Börja ett nytt liv-utan alkoholisten

110 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Louise1
Jag har också svårt att stå

Jag har också svårt att stå emot den lilla trasiga killen, samtidigt är jag trött på att vara hans "mamma". Jag längtar till att hitta en egen lägenhet för det är först då som jag kan gå vidare på mina villkor. Jag tror att även om det inte var det du ville så är ett nytt eget boende en start på ditt nya liv på dina villkor. Det kommer ju självklart ta lite tid innan det är på topp, men du kommer att ni dit så småningom. Håll ut! Jag håller på dig!. Styrkekramar!

miss lyckad
Det gäller att välja sig själv...

Att göra val som endast gynnar oss själva och närstående eftersom missbrukaren inte väljer att bli fri..Så länge vi älskar, förlåter, ger närhet, delar på ekonomi, möjliggör vi missbrukarens alkoholism.. Vi tillåter alkoholen förgöra och förstöra allt friskt och levande..Till slut finns bara missbrukaren och om vi vill..., möjliggöraren kvar..Alla vänner, släktingar, nära och kära försvinner..Alkohollisten gör inte slut med sin substans förrän hen inser konsekvenser ,och vill det för sin egen skull.. För vissa missbrukare kommer aldrig den dagen..Kram

Johanna51
Han sa en sak

förra gången vi diskuterade om vi skulle skiljas. Han ville skiljas för min skull "Så du kan gå vidare" Jag tyckte det var en kass anledning, en feghet att inte våga säga rakt ut att han vill skiljas utan få det till att det är för min skull. Men idag kom jag på att han faktiskt kanske har rätt? En sista lilla rest av självinsikt? Att han inser att han inte kommer att bli frisk och att han vill "ge" mig en möjlighet att gå vidare? Kanske kan jag klamra mig fast vid det, att min stora starka fantaskiske man vet vad som är bäst för mig? Att HAN inser hur djup han sitter i missbruket, men att jag behöver hjälp att komma förbi vår relation? Att han vill mitt bästa? Kanske är det bara hans vanliga alkoholsvammel, men det skulle förbaske mig vara lättare att skicka in de förbaskade papprena om jag kunde tänka "Han vill inte men han vill för min skull" och så får jag lämna med en känsla att han faktiskt tog det sista avgörande (hemska smärtsammma) steget för MIN skull. (Det är man ju liksom inte bortskämd med...) Jo, jag tror jag håller fast den tanken: Han vill inte skiljas men vill att vi gör det för att jag ska få en chans att gå vidare. :) Och så synar vi inte den tanken närmare i sömmarna. :P Ibland kan det vara en hjälp att linda in smärtsamma saker i ett ulligt rosa moln........

miss lyckad
Att gå vidare, skiljas, separera..

Alla orden är lite lika, men betyder inte samma sak..Det kan hända att din mans ord”skiljas för din skull” betyder olika saker också..Skiljas så att du kan slippa hans supande, eller så att du kan gå vidare, eller så att han kan fortsätta missbruka för han klarar inte av att sluta..En mening kan ha olika innebörd.. Egentligen spelar det ingen roll..Kontentan är den samma..Han kan/vill/förmår av olika anledningar inte sluta dricka alkohol. Sen får du välja hur du vill ha det..Substansen alkohol har gett din man ett livslångt beroende.Den dagen han vill göra något åt det kanske kommer..Men många går långt ner i träsket och vissa drunknar där..Anhöriga kan tyvärr inget göra..Det är bara den beroende själv som kan bestämma sig för kursändring..Det finns ju alkoholister som supit bort flera relationer, barn, jobb, körkort .. mm mm. Kram

Ullabulla
Det svåraste för mig

Att acceptera var att jag var mindre värd än spriten.
Att han valde bort mig för att få dricka utan störningar.
Men det gjorde han och så blev det.

