Börja ett nytt liv-utan alkoholisten

122 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Johanna51
Kommer på mig själv

med "omalltskulleblibratankar" ...... så raskt in här och läsa om VERKLIGHETEN :)
Tack Nordäng fär dina kloka ord. Nej, jag vill inte tillbaka. Vill tacka nej till hjälp. Fast.....till skillnad från ditt ex så skickar den här mannen inga hjärtan, han kommer och lyfter tunga takplåtar och tar med sin skruvdragare........kanske. Han har inte dykt upp än och jag räknar litegrand med att han inte gör det heller.
Problemet är att jag skulle spara förfärlig förfärligt mycket pengar om han gjorde jobbet åt mig, typ 60-70 000.
Vill hellre lägga den slanten på mig själv (eller ett behandlingsprogram åt honom,,, men nej, det vore nog bortkastat så länge som han inte är motiverad) än på ett tak som är trasigt. Som han kan laga billigt billigt. Så jag ska göra ett tappert försök att utnyttja honom (precis som han antagligen utnyttjat mig och min vilja att ställa upp och hjälpa till) UTAN att det kostar mig själsfrid.......Lite kommer det nog att svida att se honom gå här hemma och grejja, men jag ska försöka hålla distans och tänka på mig själv, vara rationell. Och han kanske inte ens dyker upp som bestämt. Då återgår jag lugnt till ursprungsplanen, och sen behöver jag aldrig ha med honom att göra, när huset är färdigrenoverat. Och jag tänker inte ta på migg ett nytt renoveringsprojekt! Som honom, tex.....! :D
Sådärja, nu känner jag mig redo för att möta dagen, utan tankar på att det ska bli "bra" igen. För det blir det inte. Jag vet det. Tror jag. JO, det vet jag. NU. Nja......... :P
Nåja, jag är iaf medveten om mitt medberoende och jobbar på det.............................

Ullabulla
Ja var går gränsen

För detta lite laddade ord medberoende och att älska någon djupt och innerligt.

Då blir ju just alkoholen det där tunga molnet man önskar man kunde blåsa väck.

Min sambo var också skruvdragartypen
Och som jag väntade.
Tills han var riktigt nere på botten och jag hade hunnit gå in i ny relation.

Då skrapade jag ihop pengar.
Frågade om han var redo att ändra sitt liv.
Jag gav honom en kvart att plocka ihop sina saker.
Sen skjutsade jag honom till ett behandlingshem med Minnesota modell.
Det funkade,han var redo och fortfarande nykter efter ett år.

Men jag hade planen för mig själv och väntade och väntade.
Så visst kan det fungera.
Men vill han ändra sitt liv?
Vill han sluta dricka?

Det tog mitt ex 2,5 år från tappra försök till nykterhet.
Så det är kanske en lång väntan För dig?

Johanna51
mycket väsen

för ingenting. Han messade att han inte hade tid att komma idag. Fast det var han som tog kontakt och ville, och fick välja en tid som passade. Jag anpassade mig bara på klockslaget men inte vilken dag. Så nästa gång behöver jag inte ens svara, känns det som.
Ullabulla, du undrar om det är en för lång väntan för mig? Jag vet inte. Jag har redan väntat två år på honom när vi separerade förra gången. Då kom han tillbaka. Idag kan jag undra varför. Så jag har inget svar på den frågan just nu. Jag planerar och genomför mitt eget liv. I höst kommer jag att bo i stan, i en fin lägenhet, jobba på mitt älskade jobb och förhoppningsvis få tid och kraft att ägna mig åt mig själv och upptäcka nya saker man kan göra här i livet. Längtan efter honom kommer nog sitta kvar som ett ärr i hjärtat. Men det viktiga är nog att inte agera på den känslan utan bara låta det vara. Jag har tagit mig igenom en stor sorg tidigare, så jag vet att det går.

