av Berget

Hej.

Min mamma är alkoholmissbrukare sedan innan, och efter några lugna år har det nu spårat rejält. Som alla missbrukare manipulerar hon och försöker luras, och spelar ut familjemedlemmarna mot varandra. När vi tröttnar kör hon med ”jag ska sluta nu”, går på ett par samtal, köper någon bok, är nykter (eller låtsas vara nykter) i någon/några vecka/or. Nu är gränsen nådd och vi ska i nästnästa vecka samlas hela familjen och konfrontera henne. Vi ska skriva en lista på alla gånger alkoholen påverkat henne och oss negativt och sammanfatta en lista på alkoholens negativa konsekvenser säkrskilt anpassad efter vad vi vet är viktigt för henne. Vi har förra ggr tidigar pratat med henne, ställt ultimatum, fått henne till psykolog upprepade gånger men sen går det utför igen. Men nu är det nog. Nu orkar vi inte mer.

Nu till min fråga;
Har ni tips på konkreta krav att ställa på henne, för att hon inte ska drabbas av konsekvensen att ”förlora sina barn” (vår plan är att säga upp kontakten om hon inte tar emot hjälp denna gång)? ”Sök hjälp” känns för luddigt, och lätt för henne att gå runt och svårt för oss medberoende/anhöriga att följa upp. Jag har funderat på exempelvis att hon ska söka hjälp och måste skicka ett bevis på att hon verkligen varit där varje gång, ex ett foto på AA-entrén eller liknande (många i familjen bor på annan ort, hon har en sambo men han är mkt medberoende och har ljugit för hennes skull extremt många ggr). Funderar även på att införskaffa en alkoholmätare och ha som krav att hon ska blåsa rent varje gång vi ska ses, annars vänder vi i dörren. Andra förslag? Det här en extremt högutbildad, streetsmart kvinna som klarat sig igenom livssorger jag inte ens vågar tänka på, så det känns extremt viktigt att vi har så vattentäta krav som möjligt.

Tack på förhand för erfarenheter, idéer och tips!

Nykteristen
lör, 2018-04-28 - 13:51

Oj, svår fråga....min första reaktion på detta när jag läser texten är att sätta krav på t.ex bildbevis o så kommer inte fungera i längden. Hon måste själv vilja sluta oavsett vad. Att hon sen är extremt högutbildad och streetsmart har egentligen i detta fall inget med hennes alkoholproblem att göra. ”Alla” alkoholister är i grunden likadana, de gör allt i sin makt för att behålla d som är deras högst prioriterade värdesak nämligen alkoholen. Sen om de gör nån illa undertiden, är skitsamma för dom!
Om ni stöttar varandra i allt detta så skulle nog jag om det var min mamma helt enkelt säga att vi är oroliga för dig och ser hur illa det har blivit vilket i sin tur gör att vi mår dåligt i allt detta. Därför vill vi att du söker hjälp hos t.ex AA och vi är självklart där för att stötta och hjälpa dig och följer med dig på allt vi kan om du bara vill själv! Gör du inte det här så har vi inget annat val än att säga upp kontakten då vi måste tänka på oss och våra familjer.
Svårt är det jag vet, då jag själv står där och faktiskt måste ta d beslutet att säga d rakt ut till min sambo, men ser ingen annan utväg!

Berget
lör, 2018-04-28 - 15:38

Tack för svar. Vi är väldigt medvetna om att hon måste vilja själv (inte första missbrukaren i familjen tyvärr) och planen är att göra exakt som du skrivit ? Min fråga är det där ”vill att du söker hjälp, annars...” som jag har insett att vi måste konkretisera. Alltså vad ”söka hjälp” innebär. Hon kommer utan tvekan ta det första steget, dvs boka tid för samtal eller så, men det är om hon lyckas vidhålla det eller inte som det hänger på. För hon tar ofta (liksom den andra missbrukaren i familjen) ett halvhjärtat första steg för att fortsätta hålla oss på halster. Exempelvis om hon går på två samtal - ja, då gör hon rätt och vi stöttar såklart, men om hon slutar ta hjälp efter det, eller om hon fortsätter luras och inte erkänner när hon druckit... vi lär ha en konkret gräns både för hennes och kanske framförallt för våran skull. Om det lät begripligt? ?