Att han sen har gråtit bittert över det valet är en annan historia.
Men visst tröstar tanken att de väljer bort en för att de inte förmår att sluta.
Det tröstar egot.

Men likafullt är det ju väldigt sorgligt.
Tillåt dig att sörja och släppa taget.
En liten bit i taget,så snabbt eller sakta du förmår.

Nordäng67
Så ”frikostig” är inte...

mitt ex! Han hade sagt till sin granne att jag har tappat känslorna för honom! Jo tjena, det var ju en sanning med modifikation 😩 Ungefär som man är ett lättsamt stycke som lätt går vidare! Till en annan person hade han sagt att jag är sjukligt svartsjuk! Nä jag reagerade känslomässigt mot saker som hände i verkligheten!
Bestäm dig för att gå vidare oavsett vad han har för skäl! Du har ju dina skäl, avgörande sådana! Tiden läker! Kan du hålla dig från kontakt så hjälper det dig att fokusera på rätt saker tror jag! Jag bröt all kontakt för ett tag sedan och nu är allt mycket lättare! Lätt att börja tvivla annars! Skitsamma vad andra tror eller tycker, de bildar sig nog en egen uppfattning! Och viktigast av allt är ens egen uppfattning och ens egna känslor!

Johanna51
WHOOHA!!!

Jag fick lägenheten! Eller lägenhet och lägenhet, det här är en f*ing j*vla våning!!! FEM rum och pampig trappa och högt i tak och öppen spis! Fatta? :D I ett tvåfamiljshus med trädgård, på prommenadavstånd från jobbet. :D (Att sen badrummet är pytteliten och diskhon ännu mindre skiter jag i just nu.......)
Ett perfekt alternativ till stora huset ute i skogen, jag får bo i "hus" men slipper vedpannan och bekymmer för läckande tak, det bor två andra vuxna i lägenheten under så jag slipper oroa mig för att bli akut sjuk ensam.... sa jag öppen spis? :D Om nu livet ska vara så knöligt och besvärligt med stora förändringar och hela drömmen ramponerad är jag så **** tacksam att få det så fint istället. Detta kommer jag definitivt att överleva. :D

Har legat hela veckan och vilat, bett och funderat (och netflixat). Är fortfarande matt efter influensan men det går åt rätt håll nu, imorgon ska jag orka minijobba ett par timmar. Och jag har läst hela Ullabullas lååååånga tråd och ****vad jag kände igen mig! Längtan och saknaden och alla små anledningar att ta kontakt......och därför är jag här nu, istället för att försöka ta kontakt med maken. Min instinkt var ju genast: Jag vill berätta om lägenheten, jag vill visa den för honom, jag vill att han hyr mitt hus......jag VILL involvera honom i mitt liv och mina planer. Men det ska jag inte göra. Jag ska hålla distansen nu. Han hör inte av sig till mig och har blockerat alla kontaktvägar utom mail som han läser ibland men sällan svara på, han klarar av att hålla distansen. Eller vill inte ha med mig att göra. Och jag BEHÖVER inte meddela honom mina planer eller involvera honom, vi har kapat alla mellanhavanden, alla ekonomiska och praktiska band. Men jag vill sååååå gärna berätta, så jag skriver här istället. Jag har tagit mig igenom ensamhetskänslan och allt praktiskt trassel med separationen, nu är det nog bara den här känslan av att vilja dela mina planer med honom som jag behöver dämpa. Får hålla mig i skinnet, eller sätta ett datum, typ "Efter påsk kan jag skicka ett mail och fråga hur han mår och berätta att jag ska flytta" . :D

Ullabulla
Vad glad jag blir

För din skull.
Min sorgliga långa tråd är tröttsam och svår för mig att läsa,men likafullt väldigt sann.
Att man trots högskoleutbildning,hyfsat självförtroende osv är beredd att sänka sig hur lågt som helst för att få kärlek av en som valt bort en för en dryck.
Patetiskt..