Johanna51
Det svider

i hjärtat när jag går här och plockar i alla våra gemensamma projekt, som aldrig kom längre än till önskedrömmar och inköp av bra-att-ha-saker. Suck. Just nu vill jag bara häva allt i en stooooor container, ta min tandborste och dra till lägenheten i stan. Istället måste jag hålla den positiva käcka fasaden upp för de som är här och hjälper till. Jaja, liksom, livet går vidare, skönt att få undan det här, jag flyttar nog tillbaka nästa år..... :(
Varför kunde det inte få vara bra????

Anthraxia
:(

Gud vad jag lider med dig just när du säger så - det är så enkla ord, och ändå känns det som att de liksom går igen för oss alla här på forumet; varför kan det inte få vara bra? :/

Johanna51
Sorgsna dagar

Kämpar på med renovering av hus och flytt till lägenhet. Det går långsamt frammåt och jag har fått oväntad hjälp! :)
Mannen hör av sig och erbjuder mera hjälp men dyker inte upp. Jag försöker strunta i det. Jag har en dipp och saaaaaaaaknar honom så, när jag går här och färdigställer vår gemensamma dröm. Tar kontakt och vi pratar utan konflikt, mest för att jag bara uttrycker positiva saker. Sen avslutar jag samtalet innan vi hinner in i de gamla vanliga anklagande/försvarande hjulspåren.
Jag frågade om han ville fira midsommar med mig i stugan, det ville han. Men jag planerar inte för det.......
Hur går det för er alla andra härinne?

Nordäng67
För mig...

är det upp och ner! Bra dagar och så kommer det en superduperjätteledsen dag! Och så kommer det en ARG dag emellanåt! Mest bra dagar nu i alla fall! Tror du kommer sakna honom mindre när du inte behöver gå i det som varit ert gemensamma längre! Skönt med lite distans och perspektiv! Har avslutat vårt förhållande två gånger av samma skäl, första gången i maj förra året! Vi höll mycket kontakt under sommaren! Vi bestämde vid flera tillfällen att träffas och så backade han i sista minuten! Förstod det inte då men nu kan jag se att jag nästintill förnedrade mig! Planera nåt kul på midsommar utan honom så slipper du att bli besviken! Kram

Linda...
Jag håller med nordäng .

Jag håller med nordäng . Försök och planera nåt kul på midsommar så du inte blir ledsen . Jag förstår dig saknade blir svår ibland det är inte konstigt 💕

Johanna51
Men crap!

Jag måste kontakta honom ang. taket och vi har en tid för möte ang hans son och jag vill verkligen inte ha mer med honom att göra, för jag blir mest ledsen av det. Förut struntade jag i att jag blev ledsen av kontakt med honom, eller så såg jag inte sambandet, men nu vill jag verkligen slippa den där tomma känslan när han bara går sin väg utan ett hejdå, utan att bestämma om nästa gång vi ska ses eller höras, sådär sm vemsomhelstbekant gör. Det känns så avvisande när han bara går/lägger på luren/inte kommer som lovat. Men ok, nu vet jag det, kanske kan hantera det bättre då. Och sen kommer jag väl till en punkt i livet då det inte finns orsaker och anledningar till att ha kontakt längre. I september. Längtar.

