Det var ett tag sedan jag skrev här. Men känner att jag gjort så mycket annat som verkligen hjälpt mig att må så mycket bättre. 12 stegsgemenskap, gjort de 12 stegen och även terapi för medberoende. Ramlar dit i gamla beteenden då och då, men kommer snabbt tillbaka om jag gör det jag ska, är snäll mot mig själv.
Den jag varit medberoende till, min exman som jag har två vuxna barn med, började också gå i en gemenskap. Skaffade sponsor, jobbade mycket med sig själv. Vi gick också i medberoende och beroende terapi tillsammans. Under de senaste 10 månaderna har mycket handlat om möten och tillfrisknande.
Så för någon månad sedan (egentligen i första hand för att spara pengar till en lång resa) så flyttade han in i min lägenhet. Innan bodde han i ett hus där han hyrde ett rum. Nu är det rummet uppsagt.
I veckan tog han sorgligt nog ett kraftigt återfall. Och jag kommer prata med honom så fort han är nykter igen om att han måste flytta. Jag kommer vara ödmjuk men rak och säga att mitt tillfrisknande är det viktigaste för mig, och jag blir sjuk om detta skulle hända igen. Vill absolut inte tillbaka till gamla mönster.
Idag vet jag att mitt medberoende och min besatthet av honom kickar igång på exakt samma sätt som för alkoholisten om jag låter honom bo här och fortsätter ta återfall.
Den här gången har jag lyckats må bra, gått på möten varje dag och gjort mina saker. Men det är skört, och jag vet ju hur lätt det är att fastna i cirkeln.
Men han har bara mig. Våra barn bor långt borta. Just nu har han heller inget jobb. Denna situation är ny för mig. Att det är jag som äger lägenheten. Förr om åren har han haft superjobb, hög lön mm och jag har varit beroende av honom. Inte nu. Jag tog steget när det brakade och tog tag i mitt liv och mina möjligheter.
Skulle ni kastat ut honom på gatan? Ska jag vänta tills han hittar ett nytt boende? Blir osäker, men ännu mer orolig för att bli så sjuk som jag var i mitt medberoende. Dit vill jag inte igen.
Hur gör jag?
Kram och kärlek till er alla!