Johanna51
Ähum....

är det mig du menar är patetisk Ullabulla? ;) ;) *blink* :D Jag, och du, har inte alls sänkt oss, trots vår högskoleutbildning. Vi har ju varit starka och först gett en massa kärlek och försökt hjälpa en annan människa och sen med vår nya förvärvade kunskap (tänk vad bra det skulle vara om man lärde ut om alkoholism och medberoende i ALLA utbildningar ((ja ända från grundskolan)) gjorde vi det som var rätt, vi lämnade så gott vi kunde och tog hand om vår egen problematik. Och vi var ALDRIG mindre värda än alkoholen! Jag tyckte din tråd var så bra, ibland kändes det som du levt med min man, ibland kändes det som du suttit uppe i högra hörnet på väggen ovanför min säng i förra bostaden där jag grät och grät och grät efter honom, förra gången han lämnade mig, för många år sen. DÅ förstod jag ingenting. Sen kom han ju tillbaka och då visste jag mera, kanske 50% av det jag vet idag och vi blev ett par igen. Men jag såg hela tiden till att hålla en bakdörr öppen, skyddade min ekonomi och gjorde mig inte alltför beroende, rent praktiskt. Jag har klarat mig sen han lämnade/jag bad honom flytta, det skulle gå att bo kvar i huset, men jag har insett att det har förlorat betydelse för mig, jag BEHÖVER inte kriga för att bo här, det finns ett annat liv, i stan. Och vilket liv...jösses vad jag drömmer om allt kul jag ska hitta på i nya lägenheten! :D

Johanna51
Fick "återfall"..

och kontaktade honom, messade och bjöd in till kaffe igår eftermiddag. Kl 20.30 svarade han att han skulle komma, hade chaufför (druckit alltså) men så svarade jag nej, kom inte. Han ringde upp och sluddrade en stund men jag sa inte att jag ville han skulle komma, så då la han bara på. Idag messade han och undrade om jag ville ansluta till honom på krogen, jag svarade nej på den med. Jag sitter hellre ensam hemma ännu en lördagkväll än umgås med honom när han är onykter. Det går frammåt! :)

Johanna51
konstigt nog

har maken börjat höra av sig. När vi levde "tillsammans" kunde han vara borta på jobb tio dagar utan att ta kontakt eller svara påtelefon, antagligen drack han en del av den tiden. Och inte kom han hem som han sagt heller, det kunde gå två dagar till utan att han hörde av sig. Men nu, efter fyra månaders separation då jag trappat ner mitt beroende av honom och inte gör kontaktförsök lika ofta, då har han börjat höra av sig..Som just idag när jag kom hem sent från jobbet, trött och hungrig, till ett tomt hus som vi skulle levt tillsammans i, då skar saknaden som knivar i själen och just då ringer han. .trevande koll om jag finns kvar, om jag ev kan tänka mig att försöka igen, frågar hur jag haft det (har ALDRIG hänt förr) och att han borde varit hemma och hjälpt mig med ruckelhuset i vintras....och på det svarade jag Nej, du skulle inte bott här för du dricker. :P Då la han på. Och jag fortsatte pyssla med mitt....efter att skickat ett sms att "Ditt drickande var enda anledningen till att jag bad dig flytta". För så var det. Allt annat hade jag väl kunnat ta, men inte det. Och för ett år sen påbörjade han missbruksbehandling som gick bra när han gick varje dag men som föll när han efter en månad valde att sluta sjukskrivningen och börja jobba. En gång i veckan + ett AA möte i veckan var för lite. Jag sa när han ringde om att han borde nptt kvar.,ja om du hade fortsatt din behandling, då hade det gått ett år nu....han slängde på luren. Och jag fortsatte med mitt liv. Känns skönt men lite vemodigt samtidigt som jag är stolt över mig själv att jag kommit en bit på väg och kan säga nej. Han var full i fredags, i lördags, idag är det onsdag och han var full nu med........ det går snabbt utför nu.Men jag är inte med på den resan!

