Tack

4 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Livet är kort
Tack

Har läst och följt inläggen. Och är så tacksam att denna sida finns. Lever med en man sen 7 år som är alkohlist. Att man inte känner sig ensam och psykisk sjuk. Känner många gånger att jag orkar inge mer vill inte leva så här. Har hotat att skiljas. Men får aldrig riktigt mod till det. Vet att jag inte ska påbörja nåt jag inte klara av. Men man känner sig så stark ena dagen, sen svag ena o orkar inte lämna. Man våga knappt säga till nån för man är rädd att bli dömd. Har tänkt att den dan min man dör så är jag mer orolig att folk ska se alla flaskor ölburkar när man städar ut huset som han har gömt en allt annat. Skammen.. Ja jag vet skammen är fan värst har ingen att prata med är bara rädd nån ska veta eller döma mig. Kanske håller på att bli psykisk sjuk eller nåt..

Anthraxia
Skammen...

Skammen är ju absolut inte din. Men jag förstår lite hur du menar ändå - jag minns att det första jag gjorde när jag insåg hur illa det var ställt var att jag ringde och berättade för min bror, mina föräldrar, och mina fyra närmaste vänner.

"Jag har träffat en kille - han är alkoholist, och det vill jag att ni ska veta - dels för att det kan uppstå situationer där ni kanske förstår mig bättre om ni vet det - dels för att ni inte ska bjuda på alkohol om vi hälsar på - och dels för att jag VÄGRAR skämmas och smussla med det!"

Ganska ordagrant så sa jag. Och det känns bra för mig. Den ENDA man kan skämmas för är sigsjälv, eftersom det bara är sigsjälv man kan bestämma över.

Det känns som att jag skäms över min pojkvän när han - stinkandes sprit - raglar in på snabbköpet klockan åtta på morgonen för att köpa öl. Kassörskorna vet vem han är; de vet att han är min pojkvän. Det känns som att de tittar på mig när jag kommer in och handlar mat senare på dagen. Då känns det som att jag skäms över min pojkvän. Men faktum är att det gör jag inte - jag skäms över MIG SJÄLV. För att jag finner mig i hans beteende, för att jag är en sån där som inte kan få "bättre", för hur folk ser på MIG.

Den skammen är mitt ansvar - vill jag inte bära den så kan jag lämna honom. Eftersom jag inte gör det så...ja, då är det upp till mig hur jag hanterar det.

Jag vet att det nog låter hårt. Men skammen är inte DIN. Ta inte på dig den - det gör det bara värre (och tenderar dessutom att leda till att man "städar upp" och "slätar över" och "hjälper" sin alkoholist. Och DET leder bara till att de kan hålla på längre utan att se verkliga konsekvenser...

Nordäng67
Livet är kort...

tror inte du är psykiskt sjuk utan utmattad! Svår trötthet gör att det blir gegga av tankar och känslor! Förstår och känner igen dina känslor av skam! Orättvist är det att man skall ”bära” någon annans skam! Eller hur man nu skall uttrycka det! Har du någon person som du skulle kunna anförtro dig åt? Det gör att man inte känner sig så ensam! Och så har du oss här på Forumet <3

Annher01
Skammen du skriver om det är

Skammen du skriver om det är inte din men den är det om du stannar på sätt å vis. Då är man insyltad. Har nu lämnat min man för att få distans. Men det är bland de värsta jag gjort har tappat bort mej lite själv. Han har ett eget val å jag med... på morgonen kan jag hata honom för hans val. På dagen tycker jag dynga im honom på kvällen öskar jag honom. Helt sjukt. Måste bringa reda i mina tankar för att få distans. Ha vet inte sitt eget bästa samtidigt orkar jag inte påminnas nått mer. Livet är kort men brädad av en flaska hur patetiskt är inte det.