Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anthraxia

Nej, gränsen kommer inte släppas; antingen har vi ett förhållande, och då måste hans mål vara att vara/bli/agera friskt.
Eller så har vi inte ett förhållande, och då får han göra hur han vill.

Den gränsen finns, och jag kommer inte ta bort den; han kan inte hjälpa att han är beroende - men han KAN avgöra om han är ok med det, eller om han tänker försöka "bli frisk"

Enda skillnaden - OM vi hittar något sätt att få det att gå ihop - är att det blir HAN som får ta ansvar för det. Och det blir ju svårt för mig att veta, utan att agera super/a-(haha)kontrollant. Dvs han får göra som han vill - minsta tecken på att han inte sköter sig, då är det slut.

Detta, som sagt, är ändå OM vi alls fortsätter.

Vad det gäller saker JAG vill/inte tänka på honom/whatnot - det går inte ihop. Det finns ingenting i hela världen jag kan gå så helt upp i att jag inte kan tänka samtidigt.
Jag har ätit gott (och NYTTIGT, för ovanlighetens skull - det är ju annars mitt eget missbruk, som jag bestämt mig för att ta itu med på allvar) dansat, sjungit, pratat med min lillebror, gått på promenad, duschat - rubbet - hjärnan blir inte tyst för det. Ytterligare en "talang" jag faktiskt har, antar jag - så jag är inte Bara problemlösare ;)

Anxiete

Och antingen är jag korkad som tycker att du verkar vara intelligent eller är du korkad som inte ger dej själv en chans.
Du är en problemlösare, finns inte ett yrke som inte behöver det! Använd din talang som problemlösare inom ett yrkesområde som passar dej.
Du kommer inte sluta som ensam pensionär i en etta! Du kommer att bo i ett underbart litet hus i skogen med din kärlek , det slår jag vad om ?

Anxiete

när du postade ? Det sista inlägget blev jag gladare av !!

Det svåra för mig har varit att jag liksom drunknat i problemet/känslan och inte tagit mig ur och upp.

Jag förstår också vad du säger om gränser.
Om de går runt dig,istället för honom så är det ju där de bör sitta.

Grattis till att du kan agera för dig själv.

Anthraxia

Jag har jobbat som "problemlösare" - det enda okvalificerade yrke där det ÄR arbetsuppgiften är kund/teknisk support. Såvitt JAG vet :/

Jag kommer inte riktigt på några andra, som inte skulle innebära flera års studier, men faktiskt - jag växte upp i en låginkomst-familj där visioner för arbetsmarknad helt saknades; antingen blev man bra gift, eller så blev man, om man var kvinna: lärare, telefonist, eller försäljare, eller om man var man: mekaniker, svetsare, eller plåtslagare.

Ni, som kanske faktiskt vet mer - vart kan hyfsat intelligenta problemlösare som pratar flytande engelska, men inga andra språk, samt som avskyr "kund"-kontakt passa in?

...har ju ingenting med alkohol att göra, men ni kanske vet något :)

Anxiete

att komma undan men det finns olika sorters kundkontakt . Jag tänker logistik när jag läser din fråga och sedan tänkte jag resebyrå (även om de börjar bli färre och färre) ,biluthyrning, då måste man vara en problemlösare,
Du har ju gått en utbildning, kan inte den ta dej vidare?
Du är 30+ , du har minst 30 år kvar att jobba så även om du är 45 innan du vet vad du ”vill bli när du blir stor” så är det lugnt!! Jag är 55 och jag hade en dröm när jag var barn-tonåring men jag följde inte den, det kan jag än idag ångra. Jag kommer också från ett låginkomsthem där ambitionen var att få ett fast jobb .
Så plocka fram din barndomsdröm och go for it !!
Ha en skön sommarlördag ?

