Hej allesammans. Ny här. Kunde inte sova så bestämmde mig för att skriva ihop min historia om nån annan sömnlös själ skulle vilja läsa.

Den första januari i år bestämde jag mig för att starta ett nytt liv.

Började min resa med alkoholen rätt tidigt som 11 åring, men inte förens jag va 13 det gick över till ordentliga fyllor. Va det absolut roligaste jag varit med om. Älskade allt med alkoholen, den passade min personlighet också. Kände mig odödlig. Efter 3 års ändå måttligt festande började jag vid 16 års ålder tillverka eget vin. Detta var nog då det började bli lite väl mycket och ofta. Söp mig alltid helt okontaktbar. Märktes fort att jag inte hade någon avknapp. Höll på med mycket annat dumt också som att hoppa från hustak på fyllan eller be nån köra över mig med bil. Kom alltid hem blåslagen, alltid varit lite så orädd, men alkoholen tog fram det ytterligare. Vilket inte var bra då jag trodde jag kunde klara allt. Som 17 åring är första gången jag kan minnas att jag hade svårt att sluta dricka, drack även handsprit då och då för att det gick att stjäla t.ex. men smaken va inte så tilltalande dock. Så blev kanske bara ett 15 tal gånger.

Sedan blev jag myndig och krogen uppenbarades, fick mycket skulder pågrund av att mitt drickande eskalerade kraftigt, så återgick till att tillverka vin fast denna gång i betydligt större mängd. Smög drack på kvällarna, och att jag hade vin med mig på skolan blev allt vanligare.

Under mitt sista år på gymnasiumet började jag dricka handsprit igen. Ballade ur ordentligt och drack nästan varje dag. Anade ändå aldrig att jag hade problem, utan såg de bara som att jag va ung och hade kul. Jag hade ju bra relationer, mådde bra och va en glad kille. Vad kunde vara fel liksom, jag slutar när jag har lust.

Men där hade jag fel, fick min första riktiga avtändning efter det. Mådde piss. Tog det dock inte på allvar, tänkte bara att om jag dricker två gånger i veckan istället för fyra eller fem så kommer allt va ok. Kände ett extremt sug hela veckorna, längtade bara efter helg. Då jag självfallet körde fullt ut också.
Sedan skulle förberedelserna för studenten dra igång och jag såg de som en ursäkt att få supa till det lite extra igen. Precis efter studenten blev jag väldigt sjuk, vart avrådd från att dricka eller göra något fysikt ansträngade då jag hade nått elakt virus. Vart fest bara en gång i veckan under den sommaren, resten av dagarna låg jag bara med feber och svullen hals. Kanske va lite av en räddning just då iallafall. Slutade röka cigaretter i samma veva.

Vart helt frisk först i oktobermånad, bokade en fyradagarsresa med kompisar och tänkte att jag måste få fira att jag blivit frisk. Så åkte iväg och sov inte på hela resan, alla köpte hem massa alkohol men jag hade druckit upp allt mitt innan vi va tillbaka i sverige.

Återgick sen till att festa bara fredag och lördag. Tyckte jag hade full kontroll vilket jag fortfarande inte hade då jag varje gång var ledig lite längre så var det enda jag gjorde att supa. Men levde fortfarande på att jag var ung och hade kul. Mina vänner var inte dirket de som nekade fest heller så de såg aldrig något problem. Sen somsagt under de värre perioderna så gjorde jag de i smyg.

Blev 20 och jag ballade ur igen i ungefär en månad för att sedan sansa mig en aning. Sen en dålig månad igen, så fortsatte det året ut. Och året efter det.

Sommaren 2017 fick jag min första semester någonsin, drack varje dag och även en månad efter semestern. Lovade min dåvarande flickvän att va nykter en månad. Klarade det mest för henne, väntade bara på att få börja igen. Sen va bollen i rullning igen. Kände mig ändå värd att få dricka iallafall 3 gånger i veckan, jag hade ju trots allt varit nykter en månad. November kommer och juletider närmar sig, något jag alltid förknippat med mycket alkohol, och det var ingen skillnad denna gång. I slutet av november hade jag börjat dricka varje dag efter jobbet, fortsatte i december. Sedan när jag gick på julledigt i 10 dar drack jag konstant. Varje dag helt onkontaktbar, vaknade på konstiga ställen oftast på toan eller under något bord. Slutade nästan att äta helt efter den 25e december, för att ha råd med mer sprit. Brände hela min lön på alkohol. Snodde mina kompisars alkohol, mina föräldrars alkohol. Blev helt galen i pricip. Kanske va det ett rop på hjälp jag vet inte. En god vän som haft andra problem själv pratade med mig och va väldigt förstående. Denna tog även all min resterande alkohol och gömde den. Nyår blev min sista fylla.

Efter nyår fick jag min värsta avtändning någonsin, vaken i nästan 5 dygn. Kunde knappt tänka, äta eller ens dricka vatten, spydde upp det. Hemsk ångest och hjärtklappning. Jobbade de två första dagarna, sen gick det inte mer, skakade för mycket och var alledes för förvirrad. 4e natten vaken kändes de som jag skulle dö bokstavligen. Sen somnade jag väldigt djupt nån gång på förmiddagen tror jag utan att jag märkte det. Som terapi efter det spelade jag tv spel, det var det enklaste. Eller lyssna på musik. Försökte även läsa lite.