Johanna51
5 månader och en vecka

När jag loggade in här idag såg jag att jag varit här i fem månader och en vecka. Mycket längre än jag trodde. I början läste jag i forumtrådar som handlade om man drack för mycket, för jag trodde min man gjorde det. Sen började jag läsa om att förändra sitt drickande, för jag ville att min man skulle förändra sitt drickande. Så småningom började jag läsa trådar för anhöriga, och kände igen mig. När det var som värst och mörkast skapade jag en egen tråd. Idag kan jag läsa bakåt och se hur vardagen vindlade sig fram på ett helt oväntat sätt. Jag hade en bild av framtiden som inte blev, tack och lov. Livet har tagit en helt annan vändning än jag föreställde mig och jag mår mycket bättre än jag trott var möjligt. Jag har fått stöd och hjälp från de mest oväntade håll, av er härinnen inte minst. :)
Jag bor fortfarade på landet med läckande tak, men nu ser jag mest fram emot at flytta till stan och har massa ideer om vad jag ska ägna mitt liv åt när jag väl kommer dit. Och nu finns ett datum för det också. Kontakten med mannen är i princip obefintlig och jag lider inte speciellt av det heller. Vi har ingen anledning att ha med varandra att göra. Han har fasat ut mig ur sitt liv och jag har avvecklat honom. Idag vet jag inte ens om känslorna finns kvar, men jag kan ärligt känna att jag just nu, idag och den här veckan, faktiskt inte vill ha honom eller någon annan relation. Jag mår helt enkelt bra i mitt eget liv!

Sen kanske det kommer en dag då det känns sämre och jag saknar honom........... då får jag väl läsa det jag just skrivit. Fem månader och en vecka. Så lång tid tog det för mig att komma till den här punkten. :)

Separerad augus...
Alkoholiserad psykopat/narcissist

Läste era inlägg och är tacksam för detta, känner mig inte så ensam.
Jag har flyttat ut från huset 14/08 men är inte hel efter 28 år i förhållandet.
Min ex raderade bort alla bilder och ägodelar från huset på mig och 2 sönerna (30 och 20 år gamla).
Hans kompis hittade för honom 15 år yngre kvinna från Ryssland och han dekorerade alla vägar i huset med hennes och hennes dotter bilder. Detta gör ont. Våra foto, barns saker som de gjorde i skolan osv slängde han framför min dörr, alla, absolut allt.

Anxiete
Förstår att det gör ont

men du kan se det på tvärtemot-sättet: Vad bra att minnena finns hos mej , jag har förstånd att vårda dem ! Vilken tur han inte slängde allt ...

Johanna51
Haha

ja så kan man ju tänka! :)

Johanna51
Nu blommar det

När vi gifte oss köpte jag en orkidé i kruka och klippte av tre stänglar till brudbuketten. De två som var kvar blommade snällt, konstant i flera år. Såsmåningom började jag se orkidén som nån slags symbol för relationen, så länge den blommade var allt bra.... Sista halvåret började blommorna vissna och det kom inga nya knoppar, och samma vecka som han flyttade ut ramlade den sista torra blomman av. Jag lät den stå. Och för några veckor sen fanns där nya knoppar..... idag har två blommor slagit ut. Och igår kontaktade han mig och signalerade att han ville prata, om oss..... :)
Men så fasen att jag tänker låta en krukväxt styra mitt liv! :D (fast en fin historia blev det ju....)

Nej, ärligt, han vill att vi reser en helg till släkten i norrland ihop om några veckor, och då kunde vi passa på att prata och umgås. Jag tyckte det evetuellt var en bra idé, jag är nyfiken på vad han har att säga (antagligen ingenting, alternativt massa lögner) och det skulle vara kul att träffa släkten en sista gång. Så jag var på.
Men nu börjar jag få kalla fötter. Vi ska tydligen inte bo hemma hos farmor utan i ett annat hus, ensamma. Och hur blir det då om han dricker? (Om???? Han lär ju garanterat göra det, han är ju faktiskt alkoholist!)
Så frågeställningen är ju: Ska jag åka med och ta chansen att få till ett samtal med mannen? Ett samtal som kan leda till att det blir behandling och bättre relation? Eller att samtal som avslutar det hela?
Å ena sidan vill jag åka med för att träffa släkten och för att jag vill undersöka om jag har känslor kvar och för att jag är nyfiken på vad han vill säga.
Å andra sidan vill jag inte utsätta mig för risken att bli sittande i djupaste norrland med en full karl och ingen annan på ett par mils håll. (Ingen risk för våld, men sååå dryyygt)

Egentligen vet jag ju, eller hur?