Anthraxia

Barndoms-drömmen - eller ja, allihopa, det fanns flera - har plockats fram.
Brist på talang, fysiska "defekter" (inte överkomliga; går inte ens att operera) och bristande förmåga har stoppat allihop.
Så jag hamnade i kund-support och spenderade 16 år med att hata varje dag. Utbildningen jag går nu, och har lagt ett år på, är ett hantverk - där det återigen visat sig att jag helt enkelt inte håller måttet.

Jag vet fasen inte vad jag ska göra - och arbetsförmedlingen här har ingen "karriär coach" och alla internet-test bara säger att jag borde bli författare (det har jag OCKSÅ redan provat - 6 böcker skrivna och själv-publicerade, och ingen av dem säljer...heh)

Litegrann kört fast, tror jag - och kundsupport KAN jag inte gå tillbaka till :(

Anxiete

Fortsätt att skriva , det lossnar någongång ( tänk på Harry Potters ”mamma”)
Vilka jobb inom ramen för dina drömmar finns det? Om du ville bli ex polis men inte kom in , vad finns det som du kan jobba med som civilanställd inom polisen och på så sätt ta en bakväg in ? Måste finnas karriärcoacher på nätet , annars får AF skicka dej till en annan kommun?
Jag vill egentligen bara säga att du inte ska ge upp! Sök jobben du vilk ha även om du inte har behörighet till dem . Ett jobb fick jag genom att erbjuda mej att visa vad jag kunde gratis i 2 dagar, jag blev kvar i 10 år,
Du har jobbat i kundsupport, använd dej av den erfarenheten! Ring på jobb du kanske saknar någon behörighet till (ofta skriver arbgivaren ut mycket högre krav än vad som krävs för att få ned antalet sökande) och övertala dem att även om du inte har papper på det så är du en jävel på just detta ?

Att se dig skriva om dig själv
.även om du är självkritisk så har du följt din inre dröm.
Skrivit 6 böcker.
Ägnat ett år på att förkovra dig inom ett hantverk.

Så nog finns antraxia där inne?

Får liten berättelse i huvudet.
Jag var in på en presentbutik
Ägarinnan kom efter en stund och hjälpte mig.
Kraftigt överviktig men så självmedveten på ett bra sätt.
Långa vårdade naglar,välklädd och klackeskor.
Bildskkön i riktig menimg ar hon inte heller.
Men pampig.

Jag fick mig en rejäl tankeställare.
Där går då Jag,nedklädd med trumpen min och i betraktarens öga förmodligen både vackrare och smalare.

Vem utstrålade livsglädje och självförtroende.
Ja inte var det då jag..

Anthraxia

...har fått veta orsaken till att han inte tog Naltrexone; det blev tråkigt att dricka.
Jag är så jävla lycklig så jag går sönder, för det är ett DIREKT BEVIS för att han är i de 78% som kan botas!

Pratade länge och väl, och vi försöker igen. Lilla skillnaden; den här gången får han ha en kontaktperson på C3 foundation; det är HANS jobb att bli frisk.

Vägrar han prata med någon på C3 får jag tänka om. Meeen tills de kan boka ett datum så kör vi!

Anthraxia

Alltså jag blir galen på FOLK!
Igår var det födelsedagskalas, och "barnet" firades med vinprovning, och mer vin.

Som tur är så jobbar pojkvännen nu, så han var helt fast besluten att inte dricka - och det gjorde han inte heller - men TJATET från de andra!!!

"Är du SÄKER på att du inte ska ha?"
Jo, det var han.
Fem minuter senare.
"Men det är klart att du ska ha vin, herregud, ett glas skadar ju inte"
Nej, han skulle fortfarande inte ha.
Så börjar vinprovningen, och de ställer på fullaste allvar fram glas åt både honom och mig, som om de inte hört ett ord.
"Men...ska du inte ha? Kom igen nu, du kan ju spotta ut om du inte vill dricka"
Nej. Han skulle inte ha.

Vi gick ut och rökte, och en av gästerna kommer ut, och börjar - oombett - förklara att lite vin är inte så farligt; hon och hennes make dricker minst tre glas om dagen, och det har då aldrig varit några problem, och det blir ju så tråkigt om man är nykter, och är det månne så att JAG (Anthraxia) är dålig på att slappna av?

