Börja ett nytt liv-utan alkoholisten

138 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Johanna51
På väg åt rätt håll

känns det som nu. Jag har kommit i ordning i min lägenhet, värmeböljan har gått över och jag har börjat träna så smått (yttepyttelite till att börja med, en kvart på crosstrainern igår) och börjat jobba igen. Och naturligtvis ska jobbet flytta, jag kräks om jag måste ta i en flyttkartong till!! ;) Igår var nog första gången som jag kom hem till lägenheten och kände mig tillfreds. Lugn, glad, nöjd. Det blev fint med nya möblerna, jag börjar bli sams med spisen, jag insåg att jag kunde ta god tid på mig att laga middag, ingen familj står och hoppar, panikhungriga. Jag kunde sitta i soffan och göra....absolut ingenting. Så länge jag hade lust. Vilken lyx! Sen körde jag ett träningspass, i bara underkläderna, hade jag inte heller gjort förr med vuxna styvbarn i hemmet. Myckt mer hände inte i mitt liv igår, men det hände heller inget oroande. Det är bra. Sakta men säkert bygger jag upp en ny tillvaro. Det här kan nog funka.
Bidragande är nog att jag faktiskt träffat min man och haft ett långt samtal. Jag fick manövrera rätt ordentligt och ställa vissa krav för att få till det, men det fungerade, han insåg att han faktiskt måste ställa upp för MIG den här gången, eftersom jag har ställt upp för honom. Jag radade upp alla tillfällen jag ställt upp och pekade på att jag aldrig aldrig någonsin krävt att han skulle avstå från jobb för min skull men den här gången måste han faktiskt göra det, skjuta upp jobbet tio timmar för att ge mig det jag behövde. Och det gjorde han. Jag blev mycket överraskad, milt sagt. Men jag fick mitt samtal och kunde ställa mina frågor och blev klokare. Han är på väg i en ny riktning i livet med bättre vanor och bättre hälsa, mindre alkohol och mer utveckling.Inte för min skull, inte för att vi ska kunna ha en relation utan för sina barn. Gott så. Samtidigt har han börjat ett nytt jobb som innebär resor över hela världen och bara det gör att jag slutar/minskar mitt funderande på att det ska bli vi igen. Jag vill inte ha en distansrelation eller en partner som jobbar borta. Hans liv tar en (bra) riktning åt ett håll som jag inte är intresserad av att följa med på. Och mitt liv börjar ta en riktning som jag inte behöver/vill ha honom med på. Om ett år kanske vi kan titta på varandra och konstatera att vi är två människor utan något gemensamt och utan intresse av att ha något gemensamt.
När han i vårt samtal sa att han till slut insett att den otrygghet jag sa att jag kände när han drack var samma som han själv känt när hans alkoholistpappa drack, då kände jag att jag gått i mål. Han förstod att jag gjorde rätt som bad honom flytta och att jag inte skulle behöva känna mig ortygg i mitt eget hem. Intressant nog var det inte förrän jag bad honom flytta som han verkligen förstod allvaret, men det är nog vanligt. Tydligen var det viktigt för mig att han skulle förstå och "godkänna" mitt beslut. Nu behöver jag inte längre fundera på om jag gjorde rätt. Nu kan jag se att det var bra, nödvändigt och absolut rätt beslut att välja bort min man, be honom flytta och börja skapa mitt eget liv. Det fick honom att skapa sitt eget liv också, förhoppningsvis ett nyktert liv, men om det inte blir så, så drabbar det inte mig i alla fall.

