Börja ett nytt liv-utan alkoholisten

102 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Johanna51
Kommer på mig själv

med "omalltskulleblibratankar" ...... så raskt in här och läsa om VERKLIGHETEN :)
Tack Nordäng fär dina kloka ord. Nej, jag vill inte tillbaka. Vill tacka nej till hjälp. Fast.....till skillnad från ditt ex så skickar den här mannen inga hjärtan, han kommer och lyfter tunga takplåtar och tar med sin skruvdragare........kanske. Han har inte dykt upp än och jag räknar litegrand med att han inte gör det heller.
Problemet är att jag skulle spara förfärlig förfärligt mycket pengar om han gjorde jobbet åt mig, typ 60-70 000.
Vill hellre lägga den slanten på mig själv (eller ett behandlingsprogram åt honom,,, men nej, det vore nog bortkastat så länge som han inte är motiverad) än på ett tak som är trasigt. Som han kan laga billigt billigt. Så jag ska göra ett tappert försök att utnyttja honom (precis som han antagligen utnyttjat mig och min vilja att ställa upp och hjälpa till) UTAN att det kostar mig själsfrid.......Lite kommer det nog att svida att se honom gå här hemma och grejja, men jag ska försöka hålla distans och tänka på mig själv, vara rationell. Och han kanske inte ens dyker upp som bestämt. Då återgår jag lugnt till ursprungsplanen, och sen behöver jag aldrig ha med honom att göra, när huset är färdigrenoverat. Och jag tänker inte ta på migg ett nytt renoveringsprojekt! Som honom, tex.....! :D
Sådärja, nu känner jag mig redo för att möta dagen, utan tankar på att det ska bli "bra" igen. För det blir det inte. Jag vet det. Tror jag. JO, det vet jag. NU. Nja......... :P
Nåja, jag är iaf medveten om mitt medberoende och jobbar på det.............................

Ullabulla
Ja var går gränsen

För detta lite laddade ord medberoende och att älska någon djupt och innerligt.

Då blir ju just alkoholen det där tunga molnet man önskar man kunde blåsa väck.

Min sambo var också skruvdragartypen
Och som jag väntade.
Tills han var riktigt nere på botten och jag hade hunnit gå in i ny relation.

Då skrapade jag ihop pengar.
Frågade om han var redo att ändra sitt liv.
Jag gav honom en kvart att plocka ihop sina saker.
Sen skjutsade jag honom till ett behandlingshem med Minnesota modell.
Det funkade,han var redo och fortfarande nykter efter ett år.

Men jag hade planen för mig själv och väntade och väntade.
Så visst kan det fungera.
Men vill han ändra sitt liv?
Vill han sluta dricka?

Det tog mitt ex 2,5 år från tappra försök till nykterhet.
Så det är kanske en lång väntan För dig?

Johanna51
mycket väsen

för ingenting. Han messade att han inte hade tid att komma idag. Fast det var han som tog kontakt och ville, och fick välja en tid som passade. Jag anpassade mig bara på klockslaget men inte vilken dag. Så nästa gång behöver jag inte ens svara, känns det som.
Ullabulla, du undrar om det är en för lång väntan för mig? Jag vet inte. Jag har redan väntat två år på honom när vi separerade förra gången. Då kom han tillbaka. Idag kan jag undra varför. Så jag har inget svar på den frågan just nu. Jag planerar och genomför mitt eget liv. I höst kommer jag att bo i stan, i en fin lägenhet, jobba på mitt älskade jobb och förhoppningsvis få tid och kraft att ägna mig åt mig själv och upptäcka nya saker man kan göra här i livet. Längtan efter honom kommer nog sitta kvar som ett ärr i hjärtat. Men det viktiga är nog att inte agera på den känslan utan bara låta det vara. Jag har tagit mig igenom en stor sorg tidigare, så jag vet att det går.

Johanna51
Det svider

i hjärtat när jag går här och plockar i alla våra gemensamma projekt, som aldrig kom längre än till önskedrömmar och inköp av bra-att-ha-saker. Suck. Just nu vill jag bara häva allt i en stooooor container, ta min tandborste och dra till lägenheten i stan. Istället måste jag hålla den positiva käcka fasaden upp för de som är här och hjälper till. Jaja, liksom, livet går vidare, skönt att få undan det här, jag flyttar nog tillbaka nästa år..... :(
Varför kunde det inte få vara bra????

