Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

miss lyckad:
Det är inte bara dalar. Allt som oftast är det bara härligt att vara jag i den här versionen av mig själv.
Förra veckans totala sömntid var inte mycket att hurra för, och det märks hur det speglar sig i humöret och tålamodet direkt.
De små blir äldre och lugnare, och då ska jag bara njuta! ?

Anxiete:
Då vet du precis vad jag menar! ?
Klassikern ”höra med regeringen” är så uttjatat efter alla mina år inom handeln..

Jag ska lära mig det här som andra ser som självklarhet. Att varva ned utan att bränna hjärnceller på köpet.

En steg i taget, en dag i taget.

Två dagar som varit lite speciella nu.
Speciella i form av jobbiga, stressiga, tålamodsprövande och framförallt har jag ingen ork i kroppen.
Allt blev att kännas bättre efter ett samtal från pappa.
”- Jag älskar dig, grabben. Jag ville bara att du ska veta det.”

Pappa... ❤️

Tofslan

Jag lovade att läsa igenom din tråd men har forfarande inte gjort det, pga av inte tid då jag gärna vill läsa trådar rakt igenom på en gång. Ska försöka snart för jag vill gärna följa din resa. Men jag ser att du har varit nykter i mer än 6 veckor. Det är otroligt bra jobbat och för mig helt otroligt, jag vet inte när jag var det sist. När jag var 17 kanske? Kämpa på och skit i kunderna. Vi vet ju att kunderna alltid har fel ;) och jättefint av din pappa... det kan verkligen göra ens dag.

Jag har för min egen skull försökt hålla lite koll på dagarna sedan jag registrerade mig här i slutet på januari.
Almanackan hemma på väggen är kryptiskt markerad om jag varit nykter eller full. Jag upptäckte sedan loggen här på AH. Aningen mer diskret.
Blankat en hel månad. En vit månad. En vit maj!
För mig är det så jävla stort! Jag ”firade” min vita månad för några veckor sedan, men att se en hel månad så här är något större.

Biggan pratade om känslobarometern med mig förut. Att normalt folk kan fylla sin kvot och hantera det.
Vi missbrukare tar alltid till vår drug of choice när barometern nått kokpunkten, och därför ska jag aldrig låta den bli full.
Det FÅR inte ske. För min egen skull.
Jag ska lära mig att hantera mina känslor, mitt humör och min sorg på ett ”vanligt” sätt. Så som så många andra gör.
Jag har lärt mig vad som hjälper när det börjar närma sig kokpunkten.

- Skriva av mig
- Prata ur mig
- Lyssna på andra inom Anonyma
- Cykla tills kraften tar slut
- Vila
- Vara med mina älskade

Enkla och ganska små saker. För mig.

*klapp på axeln* låter som du kommer ha en vit toppenhelg framför dig då! En månad är långt och antagligen kan du nu lägga på en till bonusmånad (minst) i slutet av ditt liv pga din nya livsstil hittils. Fler vita månader och du får ett långt och bättre liv. (Så ser jag det.)

Trevlig helg!

Det går av bara farten nu. På måndag blir det sju veckor!
Jag ser bara positiva händelser runtomkring mig tack vare min nykterhet.
Visst, jag har mycket att jobba med, men jag har kvar allt som betyder något och det kommer jag långt på!

Kämpa på, kamrat, och ha en underbar helg!

Tofslan

Nu har jag äntligen läst din tråd. Vilken resa! Att du kämpar på och inte har fallit alls, är beundransvärt. Gillar ditt positiva tankesätt. Jag har också förlorat min mamma. Hon dog för 4 år sedan, i en överdos. Hon var alkoholist och missbrukade tabletter. Vi hade ett komplicerat förhållande men jag kommer ändå alltid att älska och sakna henne. Sorgen gör något med oss, och jag har nog inte heller bearbetat hennes bortgång. Jag är så ledsen för din skull, för din mamma. Här ett citat som jag tycker är fint, om sorg:

"Grief is another sort of love
It's all the love you want to give but cannot
Grief is love with no place to go"

Hoppas du får en jättefin fredag med din familj!

Den första tiden var kantad av bakslag i ungefär två och en halv månad. Det var först efter den 15/4 som jag gav mig fan på att fixa det på riktigt som det började gå min väg.
Vad tråkigt att höra om din mamma. Det sätter verkligen sina spår, oavsett om man var förberedd eller ej.
Att förlora sin mamma är ju som att förlora en del av sig själv..

Tack för att du tog dig tid att läsa hela min stundtals förvirrade text.
Nu är det bara att fortsätta blicka framåt!

Ha en riktigt fin helg du med!

