Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Jag ska försöka, men jag får vänta till lunchen så jag inte kör full meltdown på jobbet.
Igår såg jag de första vitsipporna. När mamma var höggravid med mig, samma dag som jag föddes, cyklade hon med syrran till ett smultronställe och plockade många stora buketter inför syrrans 3-årskalas. Så fick hon mig i present också.

JenniferZ

Det är omöjligt att ge tröst i denna situation tror jag. Sorgen måste få härja ett tag. Länge. Men det blir bättre, och som Lisa säger: jag tror också att det är bra att gråta ut det.

Jag vet inte om detta är någon tröst alls men tänkte ändå berätta.
Jag är inne i ungefär samma läge som din mamma. Och har varit i 4 år. Jag har dödsstädat. Sorterat, slängt och sålt.
Och för mig beror det inte på att jag givit upp. Men det är något renande i att göra detta. Är du säker på att hon gjorde det för att hon inte ville vara till besvär?
För mig är det bara skönt. En instinkt jag fick automatiskt när jag fick beskedet. En instinkt om att leva ett enklare liv. Färre saker. Mindre stök.
Kanske gav denna städning även henne något? För mig har det inte varit något ångestladdat, snarare tvärtom. Det har bara känts renande.
Nu vet jag inte alls hur hon kände och vill inte lägga ord i hennes mun.
Men nu, när det för mig troligen inte är jättemycket tid kvar, så njuter jag av att allt är så välordnat. Utan att egentligen tänka på dem som blir kvar. Såklart tänker jag på dem med, men mest njuter jag själv- just nu.
Det är svårt att skriva denna kommentar. Att få till allt rätt.

Litetill

Att du kan gråta! När min mamma dog, med vilken jag haft en usel kontakt med hela mitt liv, kunde jag inte gråta. Kan inte än (8år). Så mycket sorg som inte kommer ut. Så gråt och sörj.
Kram

Det smärtar att läsa om din situation.
Men du verkar ändå på något sätt ta det med ro?

Jo, visst kan det mycket väl vara så att även hon ville leva ett enklare liv och ägna tiden åt det som var viktigt för henne.
Samtidigt vet jag också att hon ogärna bad om hjälp utom i absoluta nödfall och ville aldrig vara en belastning.

Jag önskar dig all lycka, och ta vara på tiden med det som betyder något för dig. ❤️

Jag kom inte till skott igår. Men jag kan gråta som tur är.
En lättnadskänsla infinner sig efteråt även om jag mitt i allt tror att jag ska kola av.

Ha en fin helg!

Dregen

Läst hela din tråd o känner igen så mycket.
Är faktiskt lite tagen o väldigt tankfull.
Förlorade mina föräldrar som tonåring , funderar på hur jag hanterade det då, eller snarare inte hanterade det.

Ta hand om dig, ta hand om din sorg.
Tack för ditt stärkande svar i min tråd.

Dregen

Alltså det här med kriser och sorg, att det ska sluta så liknande för så många. Eller kanske inte sluta, men att det hanteras med bedövning.
Det måste varit hemskt för dig där och då. Gjorde du på samma sätt som jag? Förträngde och bedövade?
Jag är glad att jag kommit till insikt och låter dagarna gå som de går.
Blev väckt här för en timme sen av sonen och känner mig lite sliten efter gårdagens helvetespass på berget med cykel, men jag är INTE bakis!

Ha en fin dag!

Det går inte att panta mer än 500st burkar åt gången.
En säck kvar.
Hittills 1091kr.

Jag firade detta med att lämna blodprover inför onsdagens läkarbesök.
Bortsett från mitt första försök i slutet på februari (15 dagar), så har jag inte varit nykter så här länge sedan slutet av 2014 och en bra bit in i april samma år.
1412kr blev det i pant. Det blev en storhandling.
De 21180kr jag betalat för burkarna hade varit en vecka all-inclusive med hela familjen.

AL

Jag har själv kollat och det är inte kul att se de mängder jag slösar på vin. Nu är det betydligt mindre och ännu mer sparsamt ska det bli.
Idag är det Valborg och väldigt nyktert för min del. Det känns skönt.
Läste om dö-städningen här ovan. Det är verkligen en befriande känsla och en minnenas allé på gott och ont. Jag tror att det är en väldigt bra grej att göra med jämna mellanrum.
Önskar dej en skön dag.