Johanna51
Ett nytt liv

utan alkoholisten, var det ja! :) Jag började skriva här för att ta reda på vad /hur jag skulle göra utan alkoholisten i mitt liv, när vi separerat. Sen tog det vääääldigt lång tid och massa funderingar kring det som varit innan jag kom fram till där jag är nu: I ett liv utan alkoholisten. Men det var en nödvändig process, att känna, sörja, länta, ångra, hoppas. Jag minns att Linda undrade hur lång tid det tog innan man var "igenom". Det är naturligtvis olika för alla, men jag tror att det är bra att ställa in sig på ett år eller två. Det är en process som måste få ta tid, det är ju ett helt/halvt/kort liv tillsammans med alkoholisten som man ska bli klar med. I mitt fall många år och en stor dröm, och med krympande möjlighet att kunna starta på nytt i en bättre relation.
Men här är jag nu, snart ett år sedan jag tog beslutet att separera från min alkoholiserade man. Så hur är det nu?
Jag bor i drömlägenheten och har kommit i ordning, jag har börjat träna igen men inte kommit upp i full dos ännu, jag har gått ner tre kilo (haha, vad det är viktigt då.... men jag var inte nöjd med min vikt och det blev ju en hel del tröstätande i vintras, och det gjorde ingenting DÅ och nu känns det skönt att inte behöva tröstäta längre) och eftersom jag har så mycket fritid numera har jag gått upp i arbetstid till heltid (något jag verkligen inte ORKADE förr, nu kan jag se att det berodde på stress pga alkoholisten i hemmet, tänk på det hörrni, inte nog med att man mår dåligt i sin relation pga alkoholen, man får lägre inkomst och pension oxå!) och blivit mellanchef och fått högre lön. Jag jobbar målmedvetet på att öka mitt sociala liv, bjuda hem folk och hänga med på AW på jobbet, sociala medier ger också lite kontakter. Ganska ofta längtar jag "hem" till huset jag hyr ut numera, det känns konstigt att se andra bo där nu, och ibland längtar jag efter mannen, men jag har lärt mig att det går över, ofta på en timme eller två, eller om jag aktiverar mig med något. Och när saknaden slår till kollar jag alltid om det beror på att jag är trött eller hungrig, eller ledsen för något annat. Då tar jag hand om det först. Och sen är längtan över. Det har tom hänt att jag inte svarat när han ringt eller smsat. :D För han hör av sig regelbundet, då är han inte nykter, och jag vill inte prata med honom då. Hans liv såg ut att gå åt ett annat och bättre håll för en månad sen, men nu verkar det ha skitit sig igen, med nya jobbet och ekonomin. Men det är inte mitt bekymmer!
Häromkvällen låg jag och kunde inte somna. Det gjorde inte så mycket, för jag låg och njöööt av att inte vara orolig som förr, när han satt hemma och söp därnere och jag inte visste vad som kunde hända. I förrgår passerade jag stadens hotell och fick ett minne, plötsligt, hur jag för ett år sen passerade samma hotell på väg från jobbet, orolig och rädd för hur stämningen skulle vara när jag kom hem och hur jag seriöst övervägde att ta in på hotellet istället, sova där och inte åka hem alls! Sånt slipper jag nu. Och det är gott.

Johanna51
Jobbig vecka

Det har varit en jobbig vecka, massvis på jobbet och många övertidstimmar och inga lunchraster......trött och hungrig hr jag kommit hem och saaaaaaaaaaknat alkoholisten, min man. Men har inte försökt kontakta honom, för jag vet att inget blir bättre av att bli avvisad. Och det är just när jag är som tröttast som jag saknar som mest, och då har jag samtidigt som minst ork med allt strul kring den mannen. Kkonstigt att man inte är mer rädd om sig utan utsätter sig för ännu mer påfrestningar.... NU har jag lyckats se sambanden, och försöker agera därefter. Och det går ganska bra.
Men det är fortfarande väldigt tråkigt och trist att leva ensam, att inte "ha" någon, att sakna familjen och det gamla livet. Jag har jobbat mycket på att öka mitt sociala liv, tackar ja till alla små inbjudningar till AW (utan alkohol) fika etc, och bjuder in folk och hittar på, så mycket att jag börjar känna mig lite överbokad, men tänker att det kanske normaliserar sig såsmåningom. När alla bekanta blivit lite mer kompis, då kanske man kan kosta på sig att tacka nej utan att tappa kontakten, utan att riskera att inte bli medbjudennästa gång. För jag behöver fortfarande en viss del egentid till att sörja och älta och vila upp mig.
Igår tog jag en fika med en gammal kollega som jag inte träffat på två år, och när jag redogjorde för de senaste två åren hör jag ju själv hur galet mycket det varit och det är helt rimligt att behöva vila upp sig en period nu. Så jag känner mig lugn i det, livet är inte på paus och tomt och innehållslöst, det är som det ska vara efter en jobbig period, lite lugnare. :)
Direkt efter separationen hade jag lite panik över ensamheten, men nu kan jag se att jag behöver den.