Eftersom min pojkvän inte vill att någon ska veta om hans problem så fick jag ta den fighten. Vi ska jobba, och jag sover dåligt om jag dricker.
"Men då är det ju bara att dricka mer" svarar tanten, "Då sover man bättre"

Nej. Vi ska inte ha. Vi ska jobba. De har blåsprov i entrén.

VARFÖR gör ni det så svårt?
För mig? För honom?
Varför kan ni inte bara respektera vad fan vi säger?

När vi gick upp till oss så han, surt, "jag vet vad du tänker säga nu; att hela min familj är alkoholister"

Men det vet han ju egentligen redan själv.

Tycker ofta att firande av barn innehåller alkohol och har inte tänkt på det så mycket, men det är ju egentligen helt galet! För du menade att det var ett "barnkalas"? Alltså då man bjuder släktingar till typ 1-års kalas och bjuder på mat och tårta... och vin. Det har jag alltid själv gjort för övrigt. Hur kul är det för barnet?

Fint att ni stod på er i alla fall! Jag har nog varit en sån där som frågar flera gånger (men högst två;)), men det ska jag sluta med nu! Och jag laddar för att säga nej under firandet av min mamma i helgen som kommer att innehålla alkohol i olika former.

Anthraxia

Nej, my bad - det var inga faktiska barn närvarande, utan "födelsedagsbarnet" är en vuxen människa, och likaså gästerna. Tänkte att citationstecknen skulle visa på det, men erkänner att det nog var tokigt av mig... Det är - i MIN värld - otänkbart att blanda alkohol och små barn, så jag glömde att alla inte har det fullt så bra :(

Men nej, det här var vuxna människor - jag är ändå fly förbannad över bristen på respekt :(

Anthraxia

Efter förra veckan har han helt själv börjat ta pillren så jag kan se det - är jag inte fysiskt närvarande så gör han en video och visar.

Jag inser såklart att om han vill så kan han spotta ut dem efteråt, men det är lite hjärtskärande ändå, att han så gärna vill att jag ska lita på honom.

Frågade honom i fredags, innan vi åkte tillbaka till fyllefamiljen i stugan, om han ville dricka under helgen. Han tittade bara rakt fram och sa att "Jag vill vara med dig"
Jamen det var inte det jag frågade, sa jag, utan VILL du dricka?
"Jag vill vara med dig"

Men, naturligtvis, vill han dricka - han är ju alkoholist. En del av honom VILL dricka.

Det som gjorde mig extra ledsen idag var när han (klockan 14) tog sitt piller. Jag smög på honom innan och föreslog att vi kanske kunde ha lite sex först. Och det "roliga" var att han stod och FUNDERADE på det (och såg ganska lustig ut, med tanke på att EN DEL av honom var i alla fall HYFSAT entusiastisk till förslaget...) innan han konstaterade att drickandet i familjen kommer börja snart, och han måste ha tid att vänta en timme. Finns ingen tid till sex. Sååå han tog sitt piller, och jag blir liksom...Så ledsen. Inte, egentligen, för att vi inte hade sex - utan för att tillochmed när han själv SER hur han prioriterar så gör det ingen skillnad...Han väljer alkoholen. Han väljer alltid alkoholen.

Enda skillnaden är väl att han tar pillren, för "Jag vill vara med dig"

Tänker på Mulletant, och början av hennes och makens resa; hans nykterhet var på grund av henne i början, innan han alltså valde nykterhet för sin EGEN skull.

Det är nog dit alla alkoholister måste komma; att de gör det för sin egen skull. Tills dess blir det lögner och svek så fort tillfälle ges.

Så glad för Naltrexonet idag - Då KAN jag slappna av, trots att han dricker...