Dionysa
sön, 2018-04-29 - 10:29

Konfrontation... är sällan säkert lyckat. Då fortsätter man bara spela det spel missbrukaren är inne i, typ katt-råtta-lek. Man kan ju aldrig tvinga en annan människa att ta ansvar för sitt liv, och visst är det lockande för oss alla ibland att göra oss ansvarsbefriade...

Li-Lo
mån, 2018-04-30 - 16:15

Tack för att du delar med dig och för att du ställer bra frågor i den här svåra situationen som många kan känna igen sig i. Du har redan fått svar från andra som kan vara hjälpsamma.

Det låter som att du och andra personer i din mammas närhet länge stöttat henne och brytt sig om hur hon mår. Du funderar mycket på vad du behöver för fortsatt kontakt och samtidigt vill du gärna påverka i en riktning som skulle kunna leda till nykterhet för din mamma och en bibehållen relation.

Jag sitter och funderar på det där med motivation. Kanske är det inte alls relevant för dig nu och jag hoppas att du tycker det är okej om jag lånar din tråd lite. Det finns en teori som handlar om att motivation kräver minst två komponenter: att det ska vara viktigt/finnas en vilja och att det ska kännas möjligt, att man har en tro på att man ska klara att nå det eventuella målet. Att vilja har till exempel din mamma visat många gånger, hon har många erfarenheter av att försöka. Tilltron däremot har kanske fått sig en törn. Så lite "svart-vitt" att vilja räcker inte och för att känna tilltro till den egna förmågan behöver vi bli påminda om det vi klarat, få fatt i de egenskaper vi har som kan bli hjälpsamma inför en ansträngning. Skam, skuld och obehag kan väcka en stark vilja till förändring samtidigt är det sällan "bränslet" så att säga. Bränslet är tilltro. Du nämner att din mamma klarat av många svåra situationer i livet. Kan den erfarenheten vara till hjälp?

Jag vet inte vad du tänker om det jag just skrev och kanske är det malplace då det är ditt mående som är centralt här. Så jag vill avsluta med att tacka igen för att du lyfter den svåra och viktiga frågan om "när är det dags att avsluta en relation, när behöver man ta en tydlig paus?". Jag hoppas ni finner något som kan fungera för er nu.

Vänligen och varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

DetGårBättre
lör, 2018-05-05 - 02:20

Ska ni ha en intervention måste den enligt mig vara kravlös från er sida förutom på en punkt - och det är att hon ska stanna och lyssna på det ni har att säga och sen får hon ta det som hon vill. Sen borde ni utgå från hur ni känner och mår och inte lägga över det på att hon måste göra si eller så. Vill hon sen diskutera och liknande så kan det hela övergå till en mer konkret diskussion där det läggs fram förslag på hur hon kan göra för att nå dit hon vill. Övriga kan finnas som stöd och stöttning men också ha sina egna gränser. Sen kan det nog funka lite hur som helst - beror helt på vilken person hon är. Jag skulle nog kunna flippat och bett alla fara åt helvete vid ett sånt tillfälle faktiskt :) Skulle dock en nära person bara samtala och snacka om det så hade jag inte haft några problem med det. Dock har jag alltid varit rätt rak med mitt drickande tidigare när jag fick mina dygnsfyllor.

Adde
lör, 2018-05-05 - 18:23

tips kan också vara ett ta kontakt med ett behandlingshem nära er där det säkert finns personer som har gjort det förr och kan hantera det. Ingen brukar ta betalt eller ställa andra krav utan de stöttar sig på AA's 12e steg att sprida kunskapen vidare.