmer med mormor.
Han har varit där ganska mycket men jag känner i mig själv att jag egentligen inte vill för att jag inte litar på mamma och vad som skulle kunna hända om hon inte har full uppmärksamhet.

Det är så otroligt svårt! Min mamma har vart på behandling vid ett tillfälle för 4 år sedan. Då var det bra ett halvår tills sommaren kom. Sen har allt eskalerat men ”hon är inte alkoholist”... igår lämnade jag min son med sin morfar för att jag och min sambo skulle äta middag med min bror och hans nya tjej. Min mamma var på jobbet.
Under kvällen kom mammas alkoholmissbruk upp på tals och jag känner nu att för min sons skull så måste jag ställa ett ultimatum. Hon måste sluta HELT annars får hon inte träffa sitt barnbarn.
Det känns så svårt att göra för jag vet hur mycket hennes barnbarn betyder för henne. Men samtidigt är det ju för hennes skull.

Vi kanske kan stötta varandra?

Hannakarin
Det är ingen rolig sits man

Det är ingen rolig sits man hamnar i när ens egna barn blir påverkade av att någon i deras närhet dricker, samtidigt är det skönt att man som förälder kan bespara dem en alltför nära kontakt med missbruket.
Vi har försökt ställa ultimatum på mormor och hon har under dem senaste fem åren fått hjälp minst en gång men hon faller alltid tillbaka. Hade mina barn varit yngre hade det varit lättare att "bryta" men dem undrar ju såklart och vi bor på en liten ort, så det är nästan omöjligt för dem att aldrig stöta på henne.
Som det är nu så har vi sagt att vi gärna träffas men bara när hon är nykter, fungerar ganska bra eftersom hon numera "gömmer" sig när hon dricker men så har det inte alltid varit och fy så jag har våndats över i vilket skick hon kommer vara i när vi ses..
Vill gärna att vi stöttar varandra, bra idé!
Kram

Hannakarin
Tänk om man hade kunnat göra

Tänk om man hade kunnat göra dem nyktra! Men tyvärr går det inte om dem inte vill själva..
Känns som om vi prövat allt, ställt ultimatum, varit arg, varit ledsen och besviken, pratat lugnt och sansat, varit hårda, varit "snälla"
Tänker att det bästa sättet att "vara" på är det som får en att må bäst själv! Alltså det spelar ingen som helst roll vad jag gör så länge hon inte själv vill bli nykter.
Fast det är en svår insikt, att se någon som betyder mycket för en liksom tyna bort och ätas upp av missbruket.

Lillasessan
Jag håller med dig! Man vet

Jag håller med dig! Man vet inte hur man skall bete sig och våndas och undrar vilket "skick" hon kommer vara nästa gång man öppnar dörren... Den simmiga blicken och den aggresiva tonen eller den översnälla bakande och kompenserande mormorn och mamman? Jättejobbigt.

Jag har börjat fundera kring mina egna känslor och har så mycket känslor inom mig som jag inte har kunnat släppa ut. Jag skall gifta mig i sommar men har börjat ifrågasätta varje hörn på vårt förhållande. Jag överanalyserar allt och har så otroligt mkt känslor och känner emellanåt när det blir en liten svacka i förhållandet att "nu sticker jag". Flykt. Jag har flytt mina egna känslor i snart 30 år och har precis insett detta som vuxen och ganska nybliven mamma. Så mycket min mammas drickande har påverkat mig. Jag älskar henne djupt och hon har alltid varit den personen som jag verkligen har kunnat prata med, men inte längre.. Och jag känner sorg. Sorg för att mamma håller på att rasa samman och hennes kropp håller på att gå sönder steg för steg. Men också för att hon inte har kunnat vara den mamma som jag har "önskat" och heller inte den mormor nu som jag så mycket har sett fram emot.

Jag har bestämt mig för att söka hjälp för mig själv att trassla upp mina känslor och bygga upp min självkänsla och inse mitt värde. Mamma har tagit tillräckligt med energi från mig nu. Nu är det min tur och min familjs tur att utvecklas, med eller utan henne!

brunkullan
Samma situation

Jag sitter i samma situation som er, när jag läste denna tråd så började mina tårar rinna.
Det är väldigt jobbigt, det du skriver om att överanalysera och fly undan för känslorna är precis som det vore mina ord.

