Funderar på att lämna

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
majsan
Funderar på att lämna

Min historia
För ca tre år sedan fick jag och min man ett missfall. Detta resulterade i att jag konfronterade honom med hans alkoholism som då ännu inte hade framskridigt så radikalt. Efter missfallet flippade han totalt och drack konstant. Han har också en tendens att röka gräs i samband med alkoholen vilket också gjorde att han blev nästan psykotisk en tid.

För två år sen gjorde jag beslutet att flytta ifrån honom, detta var möjligt eftersom vi inte har barn. Vi fortsatte försöka men hans drickande fortsatte också, det eskalerade. Vi gjorde slut september 2016. Det var det tygnsta jag har varit med om. Jag var tvungen att göra slut, men jag gjorde det i vredesmod samtidigt som jag fortfarande älskade honom. Vi gjorde slut via ett textmeddelande. Vi är gifta och 30 +.

I december samma år gav han upp sitt drickande, bröt i hop och började gå i AA. Vi försökte på nytt. Jag gick i Al anon. Jag visste att jag inte skulla kunna förlåta mig om jag inte fick ta reda på vad som låg under alkoholen. Efter några månader började han dricka igen. Lurade sig själv med att tro att han var kapabel att dricka socialt. Så som det går för de flesta. Han kunde ju dricka en öl i bastun en dag. Men det gick som det ofta går med alkoholister. Det ledde tillbaka till supande.

Skillnaden den här gången var att jag hade lyckats komma mycket längre bort från mitt medberoende och insett att även jag är maktlös inför alkoholen. Jag kan inte få honom att sluta dricka. Nu var han också medveten om sitt drickande, sin sjukdom och kunde prata om den.

Nu har det gått ett år sen han började dricka igen. Vi bor fortfarande särbo vilket gör att jag aldrig behöver se honom full. Jag har mått ganska bra det senaste året trots hans drickande. Det låter ganska konstigt men med hjälp av al anon har jag hittat tillbaka till mig själv igen. Jag har flyttat fokusen från honom till mig själv. Jag kan skratta igen. Njuta av naturen. Njuta av livet. Hans handlingar påverkar inte mig till samma grad. Jag har också hittat den fina människan igen i min man, den jag helt slutade se pga av alkoholen och mitt medberonde. Innan såg jag inte honom som någonting annat än en stor tomte. Ett stort skämt. Nu är jag tacksam för att vi haft ett fint år tillsammans trots allt.

Jag har ändå den senaste tiden funderat på att jag måste lämna honom. Det här är förstås otroligt svårt eftersom jag älskar honom. För ca två veckor sen bröt han ihop och ville gå till AA igen, han ville sluta. Det tog sen fem dagar innan han igen drack tre öl och sen två dagar efter det drack han sig redlös och skickade elaka textmeddelanden (jag har sagt att jag funderar på att lämna). Mitt lilla hopp jag fick blev åter krossat och vi är tillbaka till ruta ett.

Det svåra med att lämna är att vi faktiskt har lyckats hitta tillbaka till varandra, vi har haft djupa diskussioner, vi skrattar tillsammans och kan även skämta om hans drickande. Det här låter säkert jättekonstigt i många anhörigas öron och det hade jag inte kunnat göra för två år sedan. Samtidigt dricker han ändå fortfarande och ibland vill han men ibland vill han inte sluta. Jag vet ju att jag har val i livet. Jag kan inte välja att han skall sluta. Men jag måste välja om jag vill leva med det. Jag är 32 år och jag vill ännu ha barn. Jag kna inte skaffa barn med honom i det tillstånd han är i nu. och jag kan inte skaffa barn jättemånga år till. Samtidigt känns tanken att få barn med någon annan helt absurd. Vi har varit 8 år tillsammans och är gifta och jag älskar honom. Därför känns det som om jag borde göra slut. Jag vet ju att jag inte kan vänta på hans nykterhet. Även om jag faktiskt naivt tror att den kommer. Men det kan ta 10 år, eller 20.

Därför funderar jag på att lämna. Jag har också sagt allt detta i ett brev jag gett åt honom. Och allt han kan säga är att han ju vet allt. Jag har ju dock inte ställt ett ultimatum ännu. Jag känner att jag vill stå fast vid det och vad det innebär.

Det här är svåra tankar jag går igenom just nu, det skulle vara skönt att höra andra tankar eller andra erfarnheter.

