Jag har inte druckit något på sju dagar. Och jag mår bra! Som att det sakta släpper, det där med att man ska missa något. Men first things first.

Säger till min psykolog “ Det där med drickandet...” skäms nästan, för att jag överhuvudtaget tar upp det. Ett sådant banalt problem. “Ja, hur mycket dricker du egentligen?” frågar hon. “Tja inte så mycket egentligen (skratt) om noll glas är ingenting så är ju två glas vin om dagen väldigt nära ingenting, alltså små vinglas, inte såna där man får på lokal!” Jag försöker avläsa hennes reaktion. Hon kanske också dricker två glas vin om dagen. “...i samband med mat?” frågar hon. “JA! Men självklart” utbrister jag “ Alltid liksom fina viner, till fin mat. Det är som en belöning efter väl utkämpad dag. Ett glas vin när jag lagar maten, och sedan ett eller två eller faktiskt inget till själva middagen. Egentid. Paus i småbarnsfamiljekaoset. Hacka mixa fixa trixa, lyssna på lite bra musik, ett glas vin, ett sånt där litet nästan som en äggkopp, som nästan inte räknas – det kan lätt försvinna in bakom korianderplantan, det där? Uppmätt för att hällas i soppan eller grytan eller pastasåsen...” I höstas slutade jag med det där smygandet, efter en vinprovning. Nu häller jag upp i ett finvinglas istället, tittar luktar smakar. Eller så kommer jag hem från jobbet, häller upp ett glas vin, känner mig som typ Claire i House of Cards, pustar ut, sätter mig i soffan och pratar om min dag när mannen leker med barnen. Likt förbannat häller jag ju i mig vinet.

När jag väl hamnar på Systemet tänker jag “Tänk vad sällan jag är här numera!” men likt förbannat kanske jag lyckas att INTE dricka en dag i veckan. Så har du inte ett problematiskt förhållande till alkohol, Emma? Vet inte. Ta en vit månad, testa och se! ( Men tänk alla fina vinupplevelser jag skulle missa då! Nej en hel månad är onödigt, för MIG alltså ). OK, 10 dagar då? Kanske det men inte just nu kanske. Alltså jag kan sluta dricka, drack inte en droppe när jag var gravid. Jo jag skulle kunna tänka mig att dricka varannan dag istället för varje – men så kommer den där AW:n på en inte dricka dag, och sedan är det lördag o finmiddag med finvänner ( vinintresserade såklart!)...Och alltså jag gör ju ALDRIG något längre, jag går ALDRIG ut, inte ens på restaurang så jag unnar mig en massa fina exklusiva middagsingredienser och den där tryffelpecorinon förtjänar ju en god Barolo eller Nebbiolo kanske eller en sådan där sträv lite rustik Chianti som jag börjat uppskatta på sista tiden.

OK jag gillar god mat och gott vin. Vad är problemet? Vill inte skuldbelägga där skuld kanske inte ens ska finnas. Är det ens ett problem? Jag luktar vin när jag ska lägga mina barn, so what, det är ju bara en lukt. Jag får inga utbrott, beter mig inte annorlunda ( kanske mer avslappnat ), blir inte full, inte bakis, gör inget konstigt. Måste det finnas en problematik bakom allt drickande?Ska man kanske inte göra så stor grej av det bara? Dricka när det bjuds, när jag är sugen, när det passar? Men jag är alltid sugen! Jag kan inte sätta en gräns, bara “glömma” alkoholen. Vet precis vad som finns hemma, vet precis när Systemet stänger på lördagen ( man kanske ska på lunch på söndagen, måste ha med sig en flaska, eller middag eller vad fans om helst, man måste vara förberedd – det förväntas ).

Men som sagt. Nu har jag inte druckit på en vecka. Det började med sjukdom, och nu finner jag en tillfredställelse att räkna dagarna som går. Men hur länge ska jag hålla på? När ska jag fira med ett gott vin att jag blivit frisk? Eller ska jag det?

Det var en intressant inblick i ditt vin drickande. Du har ju en välformulerad självinsikt och ställer retoriska frågor.
Att du hållt i en vecka utan problem innebär att du säkert klarar en vecka till.
Att du skriver här på forumet innebär ju att du själv vill minska på vinet.
Så ta chansen och fortsätt din vita period, du har ju inget att förlora.
Du vinner bara massa positiva saker, det bästa är att din självkänsla växer för varje dag.
Maten är god utan vin också.
Lycka till!?❤?