Har varit helt nykter sen dess. Tog nästan en månad innan jag orkade berätta för vänner som va ovetande. De trodde jag va sjuk eller nått när jag inte ville festa. Det tog det sen väldigt bra och var stöttande.

Känner fortfarande stort sug ibland men det värsta är borta, har frivilligt gått på fest och till och med krogen en gång för att pröva mig själv. Kanske låter som en dum idé, men det funkar för mig då jag nästan ser det som en tävling. Och jag vill inte förlora.

Då kommer jag till mitt nästa och sista mål (min stora tävling)
Att jag nån gång ska kunna gå ut på en fest med några vänner och dricka lite för att sedan vakna upp och kunna se en film eller vad som helst utan att höra en röst som säger mera. Än är det långt kvar, och känner jag att jag inte blir redo så kommer jag inte göra det. Men jag tror på mig själv.
Mvh

Är också ny här. Har velat sluta med a väldigt länge, men det har inte gått så bra. Har hållet upp i perioder men börjat igen när man mår riktigt bra igen. Visst är det konstigt.
I januari kom vi hem från en semester, där jag druckit något varje dag. Något jag annars inte brukar. Och jag märkte att jag ville fortsätta dricka varje dag - och det gjorde jag o smyg. Ibland lite, ibland mer. Efter ett restaurang besök i början på feb så drack jag även lite dagen efter på fm. Blev jättedålig och rädd. Bestämde mig för att sluta och det höll i nio dagar. Mådde ju bra igen så lite kunde jag väl dricka. Min man kom på mig och nu är det slut på drickandet. Jag är så trött på smygandet och baktankarna, på mig själv och allt som tillhör. Ska på samtalsterapi imorgon. Just nu mår jag toppen och känner mig stark.
Hur mår du? Känner du av fördelarna redan nu?
Och bra jobbat av dig ??

Ntwrq

Starkt av dig att inse och villja ändras! Önskar dig all lycka till.

Jo jag känner mig mycket bättre och ser många fördelar. Alla mina intressen har som alltid lagts åt sidan för att dricka istället. Nu har jag tid att göra de jag vill, sover bra och drömmer sällan mardrömmar. Men precis som du sa varje gång man hade ett litet uppehåll så kände man sig toppen efter en vecka och det va bara att tuta och köra tyvärr. Känner att jag vet så mycket bättre nu och ska göra allt för att de aldrig ska gå utför igen :)

Hur går det för dig? Är kämparglöden ffa på topp?
Tänkte fråga var du finner ditt stöd? Vän, sambo, dig själv? Har du nån riktigt bra att bolla med?

Ntwrq

Går bra, har mina jobbiga dagar också speciellt på helgerna men känner ändå att jag har tillräckligt med glöd. En nära vän är ett väldigt stort stöd, denna vet vad den pratar om och förstår precis hur det känns. Vi pratar över telefon, hittar på aktiviteter tillsammans. Vet inte riktigt vad jag skulle göra utan den här personen.

Genom mig själv känner jag mig också stark, vägrar att misslyckas med saker när jag väl bestämmt mig till 100%. Med drickandet handlade det mycket om att orka vilja, orka bestämma sig. För en om jag vägrar att ge upp så tog det ändå nästan 5 år innan jag väl valde att ge 100. Just för att det är så jobbigt.

Stödet jag får från andra vänner känns också såklart bra, men känner inte att de riktigt kan hjälpa mig på traven då de inte förstår själv hur det är att hamna där. De vill förstå och de gör så gott det kan för att försöka förstå och det respekterar jag mycket och det gör mig glad. Men det är just de där att jag behöver nån som vet exakt och det är den där vännen.

Hur har det gått för dig?? Hur kändes samtalet?

Samtalet är början på ca 1,5 års samtal, möten och terapi. Det är läran om alkohol och hur den kidnappar din hjärna, gruppsamtal med "likasinnade" och även KBT. Stället jag valt har den tanken att man kan säkert sluta dricka på egen hand, men att man behöver jobba med sig själv, sina tankar och reaktioner. Jag känner mig trygg i upplägget, även om jag är väldigt nervös- Får bekosta kalaset själv, men jag har möjligheten att göra det.
Har också goda vänner och familjemedlemmar som är väldigt stöttande. Jag har haft väldigt många bra samtal den senaste tiden. Till och med min man börjar hänga med lite mer. Han är av lite egen karaktär, ser sånt här som.....svagheter.
Jag hoppas att jag i augusti nästa år kommer ut som en ny, stark kvinna med gott självförtroende.
Helt osugen på alkohol just nu, lever på nyfunnen energi iom med beslut.
Fortsätt gärna skriva!

Ntwrq

Va kul att höra att det går bra och att du har energi till att köra fullt ut.
Låter helt klart som ett givande koncept med samtalen, håller tummarna för dig att allt går bra!

Känns riktigt bra för mig denna helg, börjat så smått komma igång med lite träning också. Känns bra att det hela tiden läggs fler pusselbitar som gör det lättare. Jobbet har nog aldrig gått så bra som det gör just nu heller, helt klart stolt över vart jag är påväg.

Hello Ntwrq. Nu har det gått ytterligare en månad. Hur har det gått för dig?
Jag är inne på dag 32 av nykterhet. Mår som en gudinna :-) Gruppsamtalen är väldigt givande och vi har faktiskt jäkligt roligt. Känner inget sug öht och på denna väg vill jag fortsätta vandra.