Min mamma har druckit i många år, de senaste 30 åren har hon druckit. Själv har jag barn som är 8 år och 4 år.
Kan säga att de senaste 6 åren har hennes drickande eskalerat väldigt mycket. Innan dess var det "bara" under helgerna och kanske någon dag i veckan. Nu är det nästan varje dag, och självklart varje helg.
Jag minns då jag växte upp så slutade alltid lördagkvällarna med att hon somnade i soffan vid 20.30, påverkad och däckad.
Varken jag eller mina mindre syskon hade kompisar hemma pga. hennes problem.

Hon gick på AA ett tag för ett år sedan, men hon slutade för hon tyckte inte om att de pratade om gud på dessa möten. Att hon gick på AA var för vi var så mycket på henne om hennes drickande. Hon sa själv då att hon var alkolist, men jag känner att hon inte menade det utan det var bara för att lugna ner oss i det hela.

Jag har försökt så mycket de senaste åren att få henne att förstå att hon har problem, jag har varit arg, ledsen, förstående. Ingenting hjälper och hon fortsätter bara. Hon spelar gärna martyr emellanåt då vi tar upp problemen.
Hon har ramlat hemma och slagit sig väldigt illa flera gånger, men inte ens det verkar få henne att förstå att hon har problem. Eller att hon dricker nästan varje dag och somnar på soffan varje kväll.

När det började bli värre så skyllde hon alltid på hennes värk i kroppen som gjorde att hon behövde dricka. Jag tror däremot att hon förvärrade sina problem med drickandet. Hon har ett tungt jobb med förslitningskador.

På jul för två år sedan så var hon så full att hon kletade mat i hela köket, visste ingenting och min dotter blev rädd för henne. Hela julafton var förstörd och dagen efter gick jag upp och skällde ut henne efter noter. Hon höll sig nykter några dagar och var så förvånad varför hon helt plötsligt blev sjuk med feber och frossa (abstinens skulle jag kalla det).

Min mormor och morfar var alkolister, min momma var det riktigt illa med. En av alkisarna på byn. Min moffa drack mycket men var nykter på söndagar.
Inte ens det hjälper som argument, att varför vill hon att vi ska uppleva detsamma som hon gjort. De hade så mycket problem med momma, och jag minns så ofta att mamma var arg då moffa ringde och var full, nu är det likadant för mig och mina två systrar.

Jag vågar inte lita på mamma när hon har mina barn, det som är jobbigt är att barnen avgudar henne och att hon själv tycker att barnbarnen är det bästa som finns. Önskar att det skulle vara en sporre att vara nykter. Jag har bara min mamma som kan vara barnvakt ibland, men nu har dom snart inte varit där på 9 månader då hon aldrig är nykter då hon har barnen. Jag har alltid sagt att hon måste vara nykter då hon har barnen, men har förstått efterhand att det är hon inte. Spelar ingen roll om hon dricker när dom somnat ibland, för när hon somnar på soffan väldigt full så går hon knappt väcka eller bli kontaktbar då hon vaknat. Eller att hon dricker på dagen, och att hon skulle utsätta dom för fara eller tänk om det skulle hända något och hon kan inte ta bilen för hon har druckit.

Jag vill inte att barnen ska vara där och uppleva allt som jag fått upplevt i min uppväxt.

Även när det varit perioder med hennes drickande som varit illa, försöker hon kompensera det med att komma med presenter eller t.ex. bullar. Försöker köpa oss och blir sur att vi inte är tacksamma.

Hon är väldens goaste mamma då hon är nykter, men de stunderna finns knappt längre.
De sista åren då det varit värre så känner jag inte igen min mamma ens då hon är nykter, hon är tystare, mer rastlös och ett konsigt beteende. Hon är inte samma period nykter heller och det är en sån stor sorg för mig.

Förut kom hon alltid och hälsade på om helgerna, men nu är det längre mellan gångerna. Troligtvis för att hon är full istället.
Jag tycker synd också om min styvpappa som lever med detta, han jobbar mycket borta om veckorna. Men han har alltid ångest när han kommer in med bilen på gården, för han vet inte vad han möts av. Hon är väldigt elak mot honom när hon är full, elak och kommer med hot om att flytta så vi slipper henne, eller martyrskap. Det blir bara värre och värre.