Carina
Hej Johanna51

Ditt inlägg väcker tankar hos mig. Jag tycker det är så fascinerande, fantastiskt och ibland vemodigt att se att när en person bryter ett mönster så börjar även andras beteendemönster att förändras. De gamla hjulspåren som parterna snurrat runt i fungerar inte längre, en av de inblandade växlar om och byter spår. Och det skapar ett annat beteende även hos andra.

Jag vill passa på att säga grattis till att du hittat strategier och tagit beslut som du verkar må bra av och som känns i linje med så som du vill leva. Stort!

Önskar dig en fin påsk!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Johanna51
Tack för svar Carina

Det stämmer att när jag förändrar mina mönster så gör han det också, nar jag slutar ligag på och försöka ta kontakt så blir han mer aktiv. Förra gången vi separerade (på hans initiativ, idag kan jag tänka att han flyttade för att kunna dricka mera, det var svårt att dölja och gömma i förra trängre bostaden) fullkomligt jagade jag honom och han försvann in i en annan famn, först då slutade jag ringa och messa, när han hämtade/lämnade barnet varannan vecka var jag pigg, glad och alltid på väg ut på nåt kul (när han hämtade såklart) och helt opersonlig..... det tog mindre än tre månader så kom han tillbaka och ville försöka igen. Taktiken lyckades. Då.
Den här gången är det mer en blandning av taktik (för jag vill inte förlora honom) och självbevarelsedrift och realistiska förväntningar (jag tror inte att han kommer att bli frisk, samtidigt bekänner jag mig till en religion som tror på mirakel ((kristendom)) tricky tricky det där ;D)
Men du pekar på det viktigaste där, att jag tar beslut som jag mår bra av och jag MÅR bra. Samtidigt pressas jag ut till ett liv som jag egentligen inte vill leva, jag vill ju egentligen leva i hus på landet med djur och en man och ungar, men hans alkoholism och husets omedgörlighet och min beränsade ork tvingar mig till en lägenhet i stan. (Som tack och lov är en drömlägenhet) Det är ju lite därför jag hänger här, som rubriken på tråden säger: Börja ett nytt liv utan alkoholisten- hur gör man? Som tur är har jag alltid varit bra på att gilla läget och göra det bästa av det jag har eller får.

Johanna51
Nu har det gått en vecka

utan kontakt. Jag åkte ensam till ett annat land över påsk för att se på saker JAG ville se. Han har varit bortrest och besökt sina barn. Jag har inte tagit kontakt, han har inte hört av sig. Det börjar bli dags att ta tag i saker utomhus, i trädgården, och det känns så vemodigt att vi inte ska göra det tillsammans...... samtidigt kan jag titta på utegrillen och känna:Skönt, den här våren blir det inga spontangrillningar av gammal korv för att få en ursäkt att dricka. De där vårkvällarna vid elden som började så familjemysigt men alltid slutade med att han blev sluddrig och obehaglig, eller slutade med att barnen gick och lade sig och när vi suttit och myst en stund ensamma och jag ville gå in (till sängen... ;) ) ville han aldrig följa med utan "hade lite att skruva med i garaget". Nu slipper jag den känslan. :)
Det börjar bli vår därute, jag har massa jag måste fixa på huset innan jag flyttar, men det går åt rätt håll! Nu ska jag lämna datorn och montera mitt nya tapetbord och tapetsera.

Ullabulla
Igår

Så läste mitt ex igenom delar av min tråd : Jaha och nu då. Vi pratade efteråt och han var inte alls medveten om sitt agerande och sin sjukdom. Först när han åkte in på behandlingshem tre år efter separationen började polletten på allvar trilla ned för honom. Nu kan vi mötas i samtal (inte i relation) och gå igenom,sortera och släppa taget om det som blev fel. Någonstans känner jag att när man vill tillbaka till något som inte är bra ( en missbrukarrelation) så är man lika sjuk själv och behöver bli frisk för att man ska ha en chans att hitta tillbaka till en bra relation.