Sabina
Hej Majsan,

Hej Majsan,

Förstår att det är jobbigt som fan. Det enda jag kan säga med facit i hand är; ”Skaffa” aldrig barn med en alkoholist. Min mans alkoholism kulminerade när vi fick barn. Det var startskottet för helvetet. Nu 7 år senare har han, förhoppningsvis, bestämt sig för att leva nykter men vet inte om han klarar det. Under småbarnsåren har jag dragit tyngsta lasset och vår relation idag är så söndertrasad så jag vet inte om det kommer att hålla oavsett hans nykterhet. Mitt barn har också påverkats av pappas beroende. Det gör allra mest ont.

Men jag vet också hur det är att älska en alkoholist. Att älska personen bakom sjukdomen och hoppet om att denna ska träda fram och finnas där på heltid. Det hoppet ger man inte upp så lätt.

Vet inte om det hjälpte ngt men var mina tankar när jag läste ditt inlägg.
Ta hand om dig!

majsan
Tack Sabina

Tack, det hjälper att höra någon bekräfta det jag känner, även om jag ibland tvivlar. Inte på att DET kommer att göra det bättre, mer att jag är rädd för att jag inte kan få barn så länge till. Men jag vill nog inte skaffa barn som det är nu.

majsan
uppdaterat

Jag talade med min alkoholist och berättade åt honom om mina tankar. I den stunden förstod han, och sa "ge mig sommaren, om jag inte har slutat dricka då förstår jag att du lämnar mig". Det känns skönt, för jag har en tidsfris. Jag kan nu försöka koppla bort mina tankar från honom och hans beteende en stund och sen fatta ett beslut efter sommaren. Jag vet inte hur det kommer gå, men jag kan lämna hans kamp till honom ett tag i alla fall. Det känns också som om jag klarar av att fatta ett beslut sen gör jag det genom rationalitet. Även om jag inte kan lita på att känslorna tar över.

mulletant
Så klokt du resonerar majsan!

Jag är nästan dubbelt så gammal som du, uppvuxen med en far som var alkoholist och upptäckte - eller insåg - efter många års mestadels bra äktenskap att min mans förändrade sätt berodde på att han drack i smyg.... En plågsam insikt. Efter ett antal år med alla medberoendebeteenden lämnade jag och det blev hans vändpunkt. Idag är han den jag en gång valde att gifta mig med och faktiskt är vi båda långt klokare och mer insiktsfulla genom bådas 12-stegarbete. Jag har för min del haft stor nytta av att skriva och läsa här. Så väl jag förstår det du beskriver, så väl.... för jag har varit där. Jag önskar dig er båda varmt lycka till, en klartänkt sommar och en bra framtid! / mt

Tösabiten
Skönt att få fundera...

..i lugn och ro över sommaren. Blir imponerad av att din man kan förstå att du kanske vill lämna honom. Min man ser inte ens att han har problem fastän jag påpekat det i snart tre år. Önskar han kunde förstå. Ta vara på den tiden och fundera. Tyvärr kan jag bara avråda dig från att skaffa barn med en alkoholist. Ta hand om dig!

Tösabiten
Skönt att få fundera...

..i lugn och ro över sommaren. Blir imponerad av att din man kan förstå att du kanske vill lämna honom. Min man ser inte ens att han har problem fastän jag påpekat det i snart tre år. Önskar han kunde förstå. Ta vara på den tiden och fundera. Tyvärr kan jag bara avråda dig från att skaffa barn med en alkoholist. Ta hand om dig!

majsan
tack för komentarer

Tack mulletant jag är också väldigt tacksam för 12 stegsprogrammet, det har verkligen hjälpt mig mycket. Det finns någonting att gå tillbaka till då saker känns svåra. Låter bra att ni båda har kunnat växa genom era program och fint att det gick så bra med er.

Jag tror att min man vet vad han måste göra. Han vet att jag kommer läman honom i något skede ifall han inta tar tag i det. Men han vill samtigt inte sluta. Så han drar ut på det så länge han kan nu. Får se hur sommaren går.

Tösabiten:
För några år sen skulle min man ALDRIG erkännt, det var först då jag lämnade och han fick klara sig på egenhand. Det enda jag svarade då på hans textmeddelanden var att om han vill sluta dricka kan jag hjälpa honom med att hitta ett program. Tillslut erkände han sig maktlös. Pågrund av mitt eget tillfrisknande som även innebär att försöka att inte straffa och döma så har han fortsatt att erkänna sin sjukdom. Även om en alkoholist också alltid emallanåt förnekar och ljuger, det gör de ju även för sig själva, annars kunde de ju inte fortsätta dricka.