Vad gör jag?

26 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Emjuli
Vad gör jag?

Har satt mig i en riktigt jobbig situation.

Jag skilde mig för sex år sedan från min man, som är alkoholist. För snart 1,5 år sedan började jag min långa och jobbiga väg till tillfrisknande. Jag gick nästan varje dag i självhjälpsgrupp, gjorde de 12 stegen, gick hos en medberoende terapeut. Började sakta må bättre och bättre. Efter ytterligare ett tag mådde jag riktigt bra.

För ungefär åtta nio månader sedan skaffade mitt ex en sponsor, började gå på möten ofta.

Så för cirka tre månader sedan lät jag honom flytta tillbaka. Till min lägenhet, som jag äger helt själv. Vi är fortfarande skilda. Till att börja med gick det riktigt bra. Vi har haft det väldigt bra och gjort massor med roliga saker. Bland annat en fantastisk resa med våra numera utflugna och vuxna barn som inte längre bor i Sverige.

Men efter ett tag började vi bråka och irritera oss på varandra. Då kom vi snabbt in i gamla mönster med anklaganden och så vidare. Det typiska beroende och medberoende sättet.

Nu, för nio dagar sedan blev vi osams igen. Jag var inte heller trevlig utan tog upp gamla oförätter. Skillnaden nu från tidigare är att jag snabbare kommer på vad jag gör, och släpper och går undan. Jag kan ringa till någon och så mår jag mycket bättre.

Dock började mitt ex att dricka. Rejält. När jag i måndags kom hem efter jobbet var han inte hemma, men kom efter ett tag och var rejält berusad. Detta har nu pågått sedan dess.

I nästa vecka kommer min yngsta dotter hem på påsklov och jag vill verkligen inte ha honom här.

Problemet är att han sagt upp sitt boende. Har inget jobb längre. Och att prata med honom och sätta gränser när han kommer och går i detta tillstånd går inte. Det vet jag ju. Han är anklagande. Skyller det mesta på mig. Ja, ni vet det vanliga. Jag är dum i huvudet, korkad mm.

Vad sjutton gör jag? Vart kan jag ringa? Var kan han ta vägen? Kan han hämtas av någon?

Jag ångrar verkligen att jag lät honom flytta hit. Var för snabb i vår iver att tillfriskna tillsammans. Vi började så bra. Gick på möten (ja separata) flera gånger i veckan. Mediterade och ville verkligen.

Nu är jag livrädd att hamna i mitt gamla medberoende mönster. Rädd att bli sjuk igen i kontroll, ilska och allt som jag varit.

Än är jag lugn. Har dessa nio dagar gått på många möten, mediterat och bett till min högre makt.

Men vad gör jag?

Nordäng67
Kanske låter brutal nu...

men kasta ut honom. Verkligen! Var jätterädd om det du byggt upp! Det som tar år att bygga upp kan raseras på noll-tid! Bra att ditt hjärta och din hjärna förmedlar samma budskap, ett friskhetstecken hos dig! Nu skall du bara handla därefter! Kram

Emjuli
Ja, det är tanken. Det är

Ja, det är tanken. Det är inte min vilja att göra det som sviktar.

Men hur gör jag rent praktiskt? Han är full och det är svårt för mig att få honom packa ihop och gå, då han skriker och blir aggrsssiv. Dessutom är min brf förening liten och känns lite jobbigt.

Jag har bett honom packa ihop och gå iväg. Inget händer, han bara skrattar mig i ansiktet och pratar om hur dum i huvudet jag är.

Emjuli
Jag försöker hela tiden vara

Jag försöker hela tiden vara lugn och sansad. Inte gå i svaromål och bli arg. Jag ber sinnesrobönen om och om igen.

Nordäng67
Ärligt talat...

ring polisen! Är han folkbokförd hos dig?

Emjuli
Nej, det är min lägenhet och

Nej, det är min lägenhet och han är inte folkbokförd hos mig.

Nu har han gått och lagt sig. Hoppas att han sover hela natten och är pratför imorgon. Då ber jag honom försvinna. Annars ringer jag polisen.

Jag är verkligen mer rädd för mig själv nu. Att mitt medberoende ska kicka igång och jag börjar tycka synd om honom då han inte har någonstans att ta vägen.

Nordäng67
Ta hand om dig...

Starkt av dig att jobba med dig själv och de resultat du har nått! Sliter själv med detta kapitel och vet hur svårt det är! Berätta gärna hur det går för dig!