Just nu funderar jag mycket på att bryta kontakten, för att själv orka och fokusera på min familj.

Lillasessan
Herregud vad lika det kan

Herregud vad lika det kan vara... Det du beskriver skulle också kunna vara min mamma. Hon är sjuksköterska och har också ett tufft arbetskliat. Hon har en brokig bakgrund och blev bortadopterad och fick i vuxen ålder helt plötsligt kontakt med sina "syskon". Detta var egentligen starten har jag insett nu. Det var då allt eskalerade. Ena brodern satt på psykhem pga drogberoende och den andre dog av "diabetes" på busshållplatsen nära vårt hem efter ett besök hos oss.. Han hade också alkohol och drogprpblem. Så ja, min mamma är alkoholist. Men hon vägrar erkänna det utan "skyller" att hon dricker på min pappa, på hennes liv på att det är jobbigt på jobbet. ja precis som din mamma. Hon blir helt personlighetsförändrad när hon dricker och blir elak och skriker och gapar och skapar dålig stämning. Jag har vuxit upp med att "parera"och känner i princip så fort jag tar i dörrhandtaget hemma vad det är för stämning. Allt detta har gått ut över min stackars sambo och jag har bråkat och upprepat beteenden som jag sett min mamma och pappa göra. Nu har vi en tvååring hemma som precis som dina barn älskar sin mormor men har den senaste tiden inte velat gå dit. Han är otroligt känslig och det var detta som fick mig att ta mitt beslut. Hon får inte träffa honom så länge hon inte är nykter.

Hon är just nu väldigt arg, igår var jag hemma där och hon var jättefull. Min pappa visade mig då historiken på bilen (han kan följa via GPS vart bilen är) och den visade frekvent besök på systemet. Hon blånekade såklart och då sa jag det. "Mamma, vi vill hjälpa dig och har försökt så många gånger nu. Det enda jag tror och hoppas kan motivera dig till att sluta med ditt missbruk är att du inte får träffa ditt barnbarn och i förlängningen inte mig heller." Idag fick jag ett sms "Förlåt min gumma!!! Det hade väl varit bättre om jag hade haft en hjärntumör. Älskar er över allt på denna jord!!" Jag svarade inte. Jag har bestämt mig nu. Jagf måste vara stenhård! Mamma har varit den som har gjort mig osäker i livet. Jag har alltid ringt henne och berättat saker och hon har verkligen varit en "tigermamma" men jag inser ju också att hon inte har betett sig som en mamma utan att jag faktiskt har svansat efter henne och varit mamma till min egen mamma. Jag har känt skuld och skam och ansvar och jag ORKAR inte detta längre. Jag har en egen familj som jag hoppas kan bli lite mindre dysfuntionell.....

Jag tycker så synd om min pappa som har levt i denna misär i så många år samtidigt som jag faktiskt är lite arg på honom. Att han liskom inte har varit den som har satt ner foten utan han har varit och är väldigt medberoende och lever kvar för att han inte vill se hennes förfall. men det är ju precis det som händer just nu ändå. Hon dör långsamt och drar med oss på vägen...

Jag tror tyvärr att det enda man kan göra är just att ta avstånd och fokusera på sitt eget välmående och hoppas att personen med problemet någon gång vaknar till liv och tar tag i sitt liv, innan det går helt åt helvete..

Skönt att få ventilera här, jag har egentligen ingen som jag riktigt kan prata med. Har funderat på KBT-terapi men känner ändå att jag har kontroll på mig själv. Jag känner mig bara så ledsen, arg och förvirrad.

Kämpa på, jag håller er uppdaterade hur det går för oss. Jag har bokat ett familjemöte på söndag med min mamma,pappa och bror där vi skall på riktigt prata ut. Vi alla har levt ihop men ingen har egentligen pratat om elefanten i rummet. Nu är det färdigt. Min pappa frågade mig igår vad han skall göra och jag sa till honom att hade jag vart dig så hade jag räddat mig själv och skapat mig ett nytt drägligt liv. Det är också det som jag tror att min mamma behöver för att eventuellt ta tag i missbruket. Det kan också gå så illa att hon hamnar på någon bänk någonstans utanför systemet.. Men det är NU eller aldrig.