Anthraxia
:(

Gud vad jag lider med dig just när du säger så - det är så enkla ord, och ändå känns det som att de liksom går igen för oss alla här på forumet; varför kan det inte få vara bra? :/

Johanna51
Sorgsna dagar

Kämpar på med renovering av hus och flytt till lägenhet. Det går långsamt frammåt och jag har fått oväntad hjälp! :)
Mannen hör av sig och erbjuder mera hjälp men dyker inte upp. Jag försöker strunta i det. Jag har en dipp och saaaaaaaaknar honom så, när jag går här och färdigställer vår gemensamma dröm. Tar kontakt och vi pratar utan konflikt, mest för att jag bara uttrycker positiva saker. Sen avslutar jag samtalet innan vi hinner in i de gamla vanliga anklagande/försvarande hjulspåren.
Jag frågade om han ville fira midsommar med mig i stugan, det ville han. Men jag planerar inte för det.......
Hur går det för er alla andra härinne?

Nordäng67
För mig...

är det upp och ner! Bra dagar och så kommer det en superduperjätteledsen dag! Och så kommer det en ARG dag emellanåt! Mest bra dagar nu i alla fall! Tror du kommer sakna honom mindre när du inte behöver gå i det som varit ert gemensamma längre! Skönt med lite distans och perspektiv! Har avslutat vårt förhållande två gånger av samma skäl, första gången i maj förra året! Vi höll mycket kontakt under sommaren! Vi bestämde vid flera tillfällen att träffas och så backade han i sista minuten! Förstod det inte då men nu kan jag se att jag nästintill förnedrade mig! Planera nåt kul på midsommar utan honom så slipper du att bli besviken! Kram

Linda...
Jag håller med nordäng .

Jag håller med nordäng . Försök och planera nåt kul på midsommar så du inte blir ledsen . Jag förstår dig saknade blir svår ibland det är inte konstigt 💕

Johanna51
Men crap!

Jag måste kontakta honom ang. taket och vi har en tid för möte ang hans son och jag vill verkligen inte ha mer med honom att göra, för jag blir mest ledsen av det. Förut struntade jag i att jag blev ledsen av kontakt med honom, eller så såg jag inte sambandet, men nu vill jag verkligen slippa den där tomma känslan när han bara går sin väg utan ett hejdå, utan att bestämma om nästa gång vi ska ses eller höras, sådär sm vemsomhelstbekant gör. Det känns så avvisande när han bara går/lägger på luren/inte kommer som lovat. Men ok, nu vet jag det, kanske kan hantera det bättre då. Och sen kommer jag väl till en punkt i livet då det inte finns orsaker och anledningar till att ha kontakt längre. I september. Längtar.

Johanna51
5 månader och en vecka

När jag loggade in här idag såg jag att jag varit här i fem månader och en vecka. Mycket längre än jag trodde. I början läste jag i forumtrådar som handlade om man drack för mycket, för jag trodde min man gjorde det. Sen började jag läsa om att förändra sitt drickande, för jag ville att min man skulle förändra sitt drickande. Så småningom började jag läsa trådar för anhöriga, och kände igen mig. När det var som värst och mörkast skapade jag en egen tråd. Idag kan jag läsa bakåt och se hur vardagen vindlade sig fram på ett helt oväntat sätt. Jag hade en bild av framtiden som inte blev, tack och lov. Livet har tagit en helt annan vändning än jag föreställde mig och jag mår mycket bättre än jag trott var möjligt. Jag har fått stöd och hjälp från de mest oväntade håll, av er härinnen inte minst. :)
Jag bor fortfarade på landet med läckande tak, men nu ser jag mest fram emot at flytta till stan och har massa ideer om vad jag ska ägna mitt liv åt när jag väl kommer dit. Och nu finns ett datum för det också. Kontakten med mannen är i princip obefintlig och jag lider inte speciellt av det heller. Vi har ingen anledning att ha med varandra att göra. Han har fasat ut mig ur sitt liv och jag har avvecklat honom. Idag vet jag inte ens om känslorna finns kvar, men jag kan ärligt känna att jag just nu, idag och den här veckan, faktiskt inte vill ha honom eller någon annan relation. Jag mår helt enkelt bra i mitt eget liv!

Sen kanske det kommer en dag då det känns sämre och jag saknar honom........... då får jag väl läsa det jag just skrivit. Fem månader och en vecka. Så lång tid tog det för mig att komma till den här punkten. :)

Separerad augus...
Alkoholiserad psykopat/narcissist

Läste era inlägg och är tacksam för detta, känner mig inte så ensam.
Jag har flyttat ut från huset 14/08 men är inte hel efter 28 år i förhållandet.
Min ex raderade bort alla bilder och ägodelar från huset på mig och 2 sönerna (30 och 20 år gamla).
Hans kompis hittade för honom 15 år yngre kvinna från Ryssland och han dekorerade alla vägar i huset med hennes och hennes dotter bilder. Detta gör ont. Våra foto, barns saker som de gjorde i skolan osv slängde han framför min dörr, alla, absolut allt.

Sidor