Dessa känslor.
Glädje. Ledsamhet. Lycka. Nedstämdhet. Hopp. Sorg. Nervositet. Ilska. Kärlek.
Jag blev riktigt full första gången som 15-åring. Minns inte om jag skrivit detta tidigare, men here goes:
Jag blev förälskad. Tagen med storm. Det var kärlek vid första ögonkastet och allt det där som hör till.
Fyllorna blev ett vanligt inslag i mitt liv och det var nog aldrig måttligt.
Happy hour (2 för 1) och det gällde att hälla i sig så mycket det bara gick när jag gick på krogen som 18-åring.
Jag kom ganska snabbt underfund att alkoholen var en bra boost för självförtroendet. Jag vågade göra saker som vanligtvis var skrämmande.
Jag märkte att alkoholen var en bra kompis när det kom till sorg eller känslan av utanförskap.
Detta skulle kunna bli spaltmeter, men nu hinner jag inte skriva så mycket under min rast, och ni kanske förstår grejen.
Alkoholen blev min bästa vän och stod vid min sida oavsett känsla, i alla lägen.
Nu försöker jag hantera allt detta utan min tidigare bästa vän, som jag idag vet är min absolut värsta fiende.
Det är inte lätt. Inte det minsta.
Jag försöker så gott jag bara kan att äta regelbundet, röra mig, sova och allt annat som normala människor gör för att underlätta för mig själv.
Jag omger mig av människor som jag tycker om och älskar.
Jag har valt bort självupptagna gamla ”vänner” som aldrig tillfört något och som tyvärr kommer fortsätta som alltid för alltid.
Egoistiskt? Kanske, men nu måste jag prioritera mitt eget tillfrisknande. Hur lång tid det nu kommer ta.

Jag börjar bli fysiskt trött. Alltså skrämmande trött. Så pass att när jag satt mig på en stol eller lagt mig på soffan så är det dramatiskt att ta mig upp.
Som värst är det dagen efter att jag tagit Antabus. Samma dag som jag tar dem blir jag kanske lite mossig, men dagen efter är ett helvete.

7 veckor. 49 dagar.

Berra58

Avundas dina 49 dar, starkt. Hade själv en bra period i höstas. Ändå sitter man här skäms. Hoppas ta sig upp igen.

Anxiete

Måste få fråga en sak: min man har fått antabus idag. Han ska ta 1tablett dagligen (200 mg) men vad jag läst tar du var 3:e dag , har du starkare , eller ? Tänker på det du skrev om trötthet.... Samtidigt, du har gjort en jävla förändring på 7 veckor, det psykosomatiska hänger ihop mer än vi tror, tillåt dej att sitta på en ”sten i skogen” ibland och bara andas!
En fråga till ? hur ska jag kunna låta bli att fråga/kolla om han har tagit ?? Jag vet, det är hans ansvar och hans vilja...
Hej, jag heter Lena och är medberoende....

Berra58

För Er skull tycker jag du ska ställa krav att han tar inför dig. En dag kommer han tacka dig. Önskar mina nära ställde högre krav på mig.
Allt gott t alla!

Vad glad jag blir för din skull att han faktiskt gjorde det till slut!
Jag har en dos på 400mg, därav 3ggr / vecka.
Jag vet att min kropp återhämtar sig sakta men säkert, och mitt missbruk tar tid att reparera. Det är bara så förbannat tungt vissa dagar när tröttheten slår med full kraft. ?
Ska lägga mig tillrätta hos tatueraren på torsdag några timmar. Kommer säkert slumra och få lite tid att tänka på annat till surret av nålen.

Min kvinna vill inte kontrollera mig. Hon har sett hur jag ställt om mig och hur jag försöker. Men för att det aldrig ska bli något frågetecken brukar jag skicka en bild på min Antabus-drink eller bara ett sms när jag tar den. Lite för att hon ändå ska få inre frid, samtidigt som jag får känna mig lite duktig för en gångs skull.
Ge det lite tid så landar du nog i det.
Eller om ni pratar lite fint på tu man hand så föreslår du att ni gör det till er gemensamma sak att ”ni” tar den.

Anxiete

för era svar och en stor kram till alla kämpar här ?

Förra veckan fick jag hemläxa av Biggan.
Jag skulle fylla i ett papper med direkta konsekvenser under min aktiva period under olika rubriker så som:
Fysiska, mentala, sociala, relationer, moraliska, lagliga osv.
Idag fick jag skriva ned allt detta på hennes whiteboard och prata om det. Alltså, fyfan.. När jag såg den där tavlan var det som att den skrek åt mig.
Till nästa vecka ska jag skriva om de värsta händelser jag varit med om där jag haft huvudrollen onykter.
Jag vet så väl vilka de värsta tillfällena är, och de får mig att känna mig alldeles vidrig.
Som pappa, make och människa.
Att bli påmind om varför jag inte ska dricka är bra för mig, samtidigt som det knyter sig i magen.

51 dagar.

Anxiete

om varför du inte ska dricka men också en bra påminnelse om hur sköra vi människobarn är , hur ödmjuka vi ska vara över det vi har och över våra bra dagar, för de jävliga kommer på ett eller annat sätt .
Det är också en påminnelse om att hur sköra vi än är så går det att laga oss och göra oss starkare !
51 dagar starkare ??

Efter drygt två månaders väntan fick jag äntligen slå mig ned hos G.
”Mamma”, med hennes båda datum och ett par vingar runt om.
Känner mig lite lättare i själen nu faktiskt.
Mammornas mamma har jag ju alltid burit med mig, men nu syns det för omvärlden också.

Inget alkoholrelaterat, sorry.

gissar jag att man kan säga även till införskaffande av tatuering?

Själv funderar jag på att skaffa en skitful synlig tatuering som jag kan säga är införskaffad på fyllan. Då bilr det ju uppenbart för var och en att jag aldrig mer bör dricka. Skulle bespara mig en massa frågor.