Lillasessan
Hej igen.

Hej igen.

Idag är dagen då jag har avslutat kontakten med min mamma. Jag tänkte att jag skulle ge henne en ny chans idag och åkte hem dit med min son och åt middag och skulle bo över. Vi nattade sonen tillsammans och allt kändes bra. Tills jag kommer ner i köket och tänkte gå ut en stund. Då säger mina mamma ”lägg ner detta nu Alice jag har inga problem längre, det är bra nu det blir bra det här”. Hon menade såklart att jag tagit upp hennes alkoholproblem. Jag sa ”ok, hur vet jag det då? Jag vill inte lägga ner detta du behöver hjälp och jag vill att det blir konkret förändring”. Det ena ledde till det andra och hon skyllde på alla andra inklusive mig. Att vi inte uppskattat henne och visat henne någon uppskattning och bla bla. Sen sa jag något om att jag känner att jag vill ha förändring och inte att mamma nästa gång hon mår lite dåligt super till. Då kontrar hon ”jaha och när du mår dåligt så tar väl du flera piller då eller?!” Jag har fått utskrivet svaga antidepressiva mot pms som jag skall ta en del av månaden för att få bukt med mina hormoner efter graviditeten. Då blev skynket rött för mig! Och så sa jag ”herregud alltså jag är din dotter mamma, jag är till för att bli älskad av dig och inte förväntas ge dig något tillbaka. Jag är så trött på att alltid göra allt du ber om och parera för ditt humör och jag är trött på alla dina lögner. Att du alltid skall föra över dina känslor på andra människor och projicera sjukdomar och förstora små problem. Jag är färdig nu! Idag var sista gången du såg ditt barnbarn och även mig. Jag hoppas att du får ett bra liv” hennes svar var ”jaha det tycker jag är jävligt dåligt men ja jätte bra, lycka till då” . (Detta är inte allt hon sa under den konversationen men en liten väsentlig del) Jag gick jag upp och hämtade min son och min sambo hämtade upp oss och vi åkte hem. Jag hann prata lite med min pappa och han stod paralyserad och visste inte vad han skulle göra mer än att säga ”det går ju inte att prata med henne, det är bara att skita i att prata med henne” ”ja men ska man gå runt och låtsas som att allt är bra och int göra något istället då? Det löser inga problem uppenbarligen..” Sen visade han mig sin gpslogg som han har på bilen som mamma inte vet om. Hon har varit på systemet och tillbaka hem tre gånger denna veckan trots att vi i måndags hade denna första disskussion som jag skrev om innan... det bara bekräftade mitt beslut. Nu börjar mitt liv utan min mamma. Jag känner mig jätteledsen men det känns också som att en sten fallit från mitt hjärta.

Pmp88
Så starkt och bra gjort!

Så starkt och bra gjort!
Många gånger önskar jag styrkan att våga bryta med min mamma men vågar inte.
Har ställt ultimatum och hon säger hon slutat men varför skulle hon sluta nu när hon inte gjort det på 35 år innan?
Alkoholism är en farlig sjukdom och dom som är i beroendet är bra på att manipulera vilket gör att jag tvivlar på henne.

Men så imponerad av dig och ditt beslut!
Hur har allt gått sen dess?

Lillasessan
Precis som du har jag tänkt

Precis som du har jag tänkt flera gånger att jag vill bryta men har inte vågat. Nu känner jag att min son har gett mig den kraften att ta tag i problemet som jag tidigare inte haft.

Min pappa kom spontant till oss dagen efter då han kände att han inte klarade av att vara kvar hemma i huset och så ville han nog se hur det var med mig eftersom jag hade reagerat så otroligt starkt. Han tycker att jag har tagit ett bra beslut och vi pratade väldigt länge kring hela situationen. Vi bestäömde att vi skall försöka samla ihop de nära och kära som ändå finns kvar och försöka ha en slagt "intervension" där hon får svart på vitt att alla som är där är där för hennes skull och för att "alla vet" och så har vi tänkt att hon skall få höra deras verioner av problemet. Det kan vara helt fel, men jag känner lite att vad som helst är bättre än inget.