Emjuli
Det lovar jag. Vi har det

Det lovar jag. Vi har det verkligen inte lätt, vi som krokade ihop med en beroende. Men tittar jag tillbaka på min barndom (inte missbruk, men känslostört och fick aldrig bekräftelse av en far som var väldigt aggressiv och nedlåtande) så förstår jag bättre varför jag blev så otroligt medberoende. Det har varit mitt sätt att få bekräftelse. Varje gång vi haft det bra, alkoholisten är nykter, så får jag mina kickar och bekräftelse. Bra självförtroende men dålig självkänsla.

Är lite stolt över att jag trots att han ligger full inne i min dotters sovrum, kommer upp med jämna mellanrum och öppnar kylskåpet och rotar runt på ett sätt så det kryper i mig, säger något elakt till mig på vägen, så är jag lugn och sansad. Svarar inte, brusar inte upp utan sitter lugnt och tittar på TV. Han försökte prata, då sa jag lugnt att jag inte pratar med dig så länge du är berusad.

Idag förstår jag skillnaden mellan min man som jag faktiskt älskar och missbrukarpersonligheten som jag varken känner eller tycker om.

Ta hand om dig du också. Gå i självhjälpsgrupp. Det hjälper. Vi är värda så mycket mer.

Kramar!

Nordäng67
Samma för mig...

Inte missbruk i barndomen utan känslostörning och psykisk ohälsa hos föräldrarna! Går i KBT och gör mina hemläxor :-) Nu kämpar vi 💪kram

mulletant
Så jobbigt Emjuli

Hoppas han är talför nu och förstår att flytta ut utan polishjälp. Den meningen du skriver att du idag ser skillnaden mellan mannen du älskar och missbrukarpersonligheten som du varken känner eller tycker om.... så viktig insikt. Och motsvarande om oss själva och våra medberoendemönster. Så skrämmande nära det är att falla tillbaka. Så nödvändigt att lära sig om mig själv för att kunna stå upp för mig själv. Så svåra val och avgöranden. Du har kommit långt! Tack för att du delar! / mt

Emjuli
Tack Mulletant! Det har tagit

Tack Mulletant! Det har tagit mig lång tid, och varit jobbigt. Men det är så skönt att fokusera på sig själv och inte alkoholisten som jag gjort i så många år.

Jag ska gå på jobbet nu, och ber mina böner att han är i bättre skick när jag kommer hem. Så jag slipper ta till polisen.

Kramar och ha en fin dag!

Emjuli
Idag är det lördag, och jag

Idag är det lördag, och jag mår fortfarande bra. Jag gör det jag ska, och tar ansvar för min del och mitt välmående. Det funkar. Tänk att det fanns en lösning, att efter så många år av stress över att kontrollera och försöka förändra en annan människa äntligen förstå att jag är helt maktlös och kan bara ta hand om mig. Vad mycket lättare det känns.

Jo, sorgen och allt som följer med i detta finns ju kvar. Det går upp och ner, men nu kan jag tillåta mig att stanna upp i MINA känslor. Inte alkoholistens.

Just nu har vi tillsammans lugnt och fint, ja så lugnt och fint som vi förmår, bestämt att han försvinner från min lägenhet imorgon. Hur han löst det hela vet jag inte, och har inte heller frågat. Men han förstod också att vi under dessa två veckor då han druckit höll på att rasera allt som har med tillfrisknande att göra.

Och tänk, jag gick inte in i medberoende och började med min manipulation för att försöka få till det som jag vill. Jag bara lyssnade på honom när han sa, imorgon förmiddag försvinner jag. Hade det varit för två år sedan hade jag sagt att vi testar igen. Förlåtit och tyckt att ”yes, nu blir det bra ett tag i alla fall, och jag slipper ta i tu med mitt liv”.

Nästa vecka kommer vår yngsta dotter hem på påsklov. Lycklig över det. Jag bara hoppas att hon ska se en förändring hos mig. Det kan jag ju inte heller styra förstås, men jag kan hoppas och visa i handling.

För mina vuxna barn har definitivt inte varit mest arg och besviken på alkoholisten, deras pappa, utan lika arg och besviken på mig. Den medberoende som de tyckt varit jobbigast. Deras pappa har under de perioder (som ibland har varit flera år) varit en riktigt bra pappa, och då tydlig och rak och stöttande. Mitt medberoende tog aldrig paus. Jag var där och manipulerade för att få till den ”lyckliga familjen” hela tiden.

Men nu ser jag allt så tydligt. Jag slår inte på mig själv, utan klappar mig ofta på axeln. Jag visste ju inte bättre. Jag trodde verkligen på allvar att jag kunde få familjen och främst alkoholisten frisk med mina strategier.

