Funderar på att lämna

2 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Majsan
Funderar på att lämna

Min historia
För ca tre år sedan fick jag och min man ett missfall. Detta resulterade i att jag konfronterade honom med hans alkoholism som då ännu inte hade framskridigt så radikalt. Efter missfallet flippade han totalt och drack konstant. Han har också en tendens att röka gräs i samband med alkoholen vilket också gjorde att han blev nästan psykotisk en tid.

För två år sen gjorde jag beslutet att flytta ifrån honom, detta var möjligt eftersom vi inte har barn. Vi fortsatte försöka men hans drickande fortsatte också, det eskalerade. Vi gjorde slut september 2016. Det var det tygnsta jag har varit med om. Jag var tvungen att göra slut, men jag gjorde det i vredesmod samtidigt som jag fortfarande älskade honom. Vi gjorde slut via ett textmeddelande. Vi är gifta och 30 +.

I december samma år gav han upp sitt drickande, bröt i hop och började gå i AA. Vi försökte på nytt. Jag gick i Al anon. Jag visste att jag inte skulla kunna förlåta mig om jag inte fick ta reda på vad som låg under alkoholen. Efter några månader började han dricka igen. Lurade sig själv med att tro att han var kapabel att dricka socialt. Så som det går för de flesta. Han kunde ju dricka en öl i bastun en dag. Men det gick som det ofta går med alkoholister. Det ledde tillbaka till supande.

Skillnaden den här gången var att jag hade lyckats komma mycket längre bort från mitt medberoende och insett att även jag är maktlös inför alkoholen. Jag kan inte få honom att sluta dricka. Nu var han också medveten om sitt drickande, sin sjukdom och kunde prata om den.

Nu har det gått ett år sen han började dricka igen. Vi bor fortfarande särbo vilket gör att jag aldrig behöver se honom full. Jag har mått ganska bra det senaste året trots hans drickande. Det låter ganska konstigt men med hjälp av al anon har jag hittat tillbaka till mig själv igen. Jag har flyttat fokusen från honom till mig själv. Jag kan skratta igen. Njuta av naturen. Njuta av livet. Hans handlingar påverkar inte mig till samma grad. Jag har också hittat den fina människan igen i min man, den jag helt slutade se pga av alkoholen och mitt medberonde. Innan såg jag inte honom som någonting annat än en stor tomte. Ett stort skämt. Nu är jag tacksam för att vi haft ett fint år tillsammans trots allt.

Jag har ändå den senaste tiden funderat på att jag måste lämna honom. Det här är förstås otroligt svårt eftersom jag älskar honom. För ca två veckor sen bröt han ihop och ville gå till AA igen, han ville sluta. Det tog sen fem dagar innan han igen drack tre öl och sen två dagar efter det drack han sig redlös och skickade elaka textmeddelanden (jag har sagt att jag funderar på att lämna). Mitt lilla hopp jag fick blev åter krossat och vi är tillbaka till ruta ett.

Det svåra med att lämna är att vi faktiskt har lyckats hitta tillbaka till varandra, vi har haft djupa diskussioner, vi skrattar tillsammans och kan även skämta om hans drickande. Det här låter säkert jättekonstigt i många anhörigas öron och det hade jag inte kunnat göra för två år sedan. Samtidigt dricker han ändå fortfarande och ibland vill han men ibland vill han inte sluta. Jag vet ju att jag har val i livet. Jag kan inte välja att han skall sluta. Men jag måste välja om jag vill leva med det. Jag är 32 år och jag vill ännu ha barn. Jag kna inte skaffa barn med honom i det tillstånd han är i nu. och jag kan inte skaffa barn jättemånga år till. Samtidigt känns tanken att få barn med någon annan helt absurd. Vi har varit 8 år tillsammans och är gifta och jag älskar honom. Därför känns det som om jag borde göra slut. Jag vet ju att jag inte kan vänta på hans nykterhet. Även om jag faktiskt naivt tror att den kommer. Men det kan ta 10 år, eller 20.

Därför funderar jag på att lämna. Jag har också sagt allt detta i ett brev jag gett åt honom. Och allt han kan säga är att han ju vet allt. Jag har ju dock inte ställt ett ultimatum ännu. Jag känner att jag vill stå fast vid det och vad det innebär.

Det här är svåra tankar jag går igenom just nu, det skulle vara skönt att höra andra tankar eller andra erfarnheter.

Sabina
Hej Majsan,

Hej Majsan,

Förstår att det är jobbigt som fan. Det enda jag kan säga med facit i hand är; ”Skaffa” aldrig barn med en alkoholist. Min mans alkoholism kulminerade när vi fick barn. Det var startskottet för helvetet. Nu 7 år senare har han, förhoppningsvis, bestämt sig för att leva nykter men vet inte om han klarar det. Under småbarnsåren har jag dragit tyngsta lasset och vår relation idag är så söndertrasad så jag vet inte om det kommer att hålla oavsett hans nykterhet. Mitt barn har också påverkats av pappas beroende. Det gör allra mest ont.

Men jag vet också hur det är att älska en alkoholist. Att älska personen bakom sjukdomen och hoppet om att denna ska träda fram och finnas där på heltid. Det hoppet ger man inte upp så lätt.

Vet inte om det hjälpte ngt men var mina tankar när jag läste ditt inlägg.
Ta hand om dig!