"Reflektioner & sånt"

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Dionysa
"Reflektioner & sånt"

Våra behandlare skriver i sitt första inlägg i "Reflektioner & sånt" :
"I många fall kan man som anhörig få tipset (eller behovet av) att ”konfrontera” personen med beroendeproblem för att få till stånd en förändring... Men om konfrontation innebär att ställa någon mot väggen och tvinga dem till någon sorts insikt så brukar det sällan fungera. Snarare leder det till att personen känner behov av att försvara sig.
.... Att grunden för hela samtalet är att ”jag bryr mig om dig och jag vill dig väl”. Med ett medkännande förhållningssätt kommer vi mycket längre."

Ja, både klokt och riktigt skulle jag utifrån min erfarenhet genast svara! Fastän jag vet, – eller borde vid det här laget veta!, – så håller jag ibland på och flackar hit och dit, så det är skönt att höra den foten sättas ned! Konfrontation, krav, aggression,... är aldrig någon bra väg!
Återkommer säkert om detta längre fram, nu när jag bytt tråd!
Tack för att ni finns; ni gör ett jättejobb! //Dionysa

Nordäng67
Min erfarenhet...

är att man som anhörig kanske tänker och känner att ett visst förhållningssätt att bemöta ”problemet” med är ”det rätta”! Icke-konfrontativt, inte skuldbelägga, inte anklaga, utgå från sig själv! Ja ni vet.. ! Men man orkar långtifrån alltid hålla sig till det man vet eller tror är bäst! Orken tryter, man blir ledsen, utmattad och så börjar man SJÄLV agera på ett sätt man inte tycker är bra! Har två erfarenheter av att leva i relation där det blir destruktiva inslag: växte upp med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som nog också har ”något”! På senare år har jag även varit särbo med en alkoholist! Det mest smärtsamma är ju tycker jag att man ensam skall fundera över ”det bästa sättet att förhålla sig”, hur skall vi få ordning på livet mm mm! Den som är sjuk är ju inte riktigt kapabel till det och inte medveten! Och det är ju som det är med det! Menar att det är lätt att tappa bort sig själv i funderandet över hur man skall förhålla sig till någon annans sjukdom! Man blir ensam på ett sätt som nästan är otäckt! Och till slut blir man själv sjuk! Intressant tråd du startade Dionysa och bra att du hänvisade till Reflektioner & Sånt! Hade inte sett det inlägget!

Dionysa
Uttrycka och handskas

Ja, det ickekonfrontativa, empatiska förhållningssättet, är svårt att bibehålla i en privat relation och är nog mest förunnat den professionella behandlaren. Är man inflätad i en nära relation, - som i ditt och mitt och många andras fall - finns det givetvis alla slags känslor och reaktioner, som kanske inte är "de rätta", men likväl finns. Problemet är väl att handskas med dem, rikta och uttrycka dem någon annanstans än gentemot partnern. Det gäller att hitta en sån kanal, ett sånt ställe för att inte bli alltför ensam och kanske illa åtgången.
Bra att du hörde av dig Nordäng! Jag förstår att du (tyvärr...) i mångt och mycket delar min situation.

Dionysa
"Medberoende?"

När jag nu fokuserar på en anhörig och vår relation, riskerar jag förstås att bli en del av missbruksproblemet, dvs att jag gör hans problem alltför mycket till mitt; blir sk "medberoende" och glömmer därmed att han är en vuxen person, själv ansvarig för sitt liv. Vad jag däremot kan och måste! kräva är att han ska respektera mig och mitt liv.

Dionysa
Medberoendets smygande problematik

Att gå vidare till Anhörigsidan från "Hur handskas jag med mitt alkoholberoende är ett stort och viktigt steg för mig. Jag är ju inte nykterist fortfarande, men mycket måttlig konsument. Jag har bl.a. insett att a i sällskap med min partner inte är att rekommendera. Att jag ser hans lidande och problem med a, stärker mig i min uppfattning, samtid som jag kan få en längtan efter att supa mig riktigt full när jag plågas av det i min absoluta närhet. Glöm det där med fredagsmys! Torrdocka, är vad jag får vara när han fullständigt tar ut svängarna, regredierar till en treårig pojke med bokstavsproblematik, narcissism och annat. Psykosbenägen. Just hans skuld– och skamfrihet skrämmer och provocerar mig. Den sitter i även när han är nykter. Projektionerna haglar. Det är i själva verket jag! som är skurken, den felande länken! Om jag bara inte fanns, så...
Jag har föreslagit att vi i lugn och ro, gärna tillsammans med en tredje part, sitter ned och reder ut hur vi på bästa sätt ska kunna ordna våra liv tillsammans, eller helst! på var sitt håll. Vilket inte är lätt med tanke på bostadssituationen. Men än har jag inte lyckats få honom i samarbetsläge. Det verkar som om han trivs bäst med att få grisa runt, självömkande och aggressiv, mer eller mindre i sina verklighetsförvandskande dimmor. Eller det är väl precis vad han klarar just nu. Vad, – vem kan ändra kartan? Jag upphör inte leta, tänka. På så vis är jag ockuperad i skallen på ett synnerligen obehagligt vis. Nästan som en "medberoende"?

Dionysa
What is this thing called alcohol?!

Alltså, jag tänker då inte på det kemiska innehållet, eller den berusning det ger. Jag funderar på vad alkohol i grunden har för funktion och symbolvärde för oss människor. Vad det är man i vidare och djupare mening vill uppnå, speciellt när man överkonsumerar?
Ibland tänker jag på bristen, och därmed längtan efter ett nära och bra hållande av en förälder, som en tänkbar orsak. Alkoholen har ju den förmågan att momentant verka "hållande", värmande, – en trygg, "närande" famn. Ett surrogat för en sådan. Bristen, längtan, saknaden efter denna grundläggande relationen, tänker jag kan vara en viktig faktor. Åtminstone när drickandet har gått överstyr, blivit tvångsmässigt och beroendeskapande.
En dödlig omfamning i slutänden. Alkohol dödar, sedan den omfamnat och tröstat länge nog.
Kanske resonerar alkoholmissbrukaren omedvetet så: utan din kärlek kan jag inte, vill jag inte, leva, men blandar då ihop mänsklig kärlek med kemiskt framkallad illusion av kärlek.Alltså, jag tänker då inte på det kemiska innehållet, eller den berusning det ger. Jag funderar på vad alkohol egentligen har för funktion och symbolvärde för oss människor. Vad det är man i vidare och djupare mening vill uppnå.
Ibland tänker jag på bristen, och därmed längtan efter ett nära och bra hållande av en förälder. Alkoholen har ju den förmågan att momentant verka "hållande", värmande, – en trygg, "närande" famn. Ett surrogat för en sådan. Bristen, längtan, saknaden efter denna grundläggande relation, tänker jag kan vara en viktig faktor. Åtminstone när drickandet har gått överstyr, blivit tvångsmässigt och beroendeskapande.
En dödlig omfamning i slutänden. Alkohol dödar, sedan den omfamnat och tröstat länge nog.
Kanske resonerar alkoholmissbrukaren omedvetet så: utan din kärlek kan jag inte, vill jag inte, leva, samtidigt som hen på ett tragiskt vis blandar ihop mänsklig kärlek med kemiskt framkallad illusion av kärlek.

Nordäng67
Mitt ex...

kunde lätt vara själv hemma en hel helg, bara han hade mycket alkohol hemma! Det var precis som alkohol var NÅGON som höll honom sällskap! Han brukade oja sig över människor som inte klarar av ensamheten! Men dom människorna hade ju kanske inte ständig närvaro av ”bästisen alkohol”!