Nordäng67
Ja egentligen..

vet du :-) Jag har uppfört mig på exakt samma sätt! Man saknar släktingar, grannar, vänner som ”klipps av” när förhållandet tar slut! Och man saknar mannen, den nyktre! När det gäller mannen: du vet bäst så klart men kan han va som mitt ex? Han ville få egot boostat genom att se om jag svarade och gick att boka upp! Och så kunde han lätt avboka i sista sekund! Och då kände jag mig patetisk och fetdumpad! JAG sprang efter honom, stod i givakt, slukade smulorna blev det som! Och då åker man fortfarande hans berömda berg-och dalbana! Öka ditt värde och värdighet: tacka jättenej jättetydligt :-) För din egen skull, inte för att skapa något hos honom!

Johanna51
jag använder

den lilla öppningen han gav för att undersöka hans motiv till resa och samtal. Helt klart är att han kan få ut något av det, bekräftelse och att känna att han inte pajjat äktenskapen totalt. Men vad få jag ut av det? Just nu kan jag inte se att jag har något att vinna på att umgås med honom, det kommer ge massa negativa känslor, men kommer det ge några positiva? Det positiva jag kan uppleva med honom färgas hela tiden av vetskapen om alla lögner........hur ska jag kunna ha tillit till att han är uppriktig om det blir ett samtal?
Jag har frågat om vi kan träffas om några dagar för det där samtalet, han ska återkomma när han har schemat klart. Jag tror att det får styra om jag gör resan upp med honom, jag vill se det som ett steg i en process, men inte det första steget, han måste ta något/några steg innan..... jaja, vi får se. Skönt att inte behöva bestämma just nu. :)

Linda...
Jobbigt dilemma. Jag har åkt

Jobbigt dilemma. Jag har åkt på den smällen några gånger. Bara han har fått med mig så är han nöjd. Tyvärr har det slutat med total fylla hos honom och ett skitbeteende. Man vill ju så gärna umgås och att allt skall vara bra. Bra att du sa till honom att ni kunde prata om ett par dagar. Nu ligger bollen hos honom . Kram

Johanna51
vojne vojne

nu är han på minsann! Den andra sjukdomen han har, den har han kommit tillrätta med, och den tredje är stabiliserad. Återstår alkoholismen, den talar han inte gärna om, jo han beskrev sitt alkoholintag som minskat efter ett närmast psykosliknande tillstånd då han blivit paranoid och skaffat sig vapen. (Hipp hurra för mig som fick honom ur huset innan DET hände.... ) Jag hänger med på kontakten han vill ha, när det passar MIG (inget mer messande och ringande på min viktiga arbetstid, eller på natten när jag hellre vill sova) bara för att jag är lite nyfiken på hur det går för honom, och för att jag är MYCKET nyfiken på vad jag känner för honom, Är jag fortfarande kär? Eller arg? Besviken? Bitter? Eller rent av likgiltig. Försöker betrakta honom nyktert: Är detta en man jag vill ha? Skulle det ge mig glädje att umgås? Är han så kul som jag trodde? Nja......... Han ljuger fortfarande om bagateller och försöker hålla fasaden uppe. Inte så speciellt intressant, faktiskt. Bra. :)