Jag har inte pratat med mamma sedan jag gick ut ur huset och lämnade, men jag har kontakt med pappa. Han berättade att hon slängt "allt" som fanns i huset efter att jag gått och att hon på söndagen var till synes nykter och till och med gått en lång promenad med hunden på eget initiativ. På kvällen hade hon frågat pappa varför jag hade reagerat så starkt och då sa han som det var att jag har blivit sviken så många gånger att det var nog nu. Allting handlar bara om henne och världen kretsar kring henne och det är jag trött på.

Vi får se hur detta utvecklar sig men jag hoppas att hon verkligen känner att det inte är värt att fortsätta dricka om konsekvensen är att hon får ett liv utan mig och hennes barnbarn.

Jag håller er uppdaterade :)

brunkullan
Starkt gjort

Vad starkt gjort av dig och ett moget beslut. Till slut räcker det, tomma hot räcker inte längre.
Så lågt av henne att ta upp din medicinering mot PMS, men hon griper säkert efter argument för att nå åt dig. Att få dig svagare nu när du är starkare.
Jag hoppas så innerligt för er skull att hon fick ett uppvaknade, att hon står emot eller tar hjälp av sjukvården om inte AA är något för henne.

Jag har själv ställt utlimatum genom åren, det blir bättre en stund men sedan är vi tillbaka i samma spiral igen och den snurrar snabbare och snabbare för varje gång.
Sedan känner jag mig misslyckad att försöket inte gav något, bara ett hopp för en stund för att sedan är allt raserat igen.

Jag pratade med min mamma förra veckan igen, och sa att nu är det nog med drickandet. Att hon måste ta tag i detta på riktigt denna gång, att anledningen att jag blir så arg när hon dricker väldigt mycket i perioder är ett uttryck för att jag egentligen är ledsen och deprimerad för hennes alkolism. Att gå omkring och oroa sig, tänka på hennes drickande, hennes beteende gör att det är svårt att vara lycklig själv. Det hänger alltid över mig. Jag sa att jag står i valet att jag måste skydda mig själv och mina barn från hennes drickande om hon inte tar tag i det, och det betyder att jag bryter kontakten med henne tills hon kan visa att det blir bättre. Att hennes drickande inte bara drabbar henne själv, utan vi andra mår väldigt dåligt över detta.
Hon sa då att hon skulle ta hjälp av företagshälsovården och att hon förstod att hon måste göra något. Sedan ville hon inte prata mer. Samtalet kändes bra, och sedan under veckan ringde jag henne flera gånger och hon var alltid nykter och den mamma jag saknat att prata med. Hon hade mina barn för första gången på 9 månader i fredags natt och hon drack ingenting och var väldigt glad både på lördagen då hon även inte heller drack och även på söndagen var hon nykter. Det kändes som hon verkligen börjat ta tag i sitt drickande. Att det verkligen hände något. Men precis som alla gånger tidigare fick jag ett hopp, det kändes så bra. Allt kändes lättare, jag kände mig gladare och igår kom det fram på ryktesvägen att två dunkar vin var inhandlade.
Så det var det hoppet.

Nu funderar jag på att ringa henne varje kväll denna vecka för att höra när hon är full, be henne ringa upp dagen efter när hon är nykter för att vi behöver prata. Jag kommer ge henne ett par veckor att bevisa att hon sökt hjälp, och det ska vara rena bevis på att hon sökt hjälp. Om hon inte kan visa det efter ett par veckor så bryter jag kontakten. Jag är färdig nu, ingenting jag gjort senaste åren hjälper utan hon bara ljuger och säger bra saker för att få mig lugn.

