Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Jag blev så himla illa till mods efter deras orosanmälan att jag sa att jag inte längre ville träffa dem.
Vart sjutton vänder jag mig nu?

Anders 48

Så bra att du hittat hit och startat din egen tråd. Skriv i den, och läs alla andras berättelser. De ser annorlunda ut ibland - men vi "sitter i samma båt", och har ju alla problem att hantera eller bruka alkohol på ett sunt sätt. Tråkigt att läsa om din mamma - jag förstår hur du känner och har agerat. Min mamma lever fortfarande - men det har varit en oerhört tung tid att vara med på hennes resa från fullt fungerande i eget hem - till ett viljelöst "paket" på ett serviceboende. Jag har också tagit till alkohol när känslorna har blivit mig övermäktiga. Jag har gömt huvudet i sanden - och försökt "glömma" vad som händer runt omkring i mitt liv. Har även druckit när allt har varit bra. Det kan man ju "fira":-)

Det "brakade" väl för mig rejält för snart 2 år sedan då en flerdagarsfylla slutade med inläggning hos Beroendeakuten. Efter det så har jag haft ett par "långfyllor" - för att däremellan hålla mig nykter. Vi har båda alkoholproblem - även om jag koncentrerat mitt drickande i perioder. Jag har likväl alkoholproblem!!! Efter inläggningen 2016 så tog jag kontakt med beroendecentrum (i Sthlm-bor där), och fick motiverande samtal några gånger - och sen individuella samtal med psykolog 8-9 ggr (utan kostnad). Ett bra forum att få prata om mig själv, mitt liv, mitt drickande och de människor jag har i mitt liv. Efter det så (2017) så har det "brakat loss" 2 ggr. April 2017 (några dagar), samt i april 2017. Kortare perioder som jag lyckades bryta själv. Snårig är den stig vi vandrar på. Då i september så började jag gå hos en annan terapeut, utanför beroendevården, som jag började gå hos och fortsatt gör. Betalar själv - och det är värt varenda krona. Hon har hjälpt mig/hjälper mig. Har hållit mig nykter sedan september!!! Detta är förstås ingen garanti för att jag inte kommer att dricka igen - men jag får verktyg att hantera situationer som kan vara "farliga" för mig - ofta sånt som har med känslor att göra.

Jag hoppas verkligen att du kan få hjälp, och det låter som att du har fått nog av nuvarande situation. Vet inte var du bor (du behöver inte berätta) men om det finns en beroendemottagning i närheten så gå dit. De kan hjälpa. Vi är inte ensamma, vi är många som inte kan hantera alkoholen och vad den ställer till med. Fortsätt skriva här - det kan bli din "dagbok". Ibland kanske inte någon svarar - eller så får du tips, "klappar på axeln" eller bara några vänliga ord från någon annan som känner igen sig.

Än en gång välkommen - härinne är ett gäng som har varit med om det mesta och lite till. Det har hjälpt mig många gånger. Jag håller tummarna för dig - det går att förändra. Det tar tid, är jobbigt ibland, men det går!!!!

Tankarna som tycks infinna sig konstant om alkohol är ganska vidriga måste jag säga.
”Bara två öl gör ingen skada”, ”hoppas frun ber mig köpa en flaska vin till helgen”, ”jag kan dricka tre, kanske fyra öl utan att någon märker något” osv osv.

Jag märkte visserligen igår när jag släppt av barnen på förskolan och cyklade och verkligen pressade mig själv en halvmil så frukosten var nära att komma upp följande:
Jag gjorde något jag älskar att göra.
Träningen i sig gjorde att endorfiner frisattes och jag hade inte en tanke på alkohol under hela dagen.

Till saken hör även att jag är cykelnarkoman. Skog och mark. Jag kan klättra i en timme för att få släppa loss på tio minuter utför.
Sist jag verkligen lossade utför hade jag dragit tre snabba belönings-Bellman på toppen av berget. Omdömet var inte helt i sin ordning, och jag drog en rejäl krasch med ryggkomression och två spräckts revben.

I vår ska jag aldrig mer köra downhill påverkad utan bara låta adrenalinet jobba!

JenniferZ

Jag är precis likadan, men med löpning. Tänker att just det ska bli min strategi. Belöna mig med min älskade löpning. Inte belöna mig med alkohol EFTER löpningen. Träningen i sig är en belöning.
En belöning jag inte kunnat ge mig själv de senaste 2 åren pga att drickandet gått så överstyr att det känts farligt att dricka. Tack för inspiration!
Och: känner igen den där förhandlingen man måste göra med rösten i huvudet.

Emma79

Alla livsöden här är så olika men ändå lika på något sätt.

Vi flyr alla från något ( livet?), dämpar.

Vi är lika gamla, jag har också barn. Gör som din fru, fokusera på dem. Det spelar ingen roll om du dricker när de somnat, ditt fokus innan de somnar är på ölen du ska dricka sen. Så var det för mig.

Cykla istället, ställ om spåret, ändra fokus. Bort med ölen.

Jag började tänka “Jag dricker inte längre, jag är inte en person som dricker, ok att alkohol finns runt mig, men det är inte för mig “. Hörde det någon gång I spelberoendesammanhang.

Som alla säger, skriv och läs här.

//Emma

Ikväll har vi bestämt att vi ska ha en dejt, jag och kvinnan i mitt liv.
Oavsett hur trötta vi än är efter att barnen somnat så ska vi sätta oss tillsammans och prata med varandra i tio minuter.