Kramar till er alla!

Emjuli
Idag är det lördag, och jag

Idag är det lördag, och jag mår fortfarande bra. Jag gör det jag ska, och tar ansvar för min del och mitt välmående. Det funkar. Tänk att det fanns en lösning, att efter så många år av stress över att kontrollera och försöka förändra en annan människa äntligen förstå att jag är helt maktlös och kan bara ta hand om mig. Vad mycket lättare det känns.

Jo, sorgen och allt som följer med i detta finns ju kvar. Det går upp och ner, men nu kan jag tillåta mig att stanna upp i MINA känslor. Inte alkoholistens.

Just nu har vi tillsammans lugnt och fint, ja så lugnt och fint som vi förmår, bestämt att han försvinner från min lägenhet imorgon. Hur han löst det hela vet jag inte, och har inte heller frågat. Men han förstod också att vi under dessa två veckor då han druckit höll på att rasera allt som har med tillfrisknande att göra.

Och tänk, jag gick inte in i medberoende och började med min manipulation för att försöka få till det som jag vill. Jag bara lyssnade på honom när han sa, imorgon förmiddag försvinner jag. Hade det varit för två år sedan hade jag sagt att vi testar igen. Förlåtit och tyckt att ”yes, nu blir det bra ett tag i alla fall, och jag slipper ta i tu med mitt liv”.

Nästa vecka kommer vår yngsta dotter hem på påsklov. Lycklig över det. Jag bara hoppas att hon ska se en förändring hos mig. Det kan jag ju inte heller styra förstås, men jag kan hoppas och visa i handling.

För mina vuxna barn har definitivt inte varit mest arg och besviken på alkoholisten, deras pappa, utan lika arg och besviken på mig. Den medberoende som de tyckt varit jobbigast. Deras pappa har under de perioder (som ibland har varit flera år) varit en riktigt bra pappa, och då tydlig och rak och stöttande. Mitt medberoende tog aldrig paus. Jag var där och manipulerade för att få till den ”lyckliga familjen” hela tiden.

Men nu ser jag allt så tydligt. Jag slår inte på mig själv, utan klappar mig ofta på axeln. Jag visste ju inte bättre. Jag trodde verkligen på allvar att jag kunde få familjen och främst alkoholisten frisk med mina strategier.

Kramar till er alla!

Nordäng67
Va skönt..

att du har det lugnt och fint och att du inte ”ramlar” dit igen! Kan känns förståelse för dina äldsta barn! Min mamma är psykiskt sjuk och min pappa starkt medberoende! Känner mig fly förbannad på honom ofta! För att han gick där som en martyr och aldrig gjorde nåt för att sätta gränser runt oss barn när vi växte upp! Han tycker fortfarande synd om sig själv och verkar aldrig fundera över hur vi barn hade det! Känner för att slå honom ibland! Han har inte gjort som du, jobbat med sig själv och kommit till insikt! Tror att du kommer vinna mycket hos och med dina barn med ditt arbete! Kram

Emjuli
Nordäng67, ja visst är det så

Nordäng67, ja visst är det så. Vi medberoende tenderar till att bli riktiga martyrer i tron att vi ska rädda allt och alla till höger och vänster. Lättare att rota i andra och andras skit än att ta hand om sig själv.

Jag känner mig fortfarande betydligt lugnare än vad jag i samma situation skulle ha varit innan jag tog hjälp. Då skulle jag varit ett nervvrak just nu, och försökt hejda och stoppa hans drickande med alla medel. Och jag skulle ha trott att jag skulle ha klarat av det.

För en timme sedan kom han hit. Stack ut vid elva i morse, och är rejält berusad. Inte aggressiv men oerhört larvig. Går jag in i sovrummet mitt så kommer han efter, naken och superäcklig. Skrattar och larvar sig. Trots att han måste må rejält dåligt i sitt svarta hål. Fruktansvärt jobbigt.

Men, precis som han lovat så ska han vara ute ifrån min lägenhet innan lunch imorgon. Jag bryr mig inte om var han tar vägen. Skulle han vägra så ringer jag polisen.

Just nu är jag iof väldigt nära att ringa polisen också.

Ja fy sjutton för denna soppa och detta destruktiva och dysfunktionella. Att en person (ja jag också för den delen i mitt medberoende i alla år) som är så klok nykter blir så himla förändrad. Känner inte den mannen som är här just nu. Eller jag har sett honom förr, många gånger i samma skick, men jag känner honom inte som den man jag en gång blev så in i bomben förälskad i.

Kramar!