Annars väntar man och längtar tillbaka till dået när allt var bra,vilket blir allt längre tid sen det var sanning.
Jag upplever idag att om både jag och exet var på ruta ett när vi separerade så kom jag efter ett tag upp på ruta 3-5 och pendlade däremellan medan han stod kvar på ettan.

Sen har han nu detta år aktivt jobbat med sig själv och också klarat att vara nykter.
Först nu är det den man jag blev förälskad i för 25 år sedan jag ser.

Dvs först nu håller han på att bli frisk på riktigt.
Ibland tror jag att jag faktiskt är under honom i tillfrisknande eftersom jag fortfarande ibland svajar rätt rejält i mitt medberoende och hittar nya källor för att göda min sjukdom.

Det jag vill säga är:
Om du fortfarande längtar tillbaka till den gamla korven trots att du vet att den kommer att ge dig elände och misär kombinerat med trygghet så har du kanske en bit kvar att gå.
Jag känner så mycket igen mig.

När det var som tyngst hade han kunnat vara askalas alla dagar i veckan och jag skulle ha välkomnat det bara han var hos mig och lindrade min smärta.
Men det är inte speciellt uppbyggligt och kommer bara att leda er vidare i cirklar.

Just att jag och kanske även du? har en sån enorm vilja och att man inbillar sig att man med den viljan ska få både den man älskar nykter och lyckas tråckla ihop ett drägligt liv är det som ställer sig i vägen för ens eget tillfrisknande.

Att släppa taget när det är det sista man vill är omöjligt.
Så hur gör man det omöjliga möjligt?

Jp kanske man ändrar det yttre,som du gör nu.
Flyttar till lägehet,inser fakta och lägger dag till dag.
För att däremellan fortsätta hoppas och tro.
Och sen tillbaka till verkligheten igen som säger en helt andra saker.
Så gjorde jag och kombinerade det med Alanon och en medberoendeterapeut.

Till slut och idag så har jag och exet en sund relation,dock ingen kärleksrelation.
Duktig är du och svårt är det.
Kämpa på :)

Johanna51
Tack Ullabulla

Det är spännande att läsa hur det var för dig och om att man kan vara på olika rutor. :)
Jag längtar inte efter korven, jag sörjer en dröm som inte blev. Och jag lider av ensamheten, av att inte dela en stundom rätt behaglig vardag med någon. DÅ saknar jag min man. Men jag har ett litet trick: Jag har en gång träffat en man som (på ytan) verkar vara rena idealmannen. Jag blev attraherad och han verkade också intresserad. Nu är det ju så att han är gift och har barn, bor lååångt borta och vi har inte varandras telefonnummer eller nån annan kontakt (jag vet inte ens vad han heter i efternamn!) Så det kommer inte att bli vi.
Men när jag längtar och saknar NÅGON (för det gör man ju) försöker jag styra över mina tankar på den där mannen istället för mitt ex. :) Dagdrömmer och fantiserar om hur det skulle vara om bekanten kom och hälsade på, eller hur det skulle vara att ha en vardag med honom. Istället för att fundera på mitt ex. och hur det skulle kunnat bli om han varit frisk eller hur det skulle kunna bli om han blir frisk i framtiden.
Det är ju lite menigslöst att fundera över den här bekanten, men å andra sidan är det precis lika meningslöst att fundera över mitt ex! Ett knep för att träna hjärnan att styra över i nya banor. Båda männen är ju lika oåtkomliga, egentligen kunde jag lika gärna fantisera om att Jonny Depp ( nej vänta nu, dricker inte han lite väl mycket??) eller Russel Crowe klev in i mitt liv! ;) ;)