Johanna51
Kämpar på

med nya livet. Börjar hitta rutiner för mat, städning och tvätt men inget går automatiskt och på rutin, utom jobbet. Börjar ta lite fler kontakter med folk runt omkring mig och prommenerar en stud varje dag.Nästan. Men känner mig fortfarande väldigt förvirrad i den nya tillvaron....vem är jag? Vad vill jag? Och hur gör jag? Men jag hetsar inte upp mig för det, så värst mycket, längre. Det får väl ta den tid det tar, tänker jag....... Häromdagen mötte jag en man jag blev lite intresserad av. Det var inte besvarat, på det romantiska sättet. Och det var väl rätt ok, ändå. Jag är inte redo för en ny relation. Men jag tyckte det var positivt, att jag kunde fundera kring en annan man än min alkoholist, att jag inte bara längtar tillbaka till det som varit. Mannen har en försvunnenperiod nu, jag tror jag vet var han är men kan ha fel och gör inget för att utforska det. Han får vara borta. Sist vi hade kontakt var han mycket tydlig med att han inte ville skiljas utan tvärtom ville jobba på vår relation. Jag tog det för vad det var, en önskan men inte mer. Han är inte beredd att göra jobbet. Det är sorgligt men inget jag kan göra något åt. Under flera år har jag gett honom "verktygen" tipsat om behandlingar och forum och sajter och ..... ni vet. Bokat tider och haft mig. Så jag vet att han vet vad och hur han ska göra, om han vill. Men det är inte min sak längre. Och det är skönt. (men för den som undrar kan jag berätta att jag fortfarande inte trivs i lägenhet i stan... ;)

Nordäng67
Låter som..

du börjar landa i ditt nya liv! Vilken tur att du bara hyrde ut huset, då kan du ju flytta tillbaka! Om du fortsätter att inte trivas i lägenhet i stan! Känner igen det där med att mannen vill så mycket i ord men inte i handling! Har fått mig att känna mig patetisk mer än en gång! Fick sms från mitt ex i helgen med ”saknar dig, kan inte sluta tänka på dig, ohjälpligt kär i dig”! Kände bara vilket j-vla ordbajseri! Nu ligger karln där och är bakis och tycker synd om sig själv! Svarade inte! Känns det inte konstigt att fortsätta vara gift med honom? Han vill inte skiljas men vad vill du? Bra att du börjat intressera dig för andra män, ett friskhetstecken! Jag försöker men det gååår bara inte! Orkar inte, död typ! Försöker spana lite men börjar jämt tänka på tvättstugan eller nåt annat vardagsbekymmer istället! 😅

Johanna51
Jobbig vecka

på jobbet, mycket gammalt groll som flöt upp hos medarbetare men jag är inte inblandad och såååå könt att känna distansen, även om det varit påfrestande under veckan. Och mannen som hållit radiotystnad en vecka hör av sig som om inget hänt och föreslog fikaträff kl tre igår, jag undrade om vi kunde ta det klockan två eftersom jag slutade tidigt och han kontrade med nja, klockan fyra? Nej då är jag upptagen svarade jag och sen blev det tyst..... och jag var inte ett dugg besviken, mera nöjd över att jag inte vred mig i spiraler för att anpassa mig.( Förmodligen var han påverkad när han föreslog träff, och sen ville han ha den så sent som möjligt dagen efter så han skulle hinna nyktra till. ) Idag skulle jag gå på en fest, sällan man blir bjuden, men jag var verkligen för trött, och det var verkligen inte min typ av människor......så jag tackade nej och stanar hemma med levande ljus, musik och en kopp te. Självvald ensamhet är guld!

Serena
Låt det komma

Låt det komma ut, tillåt dig själv att sörja det som inte blev som du hade önskat. Du kommer må bättre, men låt det komma ut.