Johanna51
jamen det där var ju bra

jag följde med på resan till slut, trots att han ändrade sig tre gånger på en dag om han ville ha mig med eller ej, vingelpellen. Det var en trevlig resa dit, lugnt och fint prat och han berättade vad han gjorde för att förbättra sin nykterhet (möten etc) och om sitt övriga liv (dock inte om andra kvinnor, trots att jag har säker info att han dejtat andra sen vi separerade). Själv lämnade jag ut så lite som möjligt om mitt liv, lyssnade mest. Vi kunde konstatera att vi viller helt olika saker i en relation och faktiskt borde skiljas då. Redan dagen därpå ändrade han sin planering vilket gjorde att jag tog beslut att resa hem själv med tåget istället för att åka med honom, som var tänkt för "prattid". JAG tog ett beslut utifrån vad som var bra för MIG! :) Visserligen blev jag väldigt trött av tågresan och det tog dubbelt så lång tid, men jag kom hem mycket nöjd över min styrka och mitt beslut. Kvar i norrland lämnade jag nog en milt förvånad (och nykter) man.........
Och jag är inte helt säker på att jag har så mycket känslor kvar för honom, det är ju också bra! Nu återstår midsommar, han är inbjuden men jag förväntar mig inte att han dyker upp. Om jag inte känner besvikelse över det kommer jag nog att kunna känna att jag är igenom det här nu. Tror jag. Återstår att försöka forma ett nytt liv, utan alkoholisten.

Annher01
Det är svårt att släppa också

Min fd man å jag har separerat efter ett ultimatum från mej. Alltså har han valt att dricka ifred då. Inte när han har våran dotter men, han har erbjudit sej att närvara när jag behöver han jag mår psykiskt ej bra efter detta. Kan inte låta bli att tala med honom om detta. Går hos psykolog å Alanon. Men jag älskar ju honom ändå svårt att slita sej på något vis. Sjukt efter allt dåligt jag vet alkoholen har förorsakat. Lyssnar på djävulspodden börjar fundera på det att bota typ känslokalla personer. Jag får en kick typav detta å han har sin alkohol ingen bra kombo. Jag vet jag ska inte trfäffa honom ena för lite kärlek. Men det är svårt också för mej. Som älskar att älska. Ja det snurrar i bollen minst sagt...nån som kan svara nä inte jag heller. Tack för ordet

Johanna51
Midsommar

kom och gick men mannen som var inbjuden dök inte upp och meddelade inte förhinder, exakt som jag räknat med. Jag vet att han avslutade ett stort jobb på midsommarafton och vädret var bra och öl fanns hemma, så varför åka till mig bara för att han var bjuden, liksom? När man kan sitta på trappen hemma och dricka öl i solen, nöjd med sig själv efter avslutat jobb? Han är så förutsägbar.......Själv hade jag inte den midsommar jag hade önskat, men en midsommar många skulle avundas mig. Igårkväll ringde han, OCH JAG TRYCKTE BORT HONOM! :D :D Jag höll på att titta på en serie och ville hellre göra det. Känns som jag tagit ett stooooort kliv bakåt från honom nu, när jag aktivt väljer bort att ha kontakt. Och när jag funderar på varför han ringde kan jag inte hitta någonsomhelst anledning att svara. Lördag kväll, kl 22.30, vad kan han ha velat mig? Be om ursäkt för midsommar? Nej, han har aldrig någonsin bett om ursäkt för någonting. Bestämma träff? Kanske det, men han lyckas ju inte ens hålla sin egen planering,,,,,varför bestämma något som aldrig blir? Säga gulliga saker? Kanske det, men högst troligt var han full, och då räknas det inte i min värld. Prata om något annat? Eventuellt, men eftersom han ständigt ljuger känns allt prat med honom ganska meningslöst nuförtiden. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag faktiskt inte hitta någon anledning för mig att svara när han ringer upp en lördagkväll halv elva. Så då låter jag bli. Det är bra. En vecka kvar i huset, sen flyttar jag till lägenheten. Jag kommer fortfarande behöva åka några vändor till huset för att göra klart, men det ska bli skönt att lämna nu. Både honom och vårt tänkta liv som inte blev.