Linda...
Hej

Hej

Jag känner så väl igen mig i dina inlägg. Tomheten. Men vad saknar man ? En sluddrig pluffsig stinkande gubbe som är så jädra jobbig när han är full. Allt ska kretsa runt dem . Jag hade bestämt mig för att klippa med honom .höll mig borta i ca 2 veckor. Åkte dit igår . Han var kastrull full tjatig och kladdig. Väckte mig kl 01 på natten och skrek på mig så jag fick ta en taxi hem. Som tur är har jag egen lgh. Idag åkte jag dit igen . För han var nykter när han ringde. Full som en alika när jag kom dit . Nu hade jag bil så jag drog hem igen. Detta sliter enormt ..så jag känner igen mig i allt du skriver. Brutna löften . Grilla korv för att få supa. Etc..varför står jag ut varför åker jag dit. Jo fylla tomheten och ensamheten. Men man blir bara tommare och ledsnare. Men jag tycker du har gjort ett enastående jobb. Du har kämpat dig ur det. Även om det är jobbigt och ledsamt. Jag måste komma dit jag med. Linda

Johanna51
Linda du kommer dit.

Det tar sin tid, jag är inte heller därännu, men vi kämpar på en dag i taget! Du är också en bra bit påväg då du inte accepterar att vara med honom när han är full. Och du hittar strategier för att kontrollera ditt eget liv och ger dig själv möjlighet att göra egna val. Att ta egen bil för att kunna lämna är en sån grej, eller hur? Jag har "förmånen" att ha separerat från just denne man en gång förut. Då tog det mig två års terapi för att koma igenom...men några saker jag lärde mig då har jag nytta av nu. Som att det kanske inte är just PERSONEN jag saknar, utan egentligen VEMSOMHELST som kan lindra ensamheten och ge tvåsamhet. Jag har aldrig varit där, av olika skäl, aldrig haft kärnfamilj, eller livskamrat, kännt "vi två", tillhörighet eller gemensamma gamla minnen med någon. Det är det jag saknar, en slags historia bakåt. Nu lever jag "andra halvlek", barnen har vuxit upp och jag kan inte gå tillbaka till det liv man hoppas på när man är 25,man,barn,hem, släkt, högtider, gemenskap, familj, minnen......Vilke leder fram igen till frågan Hur ska jag forma resten av mitt liv nu då?

Linda...
så sant

Känner igen mig i allt du skriver. Jag har också utflyget barn. Som tur är har jag inga barn med honom. Det är sorgligt att man ödslat så mycket kraft och energi på en sådan människa. Min far gick bort för ca 2 mån sen . Fick ingen tröst. Han var inte med på begravningen mm. Men det är ju klart allt ska ju handla om honom. Gör det inte det så är det ej intressant . Du har rätt man kan vara med vem som helst bara man slipper att vara ensam. En fråga .tycket du att det går bättre för varje dag som går ? Eller går det upp och ner. Har du vänner som stödjer dig ? Mina har försvunnit mer eller mindre tyvärr. Kram

Johanna51
Sörj inte Linda!

över att du slösat tid på ditt ex, var glad över att du tog steget och bröt innan ännu längre tid gått. Och jag brukar tänka att jag ändå vågade satsa på relationen, att jag var klok att bryta och att jag i slutänden kommer att vara en klokare person. Du frågar om det blir lite bättre för var dag? Nej, det går inte stadigt uppåt, snarare två steg frammåt och ett bakåt. Men de svarta dagarna blir färre jag skriver smileys i kalendern, :) bra dagar, :( dåliga dagar, många dagar blir det :)/:( men såsmåningom ser jag att de glada dagarna är fler än de dåliga. Och så räknar jag vad jag kallar "guldägg". Saker som händer som förgyller mitt liv. Tex en granne som kom över på fika en timme i lördags, grädden i kylen gick att använda trots passerat datum, solen sken, någon på jobbet sa att jag var snäll.... alla såna småsaker samlar jag på mig. Man borde göra en lista och sätta på kylskåpet. Fördel med att leva ensam, det är bara jag som ser en sån lista. Du frågar också om jag har massa kompisar och nätverk. Nej, inte för det här, jag har några vänner, men de orkar inte längre höra om mitt ex, jag slet ut dem förra gången vi separerade. Och de lever i en värld helt ovetandes om alkoholism. Så vi pratar om annat, fast det skriker innom mig att jag vill prata om det spm är viktigare.....Jag pratar här istället. Och med katten. :) Man kan ju gå och prata med någon i kyrkan eller på kommunen. Har du funderat på det?