Emma79

Fina Lisa för din kommentar. Visst känner man på sig när något inte är som det ska, intuitivt. Det känns svårt att lägga av utan att ha nått en botten eller en vägg, utan att ha ett bekräftat uttalat problem. Men jag ska testa!
// Emma

Emma79

Miss Mary Poppins för din kommentar. Blev helt gråtig när jag läste att din historia var lite lik min. Vet inte varför jag känner så. Kanske att jag inte är ensam.

Lagade en superkomplicerad middag idag med en miljon ingredienser, njöt av stunden för mig själv ( utan tanke på vin ) och sedan med familjen ( inget vin ). Och jag känner mig stark!

Din sista mening efter frågan om när du ska fira med ett gott vin: "Eller ska jag det?" Självklart är det bara du som vet svaret på den frågan och bestämmer huruvida du kommer att göra det eller inte. Men jag tänker att eftersom du ens funderar över detta kanske det är bäst att fira tillfrisknandet med A-fritt bubbel, mineralvatten, Cola eller en kopp kaffe. I alla fall den här gången.

Välkommen hit! ♡ Tack för en målande beskrivning av hur en av alla sorters A-problematik kan se ut.

Smart tycker jag att säga stopp redan nu. Bra jobbat!
Jag både började och fortsatte som du beskriver litegrann. Kanske inte vin till matlagningen så mycket, men till viss mat. Från sällan till dagligen, från öppet till smygande. Inte full öppet, men tröttare o tröttare, mådde sämre och sämre eftersom vinet sakta tog över. Tog över sömn och tankar. Då hade jag redan läst härinne då o då och konstaterat att andra drack SÅ mycket mer och att mina problem var små i jämförelse. Sen var forumet stängt under en lång period, kanske 1-2 år. Då eskalerade mitt drickande. Fortfarande väldigt obemärkt för familjen. Onödigt, tycker jag att du ska behöva ta den vägen. Så sluta nu med detta vanedrickande. Det är det som tar över till sist. Kör två vita månader kanske. Eller ännu längre och om du väljer att dricka igen så är det 9 standardglas som Max i veckan. De skriver högst 3 åt gången, men jag som har meckat fram och tillbaka med drickandet och haft de problem som jag har säger nog Max 2. Det räcker. Själv vet jag inte ännu om jag tog det för långt innan jag la av. Jag började använda a som medicin och som en vana. (Ovana) både öppet och i smyg. Det är svårt att helt lägga av med ett beteende man skaffat sig, särskilt om det är knutet till belöningssystemet. Så du gör helt rätt! Och du... på riktigt... på Lokal får man stora glas men 1,5 dl vin i dem. Hur små glas har du? I mina minsta går det säkert att klämma i 2 dl utan att det ser överfullt ut. Hu mycket som ryms i de största vill jag inte tänka på.

Emma79

Mary Poppins:

Jag läste hela dina två trådar igårkväll. Så viktigt att skriva tror jag. Allt. Ocensurerat. Tillkortakommanden.

Något jag fastnade vid var relationen till barnen. Att kunna “njuta” av dem, ge sig in i deras lekar, leva i nuet med dem istället för att ha tankarna någon annanstans, och irritationen upp i halsen. Eller total apati, många gånger har jag bara suttit och scrollat på telefonen och väntat på att det ska bli läggdags. Fy fan när jag tänker på det nu. Kan inte sätta detta direkt i förhållande till alkoholen men denna vita vecka har gett mig så mycket mer energi. Jag skrattar mer. Har mer tålamod.

Vinäger:

Jag har fortfarande influensa så här finns inget att fira än. Och som du skrev – det blir nog inget vin. Har ingen lust att fläcka ner det jag skapat denna vecka. Kan låta dramatiskt, men när jag slutade röka för tio år sedan började det också med en sjukdom, och sedan “bara blev det så” att jag inte började igen ( tja det är väl den korta versionen...) Att bryta mönster. Det tackar jag denna influensa ( från helvetet dock ) för!

Sisyfos:
Vanedrickande ja...så sant. Vinet finns där jämt sedan hittar man på lite olika anledningar till att dricka upp det, det finns alltid någon bra ursäkt ( Vi är såå sydeuropeiska här hemma att vi har finmiddag med finvin på en MÅNDAG osv osv ) men mängden är konstant. Det är så många tankar som cirkulerar i huvudet, efter att ha läst allas personliga berättelser här de senaste dagarna, SKA jag SLUTA, dra ner? , ta en paus, hur reagerar jag om jag bestämmer för att sluta och så “ångrar” jag mig? Blir det en massa skuld då?