Johanna51
Liten uppdatering

Idag lämnade jag huset till hyresgästerna, nöjd över att ha "gått i mål" med all renovering och allt annat som skulle fixas för att en ny familj skulle bo där. Så nu ska jag bara bo i lägenhet, och vara i stugan på helger när längtan till landet blir för stor. Hur är det då, det nya livet, utan alkoholisten, i stan? Hett, varmt, kvavt och bullrigt. :) Det har pågått festival, avloppsgrävning, vägarbeten och bränder....... inte tyst en sekund och man måste ha alla fönster öppna för värmen. Ingen vidare start på stadlivet alltså. Jag hade planerat att gå långa prommenader och upptäcka omgivningarna, men har inte ens gått runt kvarteret än. Jag hade planerat att besöka evenemang och museer och utställningar och dricka något alkoholfritt på en uteservering och bjuda hem någon vän eller familjen. Men det är bara kartongkaos och varmt än så länge.
Så jag är i stugan eller ligger på soffan i lägenheten och flämtar. Men det ska väl bli bättre längre fram i höst.
Alkoholisten hör av sig ibland när jag inte hört av mig på en vecka eller så, och han kom ihåg min födelsedag med ett sms det här året. Förra året låg han full i sin bil på jobbets parkering..... han säger att han vill umgås och prata och göra saker med mig men det blir aldrig av. Nästa gång ska jag försöka säga JÄTTENEJTACK, som Nordäng rekomenderade.
Ett annat projekt jag funderar på är att skriva ett arg-brev till honom, ett brev där jag skriver allt han gjort mot mig och hur jag har mått av det. Men inte posta det, utan bara för att få ur mig det. För när jag tar mig tid att känna efter är jag riktigt förbannad på honom.
Samtidigt saknar jag någon att dela tillvaron med, och då saknar jag honom, och måste påminna mig om att att vi aldrig delade någon tillvaro utan levde separata liv och att han inte är intresserad/har förmågan att dela ett liv med mig.
Men nån stans längst där inne finns en gnista hopp kvar................ :/

Nordäng67
Hej...

härligt att höra hur du har det! Har tänkt på dig och undrat hur allt har gått! Så starkt och modigt av dig att dra allt i hamn! Kan du vara riktigt stolt över! Det där med arg-brev som du inte postar låter jättebra, ska anamma det själv! Känner också att ilskan väller fram ibland och man behöver få ur sig det tror jag! Tror du kommer få det jättebra i ditt ”nya” liv även om det tar ett tag och landa! Och så har du ju varit smart och hyrt ut ditt hus så du kan ju flytta tillbaka om du vill! Varmt och kvavt är det i detta land och man orkar knappt tänka! Hösten är välkommen i år! Kram

Johanna51
Något märkligt hände idag

Jag har varit i stugan pålandet i helgen. Igår kom "grannpöjken" ( ja här pratar vi riktiga bonn-landet) in en sväng, vi har aldrig träffats förr, en lagom rund man i sina bästa år (fem år yngre än mig, visade det sig) Han ville diskutera markgränsen inför en avverkning, men vi hade mycket mycket mer att prata om. Bla kom det upp en händelse när min man var riktigt svart-full och gjorde bort sig i byn. Jag kände inte att jag hade anledning att skydda honom utan berättade lite kort att jag lämnat honom pga alkoholismen etc.
Idag efter mark-syningen bjöd jag på en kaffekopp (det hör liksom till) och vi hade fortfarande massvis att prata om. Han, som har en sambo, sa att "Du får väl skaffa dig en karl som hjälper dig här i stugan" och jag svarade att "Det är ju inte så lätt i min ålder" Då sa han ungefär såhär: " Du är ju så fin och det är ett dåligt öde när man inte är fri. Och nu ska jag nog gå!"
Och så bara gick han, mitt i kaffet! :D Och man riktigt kände hur det vibrerade i luften av känslor och outtalde ord.......

Tja, vad säger man? Jag hade nog själv tänkt ett och annat men är lite segare i starten (tyvärr inte när det gällde min man...) och han har ju sambo och jag är skör och inte färdig med förra relationen och vi känner ju inte varandra och ....... :P

Men lite uppmuntrande var det ju. Eller ganska mycket faktiskt!!!! :D

Johanna51
Längtar hem

Idag längtar jag hem till landet. Det suger fett att bo i lägenhet i stan. Känns som jag är på fortbildnigskurs.......nu minsann ska jag lära mig hur man lever i stan och hur man gör det ensam. Och bo på hotell (lägenheten) hela tiden.... det är praktiskt och centralt och ansvarsfritt och bekvämt....men det är inte hemma!!! Önskar jag visste när "kursen" är slut. Får man diplom?