Johanna51
Vi har inte

haft kontakt på två veckor. Han messar mig först. Det ser ut så här:

H: Har det tinat fram något? (Han undrar om snödrivan som blockerar hans saker i garaget har smält)
J: Hemma? (Jag vill vara kort, och syftar på snödrivan hemma, han kan ju fråga om vadsomhelst tinat fram)
H: Jo (kan lika gärna betyda att han är hemma hos sig)
J: Ja (mitt svar att det tinat fram hemma)
H: Får jag hälsa på nån dag? ( Konstig fråga, han sa ju att vi skulle träffas och umgås ibland, när han flyttade, i november, sen dess har han inte varit hos mig)
J: Ja, du är alltid välkommen. Jag finns här.
H: Tack (Här borde jag avslutat...och jag VET att det är meningslöst att försöka bestämma NÄR han ska komma, för det blir inte så)
J: Gör du framsteg? (Jag vill ju veta hur det går med sjukdomen han har/jobbsökandet/alkoholen)
H: Slipper jag XXXtjafset oxå? (Jag nämner ibland en sak han inte vill höra)
J: Skicka gärna en lista på allt du inte vill höra/prata om/blir arg för. Det skulle underlätta för mig eftersom jag inte är tankeläsare. (Nu börjar jag bli sur)
H: Mig. Punkt (Han vill alltså inte prata om sig själv)
J: Ok då kan vi prata om mig. (Varje gång jag försökte uttrycka mina behov eller tala i "Jag-form", som man ska för att vara tydlig med vad man känner och vilket perspektiv man har, så uppfattade han att allt bara handlade om mig.....)
H:Bra
J: Så vad vill du veta om mig och min tillvaro?
H: Du berättar väl det du vill antar jag?

Och där någonstans kände jag att jag bara lade ner..... Varför ska vi träffas? Dricka kaffe och prata om vädret? För vad finns kvar av en relation när ena parten varken vill berätta något om sig själv eller visa intresse för partnens liv? Och jag inte får fråga om hans tillvaro utan bara "informera" honom om mitt? Eh?

Eller har någon en annan tolkning av den här mystiska konversationen?

Nordäng67
Känner igen mig nåt..

fruktansvärt! Allt fokus på honom och allt kretsar runt honom fast....ändå inte! Man får inte prata om ”problemet” som tar sådan plats och kraft! Men å andra sidan får man själv ingen plats, ens egna behov är underordnade och betydelselösa! Nä fy va skönt att slippa detta ”slå-knut-på-sig-själv-liv”! Även om man känner sig ensammare än ensammast ibland!

Linda...
små egon

Hej.

Jag känner igen mig . Dom vill gärna hålla i takt pinnen. Vill gärna putsa sitt ego. Men inte prata problem. Och inte om alkohol. Mitt sk ex sa . Jo mer du tjatar desto mer dricker jag. Bullshit ..han söp oavsett. En man sa till mig en gång på krogen : jag tycker att du ska lämna den karln du är ihop med. För han är fullblods alkis och det har jag med varit sa han . Vi vill bara lalla och ha roligt. Och tjatiga människor orkar vi inte med . För vi är små egon . Men fortsätter han . Vi vill gärna ha er hjälp när vi nått botten för då är det synd om oss. .. ligger mkt i det han sa. .man kan aldrig slåss emot flaskan . 😕😕

Ullabulla
Jag läser in

Att du snabbt är igång och vill ringa in var han är i sin sjukdomsprocess.
Han värjer sig och vill inte ha fokus på sig själv och sjukdomen.