SÅ. Jag säger som så många andra här: IDAG är jag nykter, så får vi se sen hur det blir med resten av livet.

Emma79

Jag är hemma i mitt lilla bo, har varit det i en vecka pga sjukdom. Egentligen är jag aldrig så här sjuk, har inte tillåtit mig på evigheter pga barn och jobb.

Att inte kunna tillåta sig att vara sjuk , DET är ju sjukt, men så ser ju livet faktiskt ut.

Och här i mitt lilla bo kan jag klara mig utan alkohol. Och jag känner att jag mår så bra utan. Det där många skriver om att vakna upp fräsch – den känslan. Jag påstår att jag aldrig är bakis mer, och det kan väl på sätt och vis stämma, men det betyder ju inte att man vaknar upp och känner sig som en nyponros. Att leva och att överleva är ju vitt skilda ting.

Så fortsätter jag att gömma mig här frid och fröjd, men det kan jag ju inte, livet väntar där ute.

Hot mot min nykterhet:

Jobbresa till storstäder på kontinenten inom de närmsta veckorna. Jag går in i en roll, en annan persona. Som är totally fabulous. Jag uppgraderar garderoben för de här resorna, fixar frissan och när jag visualiserar mig i dem befinner jag mig alltid diskuterandes något intressant projekt i bar / restaurangmiljö – med en drink i handen. Denna persona föddes nog ungefär i samma veva som jag började dricka som 13 åring, har sedan kommit och gått. I tidiga 20-årsåldern höll många jag umgicks med på med droger och jag kände mig så duktig när jag “kom i samma tillstånd” genom ett par shots istället för att nosa i mig kokain från CD fodral i bilar på väg till någon klubb. Duktig alltså. Och fabulous.

Familjeresa längre fram i vår. Sydeuropeisk landsbygd, vingårdar, rivieran. Förra året drack jag inget under denna resa då jag trodde att vinet fick mig att må så fruktansvärt dåligt dagen efter. Det var en period på ett par månader då jag verkligen höll ner mitt drickande. Det visade sig sedan vara en livsmedelsintolerans som fick mig att må dåligt, så då drog drickandet igång igen. Och när jag tänker tillbaka på den vinlösa semestern tänker jag: “Vad mycket jag missade! “ . Fast jag hade det jättetrevligt och jättebra. Hjärnspöken.

Min man. Som inte ser problemet. Han är väldigt rationell men tänker också att det blir ett problem om man gör det till ett problem. Behöver någonting väldigt konkret typ: “Jag dricker och kräks. “Det funkar ju inte, då måste jag ju sluta dricka! Men jag dricker och är allmänt nedstämd, rastlös, har börjat få panikångestattacker, tar lugnande för att somna in några gånger i månaden för tankar baserade på stark dödsångest, uttråkad, skrattar sällan, extremt trött på morgnarna, orkar inte med hushållssysslor, ta tag i saker som att boka semester eller ställa barn i skolkö osv osv. Vet inte om det där står i direkt relation till alkoholen, det är säkert en massa skit som spelar in, men att försöka skadar ju inte. Så jag måste prata med honom om detta. Det blir ju tråkigt för honom att dricka finvin själv, det vet jag att han tycker.

Middagar med vänner. Tja, den problematiken är väl rätt vanlig. Att liksom tuna in i kvällen med ett par glas vin öppnar ju till massa intressanta diskussioner, och som jag skrev här ovan så har jag hållt på med det där nu i 25 år mer eller mindre. När jag var liten var jag blyg och vågade inte öppna käften, nu är jag inte det men måste tyvärr erkänna att jag förmodligen bara vill att gästerna ska gå hem så jag kan göra en kopp ört-te och läsa någon bra bok. Att umgås med folk som dricker när man själv inte gör det är oerhört påfrestande. Men kanske kan jag hitta nya sidor både hos mig själv och mina bekanta. Stor utmaning!

Att få ner det så här i punktform gör ju att det känns rätt enkelt. Det där är väl ingenting! : )

Emma79

...att jag inte vill dricka på ett tag.

Att jag inte haft någon panikångest på 10 dagar. Och att det kanske finns ett samband.

Han köpte det. Som att jag skulle behöva be om tillåtelse. Men tja, det kändes bra iallafall.