Amanda igen...
Jag läser det ni skriver. Och

Jag läser det ni skriver. Och vill bara säga att försök fortsätta vara starka, för er och era barns skull men även för era mammor. Genom att ta ett steg ifrån och säga att nu räcker det. Vi vuxna måste ta ansvar för våra handlingar och skydda våra barn. Om det innebär att de får växa upp utan mormor så är det ändå långt bättre än att växa upp med den ångest och osäkerhet som alkoholism skapar.
Jag är mamma med ett alkoholberoende, jag kommer aldrig kunna dricka mer i mitt liv och jag är faktiskt glad för det. Det är svårt nog att vara förälder och genom att sluta dricka har jag eliminerat iaf en försvårande faktor.
Men slutade jag dricka enbart pga mina barn? Nej det gjorde jag inte. Deras mående bidrog men den viktigaste faktorn var ändå att jag någonstans djupt inne i mig kände att jag var värd mer än ett liv fyllt av ångest och allt som ett alkoholmissbruk resulterar i. Jag menar att så länge era mammor inte vill ta hand om sig själva, har en stark önskan att få må bra, då går det inte oavsett vad ni gör. Det bästa ni kan göra är att när de är nyktra förklara att ni tar avstånd ifrån deras alkoholism, från dem pga deras problem med alkohol. Ni gör det för er egen och barnens skull men också för deras skull. Om ni inte älskade dem skulle ni ju inte bry er eller hur?
Man kan aldrig tvinga någon att sluta men man kan visa vad som går förlorat om de fortsätter. Resten är upp till dem själva. Och några veckor räcker inte är jag rädd. Var starka och låt det gå lååång tid. Ni måste ta hand om er själva och era familjer i första hand. Jag förstår att det gör ont, så ont, men att stanna och låta sig luras gång på gång skapar bara mer smärta. Ingenting annat.
Jag hoppas att era mammor förstår allvaret och förändrar sina liv men mest hoppas jag att ni får må bra!
Mvh
Amanda

Lillasessan
Tack för att du skriver ett

Tack för att du skriver ett svar från din synvinkel. Precis som du skriver så har jag förstått att hon inte kommer att sluta för att hon ser att hennes barn mår dåligt pga hennes alkoholism. Jag hoppas däremot att hon får motivation till att ta hand om sig själv. Som det är nu så håller hon på att förfalla långsamt. Hela hennes kropp, hon har ont överallt och får nya problem hela tiden. Hon hostar så att hon kissar på sig och har ingen kondition att varken gå en promenad eller leka med sitt barnbarn. Det är tragiskt att se och detta känner jag att jag tar avstånd från nu. Jag har i alla år försökt hjälpa henne, pushat henne till olika behandlingar och försökt stötta. Men eftersom hon som sagt inte är motiverad själv så kan jag inte göra något och därför har jag djupt inne i mitt hjärta nu bestämt mig för att sätta mit välmående i första rummet, och även mitt barns och min familj. Det är verkligen sorgligt. Jag gifter mig i augusti och jag önskar inget annat än en nykter mamma som kommer och får se sin dotter bli bortgift. Men jag har varit tydlig även där. Är hon inte nykter så är hon inte välkommen. Punkt slut.

Jag känner mig stark just nu och jag har stöd från min blivande man i detta och vi kan prata om det och jag får lov att signalera alla mina känslor helt öppet för honom. Han är bäst. Jag tycker så synd om alla som lever i familjer med någon sorts beroende som tar över alltihop.

som sagt, tack för ditt svar!

KRAM

Lillasessan
Du och jag sitter i exakt

Du och jag sitter i exakt samma båt. Jag har precis som du gett en ny chans gång på gång och fått ett hopp eftersom hon har uppträtt nyktert. Men denna gången har jag verkligen bestämt mig. Jag tänker inte ringa henne, inte åka hem till henne och inte svara ens när hon ringer förrän hon verkligen har tagit hjälp på riktigt. Min pappa har ju koll på henne på hemmaplan, vilket är hemskt men sant och vi har gjort en plan nu. Jag har dock varit väldigt tydlig med att jag inte vill ha någon kontakt med henne eftersom hon trycker på alla mina knappar och jag lätt faller tillbaka i gamla mönster. Detta är svårare än något annat jag har gått igenom. Det är som min blivande man sa "som att separera från någon som man älskar och som man har levt ihop med i ett helt liv". Jag hoppas att vi hittar tillbaka och att det finns en ljus framtid. Annars så tyvärr så har min mamma dött och min son har ingen mormor.....
Fortsätt att kämpa på. Du är starkare än du tror, du måste bara ta DITT beslut. Sedan är det upp till henne. Stor kram!!!

brunkullan
Ett samtal med mamma

Igår kom vad jag tror är ett genombrott i mammas drickande. Att jag skriver tror, är för att jag inte litar på att det är ett genombrott än.
Jag måste ha konkreta bevis att det går åt rätt håll, med bevis på vård inom sjukvården t.ex.