Men du surnar till lite och vill ha "rätten till att veta om hur det går för honom.
Det är ju hans sak att besluta och råda och prata kring om han vill.

Så kanske du redan innan ni träffs vill börja utfrågningen och han försöker sätta punkt för det?

Jag läste Carina bångs bok släpp taget,vinn friheten.

Förnämlig bok som gav mig många verktyg i hur jag skulle släppa taget om missbrukaren.
Om cirklar som man kränker osv.
Men visst har ni rätt.
En missbrukare är ju ofta sjuk och vill ha fokus omsorg och förståelse.
Men flyr när man kommer med närgångna frågor och försök att tala om missbruket.

Johanna51
Nordäng

så bra formulerat! "slå-knut-på-sig-själv..."just det jag försökte, möta honom i hans behov...och hur jag än gjorde så blev det fel och aldrig ville han säga hur han ville ha det.
-Jamen hur vill du ha det då? frågade jag
-Bra, svarade han.
Tja, där var det ju bara att släppa, eller hur? :/

Johanna51
Linda

små egon har de, och prata om problem vill de inte. Nu var det inte alkoholen jag helst ville veta om, för det fattar jag själv att det går utför. Men han har en annan dödlig sjukdom som han behandlas för (eller inte...) som jag ville veta hur det gick med. Konstigt att han inte ville flytta focus från alkoholen till det andra...men men.
Hur går det för dig? Jag har börjat ta lite fler kontakter för att stärka mitt nätverk nu, blivit mer aktiv i olika grupper på facebook, ringer oftare till släkten och så, kanske det leder till minskad ensamhetskänsla. Och så finns ju ni här! :)

Johanna51
Ullabulla

Spot on, igen! :D Jag tycker jag har rätten att få veta. Vi är ju fortfarande gifta. ;) Men jag känner hur jag fasar ut mer och mer nu, igår när hanhörde av sig kände jag att jag inte ville träffa honom, inte igår iaf. Och jag grät inte alls när kommunikationen kraschade, jag fixade middag och kollade netflix. Fortsatte med mitt helt enkelt. Han blir mer och mer en parentes i mitt liv och det känns skönt. Kvar är bara lite sorg över familjedrömmen som sprack, och känslan av att slösat tid på relationen i onödan. Men det går över, det vet jag. Och ensamhetskänslan får väl komma och gå....som en migrän kanske? Det finns de som har migrän och vissa dagar bara kan ligga i mörkt rum och vänta ut attacken. Kan de så kan väl jag? :/

Nordäng67
Ja...

så där sa mitt ex också alltid om man ville prata och få ordning på saker: ”men gumman kan vi inte bara ha det bra tillsammans?”! Hans definition på det var att sopa under mattan, låtsas som om det han sagt och gjort på fyllan dagen innan inte hade hänt! För han var ju full och ”menade” inget med det, fyllesnack! Att man själv var helt tillintetgjord var en överreaktion enligt honom!

Linda...
Undra om alla

Undra om alla alkoholmissbrukare är stöpta i samma form. Känner på pricken igen mig. Vi får liksom skulden för deras beteende för att vi aldrig kan vara glada.

Linda...
Vissa stunder känns det bra.

Vissa stunder känns det bra. Men andra sämre. Idag ringde han och ville kolla när jag har semester. För han ville ha samtidigt. Hallå eller. Tror han att jag ska sitta i hans spritångor denna semestern också 😕 det är som du säger tur vi har varandra här. ☺

Sidor