Och till råga på eländet är mannen en jävla samhällshjälte just nu, tokhyllad av media och kungen. Hur ska man kunna vara arg på en sån????????Jag vill bara att han ska komma hem och att det ska bli som förut. Lösningshjärnan arbetar förbrilt på att hitta en lösning. Det har den gjort i massa år nu..skilnaden /förbättringen är att nu märker jag det själv, att jag fokuserar på hans problem och lösningar på problemen istället för att fokusera på mig själv och lösningar för mig.

Carina
Hej Johanna51

Är det inte typiskt att just när du ska flytta till stan och strosa omkring så är det så jäkla varmt att man kan inte röra sig från soffan? Jag känner med dig, visst, vackert väder men man tröttnar tillslut på att sitta framför fläkten. Men det ser ut som att graderna sjunker lite grand nu... hoppet kommer tillbaka.

Vilken viktig reflektion du gör när du skriver att du fokuserar mer på hans problem och lösningar, istället för dig själv och lösningar för dig. Jag tänker att han är ju vuxen så då kan man låta honom ta ansvar för sina egna grejor. Vad behöver du sätta fokus på i ditt eget liv? Vilka behov har du som behöver extra omsorg?

Önskar dig en fin och förhoppningsvis lite svalare dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rymmaren
Ge det några dagar....

Känner så igen min känsla när jag satt i lägenheten första dagarna, tårarna trillade o jag kände mig så olycklig!
Men nu några veckor senare känns det bättre! Det blir bättre.... sakta men säkert❣️

Johanna51
Lyckades inte

säga JÄTTENEJTACK när han föreslog att vi skulle träffas idag. :( Hjärtat började planera....hjärnan sa "Planera inget, det blir inte av" och mycket riktigt, nu ställde han in........den lilla tid han hade på sig att träffas valde han att dricka istället. Nåja, jag gråter ialla fall inte, men blir bara så trött. Kan han inte bara släppa? Han påstår att han är kär i mig, men han väljer jobb, öl, netflix, kompisar, sova, mera jobb framför att träffas. Då är man väl inte kär? Det måste vara något annat......
Det positiva för mig är att jag känner mig mindre och mindre kär, mindre angelägen om kontakt. Det är bra!
Sen får väl tiden göra sitt.
Det nya livet i stan står på paus i väntan på att värmeböljan ska gå över, men en liten svång runt kvarteret blev det häromdagen. Det ligger ett gulligt café jättenära, ser fram emot att ta en fika där snart.

KL
Häng inte upp

din tillvaro på honom! Sätt dig ner med ett papper och en penna och så skriver du "Mitt nya liv" högst upp och så bara du brainstormar utav bara den! Om du fick välja helt fritt, vad skulle du göra då? Gå på det där mysiga caféet kan vara punkt nummer ett. Sjunga i kör? Gå en kurs? Hjälpa andra (typ Röda Korset eller liknande)? Skriva en bok? Gå ut och dansa? Bio? Resa? Hitta nya vänner? Dejta så småningom? Livet är så fyllt av underbara, fantastiska saker att göra, nya människor att träffa, platser att se, nya känslor att känna så ge dig ut och lev! Ta dig tid att sörja det som inte blev som du hade hoppats på, landa och bara var ett tag men ge dig sedan ut och lev! Kram!

Nordäng67
Ibland kör man...

man i diket men det är bara att styra upp på sin väg igen! Nästa gång han vill träffas tror jag att du kommer att säga jättenejtack för då har du nåt annat roligt eller viktigt planerat som gör att hans förslag verkar helt ointressant :-)

Sidor