att lämna nu.Det var för ett år sen i januari som jag drog igång allt. Ringde till alkoholmottagningen och pratade om min alkolist till man och om mig och mina barn som medberoende.Jag började gå till kurator och prata. Tanken var att försöka få med mannen dit så han skulle få hjälp. Han fick reda på redan efter första besöket att jag varit där.Han var förstås arg för det. Det var ju hans bekymmer.Mina barn skrev också ett brev till honom och bad honom sluta och lovade ställa upp för honom.Han ville inte ens läsa brevet (han visste vad det stod ändå)Tror fortfarande inte han läst det.Han har totalvägrat att följa med till alkoholmottagningen.Nu har jag slutat gå dit eftersom jag pratat om allt med henne och kände att de inte gav så mycket mer.Jag har dock blivit starkare. Försöker leva mitt eget liv. Har ibland också lyckats lura mig själv att jag är lycklig. Sista 1.5 månaden har varit ganska tung. I veckorna säger han inte så mycket(dricker inte lika mycket) Sitter vid tv ochlägger sig kl.19.( ligger i sovrummet ser på tvn innan han somnar)På helgerna har han samma rutiner varje helg. Går upp vid 5 ser på tv. Sen går han ut med hundarna och sen till min gamla mamma och dricker kaffe.( han är förstås onykter då, annars skulle han inte gå dit)Han kommer hem till 8.30 och då sitter jag och äter frukost. Oftast är han jobbig då och börjar tjata om något.Nån timme senare promenerar han till stan för att lämna in spel osvSen är det tjat om vilken mat vi ska äta. Men ibland gör han nåt eget för han vill äta tidigt. Sen går han oftast och lägger sig ett par timmar.Sen tv igen tills han går o lägger sig vid 20.Vi äter oftast nåt gott på kvällen som jag får laga men ibland duger det inte då avstår han.Ibland sätter han sig vid tv och äter.Så här är det varje helg. Jag börjar ledsna nu.Sedan dessa spydiga kommentarer. Han är ju aldrig snäll.Dottern har tidigare varit mycket hemma med mig men nu är hon med pojkvännen mer och ute med kompisar. Sonen kommer ibland och äter men åker sen. Barnbarnen har varit mycket sjuka så vi har inte setts så mycket. Efter sista besöket på alkoholmottagningen tänkte jag att jag får väl försöka leva mitt liv eftersom jag inte vågar lämna. Men nu vet jag inte om jag kan leva så här. Jag har försökt få med honom på saker. Nu senast en konsert som jag vet han tycker om. Men han ville inte följa med så jag vågade inte boka. Jag tror han inte vill för då måste han avstå från alkholen för han måste köra dit. ( jag vill inte åka med nån onykter)Han vill inte heller bjuda hem folk. Folk har ju också börjat ta avstånd så vi blir ju inte heller bortbjudna länge ( ett år sen)annat än till släkten.Jag har aldrig ställt något ultimatum. Aldrig vågat riktigt. Men tänkte försöka prata med honom att så här vill jag inte leva vi måste kunna hitta på saker tillsammans. Är han inte med på det så måste vi separera. Hur jobbigt det än må vara..