Elise64

Och välkommen in i vecka tre...håll kvar tanken kring pengarna... när suget kommer.. satt själv igår och kollade på mina konton i samband med att jag skulle göra räkningar... det är så sorgligt att tänka på att man använt dina fickpengar och sparpengar till vinet.. jag går in i vecka 4 med ett nytt lugn i min kropp, fast besluten att fortsätta utan vin! Trevlig valborg?

Ja, det är läskigt vad pengar som gått åt på krökandet.
Den där panten motsvarar nästan 59 plattor. FEMTIONIO JÄVLA PLATTOR!

Det var faktiskt en skön känsla efteråt när alla säckarna var borta. Varje gång jag hämtat nåt i garaget så har det krupit i kroppen och det har funnits en tanke på de där säckarna i bakhuvudet hela tiden.

Kämpa på, kamrater!
Imorgon när väldigt många har blykeps och dödsångest så är vi pigga och höga på livet.
Dessutom fyller min fjortis 15 år!

Trevlig valborg!

Ellan

Och grattis till nykter tid. Läskigt mycket pengar det kostat för att upprätthålla drickandet. Noterade idag när jag var och handlade att det var en strid ström människor som gick till bolaget. Själv handlade jag mat till familjen och vi lyxar till det med efterrätt en dag som denna.
Trevlig kväll och grattis till 15-åringen. Bra föredöme att vara nykter för en tonåring tänker jag.
Kram
Ellan

Ett plus i kanten får vi ju när man räknar hur mycket alkohol kostar i pengar..Det har jag alltid slagit ifrån mig och tyckt att, alla dricker ju för stora summor..Så är det ju inte. En normaldrickare nöjer sig med någon öl eller något glas, thats it..Jag kunde dricka 8 st 50 cl folköl..Visst höll jag på att spy, men när det var för skämmigt att åka till bolaget en vardag fick det bli så..Jag skulle aldrig få i mig 4 liter cola t ex..Där har jag svaret på varför jag drack öl..Skulle aldrig druckit om dom varit a-fria..Bra Granit att du är nykter..Heja dig..

Anxiete

vad glad jag blev !
Jag beklagar din sorg, jag miste själv båda mina föräldrar när jag var i 30-års åldern så jag vet på ett ungefär vad du går igenom. Det gör ont på riktigt !
Du gör en hjälteinsats nu , jag tror din mamma sitter på molnet, dinglar med benen och kikar på dej . Hon säger” Det här klarar du min son, jag är sååå stolt över dig !” ( En bild som tröstat mej många gånger)

Tack ska ni ha allesammans!
Jag märker ju hur livet blir lättare så fort jag bara skrivit av mig.

Valborg avslutades med en 4-åring som spydde ned hela sitt rum. Spanska jordgubbar tycks ha varit boven då även lillebror var smårisig, men tack och lov inget som smittade övriga familjen.
15-åringen firades rejält och vi gick ut och käkade på kvällen och hade en otroligt trevlig middag.
Cola och mjölk stod för drickat. ?

Fortsätter jag att låta bli drickat idag går jag över min längsta nyktra period sedan 2014, och det finns ingen som helst anledning att jag skulle få för mig att köpa en kasse öl. Förra vändan hade jag ett molande sug hela tiden som jag var tvungen att motarbeta, men inte nu.

Om några timmar ska jag blotta mitt beroende för sjukvården, igen, och även om jag gjort det en gång tidigare så känns det faktiskt lite nervöst. Med mitt flyt så landar det väl i ytterligare en orosanmälan, och då är det tre stycken på ca 45 dagar.
Bortsett från det ser jag fram emot den här dagen med besök hos terapeuten på missbruksenheten! ??

Anxiete:
Det är lite så jag kan föreställa mig henne jag med. ?

Ha en förträffligt fin dag alla kamrater!

Elise64

Låter som även du haft en trevlig helg med familj, och alternativa drycker?tråkigt att barnen blev dåliga, men du fanns där för dem, så de fixade det?