Johanna51
Snart har det gått ett år

sen han flyttade ut. Jag kämpade mig igenom vintern och sen hamnade jag här med min fråga: Hur börja ett nytt liv utan alkoholisten?
Idag skulle jag svara mig själv; Med vääääldigt små steg. Det tog mycket längre tid än jag trodde då, i våras. Då ville jag bara snabbt släppa allt det gamla och skapa mig ett nytt, lyckligt liv. Utan min man. Men det gick inte så fort. Det tog lång tid att hitta en lägenhet, det tog evigheter att flytta, det har tagit tid att känna sig hemma i nya bostaden och nya vänner kan man inte direkt skaffa på IKEA. MEN det går i alla fall frammåt! Om än med pyttesmå steg. I början kom det bakslag, jag mådde sämre och "tog återfall" på mitt medberoende, att engagera mig i alkoholisten. Numera, när det kommer en dålig dag, försöker jag bara sitta still i b¨åten och vänta ut det, så jag inte halkar bakåt.
Rent praktiskt har jag gjort ungefär såhär: Städat ut alla hans saker (utom tre grejjor som betyder nåt för MIG) flyttat, glesat ut kontakten med mannen, rensat sociala medier på alla bilder på honom/oss och tagit bort alla vänner som var hans, helt enkelt rensat livet på allt som påminner om honom. För några veckor sen slutade jag bära vigselringen också.
Jag har jobbat mera och tjänar mer pengar. Jag har varit helt öppen på min arbetsplats med att min man är alkoholist och varit öppen med att vi separerat och att det är jobbigt, utan att älta för mycket på kafferasten. (Mer typ: - Haft en bra helg? - Nej, tyvärr min man var full tre dagar. Hur var din helg?) Jag har också försökt vara öppen med att det blivit en omställning att gå från familjeliv till att leva helt ensam, då har någon kollega bjudit in till aktivitet. Överhuvudtaget tror jag att det är viktigt att vi som anhöriga vågar vara öppna (utan offekofta) med att alkoholisten är sjuk. -Min man drabbades av alkoholism, kan jag ange som förklaring till separationen.
Jag går i en kyrka regelbundet, och dricker kyrkkaffe, det ger rutin i livet och lite ytliga sociala kontakter som kanske leder vidare.
Jag försöker röra på mig, men de där riktigt usla dagarna kräver jag inte mer av mig själv än att gå ett varv runt kvarteret. Ibland blir det längre när jag väl kommit ut, bara för att jag inte måste, ibland får 20 minuter på crosstrainern duga. Eller fem yogapositionerLite är bättre än inget. Målet är att köpa gymkort och ta mig iväg tre dagar i veckan, men jag har inte bråttom dit.
Jag har inte druckit en droppe alkohol sen separationen, så jag har undvikit den konstgjorda trösten. Jag har lyckats sluta helt med cigaretter efter tre års nedtrappning (som naturligtvis blivit en upptrappning när det varit som eländigast) och mer än varannan snusprilla är nikotinfri nu. Så att jag äter mer glass, grädde och smör än jag borde, det bryr jag mig inte så mycket om just nu, jag fokuserar på det som jag uppnått istället. Jag är mycket tröttare än jag vill vara men jag tillåter mig att sova så mycket jag har lust med, sover middag på helgerna och tar mig en sovmorgon om jag har komptid att ta ut. Över huvud taget försöker jag vara snäll mot mig själv och inte tvinga mig till saker. Ensamheten är förödande, men jag har två människor nu som jag kan kontakta och bara säga: Nu känner jag mig ensam. Det kan räcka med att prata telefon en stund.
Igår tänkte jag att det kanske är jättebra med min ensamhet, för den tvingar mig att bara bry mig om mig själv. Och det tror jag många här inne kan behöva.
Så det finns hopp! Livet utan alkoholisten blir bättre. Men det tar tid och det gäller att både ha en plan och att vara snäll mot sig själv.

Ullabulla
Du är duktig

Och målmedveten.
Mycket bra jobbat.
Ensamheten är som du säger förödande i början.
Just för att man på många sätt gått in med så mkt energi och kraft.
Lycka till med den långsamma promenaden åt rätt håll.

Nordäng67
Ja otroligt bra jobbat...

Tar till mig din mening ”sitta lugnt i båten tills det går över”! Något jag behöver träna på och så bra uttryckt! Håller med, ensamheten är jobbig emellanåt! Lätt att ta till någon nödlösning för att slippa ifrån den!

Johanna51
Nu blommar det!