Väntar på återkoppling om en alkoholrådgivare.

Tredje dagen nykter och alla abstinensbesvär har gått över.

Min sjukt kloka storasyster skrev till mig igår:
”En är för mycket och tusen är aldrig nog.”

Mirabelle

Beklagar förlusten av din mamma. Det är ett hårt slag att mista en förälder. För dig innebar processen dessutom plågsamt utdragen ångest. Här har du en till som hanterade långvarig maktlöshet och ångest med alkohol. Det löste inga problem, men tog udden av det överjävliga. Gav andrum. Du verkar redo att släppa den ohållbara strategin nu. Nu går vi vidare. Vi kan lära oss att andas ut utan ruset.

Det är precis så jag hanterat det.
Känner under nykterheten hur saknaden och sorgen är på gränsen till ohanterbar, men jag väljer hellre att vara ledsen och klar i huvudet än bedövad och frånvarande.
Även om det är en kamp. En kamp som känns evig.

Tack för fina ord. ❤️

Mirabelle

Det är ju det vidriga med sorgen för de efterlevande. Tingens ordning är inte övergående. Döden är slutgiltig. Sorgen och saknaden ändrar karaktär efter en tid. Det kan jag lova dig. Istället för knivskarp vitglödgad smärta känner man ett slags eftertänksamt vemod. Det går att leva med. Du kommer också att komma dit <3 Nu är iaf den akuta dödsångestens tid, maktlös väntan på det oundvikliga, över. Nästa steg i sorgeprocessen klarar du av att möta nykter. Kram

Dag 4 och är ledig från jobbet. Ska ringa beroendeenheten här i stan nu.
Känns vemodigt, men jag är väl införstådd i att detta inte är något jag fixar på egen hand.
Köpte L-Glutamin och tog 3 teskedar vid två tillfällen igår.
Vet inte om det är placebo, men jag har inte känt något som helst sug sedan igår eftermiddag.

Dag 4.

Ringt sedan kl 9. Först nu får jag tag på dem.
Jag var redigt förbannad ett tag innan de slutligen svarade, men nu är det på G.
Känner att humöret sviktar, och jag tänder till på varje cylinder när något (enligt min hjärna) blir fel. Sjukt frustrerande.

Till nästa gång.

”Jag eller någon av mina kollegor ringer upp dig och bokar en tid senare i eftermiddag.”
Nåja, jag är iallafall typ inskriven på missbruksenheten nu.
För två år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara där jag är just nu, men nu är jag här och hoppas jag kan komma tillbaka dit jag var.
Där jag vill vara. Vara stolt över den jag är.

Det är lite monologvarning på mig nu, men jag vet av erfarenhet att jag mår bättre när jag bara skriver av mig. Förr skrev jag i en svart bok som jag brände när den var full.
Nu kör jag här istället. ?

Emma79

Vill folk läsa så läser de annars kan de låta bli!

Man kan bli tokig på “systemet”, starkt av dig att hålla hela vägen fram. Hoppas att du nu träffar rätt folk som kan ge dig rätt hjälp!

Godnatt!

Kan inte förstå din smärta ang din mamma.Men beklagar så mycket. Jag hoppas verkligen att du får sörja till slut.Utan A och frid.
Men jag känner igen det mesta av de andra du har skrivit.Ibland vill man bara ge upp,och ibland känns det som man gör/har gjort. Men kämpar glöden finns i oss alla som är här.Viljan att hitta till ett sunt och fridfullt liv..! Man får bara inte ge upp ❤️

Att förlora sin mamma är som att förlora en del av sig själv. Det är precis så.
Vissa dagar känner jag mig så trasig att jag bara vill skrika, gråta och fly in i dimman.
Men nu har jag bestämt mig.
Jag ska inte vika mig. Jag ska hitta tillbaka till den jag var.
Jag ska göra mamma stolt över mig.

Tack för att du läser, och tack för dina ord. ❤️

Emma79

När jag gått igenom överjävliga händelser har jag ofta dövat och dämpat och flytt med alkohol och annat. Tappat fotfästet.

Nu som nykter har jag en avskalad känsla, att allt lull och ludd tagits bort och här står jag nu avklädd att konfrontera världen.

Känner mig inte jättestark men jag är mig själv och den känslan är cool. Jag fixar det och fixar jag det inte fixar jag det ändå. På något sätt.

Att återfå kontrollen.

Ha en fin dag!

Jag förstår precis hur du menar!
Man surfade på nån slags våg på fyllan och tänkte att det mesta löste sig. Ju mer jag surfade på desto hårdare slog verkligheten och jag ville fly snabbare och mer intensivt.
Nu är det ett himla pusslande med att försöka hantera vardagens alla prövningar nykter.
Hade en heldag med de två yngsta igår, och vi lekte, åt, handlade, cyklade, gungade, badade, gjorde oss klara för natten och la oss tillsammans i min säng.
Den dagen gjorde underverk för min del.

Nu skiner solen och det är snart helg, men jag känner inte det minsta sug efter en kall öl!

Jag räknade lite snabbt ut att de pantsäckar jag ställt i garaget rymmer ca 1100 ölburkar.
Lägg sedan till all annan pant..

Blir en rejäl walk of shame när den laddningen ska pantas.