Jag har inte läst din berättelse, så här långt, men råkade läsa det här inlägget och hann tänka några tankar innan du nämnde mig och min och mannens resa. Det jag tänkte var din fråga till honom: vill du dricka? Antagligen ville han det, precis som du skriver. Men han svarar att han vill vara med dig. Jag läser in en insikt där om att han vet vad som gäller ... för att vara med dig.
Jag påminner mig början av min mans (självvalda men förvisso krävda) nykterhet och med början menar jag då dec 2010 - sista april 2012. Jag hade min 'räkneramsa' här i min tråd där jag bokförde nyktra dagar (vad jag uppfattade och trodde på - jo, jag trodde nog). Jag minns hans små återfall när jag kom på honom och konfronterade honom. Jag minns den första julen, nyåret (då vi avtalade om två glas vin vilket direkt följdes av öl följande dag), midsommar... Idag tänker jag att han många gånger måste ha gått igenom ett helvete.

Och ja, det är nog förutsättningen för stabil nykterhet, att den blir ens egen. Och att vi vid sidan släpper ansvaret. Och är klara över våra egna gränser. I vår relation händer ännu 'saker' som hör till 12-stegarbetet. Just nu en stor form av gottgörelse. Idag när vi pratade om det, när han sa att 'nu är det din tur och jag gläds över din glädje' blev jag störtledsen och förstod själv, eller tolkade det som att det var många besvikelser från länge sen som vällde fram. Och de blev mottagna, min ledsenhet blev mottagen. Vi har gått igenom mycket sådant och ibland har vi inte kunnat förstå varandra och det har blivit helt fel. Men hittills har vi kunnat reda upp det vi mött.
Oj, det blev långt! Jag önskar dig en bra fortsättning på helgen! Vi ska faktiskt på konvent imorgon, gemensam för AA och Alanon. Ser fram emot det. Kram / mt

Anthraxia

Jo. En skillnad, som jag har svårt för, är att planen för vår del inte är nykterism, utan kontrollerat drickande med hjälp av Naltrexone.

Jag har önskat mig att familj och vänner ger bidrag till C3 foundation, istället för födelsedagspresent till mig, nu när jag snart fyller år, och jag tror att han är rädd att någon ska koppla ihop det med honom...

Han är uppvuxen i en familj där det liksom SKA drickas hela tiden; ingen social sammankomst utan alkohol - ingen lugn hemmakväll utan minst ett glas vin - ingen skön dag vid stranden utan öl - de dricker bokstavligt talat hela tiden. Jag tror att en stor del av hans skam bottnar i att han är övertygad om att DE klarar det utan att bli beroende (istället för det mer logiska; att inse att ingen av dem skulle klara ens en vit VECKA)

Han vill inte att de ska titta snett på honom - och det förstår jag. Alltså blev lösningen att hitta något som, i långa loppet, kommer låta honom ta en öl/ett glas vin/en whiskey UTAN att vakna med sug efter mer.

Jag är hoppfull, men samtidigt rädd. Om det fungerar så kan jag släppa taget - men livet kommer isf för alltid cirkulera kring om han tagit sitt piller eller inte...

Fast, ja - det är ändå bättre än alternativet.

Samtidigt skulle jag gilla om han gick på AA, eller Länkarna, eller något liknande - för att lära sig Alternativ till det där evinnerliga drickandet.

Han behöver nya vanor och hobbies, och han behöver Verkligen nya vänner...

Men det kanske kommer, det med :)

Anthraxia

Nu väljer karln bort alkohol konsekvent. Jag vet inte om han inte litar på Sinclair-metoden, eller om han bara försöker bevisa för sigsjälv att han KAN låta bli att dricka, men jag vette fan...

Känns som att DET kommer sluta med att han säger "Jag är inte alls alkoholist - jag har kontroll" och sedan går det åt skogen igen.

Det låter så sjukt, men faktum är ju att han måste dricka på Naltrexone, om hans hjärna ska bli "botad"

Jaja, hans liv, hans val, hans metod...