Emma79

...med min familj på en mysig restaurang. Vanligtvis tar jag en öl eller ett glas vin till helglunchen- med en enda tanke i huvudet: hur jag ska lyckas trixa mig till en drink till när den första är slut ( ta en rätt till, bjuda in en ny person så man stannar lite längre osv ) . Nu njöt jag av maten o sällskapet och hade det trevligt. So far so Good. 10 dagar nu❣️

Fredde

Vad insiktsfullt och välforumerat och fint du skriver! Grattis till dina vita dagar starkt jobbat av dig:) Det låter som ett klokt val av dig att inte dricka på ett tag så du kan få distans och andra perspektiv och tankar kring din relation till alkohol. Jag är själv riskbrukare och jag vill själv belöna mig med några öl ibland för att varva ner och koppla av för stunden. Men jag har med åren insett att alkoholen förstör mer än vad den ger och i långa loppet ger den bara negativa konsekvenser inte bara för en själv men även nära och kära påverkas på olika sätt. Panikångesten är ju ett sätt för själen att säga att något är fel och att man behöver göra en förändring i sitt liv.Det är ju oarbetade känslor som man stängt inne som bubblar upp till ytan som man kanske inte orkat bearbeta eller kunnat lösa pågrund av olika anledningar. Jag vet själv hur jobbigt det är med panikångest och jag tror med att alkoholen och panikångesten har ett samband. Ha en fin dag och fortsätt att samla vita dagar:)

Emma79

..för din hälsning!

Ja panikångesten har nog lite varit ett startskott för mig, att vilja göra en förändring. Där förlorade jag kontrollen helt och blev riktigt rädd för mig själv. För första gången kunde inte alkohol eller lugnande hjälpa mig.

Och jag är väldigt otålig så nu testar jag denna vägen, en dag I taget!

Ha en fin helg ☀️☀️

Emma79

....och kanske inte direkt dofta mandelmjölk I munnen men dock inte huggorm, är fantastiskt! Att kanske vara lite trött ( för sent med Netflix- för tidigt med små barn ) men ingen trötthet som inte en svart kaffe rår på.

Dag 11 drar igång ?

Som sagt, känslan av att vakna pigg och fräsch (nåja...) är så värd nykterheten. Att kunna fylla dagen med så mycket mera än när halva gick åt till att försöka komma till liv och ta hand om fylle-ångesten.

Nu håller vi! ♡ Kram

Emma79

...om olika sorters bruk och att vara “priviligerad i sitt drickande”. Väldigt intressant och väldigt mycket igenkänning.

För något år sen träffade jag en gammal vän, vi ses ungefär en gång om året när han är i stan. Vi har känt varandra sen tidiga tonår och han har alltid varit den som drack lite för mycket. Jag ville ta en drink, han tackade nej, sa att han inte druckit en droppe på flera år, men att han gärna höll mig sällskap med ett glas någontingannat. Då jag givetvis funderat mycket över mitt egna drickande tyckte jag att denna vändning i hans liv var intressant och ville fördjupa, berätta att jag också försökt hålla upp i perioder och att jag dricker varje dag ( i hemmiljö då jag har familj och inte kan ränna på stan som jag vill ). Han fnyser bort mig med ett “...lite vin till middagen va, tja mitt problem såg ju inte riktigt ut så.” Och vi byter samtalsämne. För jag vet lite hur hans problem såg ut, när han väl satte igång tog det liksom inte stopp, det fanns inget / ingen som kunde stoppa honom. Och han gjorde tokiga grejer. Och han mindes ingenting.

Och för mig är det ju inte så så det kändes som att han hade tolkningsföreträde på ämnet alkoholproblem.

Och min man tycker väl kanske att man inte behöver dricka just varje dag, och mina föräldrar reagerar inte för de tänker att vi är en annan generation med andra vanor, och mina vänner träffar jag så sporadiskt så ingen reflekterar över mina vanor. Och min psykolog kommenterar, får mig att tänka lite extra kanske, men REAGERAR inte.

Och jag säger till mig själv “Det har blivit bättre! Mycket jävla bättre.” Jag minns med fasa min Chardonnay period precis innan jag blv mamma när jag var obsessed med immiga glas med iskallt vitt vin. Och jag på någon jobbresa stänger in mig på hotellrummet och dricker upp det där jävla ljumma pissiga vita vinet från snabbköpet ( minibaren var tömd ) tills jag däckar.