Efter vi fått reda på ryktesvägen (när jag skriver vi handlar det om mina två systrar och styvpappa) att mamma köpt två vindunkar, samt att när min syster ringde henne i måndags var hon full igen.
Så min syster ringde henne igår för att fråga om hon varit full (även fast hon visste det) så bekräftade mamma att så var fallet. Min syster bröt ihop totalt, talade om för henne hur mycket hennes drickande påverkar oss alla. Att vi är två systrar som är mer eller mindre deprimerande utav detta, en håller på att gå in i väggen och vår styvpappa har väldig ångest med rusande hjärta av det. Att hennes drickande påverkar oss alla och vi orkar inte må såhär längre. Sedan pratade hon om allt som har med hennes drickande.
Min syster ringde mig efter samtalet men eftersom jag satt i videomöte bad jag henne ringa mig senare. Direkt började min huvudvärk komma, jag kände mig otillräcklig som inte kunde stötta min syster där och då, hon ringde mig efter jobbet så vi fick prata i lugn och ro. Huvudvärken blev förstås ännu sämre.
Gick i tankarna hela kvällen om jag skulle ringa mamma, tala om att jag fått samtal från en ledsen syster.

Jag ringde min mamma till slut och tog det samtalet med henne. För första gången kunde vi prata, jag har aldrig hört min mamma så ledsen. Hon har i sin alkolism inte förstått att hennes drickande gör oss illa. Att vi mår så dåligt av detta. Hon talade om att hon mår inte bra när hon dricker heller, pulsen ökar och hon får hjärtklappning, men behovet tar över att hon mår skit när hon dricker.
Hon var otroligt rädd att mista oss, för vi var hennes allt och barnbarnen är det bästa för henne.
Vi hade ett konstruktivt samtal, där jag kunde berätta och bemöta det hon sa. Även stötta, men inte hymla eller stryka henne medhårs.
Ja vi pratade om mycket, men det var skönt att ta upp vissa bitar som gör ont i mig. Som hon gjort mot oss i åren.
Jag gav henne även möjligheten att säga att det är okej för oss om hon vill fortsätta dricka, men hon måste tala om det för oss. För då accepterar vi det, för att vi orkar inte bli svikna och kämpa för hennes tillnykrande mer. Även fast det skulle leda till att vi bryter kontaktet för att rädda oss själva.

Mycket av vad jag upplevt i min uppväxt har jag nog förträngt, min barndom är som ett svart hål.

Jag hoppas verkligen att du och din mamma kan hitta tillbaka till varandra någondag och att detta är ett uppvaknande för henne. Om det är någon man vill ha med då man gifter sig är så är det sin mamma. Min mormor var faktiskt med på min mammas bröllop, hon ville inte gifta sig utan henne. Även fast hon var fullfjärdrad alkis på byn, så var hon där när mamma gifte sig och hon var nykter under dagen (vilket hon behövde vara för att vara med på bröllopet). Det var fint att hon var där, men även en sorg för många. Att min mamma, morbröder och mostrar fick en blink av sin mamma för en dag, för att sedan mista henne igen och vi som är hennes barnbarn var väldigt nyfikna på den där mormorn som var där.

Amanda, dina ord är precis vad jag behövde höra just nu och även se att det finns ett hopp. Min mamma har äntligen kommit till den gränsen att hon vill bli nykter, att må bra kroppsligen och psykiskt. Att rädslan att mista oss, samt att hon skadat oss genom åren är en av orsaken men inte huvudorsaken.

KRAM

Lillasessan
Jättebra att du har öppnat

Jättebra att du har öppnat dig och berättat för din mamma, det är ett stort första steg. Hoppas att hon verkligen tar till sig!

Jag känner som du, min barndom är ett enda stort svart tomt hål med några glimtar som jag har fått återberättade. Många av mina vänner har minnen som jag inte alls kommer ihåg. Skäms nästan ibland.. Men så fungerar ju våra försvarsmekanismer.