Emjuli
Nordäng67, ja visst är det så

Nordäng67, ja visst är det så. Vi medberoende tenderar till att bli riktiga martyrer i tron att vi ska rädda allt och alla till höger och vänster. Lättare att rota i andra och andras skit än att ta hand om sig själv.

Jag känner mig fortfarande betydligt lugnare än vad jag i samma situation skulle ha varit innan jag tog hjälp. Då skulle jag varit ett nervvrak just nu, och försökt hejda och stoppa hans drickande med alla medel. Och jag skulle ha trott att jag skulle ha klarat av det.

För en timme sedan kom han hit. Stack ut vid elva i morse, och är rejält berusad. Inte aggressiv men oerhört larvig. Går jag in i sovrummet mitt så kommer han efter, naken och superäcklig. Skrattar och larvar sig. Trots att han måste må rejält dåligt i sitt svarta hål. Fruktansvärt jobbigt.

Men, precis som han lovat så ska han vara ute ifrån min lägenhet innan lunch imorgon. Jag bryr mig inte om var han tar vägen. Skulle han vägra så ringer jag polisen.

Just nu är jag iof väldigt nära att ringa polisen också.

Ja fy sjutton för denna soppa och detta destruktiva och dysfunktionella. Att en person (ja jag också för den delen i mitt medberoende i alla år) som är så klok nykter blir så himla förändrad. Känner inte den mannen som är här just nu. Eller jag har sett honom förr, många gånger i samma skick, men jag känner honom inte som den man jag en gång blev så in i bomben förälskad i.

Kramar!

Emjuli
Allt gick lugnt och smidigt.

Allt gick lugnt och smidigt. Min exman packade ihop och gick strax efter lunch som vi bestämt. Inga hårda ord och inget anklagande mot varandra.

Känns sorgligt men ändå skönt. Det fina är att jag känner MINA känslor istället för alkoholistens som jag alltid annars gjort.

Kram!

Emjuli
Allt gick lugnt och smidigt.

Allt gick lugnt och smidigt. Min exman packade ihop och gick strax efter lunch som vi bestämt. Inga hårda ord och inget anklagande mot varandra.

Känns sorgligt men ändå skönt. Det fina är att jag känner MINA känslor istället för alkoholistens som jag alltid annars gjort.

Kram!

Btt
Brummelisa

Så skönt att det är över och allt gick bra.
Man borde säja grattis 😊❤

Btt
Förlåt Emjuli inte meningen att " döpa" om dej

Sorry

Btt
Förlåt Emjuli inte meningen att " döpa" om dej

Sorry

mulletant
Vilken lättnad....

Skönt för alla att det gick lugnt och smidigt. Din beskrivning av en larvig man väckte minnen.... Fyn f-n vad alkoholen kan göra med en människa. Så sorgligt. Nu ska du ha det lugnt och bra! / mt

Emjuli
Tack!

Tack!

Har precis vaknat efter att ha sovit en hel natt utan att bli väckt av en mycket sjuk alkoholist.

Mediterat nu och igår eftermiddag var jag på ett bra möte i min självhjälpsgrupp vilket också får mig att se att det verkligen hjälper att fokusera på MIG och inte missbrukaren.

Ja, det är sorgligt. Viktigt också att kunna känna sorg och sina egna känslor. Inte skjuta undan dem utan möta dem och förstå det sorgliga i en beroendesjukdom. Ett återfall och sedan kan allt vara i rullning igen. För både den beroende och medberoende.

Jag är så tacksam att detta hände så att jag fick testa om mitt slit och jobb med mig själv och mitt medberoende gett mig något. Och jag är så tacksam att det verkligen har gjort det.

Nu kan jag njuta av påsken då min ena dotter kommer hem. I lugn och ro.

BTW, den egoistiska alkoholisten skickade precis ett meddelande och hade landat i Indien. Flyktbeteende. Så sorgligt.

Kramar!

DetGårBättre
Billigare boende där antar

Billigare boende där antar jag... 😀 Men miljöombyte kan väl vara rätt också.

mulletant
Jag önskar dig

en riktigt lugn och skön påskhelg Emjuli! Så värdefulla insikter du har gjort!
Kramar med vårkänsla🌿 / mt

Emjuli
Tack så mycket. Hoppas att er

Tack så mycket. Hoppas att er påskhelg varit bra också.

Jag har verkligen haft lugna och sköna dagar med min ena dotter som är hemma över påsk. Ingen oro, inga katastroftankar och ingen ilska.

Var till och med och åt påskmiddag hos hans gamla mamma som inte alls förstår sjukdomen. Kunde ta det med ro också.

Kramar!