Jag tror man känner inuti när det är dags för förändring. Skräddarsydd för en själv. Vi är alla så olika. Vi är också olika våra yngre jag. Jag kan ju inte jämföra mig själv nu, 40 år gammal med mitt 25 åriga jag, eller 30 åriga heller för den delen. De här vanorna är ju uppbyggda under så lång tid.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Och läsa alla era historier och reflektioner.

Här, i detta forum, är första gången någon faktiskt backat upp mig i faktumet att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol.

Tack!

mest i mitt nya liv är friheten. Att jag inte behöver planera, trixa och fundera hur jag ska fixa ett glas till. Att jag inte behöver dricka vin på ett hotellrum, snabbt så att ingen märker.
Att jag inte är besatt av tankarna på gott vin.

Mirabelle

Jag har varit dålig på att läsa nya trådar på forumet på senaste tiden, men nu hittade jag hit. Vill bara tala om att jag känner igen mig så mycket i det inre dividerande du beskriver. Har jag alkoholproblem eller inte? När jag var ung och vild borde jag definitivt inte ha druckit som jag gjorde. Nu som 40-åring sker alkoholintag på ett så sofistikerat sätt att ingen skulle komma på tanken att anklaga mig för att ha alkoholproblem. Ingen utom jag själv. Det handlar inte om ofantliga mängder, obehagliga konsekvenser eller ett fysiskt beroende... Det handlar om en liten envis röst i bakhuvudet som inte ger mig ro. Den säger att det är dags att hitta bättre sätt att hantera allt som skapar stress, oro och negativa känslostormar, innan det går illa på riktigt. Nu har jag glömt vem som skrev så bra i en tråd... Men kontentan var att när det går åt helvete med alkohol, så går det käpprakt åt helvete väldigt fort. Jag vill inte uppleva det.

Så brukar vi säga t ex när någon stressar upp sig mycket mer och fortare än andra i samma situation. Går ju att applicera även här. Som vi redan konstaterat, bara vi själva vet och kan avgöra när vi tycker att alkoholen blivit ett problem.

Det är klart att vi backar upp varandra det är därför vi hänger här. För att stötta när vi orkar och för att ta emot hjälp när vi mår lite sämre. Nu håller vi! ♡

Emma79

Rabbitgirl:

FRIHETEN! Jag längtar! Jag slutade äta kött för en massa år sedan. Tänkte först att jag skulle bara ära närodlat (?) ekoligiskt “snällt” kött men insåg snabbt att det var omöjligt. Blir man bjuden på middag hos någon kan man ju inte fråga vart köttet kommer ifrån. Så jag bara lade av helt, så slapp jag trixa. Tror att det blir så med alkoholen också, men jag har inte riktigt bestämt mig.

Ska efter 10 dagars ( samma som antalet alkoholfria dagar ) sängliggande i influensa tillbaka till jobbet imorgon. Är livrädd. Att konfronteras med verkligheten. Se hur det går då.

Mirabelle:

“Stress, oro och känslostormar”. Faror längs med vägen. Hur många gånger har jag tagit lugnande under gräl med min man, för att sakta domna bort när han gormar. Det där är så typiskt mig. Att bedöva. Och också att belöna. När första barnet var litet och mammaskapet kom som en chock. Varje eftermiddag kväll blev vin belöningen för en avklarad dag. Ensamheten, tiden som gick så sakta. Allt skrik. All oro.

Mary:

Ens eget liv, egna beroende och egna val. Men någonstans har jag bara velat att någon annan drar tag i mig och typ låser in mig och säger hur jag ska göra, vad jag ska göra. Någon som sätter gränser. För själv är jag inte alltid så bra på det. Allt måste man göra själv!

Vinäger:

Word!

Emma79

Nästan två veckor!

Var tillbaka ute I verkligheten idag, t o m på Systemet för att köpt en sån där liten tetra med Åkessons FÖR köttfärssåsen. Ville säga det till snubben I kassan när han så roligt sa “ska du bjuda in till släktkalas? “. Men istället sa jag “ ja jag ville bjuda dem på något riktigt tjusigt!”.

Och så kändes det som att typ hela världen trodde att den åkte rakt ner I handväskan.

Men det gjorde den inte, och jag är inte ens sugen ( surfar på “shit två veckor o jag ser så fräsch ut-vågen ) .

Nu ska här lagas världens godaste lasagne!
// Emma