Min pappa var här och passade lillen igår. Mamma verkar har skärpt till sig och tagit ett beslut, äntligen. Hon hade sagt till pappa att hon behöver hjälp och behandling och hon hade till och med promenerat till jobbet igår. Det gläder mig men jag tänker än så länge inte höra av mig till henne. För min skull. Jag vill att hon skall landa på fötterna först och vara lite mer stabil. Denna gången har hon inte heller kontaktat mig efter vårt samtal. Så jag tror att hon skäms faktiskt och vill bevisa att hon kan. Vilket jag tycker är bra! Jag hoppas också att hon ser en motivation till att må bättre kroppsligen och psykiskt. Hon vill gå i pension om ett år och så som hon är nu så skulle det bara innebära döden för henne, men kan hon få tillbaka sin hälsa så och kanske hitta något intresse så kommer det bli bra. Då kommer hon kunna ta hand om vår lille prins så mycket hon vill. Det hade vart en dröm!

Stor KRAM tillbaka!

Pmp88
I oktober skickade jag ett

I oktober skickade jag ett brev i hopp om att min mamma och barnens mormor skulle ändra sig . Hon säger hon börjat på antabusen men fått det själv av läkaren vilket jag har svårt att tro då de andra gångerna har hon varit tvungen att gå till en mottagning för att få dom.
Och som jag skrivit innan hon har ju varit periodare hela mitt och mina systrars liv och den äldsta är 39..
Idag ringde hennes sambo mig och undrade varför vi inte hörde av oss mer eller var därmo hälsade på.
Så ikväll fick jag nog efter många funderingar.
Mina systrar har försökt hjälpa henne otaliga gånger men hon har trillat dit igen och dom tröttnade på alla lögner och svek o sa upp kontakten vilket jag förstår.
Min dotter frågar inte efter sin mormor så jag vill egentligen inte att dom ska ses just nu ens för det är bara onödigt.
Jag kände ikväll att jag måste göra något drastiskt igen för jag är så trött på lögner o manipulation av henne.
Jag kommer maila henne och hennes sambo samma mail så jag vet att dom läser det och vara ingående att jag har fått ta detta steget tillbaka inte bara för min skull men även för min familjs skull. Jag kan inte ha fler lögner och svek och en massa oro när jag snart är två barns mamma!
Eftersom mina systrar klippt banden är det svårt vid stora tillställningar för de med deras familjer kommer inte om min mamma kommer och det känns inte bra att hennes kusiner inte ska komma för att min mamma druckit i alla år och inte ens skäms!
Jag har senaste tiden mer o mer bara fått upp sämre minnen av min mamma och så orkar jag inte ha det.
Avståndet jag tagit är underbart skönt och en lättnad men knyter sig i magen så fort hon vill ses. Inte setts sen den 23/12.
Men jag vet att hon kommer göra sig till offer igen och spela dum 🤷
Men jag måste nog göra detta.

Åh vilket svammel 🤦

Lillasessan
Känner igen dina tankar. Jag

Känner igen dina tankar. Jag klippte med mamma för två veckor sedan. Och denna tiden har varit så skön. Slippa ha ångest och handskas med hennes manipulation. Samtidigt så undrar jag ju hur det går för henne och jag pratar med pappa om det. Han säger att det verkar som att hon har skärpt sig, men bevis finns att hon har varit på systemet.

Jag känner igen det där med antabusen ”Jag har börjat ta piller nu, jag var hos läkaren” ”visa mig då!” Då visade hon mg Cyban, som är antirök tabletten (vilket hon också behöver sluta med..) som att jag inte vet ;P

Jaja, jag tycker att du gör rätt i att skicka ett mail och förklara en gång för alla. Eller åk dit och säg som det är och gå därifrån. Kram

Pmp88
Varför hoppas jag på en

Varför hoppas jag på en förändring? Jag vet att det inte kommer ske.
Ändå har jag så svårt att ta samtalet igen, kanske för jag inte har mer än mig magkänsla och erfarenhet med henne att gå på!
Idag swishar hon pengar till ett påskägg till vår dotter! Hon kan inte ens handla det själv?
Ho har ju trotsallt antabusen hemma men jag vet innerst inne att man inte bara får det sådär av en läkare!

Snart dags för vårt andra barn, jag har varit sjukskriven hela tiden och haft en tuff graviditet hon har aldrig frågat hur jag mår, vad lösningen är mm mm.. ja ni förstår vilka frågor jag är ute efter..
Hob skulle komma och fika imorgon och jag kände nej det går inte, alla är sjuka här hemma och hennes svar blir aha!
Aha!!??!!?! Så mycket vill du verkligen ses?