Djävulsdansen

Att jag inte alls har någon kunskap om medicinen du nämner men...
Måste man verkligen dricka? Det låter ju helt galet att hälla i sig alkohol för att man måste!? Den metoden hade jag nog inte heller velat förlita mig på..
Trodde den hade till uppgift att när man väl dricker får man inte den "kicken" och dricker på så vis förhoppningsvis mindre

Blade Runner

Jag vet och tror att du är intelligent. Bara någon i samma situation vet hur det är. Det du skriver hade kunnat bara en ”rip off” på ett inlägg från mig. Har inga goda råd då jag själv har så svårt att omvandla kunskap till handling. Försök fokusera på dig, känn lycka med vänner utan att behöva hans ”kärlek”. Sakta med säkert bygger man en distans som behövs för att kunna lämna. All kärlek och styrka till dig.
Blade Runner

Anthraxia

Ja och nej.

GROVT förenklat:
Sinclair-metoden baseras på att alkoholism är ett "inlärt" beteende, alltså att man bygger upp ett beroende över tid. Låter ju rimligt; vissa känner att de blir "hela" första gången de dricker, men Beroendet sker inte över natten.

Det är ju redan påvisat att alkohol utlöser endorfiner, dvs "må bra"-hormoner.

Endorfiner KÄNNS egentligen inte, som så, men det är de som "belönar" människor när de gör något kroppen gillar (socker, vatten, sex, kryddig mat, och - alkohol)

Dvs efter ett tag tror alkoholistens HJÄRNA att alkohol ingår i de basala fysiska behoven (känslan "törst" finns t.ex inte - man blir torr i munnen/halsen, men "törst" är inte en fysisk känsla på samma sätt som t.ex hunger, utan det är endorfiner som belönar oss när vi väl dricker vatten, och säger "Det här är BRA - det här DÖR jag utan"

DET är alltså "signalen" bakom alkoholism; hjärnan tror att den kommer att dö om den inte får alkohol, och signalen är ungefär lika omöjlig att stå emot som just "törst" oavsett hur mycket man intellektualiserar den.

Naltrexone, om man tar det en timme innan man dricker, blockerar de här signalerna, så när man dricker så får man ingen "belöning"

Under en längre period så innebär det att hjärnan LÄR sig att den visst inte dör utan alkohol. Alkohol blir alltså raderat från listan av saker som är Livsviktiga. Men för att hjärnan ska lära sig det så måste man dricka. Hur kontraproduktivt det än låter.

Det här med "kicken" stämmer iofs också; många alkoholister har så kvaddade signalsubstanser och receptorer att de inte KAN känna "lycka" eller "frid" utan alkohol (också forskat på; varje gång en människa - alkoholist eller ej - dricker, så säger hjärnan "fan, jag producerar ALLDELES för mycket av alla dessa glädjehormoner - jag måste dra ner produktionen" - för en människa som druckit mycket så tar det drygt (väldigt lös siffra) 18 månader innan hjärnan har reglerat den produktionen - tills dess är alkoholisten inte kemiskt KAPABEL att känna glädje och avslappning som en "vanlig människa"

Dvs med Naltrexone slutar hjärnan tro att den kommer att dö om den inte får alkohol - med det tar ett tag att återfå normala signalsubstanser igen.

Det är nog lättare att kontrollera det om man INTE styrs av signalen att man är "döende" dock :)

Så, på Sinclair-metoden så fortsätter man dricka som vanligt - enda riktiga skillnaden är just att hjärnan gradvis Tröttnar på alkohol.

De som saknar "kicken" (bland annat min pojkvän) är de som löper störst risk att inte ta sina piller. Det hände ju honom för någon vecka sedan...

Så det kräver viljestyrka - men använder man det rätt så är det 78% success-rate. Forskning och grejer finns att läsa på C3 Foundation online :)

Kolla Claudia Christian's TED-talk på Youtube också - hon är MYCKET mer insatt än jag, eftersom hon är föredetta (inte "nykter" utan "föredetta") alkoholist och har använt Sinclair-metoden själv :)

Vet man någon som Vill sluta missbruka och har provat "allt annat" så borde man tipsa om det här med.