När börjar det som skulle bli så bra?

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ankakc
När börjar det som skulle bli så bra?

Jag har bokat ett möte på alkoholmottagning åt min sambo och mig, tid nästa vecka. Det känns som att det inte kan komma snart nog. Jag har dragit mig för detta, då jag är nybliven mamma och inte velat/vågat blanda in soc. Men nu går det utför. Snabbt.
Inte bara för min sambo, utan även för mig. Mitt mående dalar, jag gråter och får ångest mer och mer. Jag måste rädda situationen nu! Vet knappt hur jag ska klara helgen fram tills mötet. Min sambo visar ingen förståelse för hur jag kämpar för vår lilla familj. Han tycker att "jag visste ju sedan innan att han har problem". Och det gjorde jag ju, Och det är väl en faktor till hur självföraktet gror och ångesten ökar. Jag blev lovad en kärleksfull familj, men fick ensamt ansvar för en bebis och en alkoholist. Hur kunde jag vara så jävla korkad? Fy fan.
Han kommer då och då själv fram till att han "borde göra nåt åt det", men det är enbart när han själv mår dåligt eller har ångest. När jag kommer fram till samma sak blir kommentaren "alltid är det nåt" med en stackars-mig-ton.
Jag behöver detta mötet nästa vecka. Jag måste få lite hopp. Jag måste höra honom be om hjälp. Men framför allt: jag vill att HAN ska höra hur dåligt detta får mig att må och jag vill att han ska LIDA i den känslan så som jag lider varje dag som han väljer bort mig och sitt barn.
Fy fan, igen.

Clara
Å, vännen

Du kan inte rädda situationen. Du kan rädda dig och din bebis, men du kan inte rädda honom. Han måste själv vilja rädda sig. Du är stark och duktig som bokar en tid åt er, särskilt som du har en ny bebis och allt. Men han måste vilja själv.

Jag visste också sen innan att mina barns pappa hade problem, det var till och med jag som "räddade honom" på 90-talet. Han var ren i tio år, men när barnen kom blev det för jobbigt.

Det är klart att du vill att han ska lida, att han ska må dåligt. Och det gör han säkert, det är därför han dricker. Men det är mycket lättare att lägga ansvaret för det på dig. "Alltid är det nåt, du är ju aldrig nöjd."

Jag kämpade för vår familj i...vad blir det, sex år. I dag är det nästan exakt tre år sen jag gav upp och köpte en egen lägenhet, bakom hans rygg. Kanske trodde jag att det skulle få honom att vakna - det gjorde det inte. Han är på god väg att supa ihjäl sig. Men barnen, nu i tidiga tonåren, och jag, vi mår bra. Vi tog oss igenom och ut på andra sidan. När man slutar vakta sin alkoholist, då frigörs så vansinnigt mycket energi. Inte allt på en gång, men så småningom.

Helgen är ganska lång - finns det nånstans du kan ta vägen under tiden? Åka hem till föräldrar, syskon, vänner? Utan att tjata på honom att följa med - låt honom sköta sig själv, så sköter du dig och ert barn. (Testa att prata med nån du känner också. Ofta har folk fattat mer än man tror, och vill hjälpa till.)

Stor, stor kram. Du är inte korkad. HAN är dum i huvudet, du är kärleksfull och tror folk om gott. Det är en fin egenskap. Var snäll mot dig själv nu.
/Clara

Emjuli
Fina du, förstår verkligen

Fina du, förstår verkligen din frustration, sorg, ilska och ångest. Jag har varit där. Länge. För länge tillät jag mig att vara där.

Som Clara skriver, du kan inte rädda honom. Det låter hårt, kallt och ohumant att säga så, men det stämmer verkligen.

Rädda dig själv och ert barn. Gör det nu. Ta hjälp för din skull i första hand så blir det indirekt hjälp för ditt barn. Sök upp en självhjälpsgrupp. Träffa någon som förstår medberoende. Fortsätter du att kämpa, kontrollera och med alla medel försöka få din alkoholist nykter så kommer du till slut slå i backen precis som alkoholisten.

Det är nämligen nästan exakt samma sjukdom, beroende och medberoende. På samma sätt som alkoholisten blir mer och mer besatt av alkohol, kommer du bli besatt av att rädda honom. Denna sjuka spiral kan pågå i åratal och till slut mår ni båda lika dåligt.

Jag höll på så länge att jag höll på krascha totalt. Då hade mina barn hunnit bli vuxna, och då sa de ifrån. ”Mamma, om du inte tar hjälp nu så kan vi inte umgås med dig”.

Oftast är det så med oss som står bredvid, att vi tycker att allt vi gör är rätt. Vi är de som håller upp allt, och ju längre det går så tar vi på oss offerkoftan. Men vi förhindrar också alkoholisten att ta eget ansvar och på egen hand tillfriskna.

Jag förstår dig verkligen. Jag förstår också att du älskar honom och då är det jättetufft. Det gör så ont.

Men det mest kärleksfulla är att släppa taget och låta alkoholisten ta eget ansvar. Och att du tar ansvar för dig. Och ditt barn. Han kommer hänga kvar och fortsätta dricka så länge han vet att du står bakom honom.

Massor med styrkekramar!