Mannen och jag träffades i söndags en sväng. Han vill ta tag i sitt liv och sina problem.
-Jaha, sa jag, ja du vet ju hur du ska göra, vilka instanser du ska kontakta och så....... och jag tycker du ska begära att de olika vårdgivarna samarbetar kring dina problem den här gången.
-Men jag har ingen telefon som fungerar sa han
-Varsågod, här har du en sa jag och gav honom en jag haft liggande.
-Och så vill jag börja träna, sa han
-Det har du sagt i sju år nu, sa jag. Men du har ju problem att hålla fast vid rutiner. Fast jag tränar gärna ihop med dig.
-Vi åker och köper klippkort på gymet nu direkt, så kan vi träffas och träna två gånger i veckan, så kan jag träna in en ny rutin sa han.
-Ok, sa jag (som såg chansen att SJÄLV få tummen ur) och så köpte vi klippkort på gymet.

Imorgon ska vi träffas på gymet och träna.......... Den som tror att han dyker upp, räck upp en hand! :)
Själv umgås jag med tankar på skilnaden mellan sund medmänsklighet och sjukt medberoende.

PS: Kommer nån ihåg att jag skrev tidigare om blomman jag har, den jag fick när vi gifte oss och som vissnade ner lagom till separationen? Nu har den börjat blomma igen.....

Johanna51
Ok, ni kan ta ner händerna nu.

Han dök faktiskt upp. Det var länge sen vi sågs utan ytterkläder, han har gått upp rejält i vikt, var orakad och oklippt och väldigt svullen i ansiktet. Jag kunde se att det druckits mycket och länge. Vi planerade in fler träningstillfällen, och han vill att jag följer med till doktorn om en vecka för att diskutera behandling. Så jag hänger väl med på det här ett tag då, så långt jag kan utan att det tar över mitt eget liv. Så gott det går. För målet för mig är ju fortfarande att skapa mig ett liv utan alkoholisten.

Johanna51
Något skaver, men vad?

Än så länge (vilket inte är så långt i ett normalperspektiv, men väl i ett beroendeperspektiv) håller planeringen att träffas och träna. Det är bra, vi behöver komma iform båda två.
Men jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag känner inte på samma sätt när vi träffas. Jag är inte lika entusiastisk, förväntansfull, förhoppningsfull, kär och förälskad. Inte lika desperat hjälpnödig och lösningsfokuserad.
Jag är faktiskt riktigt skeptisk, avvaktande och saknar tillit. Tror inte på det här. Går inte all in.
Funderar lite på vad han är ute efter egentligen. Men sen känner jag att jag inte bryr mig så mycket om den frågan.
Jag är nöjd med att någon hämtar upp mig och skjutsar mig till gymet och skjutsar hem mig efteråt. Absolut ett bästa sätt att få rumpan ur soffan och komma iväg. Det är min vinst.
Jag kanske helt enkelt inte har några känslor kvar för mannen?

Nordäng67
Känner igen det där...

Kan det vara att man har fått tid att hämta andan och ställa sig på fötter under tiden man varit själv? Man får lite perspektiv på saker. Kanske bra att du träffar honom och får känna precis det du känner nu. Eller det du inte känner rättare sagt.

Johanna51
Kärlek vid första ögonkastet

var det ju, när jag träffade honom för massa år sen. ;) Inser att jag inte har en aning om hur det känns, att inte vara kär i den mannen. Har aldrig fäst ögonen på honom utan att känna de där fjärilarna i magen. Förrän nu. Är det känslor som djupnat? Eller känslor som försvunnit? Ingen aning. Men idag träffar han en läkare och smsar att han får antabus och nån medicin mot suget. Igår sa han att han inte VILL, men MÅSTE. Jag känner mig mest skeptisk. Omvändelse under galgen, ungefär. Han kände att jag helt höll på att glida honom ur händerna, kanske? Nåja, jag glider vidare, med distans.... ;)

KA
.

.

Johanna51
Hej KA

Hur gör man? Man kanske funderar såhär: Oavsett om han är alkoholist, direktör, lång, blond eller från Småland, säger en kille att han inte är kär i mig så vill jag inte ha en relation med honom. För det vill man ju inte, eller hur?
Sen kanske man vill hjälpa/skydda/stötta/lösa/styra upp/ta hand om en person. Då kan man fundera på det här med medberoende.
Ta hand om dig!/ :)

Sidor